Var var du när Europa föll isär?

Mötet i Bryssel den 9 december mellan EU:s regeringschefer adderades till raden av “avgörande ögonblick” för unionens framtid. Det senaste året har varje sådant möte omgetts av samma ödesmättade stämningar. Men den här gången är det möjligt att besluten verkligen blev avgörande genom att sätta i gång en rörelse ingen kan hindra, men vars riktning ännu inte är avgjord. Att uppdelningen kring den gemensamma valutan – innanför, utanför och på väg in – institutionaliserats och kopplats till politisk makt på ett helt annat sätt än tidigare kommer få konsekvenser.

Dagarna efter mötet flödade medierna över av kommentarer och inlägg. De var i huvudsak upptagna med två frågor: Hur blir marknadens reaktion och vilka medlemsländer kom ut som vinnare respektive förlorare. Samma frågor har hamrats in månad efter månad, vecka efter vecka sedan den grekiska skuldkrisen slog till. De döljer inte bara tillspetsade politiska processer på väg mot avgörande vägval, utan säger också något väsentligt om en allvarlig meningsförlust. Var har medborgarna, demokratin och folkstyrets grundläggande principer tagit vägen när vi talar om Europa?

Nyligen ställde den tyska kulturskribenten Thomas Assheuer den anklagande frågan i Die Zeit var de intellektuella befann sig när Europaprojektet föll samman. Hela den serie artiklar och samtal om Europafrågan som publicerats i Eurozine ställer underförstått samma fråga. Det är uppenbart att alldeles för många européer har undvikit Europafrågan. De har gömt sig i mumlets varma gemenskap. De har undvikit att ta reda på politikens egentliga konflikter. De har glidit med strömmen. De har tagit riktningen för given. De har duckat för svåra politiska ställningstaganden. Intellektuella verktyg som krävs för att orientera sig verkar ha gått förlorade. När allt plötsligt står på spel – demokratin, politiken, tryggheten – blir uppvaknandet därför iskallt och utlöser en känsla av allmän rådlöshet.

Första gången jag läste den tyska författaren W.G. Sebalds romaner för snart tio år sedan var pessimismen lika stark som nu, men då i spåren efter 11 september. Böckerna hade en hypnotisk effekt. Det var som att falla handlöst ner i Europas minnen av mänsklig hjälplöshet och politiskt våld: Förintelsen, gränsdragningarna, migrationerna, desorienteringen. Sebald förvandlar historien från en tidslinje där man lämnar katastrofer bakom sig, till ett hus där de bor kvar i olika rum, i någon mening fortsätter att verka, och som de över- och efterlevande är dömda att vandra mellan.

Hans romaner påminner om det avgörande i varje ställningstagande för Europatanken, nämligen skräcken för Europa. Jag minns läsningen som en sjunkbomb med fördröjd utlösning. Den bidrog till att jag för första gången kände mig tvingad att ta mer precis ställning för ett federalt Europa.

Mitt i höstens politiska tumult drogs jag av en tillfällighet tillbaka till Sebalds böcker. Och när jag nu läser hans sista roman, Austerlitz, återkommer samma känsla. Men den här gången eftersom jag samtidigt märker hur kontinentens styrande eliter – regeringschefer, teknokrater och kommissionärer – verkar ha glömt den rädsla som konstiturerade efterkrigstidens Europa. De står inte längre i kontakt med det som har kallats den europeiska erfarenheten – med Sebalds värld.

Men deras förlust verkar gå ännu djupare. När den arabiska våren bröt fram vägrade europeiska regeringschefer i det längsta att kräva de gamla envåldshärskarnas avgång. Budskapet de sände ut var enkelt att tyda: Hellre odemokratisk stabilitet än osäker demokrati. Ingripandet i Libyen kom som en lättnad. Men misstron hade redan slagit rot. Europas politiker såg ut att ha förlorat sina demokratiska reflexer. Var det en signal att stabilitet skulle väga tyngre än demokrati även i ett möjligt europeiskt nödläge – när eurosamarbetet kanske spricker och unionen skakar sönder?

Under andra världskrigets slutskede cirkulerade Altiero Spinellis legendariska manifest för ett federalt Europa, utsmugglat från en italiensk fängelseö i Medelhavet, bland demokrater och motståndsveteraner. Många drog slutsatsen att bara ett enat Europa kunde övervinna nationalismen och ge skydd mot nya tyranner, mest akut mot de i Moskva.

