Rasismens albatross

“God save thee, ancient Mariner
From the fiends that plague thee thus! –
Why look’st thou so?” With my crossbow
I shot the albatross.

Samuel Taylor Coleridge,
The Rime of the Ancient Mariner, 11. 79-82

I Coleridges dikt drevs ett skepp av vindarna in i ett oväder. Sjömännens enda tröst var en albatross som kom för att äta tillsammans med dem. Men Coleridges sjöfarare sköt honom av okänd anledning – kanske av ren arrogans. Resultatet blev att alla på skeppet fick lida. Gudarna bestraffade missdådet. De andra sjömännen hängde albatrossen kring sjöfararens hals. Albatrossen, vänskapens symbol, blev nu en symbol för skuld och skam. Sjöfararen var den enda som överlevde resan. Och han var resten av sitt liv besatt av vad han gjort. Den levande albatrossen är “den andre” som öppnar sig för oss i främmande och fjärran länder. Den döda albatrossen som hänger runt våra halsar är vår nedärvda arrogans, vår rasism. Vi är besatta av den och vi får ingen ro.

För över ett år sedan fick jag frågan om jag ville komma till Wien för att tala om “Samhällsvetenskap i en övergångstid”. Mitt tal skulle ingå i en serie kallad “Von der Notwendigkeit des Überflüssingen – Sozialwissenschaften und Gesellschaft”. Jag tackade gladeligen ja. Jag trodde att jag skulle komma till det Wien som spelat en framstående roll i formandet av en världssamhällsvetenskap, speciellt under perioden Traum und Wirklichkeit 1870-1930. Wien var Sigmund Freud s hem, Freud som jag menar är den viktigaste personen inom 1900-talets samhällsvetenskap. Åtminstone var Wien hans hem tills nazisterna tvingade honom att fly till London samma år som han dog. Wien var också, under en viktig del av deras liv, Joseph Alois Schumpeters och Karl Polanyis hemstad. Dessa män, med direkt motsatta politiska ståndpunkter, var enligt min mening de två mest betydelsefulla nationalekonomerna under 1900-talet, i dag varken tillräckligt erkända eller hyllade. Och Wien var hemstaden för min egen lärare Paul Lazarsfeld, vars kombination av statsvetenskaplig forskning och banbrytande metodologiska uppfinningar började med Arbeitslosen von Marienthal. Det var till detta Wien jag skulle komma.

Sedan kom det österrikiska valet, med dess långt ifrån oundvikliga resultat. De andra EU-staterna reagerade starkt mot detta regimskifte och bröt sina bilaterala förbindelser med Österrike. Jag var tvungen att överväga om jag fortfarande skulle åka, och jag tvekade. Men jag åkte – av två skäl. För det första ville jag visa min solidaritet med det andra Österrike, som manifesterat sig efter det att den nya regeringen tillträtt. Men för det andra, vilket var viktigare, kom jag för att ta mitt ansvar som samhällsvetare. Vi har alla skjutit albatrossen. Den hänger runt allas våra halsar. Och vi måste kämpa med våra själar och våra samveten för att gottgöra, för att återuppbygga, för att skapa ett annat slags historiskt system som ligger bortom den rasism som hemsöker den moderna världen så djupt och så ondskefullt. Jag satte därför en ny rubrik på mitt föredrag: “Rasismens albatross: Samhällsvetenskapen, Jörg Haider och Widerstand“.

Det som hänt i Österrike verkar på ytan ganska enkelt. Under lång tid har Österrike regerats av en koalition mellan de två största och viktigaste partierna, SPÖ och ÖVP. Det ena mitten-vänster och det andra mitten-höger. Deras sammanlagda röster, som en gång i tiden var överväldigande, har sjunkit under hela 1990-talet. Och i 1999 års val kom FPÖ för första gången tvåa i valet, före ÖVP, låt vara bara med några hundra rösters övervikt. Diskussionerna mellan de två ledande partierna om att åter bilda koalition strandade, och ÖVP vände sig till FPÖ. Beslutet upprörde många människor i Österrike, inklusive president Klestil. Men ÖVP stod på sig och regeringen bildades.

Beslutet skakade om och förvånade de politiska ledarna i de andra EU-nationerna. EU:s agerande har i sin tur upprört många österrikare; inte bara dem som stödde den nya koalitionen utan också flera av dess motståndare. Många av de senare hävdade att EU överdrev farorna med att FPÖ gavs plats i regeringen. “Haider är ingen Hitler” var en återkommande formulering. Andra menade att Haiders likar kunde återfinnas i samtliga EU-stater, till och med i deras regeringar. Och därmed, ansåg man, var det skenheligt av EU att agera som det gjorde. Slutligen menade en del österrikare (liksom vissa andra européer) att det hade varit rimligt om EU hade avvaktat tills den nya österrikiska regeringen eventuellt gjort något klandervärt – då och endast då hade det varit på sin plats att agera. Under tiden mobiliserades inom Österrike ett motstånd, ett Widerstand, som fortfarande pågår.

Man kan varken förstå EU:s reaktion eller den österrikiska motreaktionen om man bara fokuserar på Österrike, istället krävs det att vi studerar världssystemet som helhet – och hur samhällsvetenskapen har tolkat det. Jag skall studera denna vidare kontext inom fyra tidsramar: det moderna världssystemet sedan 1989; sedan 1945; sedan 1492; och efter 2000. Detta är förstås symboliska årtal, men symboler är viktiga i detta fall. De hjälper oss att diskutera både realiteter och varseblivningen av realiteter.

Världssystemet sedan 1989

Sedan 1989 har en stor del av världens uppmärksamhet riktats mot de före detta kommunistiska länderna i Östeuropa. Otaliga konferenser har ägnats “övergången” och man kan till och med tala om en “övergångologi”. I de områden som tidigare utgjorde det forna Jugoslavien och i de kaukasiska delarna av Sovjetunionen har flera inbördeskrig blossat upp, där även främmande makter deltagit aktivt. Många samhällsvetare har analyserat detta våld under rubriker som “etnisk rensning”, ett fenomen som sägs vara resultatet av långt utdragna etniska konflikter. Även i nationer som klarat sig undan med ett mindre mått av internt våld, som till exempel Tjeckien, Ungern och de baltiska staterna, har man på ett obehagligt vis blivit påmind om latenta etniska motsättningar som hotar att återigen gå i dagen. Samtidigt har liknande större och mindre inbördeskrig uppstått på flera håll i Afrika, liksom i Indonesien, för att bara nämna de mest uppenbara fallen.

