Ukraina dras mellan öst och väst

I västra Ukraina röstade en stor majoritet på oppositionskandidaten, den tidigare premiärministern Viktor Jusjtjenko, som talar för ett närmande till EU, medan östra Ukraina med lika stor majoritet röstade för regeringsmaktens kandidat, premiärminister Viktor Janukovitj, som vill knyta Ukraina fastare till Ryssland. President Vladimir Putin gav aktivt stöd åt Janukovitj.

Huvudstad för västra Ukraina är Lviv, tidigare Lwów (på polska), tidigare Lemberg (på tyska), också kallat Leopolis (på latin). Lviv är antagligen den mest habsburgska staden på jordens yta med ett oförstört 1800-talscentrum där bilströmmen är det mest moderna inslaget. Och invånarna där vill höra till Europa.

Arvet från revolutionen

Medierna i Ukraina är liksom i Ryssland rätt långt statskontrollerade. Den antagligen mest oberoende tidningen finns i västra Ukraina och heter Lvivska Gazeta. Vicechefredaktören Andrij Pavlisjin berättar att tidningen bara är två år gammal och därför helt utan barlast från den sovjetiska tiden.

– Vi följer den västerländska journalistikens principer, vi strävar till att vara självständiga och öppna för alla åsikter och vi kan vara kritiska mot de lokala myndigheterna.

Tidningen grundades av två män som hörde till studentrevoltörerna i början av 90-talet, den folkfront i västra Ukraina som först förde fram kravet på att landet skulle göra sig självständigt från den sönderfallande Sovjetunionen. Många ur den gruppen har enligt Pavlisjin senare lyckats bra som affärsmän, och använder vinsten för samhällsnyttiga ändamål. Den ena av dem som står bakom tidningen driver ett konstgalleri och några kaféer, den andra tillverkar kläder som också exporteras. Båda är nu kring 30.
– Idén till tidningen kom från att det inte fanns någon bra dagstidning på ukrainska som skulle ha svarat mot internationell standard. Det finns bra vecko- och månadstidningar och ryska publikationer, men detta saknades. Vi försvarar medelklassens och företagarnas intressen, och det förde oss snabbt in i konflikter med statliga myndigheter där korruption och maktmissbruk är utbredda.

Liksom Ryssland har Ukraina sina oligarker, men i motsats till detta land har oligarkerna både ekonomisk och direkt politisk makt och en del av dem sitter i parlamentet. De tre viktigaste oligarkiska grupperna har en regional bas:

Donetskgruppen är klart mäktigast och leds av Rinat Achmetov, en affärsman som äger landets största bolag System Capital Management, med bas i den metallurgiska industrin. Till klanen hör också premiärminister Viktor Janukovitj och de biträdande premiärministrarna för energi och finanser. Gruppens parlamentariska fraktion, Regionerna, har 65 av 450 platser.

Dnjepropetrovskgruppens ekonomiska ledare är Viktor Pintjuk, som äger det metallurgiska företaget Interpipe och tre tv-kanaler. Gruppen har 40 parlamentariker under ledning av nationalbankschefen Serhij Tyhypko.

Kievgruppen leds av affärsmannen Hrihorij Surkis och president Leonid Kutjmas stabschef Viktor Medvedtjuk, ordförande för det förenade socialdemokratiska partiet, som har ca 40 parlamentsledamöter. Gruppen styr statliga, men inte privata företag. Medvedtjuk kontrollerar de tre största tv-kanalerna och har stort inflytande över polisväsendet.

Makt utan ansvar

Pavlisjin säger att Kutjma varit mycket svag som president och statsman, samtidigt som det är mycket stor makt förknippad med hans ämbete.

– Det har lett till att hans administration handlar i presidentens namn utan fullmakt från konstitutionen. Ledaren för denna administration, oligarken Viktor Medvedtjuk från Kievklanen, är lika stark som presidenten fast ingen valt honom och ingen tycker om honom. Han är van vid att allt görs som han vill.

Pavlisjin säger att han som historiker ser det förenade socialdemokratiska partiet som en konstruktion som påminner om Mussolinis korporativa system. Det har sina representanter på alla viktiga poster och strukturen går genom hela samhället.

