Välkommen till Storbritannien

“Att skylla på invandrarna” när det gäller olika typer av socialt obehag […] håller snabbt på att bli
en global ovana.

Zygmunt Bauman, 2012

I maj 2003 sydde den kurdisk-iranska asylsökande Abas Amini ihop sin mun, sina öron och ögon i en protest mot den brittiska regeringens beslut att utvisa honom. Trettioåriga Amini hade upprepade gånger gripits rör sin politiska aktivism i Iran, och hade sammantaget tillbringat sex år av sitt liv i fängelse. Som poet, ateist och medlem i en underjordisk kommunistisk organisation hade han varit en del av den kurdiska motståndsrörelsen sedan tolvårsåldern, men på senare år hade hans främsta motståndshandling varit att skriva poesi som kritiserade den islamiska republiken. Poesin delade han ut vid politiska möten. Amini var välkänd i Iran för sina dikter om regimpersoner som Ayatollah Sadeq Givi, “hängningsdomaren”. Under de perioder då Amini satt fängslad i Iran utsattes han för långa isolerings- och spöstraff (ofta under fotsulorna), liksom skenavrättningar där han fick hänga kvar ovanför marken, ibland i över två dygn. Amini flydde från fängelset och ett 22 år långt fängelsestraff i juni 2001, efter att vänner hade mutat en vakt att släppa honom. Han lämnade sin fru, sina barn och syskon i iranska Kurdistan för att fly över gränsen till Turkiet och vidare in i Grekland, där han blev kvar i flera månader. “Han gömde sig sedan på en båt som skulle till Italien och tog ett tåg till Frankrike där han låste in sig på toaletten under större delen av resan norrut. Han lyckades ta sig till England genom att spänna fast sig under en lastbil som åkte igenom kanaltunneln.”1

Yarlswood Immigration and Detention Centre, operated by Serco Group, 14 December 2005. Photo: geograph.org.uk. Source: Wikimedia

Trots uppehållen i andra europeiska länder på vägen till Storbritannien bedömde Aminis advokater att hans ansökan om politisk asyl i Storbritannien var ett givet fall. Amini var inte bara känd som en uttalad motståndare till den iranska regimen, han hade också medicinska bevis för den tortyr som han utsatts för i fängelset. I två år väntade han på besked. Fem gånger blev beskedet uppskjutet. Våren 2003 fick han äntligen uppehållstillstånd, men fem veckor senare kom ett brev där han informerades om att inrikesministeriet hade överklagat migrationsdomstolens beslut. Amini förklarade att han, utfattig och utvisningshotad, “inte kunde klara det längre … pressen på mig var så stor att jag vid ett visst ögonblick tänkte att det inte fanns något hopp”. 2 Amini bestämde sig för att han hellre ville dö i Storbritannien än skickas tillbaka till frihetsberövande och tortyr i iranskt fängelse: “Jag dör hellre sakta men säkert så här än återvänder till orättvisorna, förtrycket och den fullständiga bristen på mänskliga rättigheter som jag mötte i Iran”. 3Så befann han sig alltså framför en spegel i sitt hem i Nottingham med nål och tråd i handen, fast besluten att förmedla och protestera emot sin abjekta situation.

Aminis protest började som en enskild motståndshandling, men snart hade 200 personer samlats på gatan framför det enkla radhus där han bodde, i solidaritet med hans aktion. Hans hem förvandlades till ett högkvarter för anti-deportationsaktivism, utsmyckat med tryckta och handskrivna affischer och banderoller som utropade “Abas Amini är vår vän”, “FRIHET”, “JÄMLIKHET”, “MÄNSKLIGHET HAR INGA GRÄNSER”. Federationen för iranska flyktingar förvandlade snabbt, tillsammans med andra migranter, asyl­advokatgrupper och människorätts­aktivister, denna lilla del av Nottingham till en plats för motstånd mot den brittiska asylrättens gradvisa sönderfall.

Sedan institutionaliseringen av ett inhumant asylsystem inleddes under 1990-talet har ihopsydda läppar, hungerstrejker, självspäkning och självmord blivit vanliga inslag i livet i Storbritannien för dem som fångats i “den abjekta diasporan”, den så kallade “deportsporan” vid den brittiska statens gränser. 4Faktum är att asylsökande har genomfört hundratals protester i Storbritannien, men få av dem har fått något betydande utrymme i större medier.

Det var alltså inget exceptionellt med Aminis protest, förutom den enorma uppmärksamhet den fick. Protesten fick inte bara lokalt stöd – den drog även till sig journalister från viktiga nationella och internationella nyhetsredaktioner och fortsätter anmärkningsvärt nog att dokumenteras i aktivistskrifter, nyhetsreportage, fotografier, teaterpjäser, konstverk och utställningar, i akademiskt skrivande om migration och medborgarskap och i vetenskapliga arbeten om abjekt estetik och kroppsliga protester. Kort sagt blev Aminis protest ett inter­nationellt cause célèbre för dem som motsätter sig den brittiska regeringens systematiska under­grävande av asylrätten.