I den paneuropeiska världen (en term med vilken jag avser Västeuropa plus Nordamerika, Sydostasien och Australien, men inte Öst- och Centraleuropa) har analysen av dessa inbördeskrig kretsat kring den förmodade svagheten hos det civila samhället i dessa stater och det historiskt sett svaga skyddet för mänskliga rättigheter. Ingen som läst tidningarna i Västeuropa har kunnat missa i hur hög utsträckning som rapporteringen kring den så kallade postkommunistiska världen har fokuserat på ett “problem”. Och “problemet” har definierats som att dessa områden saknar den “högre modernitet” som antas prägla den paneuropeiska världen.

Lika slående är hur lite uppmärksamhet – från pressen, från politikerna och speciellt från samhällsvetenskapen – som riktats mot de förändringar som sedan 1989 har skett i den paneuropeiska världen. Politiska regimer som byggt sin nationella logik på kalla kriget upptäckte plötsligt att de strukturer som upprätthållits i fyrtio år nu verkade meningslösa, för väljarna liksom för politikerna själva. Varför skall man i Italien ha ett system med koalitioner uppbyggt kring kristdemokraternas permanenta majoritet, när det kalla kriget inte längre utgör ett hot? Vad finns det nu som håller samman ett gaullistiskt parti i Frankrike, eller till och med CDU i Tyskland? Varför skall republikanerna i USA längre låta sig begränsas av kravet på en “bilateral utrikespolitik”? Resultatet av dessa självtvivel är att de stora konservativa partierna i den paneuropeiska världen faller sönder, slits itu av uppdelningen mellan ekonomisk ultraliberalism och en mer social konservatism, som antingen är av den typ som vill att staten skall ta itu med medborgarnas moraliska förfall, eller fortfarande hyser ett paternalistiskt intresse för sociala skyddsnät.

Mitten-vänster partierna, av vilka de flesta kallar sig socialdemokratiska, dras också med problem. Kommunismens kollaps var i själva verket kulmen på ett växande, desillusionerat missnöje med “den gamla vänstern” i alla dess tre huvudsakliga varianter: kommunistpartier, socialdemokratiska partier och nationella befrielserörelser. Detta visade sig dramatiskt i 1968 års världsrevolution. Denna desillusion var ett resultat just av dessa rörelsers politiska framgångar. För väl vid makten visade de sig inte riktigt kapabla att infria sitt historiska löfte att, om de bara fick makt, bygga ett nytt samhälle, det vill säga förändra samhället i en mer jämlik, demokratisk riktning.

I Västeuropa avsåg “den gamla vänstern” först och främst socialdemokraterna. Och det som har hänt – sedan 1968, men ännu mer sedan 1989 – är att folk kanske röstar på sådana partier i brist på bättre, men ingen dansar på gatorna när de vinner ett val. Ingen förväntar sig att deras segrar skall innebära någon revolution, inte ens en fredlig sådan. Och de mest desillusionerade av alla är deras egna ledare, som reduceras till att tala ett Der Mitte-språk. Men med den gamla vänsterns desillusion har följt ett främlingskap gentemot de statliga strukturerna i sig. Tidigare hade medborgarna tolererat staten, till och med prisat den som en kraft som skulle kunna leda till social förändring. Nu började de istället betrakta den först och främst som en korrupt kraft och som utövare av övervåld, inte längre som medborgarens värn utan som medborgarens börda.

Österrike är bara ytterligare ett exempel på ett allmänt paneuropeiskt mönster. Varför ha en koalition i en postkommunistisk tid? Varför skall man rösta på partier vars största intresse verkar vara att bevara Proporz-systemets status quo? Det var i detta sammanhang som FPÖ den tredje oktober 1999 fick 26,9 procent av de österrikiska rösterna, det högsta procenttal som uppnåtts av något extremhögerparti i något europeiskt land sedan 1945. 1995 fick Le Pens Front National 15,1 procent i Frankrike, vilket var chockerande redan det. Men de två största konservativa partierna vägrade då att ta emot stöd från Len Pens parti, på alla nivåer. När resultatet i regionalvalen 1998 medförde att de konservativa kunde behålla majoriteten i en stor andel av distrikten endast med hjälp av Front National och fem regionala ledare ignorerade direktiven och använde Front National som stödparti, uteslöts dessa omedelbart från sina respektive partier. Å andra sidan bildade Berlusconi regering i Italien med hjälp av Fini och hans Alleanza Nazionale, ett parti som liknar Haiders, även om Fini före valet tagit avstånd från dess neofascistiska förflutna.

Varför tog då EU så stark ställning mot det som hände i Österrike? Svaret är egentligen ganska enkelt. Just eftersom deras länder inte var så olika Österrike var de rädda att de själva skulle ställas inför liknande val i en nära framtid, och att de då skulle bli frestade att följa ÖVP:s väg. Det var med andra ord deras rädsla för sig själva som föranledde den starka reaktionen. Samtidigt är det den österrikiska oförmågan att förstå att man gått över den gräns som hela Västeuropa satt, inte 1999 utan 1945, som förklarar den österrikiska motreaktionen. Låt mig göra klart var jag själv står: jag stödjer EU:s beslut att säga upp de bilaterala kontakterna med Österrike – hade man inte gjort detta tror jag att vi sannolikt skulle ha översköljts av en ideologisk tidsvåg som skulle kunna splittra Västeuropa – men samtidigt menar jag att EU:s beslut präglas av ett stort mått av hyckleri, eller snarare självbedrägeri. För att förstå detta måste vi betrakta världssystemet sedan 1945 och inte sedan 1989.