Några år senare, mitt i det kalla kriget, skrev den svenska liberalen Herbert Tingsten om erfarenheterna från mellankrigsårens sönderfall: “Vi må vara högermän, liberaler eller socialister: det kaos som för några årtionden sedan kallades ekonomisk frihet tål vi inte. Människor får inte leva i nöd och arbetslöshet i en demokratisk stat”. Tingsten var vid den tiden en helt dominerande intellektuell gestalt i svensk debatt och chefredaktör för Dagens Nyheter där han förenade kulturradikalism med kompromisslös antikommunism. Pessimismen och bristen på politisk vilja under åren mellan krigen gjorde att “världen blev öde för människorna”, skrev han.

I romanen Austerlitz återkommer W.G. Sebald flera gånger till tre olika slags byggnader som han mediterar över: järnvägsstationen, biblioteket och fästningen omvandlad till fångläger. De framstår som några av det moderna Europas historiska hörnstenar: drömmen att resa ut, behovet att sortera minnen rätt och det återkommande begäret att låsa in.

Dessa texter slår en båge över den rörelse som successivt enat Europa med ambitionen att försöka bädda in kapitalismen, nationalismen och mest av allt Tyskland. Den så kallade europeiska erfarenheten blev minuspolen: man fick inte glömma den, måste avlägsna sig från den och därför uppfinna ett annat Europa. Det finns anledning att återigen påminna om dessa självklarheter. Spinellis, Tingstens och Sebalds slutsatser står som starka kontraster till de kommentarer som dominerat media och politik under hela hösten. Att läsa dem är som att vakna upp från en lång tid av djup sömn.

Under eurokrisen har en liten krets regeringschefer och teknokrater från Europeiska centralbanken ryckt åt sig rätten att fatta långtgående beslut. I meddelanden från kommissionens tjänstemän har de till och med börjat kallas “Frankfurtgruppen”. Varje vecka det senaste halvåret har det kommit utspel som gått ut på att EU:s rika länder ska styra och de skuldsatta acceptera förmynderi. Det har gjorts oblyga framstötar att kapa makt från kommissionen i Bryssel och överföra den till den mer handlingskraftiga axeln Berlin-Paris.

Toppmötet den 9 december befäste mönstret och gjorde försök att ge det mer formell legitimitet. EU:s regeringschefer ska nu träffas ännu oftare och slutligen bli EU:s politiska mittpunkt. Makten rör sig obevekligen in mot en krets som för alla diskussioner och fattar alla beslut bakom stängda dörrar. I deras händer förvandlas politik till diplomati, offentlig debatt till slugt maktspel och Europatanken till mellanstatliga förhandlingar.

I den här situationen har Jürgen Habermas rättsfilosofiska debattinlägg Zur Verfassung Europas blivit ett välkommet “call to arms” för ett försvar av unionens civilisatoriska och demokratiska framsteg. Den senaste utvecklingen kan sägas skärpa hans varning att EU i skuggan av krisen riskerar att förvandlas till “ett postdemokratiskt byråkratherravälde”. I praktiken trängs kommissionen (som ska vara de små ländernas röst) och parlamentet (som är medborgarnas röst) bort från avgörande beslut. Den rörelse mot en unik transnationell demokrati som Lissabonfördraget, trots alla sina tillkortakommanden, ändå möjliggjorde är allvarligt hotad.

Att eliten nu slår vakt om EU som ett slutet elitprojekt kallar Habermas “fräckhet”. Konsekvensen av denna fräckhet är att medborgarna lockas tillbaka till den nationella illusionen, med hela det historiskt välbekanta paketet av gränsbevakning, antieuropeisk retorik och xenofobi. När man upplever att “världen blev öde för människorna” framstår det för många som ett både lungnande och rationellt steg tillbaka.

Men demokratin har inte blivit skuldkrisens glömda faktor bara på EU-nivå, utan även på nationell. Både Italien och Grekland har nu teknokratiska och “opolitiska” regeringschefer. Detta kan innebära övergångar till mindre korrupta och klientelistiska politiska system, men teknokratier bör i svåra politiska lägen ändå betraktas med stor skepsis. Även om båda regeringarna kontrolleras av folkvalda parlament innebär de – i synnerhet i Italien där hela regeringen är en samling experter – att demokratin förflyttas några steg närmare den punkt där den, med ett administrativt nödbeslut, kan avskaffas eller allvarligt inskränkas.

