The vertigo of scepticism

I fokus för den amerikanska filosofen Nancy Bauers tänkande står det spänningsfyllda förhållandet mellan feminism och filosofi. Annorlunda uttryckt intresserar hon sig för möjligheten till en genuint filosofisk feminism, samtidigt som hon strävar efter att formulera en feministisk kritik av den filosofiska traditionen som kan fungera omvandlande, snarare än avståndstagande i förhållande till disciplinen som sådan. Hellre än att agitera för en feministisk filosofi, där värdet av den feministiska filosofin är givet från början, ställer Bauer frågor i gränslandet mellan feminismen och filosofin där svårigheterna att förena dem är många, men belöningen stor i de fall det lyckas. I hennes arbete tar sig denna strävan uttryck i ett tänkande som förankrar filosofins abstraktioner i det vardagliga, levda livet där den franska författaren och filosofen Simone de Beauvoir fungerar som främsta inspirationskälla. 1997 disputerade hon i filosofi vid Harvard University på en avhandling om Beauvoirs tänkande i relation till Hegel, Sartre och Descartes, starkt influerad av bland andra vardagsspråksfilosofen Stanley Cavell.1

Beauvoirs filosofi utgör också utgångspunkten för vårt möte, i ett samtal som spänner över frågan om vad filosofi är, via förhållandet mellan filosofi och politik och vidare mot ämnen som kritik och skepticism. En viktig frågeställning, som delvis förblir implicit, är betydelsen av det skeptiska arv som den franska 1600-talsrationalisten Descartes lämnat efter sig och som kommit att prägla filosofin sedan dess. Vilken bild av tänkandet förmedlas genom skepticismen och hur inverkar den på möjligheten till en feministisk filosofi?2 Det har sagts att Descartes skrifter utgör begynnelsen för filosofin i dess moderna form. Med honom rycks det mänskliga förnuftet ur de skolastiska institutionernas grepp för att istället placeras i den enskilda människan. Den mänskliga subjektiviteten blir därmed filosofins utgångspunkt. Framhållandet av jaget som filosofins enda giltiga auktoritet ligger också till grund för det radikala tvivel som kännetecknar Descartes tänkande. Genom hans skrifter blir filosofin ett projekt som präglas av skepticism, där föreställningen om tänkandets ursprung sammanflätas med bilden av en filosof som utgår från en position av metafysisk ensamhet och isolering.3 Samtidigt förblir Descartes tvivel ett teoretiskt tvivel, vilket innebär att det separeras från den verklighet där människan lever sitt vardagliga liv. 4Till rättesnöre för denna del av tillvaron väljer Descartes tvärtom en helt annorlunda princip, där han förklarar sig beredd att “ståndaktigt följa de mest tvivelaktiga meningar […] som om de varit mycket säkra”.5

En liknande syn på förhållandet mellan filosofin och det vardagliga återfinner vi hos den skotske skeptikern och empiristen David Hume. De stora skillnaderna mellan honom och Descartes till trots, finner vi också hos Hume en skarp uppdelning mellan en metafysisk isolering där det filosofiska tänkandet äger rum och det vardagliga livet där mänsklig interaktion sker. I några rader i slutet av A Treatise on Human Nature, beskriver han den känsla av utsatthet som hans tänkande framkallat och förklarar att han är “förskräckt och förvirrad över den hjälplösa ensamhet” hans filosofi försatt honom i, vilken får honom att uppleva sig som “ett sällsamt, otympligt vidunder, vilket, då det icke kan vara bland människorna och förena sig med dem, har fördrivits från allt mänskligt umgänge och lämnats fullkomligt övergivet och tröstlöst”.6 Om Hume vad gäller filosofins domäner befinner sig i en oöverkomlig isolering präglad av stridigheter människor emellan, är det icke desto mindre de konkreta människor han möter i vardagen som utgör den distraktion som lockar honom ur hans förlamande funderingar: “Jag äter middag, jag spelar ett parti backgammon, jag konverserar och jag roar mig tillsammans med mina vänner. […] Härvidlag finner jag mig absolut och med nödvändighet besluten att leva, tala och handla liksom andra människor i vardagslag”.7