Men låt mig först säga ett par ord om samhällsvetenskapen sedan 1989. Den har varit bedrövlig. Det enda alla talar om – och det nästan oavsett politisk hållning – är globaliseringen, som om den vore något mer än en övergående retorisk devis i den pågående kampen inom den kapitalistiska världsekonomin, kampen om i hur hög utsträckning de gränsöverskridande flödena skall regleras. Den är en dimridå. Så är även den oändliga litanian om etniskt våld, och den bär inte bara samhällsvetarna utan också människorättsaktivisterna ansvar för. Självklart är etniskt våld en hemsk och förskräckande verklighet, men det är inte ett reservat för några mindre framgångsrika, mindre förståndiga, mindre civiliserade andra. Det är det fullkomligt normala resultatet av de djupa och växande ojämlikheterna inom vårt världssystem och kan inte bekämpas blott med moraliska förmaningar eller genom att lägga den rena och utvecklade näsan i blöt på områden präglade av det orena och bakåtsträvande. Samhällsvetenskapen har inte givit oss några användbara verktyg för att analysera det som har hänt i världssystemet sedan 1989, och därför inte heller för att förstå det som sker i Österrike just nu.

Världssystemet sedan 1945

1945 satte punkt för den nazistiska erfarenheten och dess fasor. Men det var inte Hitler som uppfann antisemitismen, inte heller tyskarna. Den hade länge varit det viktigaste uttrycket för den europeiska världens djupt rotade rasism, och i sin moderna version hade den på den europeiska scenen varit en endemiskt utbredd sjukdom i åtminstone ett århundrade. Den som jämförde Paris med Berlin vid sekelskiftet skulle knappast tycka att Berlin var värst. Antisemitismen fanns överallt – också under andra världskriget, också i USA.

Så, varför var alla så upprörda över nazismen, åtminstone efter 1945? Svaret är uppenbart: Endlösung, Den slutgiltiga lösningen. Medan nästan alla i den paneuropeiska världen hade varit öppet och obekymrat rasistiska och antisemitiska före 1945, så missade Hitlers slutgiltiga lösning hela poängen med rasismen inom den kapitalistiska världsekonomin. Rasismens mål är inte att utesluta folk, än mindre att utrota dem. Målet med rasism är att hålla kvar människor inom systemet, men som Untermenschen, så att de kan exploateras ekonomiskt och användas som politiska syndabockar. Det som hände med nazismen var vad fransmännen kallar en dérapage – en blunder, ett övertramp. Eller var det kanske anden som sluppit ut ur flaskan?

Man förväntades vara rasist fram till Den slutgiltiga lösningen, men inte längre. Detta hade alltid varit ett känsligt spel, och tveklöst hade dérapages inträffat tidigare – men aldrig i så stor skala, aldrig på en så central arena i världssystemet och aldrig så synligt. Den paneuropeiska världen måste försöka hantera den ande som nu hade sluppit ut ur flaskan. Man gjorde det genom att förbjuda offentliga uttryck för rasism och framförallt för antisemitism. Detta blev tabuspråk.

Samhällsvetarna deltog också i detta spel. Under åren efter 1945 skrev de bok efter bok där de skarpt ifrågasatte “ras” som ett meningsfullt begrepp1 och tog avstånd från det falska antagandet att sociala skillnader skulle ha något med genetiskt bestämda egenskaper att göra. Minnet av Förintelsen blev ett särskilt ämne på skolschemat. Tyskarna har – till en början lite motvilligt, men till slut med ett visst mått moraliskt mod – försökt att analysera sin egen skuld och därmed minska sin skam. Och efter 1989 har andra länder i den paneuropeiska världen – utan tvivel en aning motvilligt – följt Tysklands exempel. Allierade nationer som Frankrike och Holland har också börjat erkänna sin skuld; skuld för att ha tillåtit denna dérapage att inträffa, skuld för att åtminstone några av deras egna medborgare aktivt deltog i händelseförloppet. En av anledningarna till att EU reagerade så starkt mot Haider är att Österrike är ett land som har vägrat ta på sig sin del av skulden, och insisterat på att de först och främst var offer. Kanske hade inte en majoritet av österrikarna önskat Anschluss, även om det är svårt att tro när man ser journalfilmerna med de jublande folkmassorna i Wien. Men det är värt att poängtera att ingen icke-judisk, icke-zigensk österrikare räknades annat än som tysk i Tredje riket efter Anschluss, och majoriteten satte en ära i detta.

Insikten att rasismen hade upplöst sig själv genom att den blivit alltför extrem fick två stora konsekvenser i den paneuropeiska världen efter 1945. För det första försökte dessa länder betona sina egna dygder som integrerande nationer utan problem med något rasistiskt förtryck, att de var “fria länder” som stod emot Sovjets “onda imperium”, vars rasism i sin tur blev ett återkommande tema i västpropagandan. Alla sorters sociopolitiska åtgärder var led i detta försök: 1954 års beslut i USA:s högsta domstol om ett lagstadgande mot segregation på grund av ras; den Israelvänliga politik som förts i hela den paneuropeiska världen; till och med den nya betoningen på ekumenik inom den kristna västvärlden (liksom som tanken att det finns något sådant som ett gemensamt judisk-kristet arv).

För det andra – och detta är minst lika viktigt – fanns det ett behov att återge en sanerad rasism dess ursprungliga funktion, det vill säga att hålla människor inom systemet, men som Untermenschen. Om man nu inte kunde behandla judar på det viset, och inte heller katoliker i protestantiska länder, så var man tvungen att leta vidare. Tiden efter 1945 präglades, åtminstone till en början, av en oerhörd ekonomisk expansion samtidigt som reproduktionstakten minskade kraftigt. Den paneuropeiska världen behövde mängder med arbetare samtidigt som födelsetalen var lägre än någonsin tidigare. Detta var början på en epok präglad av dem som tyskarna försiktigt kallade Gastarbeiter.

Vilka var dessa “gästarbetare”? Sydeuropéer i Nordeuropa, latinamerikaner och asiater i Nordamerika, västindier i Nordamerika och Västeuropa, svarta afrikaner och sydasiater i Europa. Och, sedan 1989, människor från det forna socialistblocket i Västeuropa. Alla dessa migranter har kommit för att de ville komma och för att de kunde få arbete; de behövdes ju verkligen för att få de paneuropeiska länderna att blomstra. Men de kom, nästan helt och hållet, som människor längst ner på skalan: ekonomiskt, socialt, och politiskt.