När jag nu skriver detta, ett decennium senare, framstår Aminis protest som ett talande fall genom vilket det spel mellan historiska, politiska och ekonomiska krafter som ledde till fabriceringen och institutionaliseringen av “asylinvasionshysterin” hos den brittiska staten kan undersökas. Denna kartläggning av asylinvasionshysterin kommer att fokusera på den offentliga stigmatiseringen av asylsökande som upproriska subjekt under New Labours regeringstid (1997-2010), men behandlar också de pågående försämringarna av sociala och ekonomiska villkor samt den ökande xenofobin mot papperslösa migranter i hela Europa.

Invasionshysterin

En av de starkaste brittiska nationalmyterna är att staten har en uråldrig och stolt tradition av att garantera utländska medborgare som flyr från religiös eller politisk förföljelse asyl: en myt som hålls vid liv trots att såväl de som välkomnas till Storbritannien som de som förvisas från territoriet i själva verket klassificeras, differentieras och rangordnas utifrån klass, etnicitet och ras i enlighet med det rådande klimatet. Det var under den viktorianska eran som myten om “den uråldriga asylrätten” införlivades som en del av den nationella självbilden och blev en del av Storbritanniens självtillskrivna kejsardömes­identitet som en faderlig, liberal och civiliserande kraft i världen. 5 Efter internationella påtryckningar att 1853 deportera ett par högprofilerade politiska asylsökande, uttryckte en ledare iTimes:

Varje civiliserat folk på jordens yta måste känna till att detta land är alla nationers fristad, och att landet kommer att försvara asylen tills dess sista rike­domar och sista blodsdroppar gått förlorade. Det finns överhuvudtaget inget vi är mer stolta över och bestämda angående […] Vi är en nation av flyktingar. […] hela Europa känner till och respekterar asylen på dessa öar.
6

Karl Marx, då en tysk politisk flykting som senare skulle dö statslös i London 1883, firas retrospektivt som en av dessa farliga politiska agitatorer som utländska regeringar krävde att Storbritannien skulle utvisa. I ett brev publicerat 1850 i The Spectator, The Sun och The Northern Star svarar Marx (tillsammans med Friedrich Engels och August Willich) på den föreslagna omarbetningen av 1798 års Alien Bill, som skulle tillåta den brittiska regeringen att utvisa oönskade utländska medborgare. I brevet beskriver författarna “det sedan länge vedertagna rykte England har som den säkraste av fristäder för alla grupper av människor från alla länder”. 7

Som förespråkare för flyktingars rättigheter var Marx mycket kritisk mot vad han uppfattade som underminerandet av asylrätten i Storbritannien. I synnerhet var han sysselsatt med dubbelmoralen kring etablerandet av en liberal asylretorik och den brittiska regeringens imperialistiska politik som bidrog till att öka antalet politiska och ekonomiska migranter. I enlighet med sin politiska inriktning bekymrade sig Marx främst över effekterna av den interna migrationen mellan de brittiska öarna till Englands industristäder, som han ansåg skapa etnisk segregering och hat inom den proletära befolkningen. Därför fokuserade han sin kritiska uppmärksamhet på utarmningen av bönderna på den engelska landsbygden och på de skotska högländerna, samt på massvräkningarna och den religiösa och politiska förföljelsen av irländska bönder (Irland var vid den tiden under engelskt styre). Som Marx noterar 1853 i sin artikel “Forced Emigration” iNew York Daily Tribune:

Börja med att utarma invånarna i ett land, och när det inte går att göra någon mer profit på dem, när de har blivit en börda för avkastningen, driv bort dem och summera dina intäkter!

I London levde, enligt Marx, på 1800-talet omkring 2 000 politiska flyktingar från över- och medelklass (liksom han själv) i relativ frihet; denna invandrar­grupp tolererades av regeringen och framhölls ofta skrytsamt som ett bevis på brittisk liberalism. Samtidigt behandlades den stora majoriteten migranter med misstänksamhet och utnyttjades hänsynslöst av industriella kapitalister. Migranter från Irland var utan tvekan den mest föraktade, kriminaliserade och stigmatiserade gruppen under denna period. Som The Times
ledare om irländsk invandring beskriver det 1847:

Irland forsar in i städerna och byarna på denna ö, en stinkande ström av svält, nakenhet, smuts och feber … Vem vet hur länge det dröjer innan varje förort, gårdsplan och gränd i denna stad på allt mindre ytor och i stigande antal uppvisar, eller snarare försöker dölja, Sligos, Bantrys, Sculls och Skibbereens fasor?
8