Både Descartes och Hume etablerar således en gräns mellan filosofin och det levda livet, mellan den plats där skepticismen ges fria tyglar och utsätter människan för de mest svindlande av erfarenheter, och det område där den inte längre förmår hålla sitt grepp. Stanley Cavell har i sitt filosofiska arbete kommit att ompröva den här uppdelningen. Istället för den epistemologiskt inriktade skepticism rörande yttervärldens existens som präglar Hume och Descartes, menar Cavell att det är erfarenheten av skepticism i relation till andra människor som är den mest grundläggande.8 Denna form av skepticism kännetecknas av att den inte kan avskärmas från det levda livet. Det finns, skriver han, “inget vardagligt alternativ till skepticismen gällande andra människor”.9 Skepticismen är därför existentiell snarare än epistemologisk; ett grundläggande villkor snarare än ett tillstånd som kan undvikas eller kommas över. I förlängningen innebär det också en förskjutning i föreställningen om filosofins rättmätiga plats, från ensamheten på kammaren till den enskilda människans utsatta tillvaro bland andra människor.

Vilken inverkan har det cartesianska arvet i form av skepticism och den vidföljande förståelsen av filosofins natur haft på den feministiska teori som växt fram under de senaste decennierna? I sin bok om Simone de Beauvoir diagnosticerar Bauer samtidens feministiska diskussioner som väsentligen präglade av skepticism: “Debatten mellan essentialister och antiessentialister dominerar i dagsläget feministisk teori. Det är en skeptisk debatt kring frågan, för att tala klarspråk, om och i vilken bemärkelse ‘kvinnor’ (oavsett vad termen har för betydelse) existerar”.10 I det avseendet tycks dagens feminister ställas inför samma frågor som förbryllade Simone de Beauvoir, decennier innan feminismen växte fram vid universiteten: “Man vet inte riktigt om det längre finns några kvinnor, om de alltid kommer att finnas, om det är önskvärt eller inte, vilken ställning de har i världen eller vilken ställning de bör ha. […] Men först och främst: Vad är en kvinna?”11

Vad skulle det innebära att ge ett svar på denna fråga? Utan att gå in i detalj i de samtal som rör förståelsen av det kvinnliga subjektet inom feminismen, skulle jag vilja karakterisera dessa diskussioner som präglade av den form av skepticism som definierade Descartes och Humes tänkande, där det filosofiska är avskilt från det vardagliga. När frågeställningen ramas in på detta sätt är risken för ett essentialistiskt kvinnobegrepp överhängande i den utsträckning som frågan besvaras affirmativt. Om man däremot avvisar tanken på en kvinnlig identitet, konfronteras man i nästa steg med frågan om hur man skall redogöra för den vardagliga verklighet där kvinnor lever och utsätts för förtryck, oaktat kvinnlighetens ontologiska status. I Bauers tänkande framstår detta problem som den feministiska filosofens dilemma par excellence.

Problemet för den som vill göra en undersökning av den könsliga skillnadens [sex difference] natur, som på en och samma gång är både filosofisk och feministisk, är att reda ut hur undersökningen skall genomföras utan att den könsliga skillnadens sociala faktum förnekas. Man måste förmå ifrågasätta vad en kvinna är, samtidigt som man identifierar sig själv som kvinna […]. Man måste röra sig på de vardagliga begreppens nivå – den nivå där feminismen, trots allt, befinner sig – och filosofins nivå, där dessa vardagliga begrepp sätts i fråga.12

Enligt Bauer utgör Beauvoirs tänkande en plats där denna motsättning upphävs, genom att Beauvoir knyter frågan till sin egen person och vardagliga verklighet, där ett av de möjliga svaren på frågan om vad en kvinna är, är att hon, Simone de Beauvoir, är en kvinna. Det avgörande är emellertid att undersökningen av innebörden i detta faktum alltjämt befinner sig inom skepticismens sfär. I ljuset av Cavells förståelse av en i vardagen levd skepticism i förhållande till andra människor, menar Bauer i förlängningen att Beauvoir erbjuder ett sätt att tänka filosofiskt och feministiskt på samma gång, där det vardagliga och det filosofiska inte utesluter varandra och där den vardagliga identiteten som kvinna inte står i motsats till ett (skeptiskt) ifrågasättande av den, utan tvärtom kan utgöra grunden för ett kritiskt projekt. Kan feminismen undvara denna insikt? Kan filosofin?