När världsekonomin gick in i sin långa Kondratiev B-fas på sjuttiotalet och arbetslösheten ökade för första gången sedan 1945, var det bekvämt att peka ut invandrarna som syndabockar. Extremhögern, som varit olaglig och marginaliserad sedan 1945, började plötsligt att dyka upp på nytt, ibland inom de etablerade konservativa partierna, ibland som separata strukturer (och då åt de sig in inte bara i de konservativa partierna utan också i mitten-vänsterns arbetarpartier). På 1990-talet började dessa partier att se alltmer seriösa ut.

De etablerade partierna var inte alls säkra på hur de skulle hantera dessa mer eller mindre öppet rasistiska partiers återuppståndelse. De var livrädda för att anden på nytt skulle slippa ut ur flaskan och störa den sociala friden i deras nationer. Vissa ansåg att dessa extremhögerkrafter kunde undermineras genom att man övertog deras invandrarfientlighet i en mildare form. Andra menade att dessa krafter var ett virus som man måste isolera så fort som möjligt. Vi känner igen argumentationen från den som förs i Österrike just nu.

Inte heller nu fanns någon hjälp att hämta från samhällsvetarna. De analyserade nazistfenomenet i termer som hade att göra med någon sorts anomali i den tyska historiska situationen, istället för att se att hela världssystemet hade lekt med elden alltför länge, och att det bara hade varit en tidsfråga innan den skulle flamma upp någonstans på något sätt. Samhällsvetarna försökte proklamera sin egen moraliska oförvitlighet och frikänna den paneuropeiska världen från skuld på grundval av dess nyförvärvade förment icke-rasistiska retorik, medan den paneuropeiska rasismen efter 1945 i själva verket var lika stark och elakartad som före 1933 eller före 1945. Hatets och rädslans objekt byttes helt enkelt bara ut. Debatterar vi inte även i dag de så kallade kulturkrockarna, “the clash of civilisations” – ett begrepp uppfunnet av en samhällsvetare?

Också EU:s fördömande av Österrike har – hur mycket jag än stöder det – rasistiska förtecken. För vad är det EU säger? Man säger i själva verket att motsvarigheter till Haider är möjliga – rentav normala? – utanför den paneuropeiska världen, kanske till och med i så närliggande länder som Ungern och Slovenien, men Haider och hans likar är otillåtna, ja otänkbara, i det civiliserade Europa. Vi européer måste försvara vår moraliska överlägsenhet och Österrike hotar att göra detta omöjligt. Det är sant: Österrike hotar faktiskt att göra detta omöjligt och Österrike måste på något sätt retirera från sin nuvarande ohållbara situation. Men grunderna för EU:s anklagelser står på intet sätt över varje moralisk misstanke, för Västeuropas universella värden genomsyras själva av den kroniska, konstituerande rasism som tillhör den paneuropeiska världen.

För att förstå detta, och för att förstå samhällsvetenskapens oförmåga att avslöja detta, måste vi betrakta det moderna världssystemets historia efter 1492.

Världssystemet sedan 1492

När européerna landsteg i Amerika mötte de en ursprungsbefolkning som var dem extremt främmande. En del av dem var organiserade i relativt enkla jägar- och samlarsystem, andra som sofistikerade och elaborerade världsimperier. Men i båda fallen gjorde deras mindre kraftfulla vapen och svagare immunsystem det omöjligt för dem att stå emot invasionen. Européerna var därmed tvungna att bestämma sig för hur de skulle behandla dessa människor. Det fanns de som hade förvärvat stora landsarealer och önskade exploatera dem så fort som möjligt – de var redo att förslava och förbruka inhemska arbetare. Detta rättfärdigade de genom att hävda att de inhemska folkslagen var barbariska och inte förtjänade något annat än brutalt slaveri.

Men det fanns också kristna missionärer som förfärades över den inhumana behandlingen och som insisterade på både möjligheten och betydelsen av att vinna dessa människors själar till kristen frälsning. En sådan person var Bartolomé de Las Casas, vars passion och militans kulminerade 1550 i en klassisk debatt om vad som konstituerade “den andre”. Redan 1547 hade Las Casas skrivit en kort sammanfattning till Karl V där han detaljerat redogjorde för de rysligheter som pågick i de nya kolonierna. Han sammanfattade vad som hänt på följande sätt:

Om de kristna har dödat och förstört så många själar av så god kvalitet, så har det helt enkelt varit för att skaffa guld, för att bli oerhört rika på mycket kort tid och för att skaffa sig högre positioner som inte motsvarar deras ställning. [D]e känner för [dessa så ödmjuka människor, så fördragsamma, och så enkla att underkuva] varken respekt eller hänsyn eller aktning… De har inte behandlat dem som odjur (man kunde vid Gud önska att de behandlat dem så väl och tagit samma hänsyn till dem som till odjur); de har behandlat dem värre än djur, som mindre värda än gödsel.2

Las Casas var utan tvekan en passionerad försvarare av folkets rättigheter. Han var också, vilket är värt att notera, den första biskopen av Chiapas, som idag är basen för neozapatisterna och där det fortfarande är nödvändigt att försvara just det som Las Casas försvarade för nästan 500 år sedan: ursprungsbefolkningens rätt till sin värdighet och sitt land. Dessa människor har det inte mycket bättre i dag än på Las Casas tid. Det finns de som därför skulle klassificera Las Casas och andra neoskolastiska spanska teologer, filosofer och jurister som föregångare till Groitus och de “sanna grundläggarna av människans moderna rättigheter”.3

Kejsaren lät sig till en början övertygas av Las Casas argument och utsåg honom till Indianernas beskyddare. Men kejsaren kom senare på andra tankar och samlade 1550 i Valladolid en speciell junta av domare att lyssna till en debatt mellan Las Casas och en av kejsarens andra rådgivare, Juan Ginos de Sepúlveda. Sepúlveda, en hårdnackad motståndare till Las Casas, förde fram fyra argument för att rättfärdiga behandlingen av indianerna: de var barbariska och därmed var deras naturliga tillstånd att vara underkastade civiliserade folkslag; de var avgudadyrkare och ägnade sig åt människooffer, vilket rättfärdigade intervention för att förhindra brott mot den naturliga lagen; det var också rättfärdigt att ingripa för att rädda livet på oskyldiga människor; slutligen skulle intervention dessutom underlätta spridandet av det kristna evangeliet. Dessa argument låter häpnadsväckande samtida. Det enda vi behöver göra är att byta ut “kristendom” mot “demokrati”.