Denna invasionshysteri från 1800-talet fram­ställde irländska invandrare som en naturkatastrof, en stinkande ström av besmittade kroppar som översvämmade nationens gränser. Även Marx och Engels reproducerade essentialistiska, nedsättande och stigmatiserande stereotyper om irländska migranter i sitt skrivande. Samtidigt lyckades de på ett omvälvande sätt visa på glappen mellan politisk retorik och praktik när det gällde asyl och migranters arbete under 1800-talet. Som Engels hävdade var den engelska industriella revo­lutionen avhängig “att den talrika och utfattiga irländska befolkningen utgjorde en reservstyrka”. 9 Som vi kommer att se föregår detta resonemang samtida diskussioner kring neoliberal ekonomi och billig migrerad arbetskraft, och de sätt som migrerade arbetare (än mer effektivt) kan exploateras genom att stigmatiseras och kriminaliseras. 10 Marx och Engels underströk också den centrala roll som nyhetsmedier fyllde när det gällde att ingjuta etniskt hat och fiendskap mot migranter, speciellt hos den infödda (vita) arbetarklassen. Marx skrev:

Varje industriellt och kommersiellt centrum i England har nu en arbetarklass uppdelad i två fiendeläger, engelska proletärer och irländska proletärer. Den vanliga engelska arbetaren hatar irländaren som en konkurrent som sänker hans levnadsstandard. […] Han hyser religiösa, sociala och nationella fördomar mot
den irländska arbetaren. […]Denna antagonism hålls artificiellt vid liv och intensifieras av pressen, predikanterna, serietidningarna, kort sagt med alla medel som står till härskarklassernas förfogande. Denna antagonism är hemligheten bakom att den engelska arbetar­klassen förblir impotent, trots
sin organisering. Det är hemlig­heten med vilken den kapitalistiska klassen bibehåller sin makt. Och den senare är högst medveten om detta.
11

Här identifierar Marx hur mediediskurser och framträdande personer i samhället medvetet triggade och förstärkte misstänksamheten gentemot migranter, som ett sätt att mildra klassbaserat politiskt missnöje riktat mot fabriksägare, och för att mer grundligt kunna kapitalisera på såväl inhemska som invandrade arbetare.

Den irländska invasionsdiskursen förebådade ett viktigt skifte i brittisk invandringspolitik vid 1900-talets början, då en omfattande politisk och folklig backlash intensifierade vreden både mot utfattiga migranter (främst invandrare från det judiska bosättningsområdet i Kejsardömet Ryssland) och mot omhuldandet av politiska asylsökande. I och med 1905 års Aliens Act införlivades nya kontrol­ler av invandrare i brittisk lag, och staten fick makten att registrera, avvisa och deportera oönskade migranter. Dagarna efter att lagen gick igenom konstaterade en över­svallande ledare i Manchester Evening Chronicle att “smutsiga, ut­blottade, besmittade, nedlusade och kriminella utlänningar som belastar både vår mark och vår budget ska inte få slå sig ned här.”12Samma avsmaks­politik formar ännu mediala framställningar av besmittade och kriminaliserade kroppar som tillhör de “illegala” migranter som “trycker på” vid gränserna och “översvämmar” skolor, sjuk­hus och samhället i övrigt. För att ta ett exempel från Storbritanniens mest sålda dagstidning,The Sun, några månader innan Amini’s protest 2003: “FEJKANDE asyl­sökande sprider HIV, TBC och hepatit B längs våra kuster”. 13Eller ett mer närliggande exempel, från 2014, som handlar om de pågående åtstramningarna i Europa: “Asylfuskare med falska fattigdomsanspråk kostar 1,2 miljoner pund om året”. 14Sedan mitten av 1990-talet har “den asylsökande” förvandlats från att vara en mytisk symbol för statens gäst­frihet till att bli sinnebilden för “det nationella objektet”. 15Som filosofen Giorgio Agamben skriver: “para­doxen här är att just den figur som par excellence borde ha förkroppsligat de mänskliga rättig­heterna, flyktingen, istället konstituerar dess radikala kris”. 16Hur och varför hände det här?

Uppdiktningen av den asylsökande

Storbritannien har undertecknat Förenta Nationernas flyktingkonvention från 1951. Konventionen var från början avsedd som ett skydd för de europeiska flyktingar som andra världskriget genererade, men med 1967 års protokoll blev dess omfattning global. Enligt konventionens första artikel är en flykting en person som:

flytt sitt land i välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, tillhörighet till en viss samhälls­grupp eller politisk samhörighet, och som befinner sig utanför det land vari han är medborgare och som på tidigare nämnd fruktan inte kan eller vill återvända till det landet.
17

Medan termen “flykting” har en specifik juridisk genealogi, fick termen “asylsökande” politisk, juridisk och folklig spridning i Storbritannien först under 1990-talet. Till skillnad från termen flykting, som benämner en (juridisk) status som någon uppfyller, så antyder begreppet “asylsökande” en icke-status hos en person som inte erkänts som flykting. Asylsökande är alltså människor som paradoxalt nog är klassificerade som att de inväntar
erkännande om att få tillhöra en klass. Genom att skriva in kategorin asylsökande i en serie strafflagar och riktlinjer gällande asyl, och genom att samtidigt kulturellt skapa “fejkande asylsökande”, lyckades Storbritannien kringgå flyktingars rättigheter och sina internationella åtaganden trots att de undertecknat konventionen från 1951. Empiriska undersökningar indikerar att en minoritet av de asylansökningar som görs är otillräckliga eller innehåller fel, medan majoriteten av alla migranter som söker asyl har kommit från länder “där konflikter och brott mot mänskliga rättigheter genomsyrar allt”.18Enligt nationell statistik steg antalet asyl­ansökningar i Storbritannien från 4 256 stycken under 1987 till en toppnivå på 84 130 stycken under 2002.