– Partiet kontrollerar också affärsverksamhet och massmedia, det är nästan en totalitär statsapparat. De affärsmän som stöder partiet får en mängd fördelar, t.ex. vid privatiseringar och i form av stora skattelättnader. De som inte gör det utsätts hela tiden för kontroller.

Viktor Medvedtjuks bror Sergij var chef för skattemyndigheterna i Lviv, så när kritik av de lokala skattemyndigheterna dök upp i Lvivska Gazeta innebar det, säger Pavlisjin, ²krig med maktens centrum². Det kriget förs bl.a. i domstolarna.

– Domstolarna är inte oberoende, det är svårt att få objektiv behandling. Det gäller också polisen. Det går ändå att kämpa, det måste man göra.

Under tidningens tvååriga tillvaro har 16 åtal väckts mot Lvivska Gazeta. Det är dock inte så farligt som det låter, eftersom parlamentet varit ganska tolerant mot media och ekonomiska straff inte kan utdömas, bara förpliktelse att publicera ursäkter och tilläggsinformation. Negativ information om någon får enligt lagen publiceras först när någon blivit dömd i domstol.

– Det innebär att media inte kan ta upp en diskussion för att få regeringen att ingripa mot missbruk. Journalister har inte rätt att söka fram bevis och polisen är helt kontrollerad av regimen. Om en tjänsteman har en minimal lön men lever som en arabisk schejk är det inte något man kan skriva om.

Skattepolis med eget fängelse

Utländsk press har förstås större frihet. Förra året publicerade en polsk tidning en artikel om problemen i västra Ukraina och Lvivska Gazeta översatte och tryckte den. En av dem som nämndes startade en process mot Lvivska Gazeta, som dömdes att ta avstånd från de publicerade uppgifterna.

– Men alla i landet förstod vad som hänt. Efter det togs Sergij Medvedtjuk tillbaka till Kiev och även om han fick en högre post och ordnar och medaljer såg vi det som en liten seger. Han är förresten utbildad till idrottstränare, han har ingen utbildning alls för skattefrågor. På samma sätt är chefen för tullen i västra Ukraina, en man på lite på 30 som till rangen är generaladjutant, till sin utbildning agronom. Ju mer de kritiseras, desto högre ställning får de.

Men sedan bytte myndigheterna taktik. De har lämnat tidningen i fred och i stället siktat in sig på grundarna.

– De utsätts hela tiden för trakasserier av olika slag. Skattemyndigheterna borde ägna sig åt att se till att man betalar skatter korrekt. Det kunde de kontrollera på normalt sätt. Men när det påstås att brott begåtts slår skattepolisen till, män i svart som bryter sig in och tar dokument. Premiärministern är svagt bevakad, på honom kan man kasta ägg, men vi har den starkaste skattepolitiken i världen som kan ta sig an vem som helst och som har ett eget fängelse. Det har hänt ett par gånger att skattepolisen kommer, beväpnade och maskerade män i svart uniform som tvingar alla att lägga sig på golvet, tar alla dokument och försvinner.

Pavlisjin var själv på plats när skattepolisen kom till redaktionen och förde den ena av grundarna till fängelse.

– Det skedde just före nyåret. Man tänkte säkert att det var en sådan tid att ingen skulle märka det och man skulle kunna hålla honom arresterad över nyår och jul – vi firar ju jul efter nyår. Men det blev en sådan proteststorm bland dem som varit aktiva i revolutionen 1990 att de bara höll honom några timmar. Nu försöker skattepolisen få en domstol att utdöma böter på 4 miljoner.

Tydligen var det inte mycket som skattepolisen hittade, anklagelsen mot Markijan Ivasjtjichin är nämligen närmast absurd. Han anklagas faktiskt för att ha låtit sin klädfirma betala för högtalarreklam vid en en rockfestival som kanske enligt skattepolisen aldrig sänts. Man har hittat vittnen som inte hört den, man kan ju undra hur det kan bevisa att ingen hört den. Vidare kan man tycka som Pavlisjin att det inte är skattepolisens sak att bedöma hur effektiv reklam är. Men skattepolisen misstänker att Ivasjtjichin gett pengar till rockfestivalen utan att få något i stället, och då är det tydligen fråga om ett brott. Brottet kanske är att han stödde ukrainsk rock.

– Markijan har stött många ukrainska rockgrupper som blivit viktiga som alternativ till den ryska popmusik som dominerar marknaden i Ukraina.