Mot dessa argument hävdade Las Casas att inga människor någonsin får tvingas att underkasta sig andra folkslag på grundval av en förment kulturell underlägsenhet; man kan inte heller bestraffa ett folk för ett brott som de inte är medvetna om är ett brott; man kan moraliskt rättfärdiga att rädda oskyldiga människor endast om man genom denna räddningsaktion inte orsakar andra större skada; och kristendomen kan inte spridas med svärdets hjälp. Även här förefaller argumenten förvånansvärt samtida.

Las Casas argument tycktes ifrågasätta själva grunden för det spanska imperiet, vilket förmodligen var skälet till att Karl V drog tillbaka sitt tidigare stöd.4 Det fascinerande med den stora debatten i Valladolid är att ingen är riktigt säker på vad juntan beslutade. På ett sätt är detta emblematiskt för det moderna världssystemet. Har vi någonsin beslutat oss? Kan vi besluta oss? Försökte Las Casas – antirasisten, de förtrycktas försvarare – bara institutionalisera en “god” kolonialisering? Borde man någonsin, kan man någonsin, predika med svärdets hjälp? På dessa frågor har vi aldrig fått några svar som varit logiskt hållbara eller så politiskt övertygande att alla diskussioner kunnat avslutas. Kanske finns inga sådana svar.

Efter Las Casas har vi konstruerat en kapitalistisk världsekonomi, som sedan expanderat och nu omfattar hela världen – och som alltid och i varje ögonblick har rättfärdigat sina hierarkier på en rasistisk grund. Det har förstås alltid funnits människor som har försökt motarbeta de värsta sidorna av denna rasism och de har, det måste medges, haft vissa framgångar. Men det har också alltid förekommit brutala massakrer, slutgiltiga lösningar före Den slutgiltiga lösningen, kanske mindre byråkratiska, systematiska och effektivt planerade, och definitivt mindre synliga.

Ja ja, kommer ni att säga, men sedan kom franska revolutionen och Deklarationen om mänskliga rättigheter. Jovisst, men ändå inte! Franska revolutionen protesterade visserligen mot hierarkier, privilegier och förtryck, och gjorde det utifrån tanken om universell jämlikhet. Den symboliska gest som uttryckte denna protest var att man ersatte hälsningsfrasen “Monsieur” med “Citoyen”, Medborgare. Det är just där problemet ligger, för begreppet medborgare var avsett att vara inkluderande. Alla medborgare skulle få en röst, inte bara en begränsad grupp av aristokrater. Problemet är bara att om man skall inkludera alla i en grupp, måste någon först bestämma vilka som ingår i denna grupp. Och detta innebär med nödvändighet att det finns några som är icke-medlemmar.

Begreppet medborgare exkluderar alltså oundvikligen lika mycket som det inkluderar. Den exkluderande betydelsen i begreppet medborgarskap har i själva verket sedan franska revolutionen varit lika viktig som den inkluderande. När den österrikiska politikern Karl Lueger 1883 sade att “Wir sind Menschen, christlische Österreicher”5 erbjöd han en definition av medborgarskapets begränsningar som väljarna i Wien verkade gilla, även om inte kejsaren gjorde det. Lueger inkluderade inte judar med ungerskt ursprung, 6 vilka för honom var lika mycket utlänningar som de utländska kapitalister han också fördömde. Var detta proto-fascism, vilket många menar, eller bara “kalkylerad extremism”, som John Boyer hävdar?7 I dag ställer en del samma fråga om Jörg Haider. Men vad spelar svaret på den frågan egentligen för roll? Det politiska resultatet är ju praktiskt taget identiskt.

Vid den tidpunkt i den moderna historien när franska revolutionen lämnade det problematiska begreppet medborgare i arv till oss fick kunskapens värld ett stort uppsving. Detta uppsving följde av kunskapens sekularisering, som uppnåtts genom att filosofin skiljts från religionen, en process som hade tagit flera århundraden. Men nu skulle det komma att gälla mer än frågan om kunskapens sekularisering. Under 1700-talets andra hälft kom två termer som dittills hade varit om inte synonyma så nästintill – vetenskap och filosofi – att definieras som ontologiska motsatser. De två kulturerna, som är utmärkande för kunskapsstrukturen i det moderna världssystemet, hade accepterats som en definierande delning av kunskapen. Och med denna delning kom den intellektuella och institutionella uppdelningen av sökandet efter å ena sidan sanning (naturvetenskapens område) och å den andra sökandet efter det goda och sköna (filosofins eller humaniorans område – Geisteswissenschaften). Det är denna grundläggande spricka som förklarar utvecklingen inom samhällsvetenskapen och, menar jag, dess oförmåga att förstå den kapitalistiska världsekonomins grundläggande rasism.

De två stora kulturella arven från den franska revolutionen var dels idén att politisk förändring är någonting normalt, dels att den högsta makten varken ligger hos härskaren eller hos en grupp framstående personer, utan hos folket.8 Det senare uttryckte helt enkelt logiken bakom begreppet medborgare. Konsekvenserna av dessa båda idéer var extremt långtgående och varken den jakobinska regeringens fall eller ens slutet på den efterföljande Napoleonregimen kunde hindra dem från att genomsyra världssystemet och bli allmänt accepterade. Om politisk förändring var att betrakta som ett normaltillstånd blev det viktigt att förstå hur systemet fungerade för att kunna kontrollera processen. Detta blev startskottet för samhällsvetenskapen, den vetenskapsgren som avser att förklara socialt handlande, social förändring och sociala strukturer.

Jag skall inte analysera samhällsvetenskapens institutionella historia här, utan bara diskutera två fenomen: samhällsvetenskapens position i förhållande till de två kulturerna och vilken roll samhällsvetenskapen spelat för förståelsen av rasismen.