Denna dramatiska höjning var en konsekvens av en serie konflikter: till exempel utgjorde flyktingar från konflikter i Irak, Iran, forna Jugoslavien, Sri Lanka, Somalia och Afghanistan nästan hälften av alla asylärenden under 2001. I alla dessa konflikter spelade brittiska militärinterventioner, brittisk utrikespolitik och brittiska vapentillverkare en roll. Frågan om asyl kom att dominera den politiska agendan för New Labour-regeringen (1997–2010) då de asylsökande började utgöra en allt större del av nettomigrationen. Faktum är att premiärministern Tony Blair mellan 2001 och 2004 höll fler möten om asylfrågan än om något annat enskilt ämne bortsett från Irak (som invaderades av Storbritannien 2003). 19
Under denna period försökte regeringen omforma invandringspolitiken på ett sätt som skulle locka fler arbetskraftsinvandrare till Storbritannien för att bibehålla den ekonomiska konkurrenskraften på den globala marknaden. Försök att införa riktlinjer kring “styrd migration” som skulle öppna Storbritanniens gränser för arbetskraftsinvandrare var politiskt impopulära. Såväl vänstern som högern hävdade att en nyliberal ekonomisk politik lockade för många invandrare till Storbritannien, vilket ledde till sänkta löner (som var avsikten), arbetslöshet, förhöjt tryck på välfärds- och utbildningssystem och fördjupade etniska och ratificerade konflikter. “Flyktingkrisen” öppnade för möjligheten att rikta invandringsdebatten bort från arbetskraftsinvandringen och mot flyktingarna. Denna kategori migranter skulle genom juridiska (om-)klassificeringar och införandet av en drakonisk politik uteslutas från statens välfärdssystem och möjligheten till betalt arbete och därigenom konstrueras som tidens stora “invandringsproblem”.

New Labour-regeringen införde sex omfattande nya avsnitt i asyllagstiftningen som på olika sätt syftade till att effektivisera asylprocessen, utvidga förvarskapaciteten, öka antalet utvisningar (genom att parallellställa processer) och, tycks det, genom att försätta dem som inte fått igenom sin asylansökan i större ekonomisk nöd för att på så vis tvinga dem att återvända till sina ursprungsländer. 20Det politiska motståndet mot det gradvisa införandet av den nya asylordningen var inte bara generellt svagt, den konservativa oppositionen fortsatte dessutom under hela denna period att uppmana till ännu hårdare åtgärder, inklusive att anta den australienska principen att placera alla asylsökande i förvar vid anländandet. New Labour-regeringen avvisade till en början högerns krav på massförvar, men efter terroristattacken i USA i september 2001 antogs detta istället som en riktlinje: “Sätt alla asylsökande i förvar”, utropade en rubrik i The Sun i januari 2003, kringgärdad av påståenden om att “ministrar uppmanades att låsa in alla asylsökande efter 11 september för att förhindra fler terror­attentat”. 21 Efter bombningarna i London den 7 juli 2005 gick The Daily Express ut med rubriken “Gärningsmännen är snyltande asylsökande” och undertiteln löd “Storbritannien gav dem skydd – nu vill de återgälda oss med döden”‘. I själva verket var ingen av bombarna, varken vid tillfället för attentaten eller tidigare, asylsökande.

I Nationality, Immigration and Asylum Bill (2002) förband sig regeringen att göra en omfattande utvidgning av flyktingförvarens kapacitet. I vad inrikesministern David Blunkett beskrev som ett “system utan mellanhänder” föreslogs det att alla asylsökande som anlände till Storbritannien skulle fängslas på så kallade “införelsecentraler”, för att sedan flyttas antingen till “boende­centraler” eller “deportationscentraler” varifrån de skulle utvisas. I denna ordning för fortlöpande frihetsberövande före­ställde man sig att de flesta asyl­sökande i egentlig mening aldrig skulle sätta sin fot på brittisk mark.

Under sin tid vid makten gick också New Labour-regeringen i bräschen för EU:s försök att upprätta “offshore-förvar” genom att skapa “regionala skyddszoner”. Tony Blair var en av huvud­arkitekterna bakom “Fort Europa”-politiken, som gav upphov till ovanliga transnationella samarbeten och regionala allianser som skulle hantera irreguljär migration från södra halvklotet genom att upphäva vapenembargon och utveckla nya affärs­överenskommelser med (i första hand nord­afrikanska) stater som gränsar till Europa.