Egentligen skulle man inte behöva känna oro. Liknande övergångsregeringar är trots allt inte ovanliga. Men pressen att lyckas blidka “marknaden” är nu så upptrissad att avsteg från demokratiska rättsregler mycket väl kan accepteras i ett tillspetsat krisläge; av andra regeringschefer, av Europeiska centralbankens mäktiga grå eminens och även av en nervös och stressad allmänhet. Framgångar för expertregeringar kan fresta till att skjuta upp kommande parlamentsval för stabilitetens skull. Och misslyckanden kan innebära total politisk kollaps, frampressad av “marknaderna”, där både folkvalda politiker och tillsatta teknokrater förlorar medborgarnas förtroende, ungefär som José Ignacio Torreblanca varnar för i en Eurozine-artikel där han också understryker att kontinentens demokratiska kris nu slår till från två håll: “While democracy (as the capacity to self-govern) evaporates on a national level, it doesn’t reappear anywhere else, least of all where it ought to – in Europe. On the contrary: instead of reinforcing democracy in Europe, the crisis is bolstering technocracy on two levels: on the national level […] and on the European level.”

I sin sista bok, Ill Fares the Land, spådde historikern Tony Judt att de nyliberala ropen på mindre stat skulle upphöra efter kraschen 2008 och ersättas av statens återkomst och en strid om dess natur: ska den vara demokratisk eller auktoritär, snäll eller elak, präglas av övervakning eller tillit? Han fick rätt. Striden är redan här.

Den länge användbara viljeyttringen “mer Europa” har i höst förvandlats till en innehållslös plattityd. Nu behövs i stället mer taggiga och precisa ställningstaganden: för att parlamentet blir politikens motor, att kommissionen underställs parlamentet, att ett socialt ansvar och en fördelningspolitisk ambition mellan rika och fattiga regioner förverkligas – annars har varken euron eller Europatanken någon framtid.

För första gången kan man säga detta utan att betraktas som en strandad drömmare. Parlamentet har tagit ställning för någon form av beskattningsrätt och kommissionen för Tobinskatt på finansiella transaktioner. Den som orkar läsa Barrosos tal och texter har upptäckt hur nyliberala signalord tonat bort efter 2008 och försiktigt ersatts av sociala. IMF pekar ut växande ojämlikhet som drivande orsak bakom krisen. Och om de olika partigrupperna inför nästa Europaval beslutar, som några av dem faktiskt verkat diskutera, att gå fram med egna kandidater till kommissionens ordförande utlöser det ett demokratiskt skred i federal riktning.

Läget är motsägelsefullt, både illavarslande och hoppfullt. Europa står återigen vid ett avgörande vägval: antingen ett “postdemokratiskt byråkratherravälde” eller en transnationell demokrati, nyuppfunnen men i federal anda. För första gången ligger en sådan demokrati, som EU länge rört sig mot, inom räckhåll. Men då krävs, som Jürgen Habermas skriver, att regeringscheferna i Europeiska rådet vill “något som går emot deras eget intresse av att behålla makten”. Det är ungefär samma slutsats som statsvetaren Simon Hix för några år sedan drog i boken Whats’s Wrong with the European Union and How to Fix It: Lissabonfördraget har större potential än vi tror.

När Joschka Fischer i samtalet “Europa och den nya Tysklandsfrågan” påpekar det orealistiska i ett nytt och bättre fördrag har han naturligtvis rätt. Hans farhågor för en renationalisering av Europa bekräftas av hur regeringscheferna i Europeiska rådet framgångsrikt försöker stärka sin maktposition. Men Fischer verkar bli både övermannad och handlingsförlamad av sin radikala pessimism. Det verkar som att hans längtan efter en politisk big bang, med federalt formsydd konstitution, gör honom blind för de möjligheter som trots allt verkar öppnas. Att identifiera dessa små möjligheter och sedan vidga dem har väl alltid varit federalisters sätt att arbeta? Fortsatt demokratisering och politisering är möjlig om valda politiker visar vilja. Men detta kommer aldrig att hända utan opinionsbildning och offentliga ställningstaganden.