De två kulturerna styckade upp kunskapens domäner på ett sätt som vi i dag tycker är självklart, även om ingen skulle ha tyckt så varken på 1600-talet eller tidigare. Vetenskapen lade beslag på naturen som sitt exklusiva område och humanvetenskaperna tog sig an idévärlden, kulturell produktion och intellektuell spekulation. När det gällde den sociala verkligheten kämpade de två kulturerna emellertid om denna. Båda ansåg att detta område tillhörde dem. När samhällsvetenskaperna under 1800-talet började ta plats i det framväxande universitetssystemet splittrades de av denna epistemologiska debatt, av denna Methodenstreit. Samhällsvetenskaperna delades i två läger. Några discipliner drog, åtminstone till en början, åt det idiografiska, humanistiska lägret (historia, antropologi, orientaliska studier) och andra åt det nomotetiska, naturvetenskapliga (ekonomi, sociologi, statskunskap). Samhällsvetenskaperna splittrades så i frågan om huruvida de endast skulle intressera sig för sökandet efter det sanna, eller om de också skulle intressera sig för sökandet efter det goda. Det problemet har man fortfarande inte löst.

Det mest anmärkningsvärda med samhällsvetenskapen från 1800-talet och fram till 1945 är att man aldrig direkt tagit sig an rasismen. Ta till exempel historievetenskapen, den enda moderna samhällsvetenskap som existerade som namn och begrepp före 1800-talet. Historiedisciplinen genomgick en så kallad vetenskaplig revolution under 1800-talet, där centralgestalten var Leopold von Ranke. Ranke menade att en historiker måste skriva historia wie es eigentlich gewesen ist. Detta innebar att det förflutna skulle rekonstrueras utifrån material som var samtida med det som studerades. Härav uppstod arkiven, dokumentsamlingar från det förflutna som kritiskt skulle analyseras som “källor”.

Jag bortser här ifrån senare kritik av detta tillvägagångssätt, att det begränsat oss till att studera nästan enbart politisk och diplomatisk historia, eftersom man använt sig av det som skrivits av människor med koppling till staten och dess härskare. Jag bortser också från det faktum att framhållandet av arkivet som den avgörande källan tvingade in historieämnet i ett förflutet vars tidsmässiga ramar bestämdes av hur villiga staterna var att låta forskarna leta i deras arkiv. Låt mig endast fästa uppmärksamheten på en aspekt av historieämnet, åtminstone så som det praktiserades före 1945. Historia innefattade endast de så kallade “historiska nationernas” historia. Och så måste det förstås vara, givet de metoder som användes.

I det österrikisk-ungerska imperiet var begreppet “historiska nationer” inte bara ett teoretiskt begrepp – det var ett politiskt vapen. Det är tydligt vem eller vad som är de historiska nationerna; det är de nationer som återfinns i mäktiga, moderna stater som kan bekosta och tvinga sina historiker att skriva om dem. Så sent som på 1960-talet gjorde Hugh Trevor-Roper det osannolika uttalandet att Afrika inte har någon historia. Men man kan fråga sig hur många kurser som i 1800-talets Wien gavs om Sloveniens historia? Och hur många ges i dag? Själva termen “historisk nation” för in en rasistisk kategori i själva hjärtat av den historieskrivningen. Det är ingen tillfällighet att minst 95 procent av “produktionen” av världshistoria före 1945 utgjordes av de fem historiska nationernas/arenornas historia: Storbritannien, Frankrike, USA, Tyskländerna (jag använder denna formulering avsiktligt) och Italierna. Och de andra fem procenten är huvudsakligen historien om några mindre mäktiga europeiska stater, som Holland, Sverige eller Spanien. Litet skrevs också om den europeiska medeltiden och om det moderna Europas förmodade ursprung: det antika Grekland och Rom. Men inte om det forntida Persien, inte ens om det forntida Egypten. Var historikerna som konstruerade Tyskländernas historia till någon hjälp när det gällde att belysa den offentliga debatt som Karl Lueger och andra startade i Wien under den sista tredjedelen av 1800-talet? Jag tror inte det.

Gick det bättre för de andra samhällsvetenskaperna? Ekonomerna arbetade hårt med att konstruera universella teorier om homo economicus. Adam Smith konstaterade att alla människor är ute efter att “schackra, byta och handla”. Avsikten med hans bok Nationernas välstånd var att övertyga oss (och den brittiska regeringen) om att vi borde upphöra med att lägga hinder i vägen för detta naturliga beteende hos alla människor. När Ricardo skapade en teori om internationell handel baserad på begreppet komparativ fördel, använde han sig av ett hypotetiskt, illustrativt exempel där han satte in namnen England och Portugal. Han nämnde inte att exemplet hade tagits från den verkliga historien eller i vilken grad denna så kallade komparativa fördel hade tvingats på den svagare portugisiska staten av den brittiska övermakten.9

Traditionella ekonomer hävdar att ett ekonomiskt beteende som inte följer marknadens normer – så som ekonomer definierar dessa normer – inte är värt att analysera, än mindre att ta på allvar som ett möjligt alternativt ekonomiskt beteende. Den spelade politiska oskuldsfullhet som följer av sådana antaganden gör det omöjligt att analysera ekonomiska orsaker till eller konsekvenser av rasistiska rörelser. Det suddar ut detta studieobjekt från den vetenskapliga analysens horisont. Vad värre är, detta för med sig att mycket av det politiska handlande som kan analyseras som rasistiskt eller som motstånd mot rasism framstår som ekonomiskt irrationella beteenden.

Statsvetarna har inte varit till så mycket större nytta. Genom att tidigt fokusera på konstitutionella frågor, med deras historiska kopplingar till de juridiska fakulteterna, har man gjort analysen av rasismen till en fråga om formell lagstiftning. Sydafrika var med sitt apartheidsystem rasistiskt därför att det formaliserade diskrimineringen i sina lagar. Frankrike var inte rasistiskt eftersom där inte fanns någon sådan lagstadgad diskriminering. Före 1945 utvecklade statsvetarna också något de kallade “komparativ politik”. Men vad jämförde de? Jo, de fem största paneuropeiska länderna: Storbritannien, Frankrike, USA, Tyskland och Italien. Ingen annan var värd att studera, eftersom ingen annan var tillräckligt civiliserad – inte ens, är jag rädd, det konstiga odjuret det österrikisk-ungerska imperiet.