Till följd av de asyllagar som infördes under New Labour-tiden möts man idag, om man kommer till Storbritannien med anspråk på flyktingstatus enligt konventionen från 1951, av ett extremt komplext byråkratiskt system. Under tiden då ansökan hanteras ges man “tillfälligt tillträde” till Storbritannien. Det betyder att även om ens kroppsliga närvaro är laglig så är man “juridiskt sett inte insläppt i landet”. 22

Denna paradoxala status gör det möjligt för gränstjänstemän att skynda på en utvisning i händelse av en avslagen ansökan, men den gör också frågan om rättigheter och skydd radikalt osäker. Geografen Alison Mountz beskriver det som att migranter “behandlas som om de vandrar genom de långa tunnlarna på en internationell flygplats”; 23
24

Man har begränsad tillgång till hälso- och sjukvård, sociala insatser vad gäller boende, och ingen tillgång till statlig utbildning om man inte är ett barn. På dessa sätt låses asylsökande fast i en gränszon, och tvingas kämpa sig igenom en process som de hoppas ska sluta med att de faktiskt lagligt landstiger på den suveräna statens mark. De asylsökande är berövade erkännande och rättig­heter och befinner sig så i ett tillstånd av väntan utanför de medborgerliga rättigheternas ordning.

Genom tillämpningen av en serie rättsliga strate­gier och manipulerade riktlinjer har den asyl­sökandes möjligheter att driva ett framgångsrikt fall eller överklagande blivit alltmer prekära. Sedan 2005 är också en godkänd asylansökan bara giltig i fem år. Efter det ses fallet över, med det ständigt överhängande hotet att “detta kan leda till att din status dras tillbaka och att du måste lämna Storbritannien”. 25Om asylansökan avslås för­värras situationen snabbt. Allt stöd, såsom boende, dras automatiskt in efter 22 dagar (om man inte har barn).

Till följd av detta bor nu hundratusentals personer, som inte vill eller kan återvända till sina
ursprungsländer, i Storbritannien utan någon som helst tillgång till statlig välfärd eller medel att lagligt säkra en inkomst genom betalt arbete. 26Allmän­heten fick höra att denna lagstiftning må vara sträng, men nödvändig, och avskräckningsstrategin syftade till att minska “lockelsen” i att söka asyl i Storbritannien. En nedgång i antalet asyl­ansökningar till 17 916 under 2010 anges ofta sombevis för denna strategis positiva effekt. 27

Ett daltande Storbritannien

Didier Bigo hävdar att “inskrivningen av invandringen i en säkerhetsdiskurs” legitimeras av en konsensus kring nationalstaten som en sårbar, prekär kropp “vars gränser man söker kontrollera”. 28
Den lagstiftning som rekonstruerar flyktingen som nationellt abjekt möjliggjordes genom etablerandet av en asylinvasionshysteri i det offentliga samtalet. Denna hysteri är nära förbunden med ackumuleringen av politiska och mediala representationer av ett Storbritannien med en “soft touch”. Fram till dess att detta begrepp inmutades som metafor för den kastrerade nationalstaten29användes uttrycket vanligen för att beskriva en person som är naiv, godtrogen och lätt att sätta sig på, någon som man kan lura och dra fördel av. Från tidigt 90-tal och framåt har det återkommande bruket av bilder och metaforer för nationell mjukhet framkallat en bild av Storbritannien som en feminiserad och passivi­serad kropp. De tre huvudsakliga föreställningar som kondenserats i denna idé är att Storbritanniens gränser varit för genomsläppliga, att nationens självbestämmande inskränkts av “vansinniga” liberala människorättslagar, och att brittiska medborgare alltför enkelt låtit sig påverkas av andras (fejkade) lidande. När idén om “det daltande Storbritannien” fick fäste framkallade den en sanktionerad offentlig rädsla, oro och avsmak inför flyktingar. Detta skulle inom loppet av ett decennium förvandla själva innebörden av ordet asyl.

Det är lätt att spåra den här intensifieringen genom att titta på omnämnandet av “det daltande Storbritannien” i brittiska dagstidningar och i det politiska samtalet. Till exempel stödde sig BBC i oktober 2000 på resultaten från en Mori-undersökning som la fram bevis för att “åtta av tio tror att flyktingar kommer till Storbritannien för att de tror att landet daltar med nyanlända”, och att “För mycket görs för att hjälpa invandrare och asylsökande”. 30I februari 2001 påstod en rubrik i The Sun att Storbritannien “daltar med varenda snyltare på jordklotet” 31 och en rubrik i Daily Mail hävdade att “Storbritannien ses som den daltigaste av daltare”. 32Denna mjukhetsretorik användes av mäktiga politiska aktörer och statsanställda, som tävlade om att ses som den “tuffaste” genom upprepade attacker på motståndarnas “daltande”. Till exempel förkunnade i april 2000 oppositionsledaren i Konservativa partiet, William Hague, att Labourregeringen hade förvandlat Storbritannien till “världens största daltare” och lovade fängsla alla asylsökande när de anlände till gränserna. 33

Medieteatralitet

Den avsmak som riktades mot asylsökande i dags­tidningarna var enorm. En rapport från 2006, författad av FN:s representant för flyktingfrågor, preciserade attThe Sun,Daily Mail,Daily Express, Daily Star (och deras tre söndagsbilagor) tillsammans hade producerat 8 163 skräckhistorier om asylsökande under de fem åren mellan 2000 och 2005.34Den negativa rapporteringen om asyl­sökande var som mest omfattande runt 2003, ett år då skräckhistorier om asylsökande upptog Daily Express förstasida 22 gånger under en trettioen­dagarsperiod. 35Samma år inledde The Sun kampanjen “Stoppa asylvansinnet” som instruerade läsare att klippa eller skriva ut och underteckna en petition till regeringen om att stoppa “asylhärdsmältan”.