Statsvetare och ekonomer har länge påpekat att euron kommer att leda till sönderfall eller federalism, eftersom en monetär union är omöjlig utan en fiskal. En försiktig tolkning av höstens alla europeiska toppmöten, och i synnerhet det senaste, är att eurons djupa kris i bästa fall innebär att den till sist blir den integrationskraft många förutspått. Via euron backar Europa då, till ett ohyggligt högt socialt pris, in i en starkare politisk union. Denna uppdelning i ett slags A-, B- och C-lag, som nu antyds, kan vara första steget i en långsamt verkande logik där de länder som står utanför eurosamarbetet också pressas allt längre ut i periferin och slutligen bort från själva EU. Med en starkare politisk union, med gemensam kontroll- och stabiliseringspolitik där euron är sammanhållande kitt, tvingas medlemsländerna så småningom till ett val: inget EU-medlemskap utan euro. De beslut som nu fattats är då inte steg mot sönderfall och uppsplittring, utan inledningen till en betydligt mer komplicerad fördjupningsprocess. Men det får inte ske utan att frågorna om folkstyre, medborgarskap och demokrati tvingas in dess absoluta mitt. Vilken karaktär ska den, på många vis underliga, europeiska överstaten ha? Frågan väntar våra svar – våra ställningstaganden.

Var man än börjar undersöka Europa, åt vilket håll man än rör sig så slutar man i Tyskland. Det är därför intressant att se hur “Tysklandsfrågan” nu återvänder till den politiska debatten, men med delvis nya formuleringar. Joschka Fischer påpekar att Tyskland varit pådrivande bakom Europatankens förverkligande, utifrån medvetenhet om landets historiska roll, men oroar sig för att Tyskland möjligen förlorat intresset. Men den nya “Tysklandsfrågan” har väl egentligen börjat bli en helt annan. Nämligen att landet, utifrån den känsla av tysk styrka Fischer fruktar, under eurokrisen i praktiken krävt underordning av andra och att fortsatt integration ska ske på Berlins villkor. Det är Europatankens oskrivna kontrakt mellan Tyskland och resten av kontinenten som håller på att förändras.

I sina så kallade Zürichföreläsningar, Luftkrieg und Literatur, uppmärksammade W. G. Sebald de brittiska bombmattorna över Nazityskland och eldstormarna i Hamburg. Ett ögonvittne berättar hur en kvinna på flykt från den brinnande staden hade sitt döda sönderbrända spädbarn i resväskan, ända tills låset gick upp och det rullade ut på en främmande tågperrong. Sebalds starka empati med just tyskar provocerar fram känslor som avslöjar den europeiska historiens fortsatta laddning. Jag känner det i min egen mage. Det ligger dolt, men när låset plötsligt går upp kommer reaktionerna.

Under många år har det löst flytande europeiska missnöjet haft tjänstemännens glashus i Bryssel som måltavla. I någon mening har det därmed riktats mot en tom punkt, en symbol utan ansikte och personlighet. Men under eurokrisen har andra mer obehagliga historiska spöken vaknat till liv när protesterna börjar röra sig i en annan riktning, mot den plats där de verkliga besluten nu fattas – mot Berlin. Innebär det att människor börjat tolka utvecklingen som att Europatanken ersatts av en annan geografisk maktordning? Är Tyskland tillbaka som ett europeiskt problem?

Jag tror Jürgen Habermas för en gång skull gör en missbedömning när han i nämnda samtal om “Europa och den nya Tysklandsfrågan” menar att Europaprojektets koppling till fredstanken spelat ut sin roll. De nationella, chauvinistiska och separatistiska passionerna som sveper fram i Ungern, Norditalien, Danmark och andra länder säger motsatsen. Den europeiska erfarenheten är inte övervunnen. De demoner Europaprojektet lyckades övermanna väntar fortfarande på sin revansch. Att känna skräck för Europa har inte förlorat relevans.

Nyligen såg jag en nyuppsättning av Aischylos dramatrilogi Oresteia om hur Aten tog steget från blodshämnder och våldsspiraler till rättslig ordning. På ett märkligt vis talade den direkt till det europeiska drama som nu utspelas på gatorna i Aten, toppmötena i Bryssel och morgontidningarna i mitt kök. Den europeiska unionen har kommit fantastiskt långt i en liknande process på transnationell nivå. Men rörelsen kan inte slutföras utan en demokratisering och öppning av unionens beslutsordningar.

Inget kan längre skjutas på framtiden.