Nåväl, sociologerna, som har haft rykte om sig att utgöra den politiska radikalitetens hjärta inom universitetssystemet, måste väl åtminstone ha klarat sig bättre. Långt ifrån! De var värst av alla. Före 1945 fanns det två slags sociologer: de som, speciellt i USA, explicit rättfärdigade begreppet vit överhöghet; och de som, med bakgrund i socialt arbete eller religiös verksamhet, försökte beskriva de mindre priviligierade människorna i storstadsområdena och förklara “avvikelserna” hos dessa grupper. Beskrivningarna var trots sin nedvärderande ton välmenande, men man ifrågasatte aldrig antagandet att det beteende man iakttog var avvikande och måste rättas till för att passa in i medelklassens normer. Och eftersom de lägre klasserna i de flesta fall – inte bara i USA – etniskt skilde sig från medelklassen, är de rasistiska undertonerna hos dessa sociologer uppenbara, även om de inte märkte eller erkände det själva.

Värst av allt är att de fyra grunddisciplinerna – historia, ekonomi, statskunskap och sociologi – endast analyserade den paneuropeiska världen, som betraktades som modernitetens och civilisationens värld. Deras universalismer utgick ifrån det moderna världssystemets hierarkier. Analysen av den utomeuropeiska världen överlämnades till separata discipliner: antropologi för de barbariska “folken utan historia” och orientaliska studier för de “högre civilisationer” utanför västvärlden som emellertid inte var förmögna att utvecklas i riktning mot moderniteten utan europeisk inblandning och omorganisering av deras sociala dynamik. Speciellt etnologin avvisade “stammarnas” historicitet; de var oföränderliga, åtminstone innan de fick “kulturkontakt”. Och i de orientaliska studierna betraktades dessa högtstående kulturers historier som “frusna”.

Den utomeuropeiska världen representerade “traditionen”; den paneuropeiska världen stod för modernitet, evolution och framsteg. Det var väst mot resten av världen. Man kan notera att samhällsvetenskapen, då man skulle analysera den moderna världen, uppfann inte en utan tre discipliner för att beskriva det förflutnas mönster: ekonomi, statsvetenskap och sociologi. Men när den utomeuropeiska världen skulle analyseras fanns det varken något behov av historia eller av de tre discipliner som krävts för den paneuropeiska världen. Detta eftersom “differentieringen” in i separata områden av socialt handlande – marknaden, staten och det civila samhället – ansågs vara en produkt av moderniteten, dess själva essens. På grund av att vetenskap och filosofi hade skilts åt fanns det ingen som kunde påminna om att detta bara var liberal ideologis antagande och inte en rimlig beskrivning av den sociala verkligheten. Inte undra på att samhällsvetenskapen inte kunde hjälpa oss att förstå nazismen. Och dess utveckling efter 1945 har, trots att en del rättats till, inte varit oss till särskilt stor hjälp för att förstå fenomen som Haider. Och framför allt fanns där inget sätt att förklara Widerstand, förutom som ytterligare en avvikelse som man kan förhålla sig välvilligt men lite nedlåtande till.

Samhällsvetarna var så upptagna med att utkämpa slagen kring födelsen av det moderna världssystemet att de inte orkade bry sig om slaget om det fungerande världssystemet. Sökandet efter vetenskaplig neutralitet var samma sak som kampen mot kyrkan (och i dess förlängning staten), som försökte lägga sig i forskarnas verksamhet. När Max Weber talade om avförtrollningen av världen använde han ett teologiskt språk, trots att han i själva verket var ute efter att smäda den preussiska nationalismen. Det var först i kölvattnet av första världskrigets förstörelse av de borgerliga värdena som Weber i det berömda talet till studenterna på universitet i München skulle börja påminna sig att samhällsvetenskapen aldrig kan skiljas från de sätt på vilka världen alltid är förtrollad:

Det är ingen blomstrande sommar som ligger framför oss, utan det som väntar oss är en polarnatt, isande mörk och hård, oavsett vilken grupp som nu i yttre avseende segrar. För om ingenting finns, då har inte bara kejsaren utan också proletären mist sin rätt. Om denna natt långsamt ger vika, vilka kommer fortfarande att leva av de som nu till synes har upplevt en så ymnigt blomstrande vår?10

Världssystemet efter år 2000

Det många rösterna på FPÖ och den starka reaktionen från EU utgör talande tecken på den kris vi nu befinner oss i. Förändringen från en underliggande optimism inför framtiden, från vissheten att saker och ting faktiskt skulle bli bättre, till en underliggande rädsla för att så kanske inte är fallet, har nu drabbat den rika delen av världen. I Österrike, Västeuropa och USA har tron på den politiska mittens reformism (långsam men åtminstone på rätt väg) ersatts av skepsis mot de traditionella politiska krafternas alla löften, vare sig de kallar sig mitten-vänster eller mitten-höger. Någon konsensus kring mitten, byggd på 1800-talets liberala ideologi existerar inte längre. Den utmanades i grunden 1968 och begravdes 1989.

Vi är nu inne i en period av kaotiska förändringar av det världssystem som vi är en del av. Utgången är till sitt innersta väsen oförutsägbar. Men å andra sidan kan vi påverka den. Detta är komplexitetsteoriernas budskap.11 Det är detta budskap som samhällsvetenskapen borde föra fram i dag.12

I ett världssystem som håller på att kollapsa på grund av att dess strukturella möjligheter till anpassning har uttömts, kommer de som har makt och privilegier inte att förbli overksamma. De kommer att organisera sig för att ersätta det nuvarande världssystemet med ett som är lika hierarkiskt och ojämlikt, om än grundat på andra principer. Dessa människor betraktar Jörg Haider som en farlig demagog. Han förstår så lite av den samtida verkligheten att han inte ens är medveten om att österrikarna för att bibehålla sin nuvarande levnadsstandard skulle behöva dubbla, tredubbla, eller fyrdubbla antalet invandrare per år under de närmaste 25-50 åren; utan en omfattande arbetskraftinvandring kommer man inte ens att kunna klara pensionsutgifterna för den åldrande österrikiska befolkningen.13 Faran är uppenbar att denna nya demagogi kommer att föra den paneuropeiska världen ännu snabbare in i destruktiva inbördeskrig. Bosnien och Rwanda skymtar vid horisonten. Ledarna inom EU ser detta. Det gör också president Klestil, men tydligen inte ÖVP:s ledning.