TUSENTALS argaThe Sun-läsare skyndade sig igår att gå med i vår kampanj för att rädda Stor­britannien från asylvansinnet. Vårt kontor översvämmades av mail, fax och petitionstalonger som krävde att regeringen agerar nu för att stoppa landets daltande med illegala invandrare. I vår artikel “Läs det här och bli förbannad” berättade vi om hur 1 500 illegala invandrare tar sig in i Storbritannien varje VECKA […] Gerald McTaggart sa: “När ska Blair och Blunkett hindra de här parasiterna från att komma in i vårt land. Deras enda skäl att komma hit är att dra nytta av väl­görenheten så mycket de kan.” […] TORY-ledaren Iain Duncan Smith varnade igår kväll för att många flyktingar har terroristkopplingar. Vid ett besök i en skola i västra London sa han: “Det kommer folk ur asylsystemet som har terrorist­bakgrund. Det är djupt
bekymmersamt för oss alla.” Skriv ut den här sidan och fyll i petitionen.
36

Sammanblandningen av olika migrantkategorier i detta utdrag är talande. Störtfloden av anti-flykting­publicitet under detta årtionde producerade den nya figuren “den fejkande asylsökande”: flyktingar, “illegala invandrare” och terrorister klumpades ihop till en enda motbjudande parasitisk figur. Enligt Hansard – den rapport som ord för ord, oredigerat, återger underhusets och överhusets förfaranden – gjordes ungefär 512 referenser till “fejkande asylsökande” i över- och underhuset mellan 1991 och 2005. Medan några parlamentsledamöter bestred detta sätt att formulera sig och uttryckte oro över de rasmotsättningar som det skapade i samhället så använde den övervägande majoriteten ordet som en nedsättande term. Som jämförelse finns bara åtta omnämnanden av “fejkande asylsökande” noterade i Hansard under 1980-talet. Samförståndet mellan de två största politiska partierna gällande asylfrågan är under dessa år slående. Till exempel skrev tidigare parlamentsledamoten (nu i överhuset) Michael Heseltine en “exklusiv” artikel för The Mail där han hävdade att:

Som vice premiärminister [1995-97] … drog jag tre slutsatser. Den första är att väldigt många av dem som söker asyl ärbedragare, som medvetet lämnar felaktiga uppgifter och kommer med falska påståenden för att ta sig in i landet. […]. Den andra är att kraven på den redan ansträngda bostads­marknaden och sjukvården som ställs av oärliga “ekonomiska migranter” sannolikt frestar på väljarnas tålamod och jag förstår mycket väl varför. Den tredje är att problemet medbluff-asylsökande blir större när ryktet sprider sig om att det här landet
daltar. Framför allt kunde jag inte förstå varför mina mest sårbara väljare – ärliga och hårt arbetande människor som har betalat skatt hela sina liv – skulle hamna sist i bostads- och sjukvårdskön på grund av tvivelaktiga asylsökande.
37

Det handlar inte bara om att asylsökande här görs till syndabockar för nedskärningar i det offentliga, utan också om att bilden av den fejkande asyl­sökande skapas med hjälp av ett hotfullt språkbruk. Det var detta inflammerade men auktoritära språk som legitimerade samförståndet om attsamhället var belägrat.

I ett bidrag till Leveson-utfrågningen 2011 – en offentlig rättslig undersökning av den brittiska pressens kultur, praktiker och etik – informerade migrant- och flyktingsamfundens forum om hur en miljon “asylvansinnes”-petitioner frånThe Sun­läsare “återkommande bars in i stora säckar, med The Sun -fotografer i släptåg, och släpptes av vid inrikesministeriet”. 38
Inrikesministeriet lär inte ha blivit förvånade över att motta dessa säckar. Det är en offentlig hemlighet att Downing Streets press­ansvariga inte bara kände till The Suns
anti-asyl­kampanj innan The Suns läsare, utan att regeringen också samarbetade med tabloid­pressen. 39
Högt uppsatta regeringsprofiler gick samman med vinstdrivande nyhetsmedier för att driva på allmänhetens skräck för en överhängande “asylkatastrof”. Asylskräckhistorier sålde lösnummer och var ett sätt att legitimera vad Eiko Thielemann beskriver som en “tävling i att sänka flyktingars skyddsnivå”. 40
Bilden av den fejkande asylsökande förvandlade allmän­hetens uppfattning om flyktingar, och ristades in i migrerade kroppar som alltmer kom att uppfattas som suspekta främmande element i vardagen.