Samtidigt formeras ett motstånd, ett Widerstand. Det representerar förändringens krafter mitt i den strukturella krisen i den kapitalistiska världsekonomin och skiljer sig inte bara från FPÖ utan också från EU-ländernas ledare. Men har dessa krafter en tydlig vision av vad de vill uppnå? Här kan samhällsvetenskapen spela en roll, men bara en samhällsvetenskap som vägrar att göra skillnad mellan sökandet efter det sanna och sökandet efter det goda, en samhällsvetenskap som kan överbrygga klyftan mellan de två kulturerna, införliva osäkerheten och utnyttja de möjligheter som denna osäkerhet erbjuder den mänskliga kreativiteten och en ny materiell rationalitet.

Vi måste börja undersöka alternativa förutsättningar för ett mer rationellt historiskt system, som kan ersätta det galna och tynande system vi lever i. Vi måste börja avtäcka de djupa rasistiska rötter som genomsyrar vårt nuvarande världssystem och som omfattar alla dess institutioner, inklusive kunskapens strukturer och Widerstand självt.
Vi lever i den snabba förändringens tid. Är det så farligt? Vi kommer att få uppleva mycket oordning och många förändringar under de kommande årtiondena. Men också tidigare har förändringarna varit fler än vi vill minnas – och de har gått snabbare än vi kan föreställa oss. Samhällsvetenskapen har också svikit oss i sin förståelse av det förflutna. Den har erbjudit oss en falsk bild av en traditionell värld som rörde sig ack så sakta. En sådan värld har egentligen aldrig existerat. Den existerar heller inte nu, varken i Österrike eller någon annanstans. Mitt i den stora osäkerheten om vart vi är på väg måste vi sträva efter att i vårt förflutna, så som vi uppfinner det nu, lokalisera det som är gott och vackert och bygga in dessa visioner i framtiden. Vi måste skapa en drägligare värld. Och därmed kan vi börja utrota de djupa rasismer som finns inom oss.

Under den stora studentrevolten i Frankrike 1968 begick studentledaren Daniel Cohn-Bendit det taktiska misstaget att göra en kort visit i Tyskland. Eftersom han var tysk medborgare, inte fransk, kunde de Gaulles regering hindra honom från att återvända till Frankrike, vilket de också gjorde. Efter detta protesterade studenterna i Paris under parollen “Vi är alla tyska judar; vi är alla palestinska araber”. Det var en bra paroll, en som vi alla skulle kunna instämma i. Men vi kunde också lägga till, lite skamset: “Vi är alla Jörg Haider”. Om vi vill slåss mot alla världens Haidrar – och det skall vi – måste vi först blicka inåt. Låt mig ta ett litet men talande exempel. När den nya österrikiska regeringen bildats, kallade den israeliska regeringen helt korrekt hem sin ambassadör i protest. Bara någon månad senare försatte dock det israeliska Knesset premiärminister Barak i en svår situation genom att bifalla en motion som innebar att varje folkomröstning om ett tillbakadragande från Golanhöjderna krävde “speciell majoritet”, vilket egentligen betyder att de arabiska medborgarna i Israel effektivt berövas sina rättigheter i frågan. Och en av de största förespråkarna för denna motion var Natan Sharansky vars parti består av ryska emigranter, samme berömde Natan Sharansky som i Sovjetunionen protesterade mot den de facto antisemitiska regeringspolitiken. Kampen mot rasismen är odelbar. Vi kan inte ha olika regler för Österrike, för Israel, för Sovjetunionen och för USA.

Under den pågående presidentvalskampanjen i USA var det ett avgörande primärval i South Carolina. Under primärvalskampanjen försökte George W Bush försäkra sig om ett starkt stöd från den så kallade kristna högern genom att tala på Bob Jones University, ett starkt fäste för dessa krafter. Problemet var att detta universitet är känt för två saker: dels för att ha kallat Påven för antikrist (universitetet är en fundamentalistiskt protestantisk institution), dels för att ha förbjudit sina studenter att ha ett förhållande med en person av en annan ras. Det blev ett stort politiskt rabalder kring detta, vilket generade George W Bush. Han framhöll att han ångrade att han inte protesterat mot dessa två positioner (den vildsint anti-katolska attityden och förbudet att umgås över rasgränserna).

Denna anekdot handlar inte om Bushs förlägenhet (även om den säger en hel del om de tabun som etablerats efter 1945). Det intressanta är reaktionen från Bob Jones III, universitetets ordförande. Bob Jones III framträdde på CNN hos Larry King. Det första Larry King frågade var varför universitetet förbjöd studenterna att umgås över rasgränserna. Svaret blev att man är emot idén om “en värld”, utan skillnader. Larry King påpekade att motståndet mot “en värld” föreföll honom ligga långt från förbudet mot att två unga människor träffades offentligt. Bob Jones III gjorde vissa invändningar, men stod fast vid att varken han eller universitetet var rasistiskt (det stora tabut) och att universitetet samma dag hade återkallat denna regel, eftersom den var sekundär och inte avgörande för deras övergripande mål: att befrämja kristendomen. Detta visar att offentliga protester får en del rasister att backa offentligt, om inte annat så av taktiska skäl. Detta borde vara en lektion för de konservativa krafter som tvingas hantera extremhögerns attacker. Men bortsett från den taktiska förändringen framhärdar rasismen i alla fall.

Albatrossen hänger kring våra halsar. En ond ande plågar oss. Widerstand är en moralisk förpliktelse. Det kan inte utföras på ett intelligent och fruktbart sätt utan analys – och det är samhällsvetenskapernas moraliska och intellektuella ansvar att förse oss med den analysen. Men precis som det kommer att krävas krafttag för att utrota rasismen inom var och en av oss, så kommer det att krävas krafttag av samhällsvetarna för att tänka bort den sorts samhällsvetenskap som i stället för att skapa någonting mer användbart har förminskat oss alla. Jag återvänder till min ursprungliga titel, “Samhällsvetenskap i en övergångstid”. I en sådan tid kan vi alla påverka det som händer. I tider av strukturell uppdelning är fluktuationerna stora och en liten knuff kan få stora konsekvenser (till skillnad från mer normala, stabila perioder, där stora knuffar i bästa fall kan få små konsekvenser). Detta ger oss en möjlighet, men utgör också ett moraliskt tryck. Om världen vid slutet av denna övergång inte är märkbart bättre än den är nu – och det kan mycket väl hända – då kan vi inte skylla på någon annan än oss själva.