Den nyliberala illegalitetsekonomin

Nyliberala politiska praktiker såsom privatisering, avregleringar, obegränsade utländska investeringar och utförsäljningar av allmännyttan förutsätter gränser som släpper igenom kapitalflöden, vilket även innefattar prekär migrerad arbetskraft. Det finns alltså en stor diskrepans mellan de riktlinjer som syftar till att tygla invandringen och det ihållande behovet av billig migrerad arbetskraft som nyliberalismen kräver. Enligt denna “dubbla agenda” – som formar staten och hanterar ekonomin genom att både säkra och öppna gränserna – görs flyktingar till syndabockar. Frammanandet av “asylproblemet” var ett försök att hantera och blidka den allmänna opinionen och man har kapitaliserat på den abjekta omklassificeringen av asylsökanden, liksom på nödens, fångenskapens och utestängdhetens politik gentemot denna befolkningsgrupp, på tre sätt:

1. Den bestraffande behandlingen av asylsökande och andra ovälkomna irreguljära migrantklasser har använts retoriskt och symboliskt för att stärka den territoriella suveräniteten och de affektiva banden vad gäller nationell tillhörighet inför välfärdsstatens sönderfall. Den förstärkta bevakningen av statliga gränser är som mest uppenbar i den snabba framväxten av vinstdrivande fängelser för migranter. Fängelserna “iscensätter en politisk lösning, utformad för att lugna dem som oroas av den nyliberala kursen”.
41
Bilden av den abjekta fejkasylsökanden (ofta sedan 2001 sammansmält med bilden av den muslimska terroristen) har alltså blivit alltmer bestämmande för hur allmänheten talar om nationell tillhörighet.

2. Införandet av asyllagar har visat sig enormt kostsamt, arbetsintensivt ochlönsamt. Den intensifierade säkerhetsdiskursen kring asyl av asyl har öppnat för betydande “asylmarknader” som möjliggör att globala säkerhetskonglomerat kan tränga djupare in i nationalstatens ekonomiska och sociala väv.
42

Aktivisten John Grayson har preciserat sätten på vilka “privata säkerhetsbolag har kommit att dominera förvaret, transporten och eskorten av asylsökande, vilket förskjuter det politiska ansvaret från det offentliga”. 43Trots många klagomål och officiella rapporter om den förnedrande och inhumana behandlingen av migranter inom privata vinstdrivande förvar, och det alarmerande antalet självskadeincidenter, självmord, upplopp, eldsvådor och hungerstrejker, har regeringens anslag till dessa företag fortsatt att växa: det uppskattas att säkerhetsbranschen i Storbritannien nu motsvarar ett värde på 3,97 miljarder engelska pund per år.44
Medan den politiska retoriken om åtstramningsekonomin motiverar denna outsourcing genom att väga kostnad mot nytta (de som är anställda av privata företag får lägre löner än anställda inom den offentliga sektorn), är det i själva verket avsevärt mycket dyrare att förvara asylsökande på privata anstalter än att förvara brittiska medborgare i statligt drivna fängelser. Marknadsanpassningen av asyl har skapat ett prejudikat för outsourcingen
av tjänster och industrier som fram tills nyligen har drivits statligt. Ett exempel är säkerhetsföretaget G4S som nu är inblandat i utbildning, fängelser, polis, kriminalteknik och sjukhus. Med andra ord fungerar asylsökande inte bara som politiska syndabockar, utan också som försökspersoner i ett nyliberalt reformprogram.

3. Trots de enorma summor som tas av skatte­betalares pengar för att multinationella företag ska hantera gränserna, blir de allra flesta asylsökande och irreguljära migranter som har bestämt sig för att arbeta illegalt inte utvisade, utan förblir i limbo “under plågsamt sårbara sociopolitiska villkor”.
45
Glappet mellan efterfrågan på arbetskraft och de allt snävare möjligheterna till medborgarskap, liksom gräns- och invandrarkontroller, har lett till en väsentligt mycket större irreguljär invandring till Europa. Som Hein De Haas hävdar är “politiska program för att ‘bekämpa illegal invandring’ dömda att misslyckas
eftersom de är med­skyldiga till det fenomen som de låtsas bekämpa”.
46
Detta påminner om Marx och Engels framställning av den tvetydiga politiska och ekonomiska funktion som baktalandet av irländska migranter hade på 1800-talet, då de genom oupphörlig stigmatisering gjordes till politiska syndabockar för “infödda” arbetares vrede över den egna exploateringen, och hölls ansvariga för dumpade löner medan de sam­tidigt utgjorde en exploaterbar arbetskraft för industriella kapitalister. “INVANDRARE har snott 160 000 jobb från brittiskfödda arbetare på bara fem år”, hävdade en The Express
-rubrik sommaren 2014.
47

Slutsats: att tala utan skräck

Jag inledde med Abas Amini, vars protest under asylinvasionshysterins höjdpunkt 2003 provokativt iscensatte den våldsamma asylekonomi som hade förvandlat avvisade asylsökande till “mänskligt avfall”. Vissa flyktingorganisationer uttrycker oro över protestformer som teatraliserar statligt våld med invändningen att “ju
mer bisarrt trauma”, desto svårare är det att få “allmänheten” att relatera till asylsökande som människor precis som de själva.48
Ur detta perspektiv blir ett fokus på trauma och våld, samt de splittrande debatter som uppstår i kölvattnet av radikala aktioner som Aminis, ett hinder för flykting- och migrant­aktivism eller -debatt. På sätt och vis har denna kritik rätt i att Amini skapade precis den form av avskräckande publicitet som New Labour-regeringen var ute efter. Dock vägrade Amini vara den brittiska statens abjekta andra, eller ett passivt objekt för humanitärt skydd. Snarare utmanade han oss att konfrontera honom som politisk aktör och migrant­aktivist genom attagera ut sin abjektion. Genom en “grotesk imitation” ville Amini göra våldet i
vardagens xenofoba diskurser och praktiker synliga i ett annat register.49Hans försökte förmedla det rättsliga tillstånd av förvisning som han befann sig i genom att förvandla sin abjektion till ett slags politiskt tal.50Som en tidningsrubrik skrev: “Han fann sin röst när han sydde ihop sina läppar”.51Denna protest var ett uttryck för att ha blivit gjord till abjekt och en vägran att acceptera dess mumifierande effekter. Vid asylinvasionshysterins höjdpunkt insisterade Amini på att hans ansikte var Storbritanniens sanna ansikte.

Elva dagar in i protesten drog den brittiska rege­ringen tillbaka sin överklagan och Amini tillät att stygnen sprättades upp. Han sa till en journalist att “bli av med stygnen och öppna munnen är inte ett tecken på att jag har gett upp. Jag vill förbli vid liv för att fortsätta kampen”. 52
Som smart och luttrad aktivist var Amini besluten att göra det mesta möjliga av den publicitet som hans protest gene­rerat. Han skrev en dikt med anledning av händelsen, som framfördes inför de vänner, anhängare och journalister som samlats utanför hans hus.

Han sydde ihop sina läppar så att han
skulle kunna säga sin mening.
Han sydde ihop sina ögon så att andra
skulle kunna se.
Han sydde ihop sina öron så att andra
skulle kunna höra.
Du som har ögon, öron och mun öppna
kan höra och säga din mening.
53

Att Amini skrev sin dikt i tredje person återspeglar det faktum att dikten var menad att läsas av någon annan. Amini kunde knappt prata efter elva dagar med begränsat vätskeintag och utan mat. Men användandet av “han” innebar också att hans dikt kunde utsägas av de många hundratusentals andra som lever i outhärdliga och utdragna tillstånd av radikal osäkerhet medan de väntar på utfallet av sina anspråk på flyktingstatus eller tynar bort i
ekonomisk nöd i statens dolda getton och vid dess inre gränser.

Möjligheterna att göra motstånd mot migrant­abjektion ligger inte i enskilda motståndshandlingar utan i byggandet av ett större kampsammanhang som ifrågasätter den inkluderande/exkluderande medborgarlogiken, illegalitetsekonomin och den globala marknadsanpassningen av migration. Det var inte Aminis protest utan publiciteten kring den som förvandlade honom till en bild för kontra­politiskt motstånd mot Storbritanniens
asyl­lagar och riktlinjer.

Aminis protests fortlevnad bär vittnesbörd om de sätt på vilka “teatraliseringen av politisk vrede” 54kan störa rådande former för samförstånd kring demokrati och rättigheter. Medan Amini stoppades vid Storbritanniens gränser kunde hans protest passera samma gränser och färdas fritt runt jorden. Konstnären Phil Collins fotografi av Amini,abbas amini 2003, visades på gallerier runtom i världen, hans historia
återberättades i Alan Lyddiards turnerande teaterföreställning 1001 Nights Now under 2005, och han förekom i Tony Harrisons pjäs Fram från 2008. Passande nog utforskar
Fram konstens och poesins möjlighet att förmedla skräck och orättvisa och skapa social förändring. Fram rör sig kring utdrag ur Fridtjof Nansens märkvärdiga liv, den norska forskningsresanden och människorrättskämpen som blev det första representanten för flyktingar i Nationernas Förbund 1921. I Fram porträtterar Harrison Amini som en tragisk gestalt av mytiska proportioner, en budbärare som hemsöker och avslöjar flyktingpolitikens misslyckanden och sjunger genom ihopsydda läppar på sin färd mot poeternas liv efter detta.

Medan protester som Aminis kanske inte kan förstås som mycket mer än en liten störning i det offentliga, utgör återiscensättningarna och repeti­tionerna av dessa handlingar en del av en kritisk praktik som ritar andra kartor, en oupplöslig väv av politiskt motstånd inom staten och bortom dess gränser. Det är ackumulationen av “små handlingar” som envetet motverkar osynliggörandet av de abjekta liven inom brittiska staten och bortom den.

This is a revised and updated version of a chapter from Revolting Subjects: Social Abjection and Resistance in Neoliberal Britain (Zed Books, 2013).