Striden mot Gayropa

Enligt antropologen Katherine Verdery är nationalismen en typ av klassificerande diskurs där nationen ses som den centrala kraften i ett omfattande system för social klassificering.1 Följaktligen kan den ryska nationalismen förstås som en diskurs där indelningen i ryssar och icke-ryssar är viktigare än någonting annat. En viktig komponent av den kollektiva självbilden är inte bara bilden av “vi” och “dem”, utan även den symboliska gränsen mellan dessa två grupper. Genusforskaren Nira Yuval-Davis har visat att bilden av män och kvinnor samt uppfattningen av könsstrukturer inom nationella gemenskaper fungerar mycket effektivt som “symboliska gränsvakter”.2 Europa har traditionellt sett alltid haft en särskild plats bland de mest betydelsefulla “dem” som bestämmer vad som är ryskt eller inte, och framställningen av “oss” och “dem” i termer av könsstrukturer har aktivt använts för att skapa symboliska gränser mellan dessa två.

Begreppet “Gayropa” (“Gayeuropa”) har på senare år spritt sig allt mer på ryska internet, och används för att beskriva de europeiska könsstrukturerna. Ordet “gej” (från engelskans “gay”) dök inte upp i ryskan förrän i början av 90-talet, och jämfört med det mer traditionella “goluboj” (“blå”) som används i det ryska vardagsspråket när man talar om homosexuella män, så betecknar “gej” inte bara den sexuella orienteringen utan också en social identitet samt dess aktiva sociala uttryck. I dagens ryska debatt är de båda orden utbytbara: man kan ofta läsa om det “blå Europa”, om den “blå lobbyn” inom politiken, och till och med om den “blå pesten”. Föreställningen om Gayropa har kommit att spela en viktig roll i att definiera Rysslands plats i den geopolitiska diskursen och för att legitimera rådande maktstrukturer.

En degenererande europeisk civilisation

De ryska anklagelserna mot Europa om sexuella avvikelser växte fram på bred front under 2013 i diskussionerna om legaliseringen av samkönade äktenskap i Frankrike och om huruvida europeiska och amerikanska samkönade par ska ha möjlighet att adoptera ryska barn, liksom i relation till diskussioner om lagen som förbjuder propaganda för “icke-traditionella sexuella relationer” riktad mot minderåriga. Dessa anklagelser framfördes av politiker, journalister, bloggare samt i kommentarer på olika nätforum. Tillmälena som riktas mot de sexuella avvikelserna i Europa är inte någonting nytt i den ryska kulturen. Uttrycket “det dekadenta väst” kan spåras ända tillbaka till slavofilernas skrifter och det har alltid inbegripit idén om att de ryska familje- och könsnormerna är överlägsna allt annat. En annan inspirationskälla till dagens fördömande av Gayropa är den kritik mot de borgerliga könsstrukturerna som var vanlig i sovjetpropagandan under kalla kriget. Man måste även ha i åtanke att anklagelserna om att västerlandet är dekadent och förfallet alltid har varit en viktig komponent i den antivästliga diskursen i stort.

Idag har könsaspekten blivit en av de allra viktigaste när det gäller anklagelser mot väst. Upplösningen av könsstrukturerna i Europa kopplas till legaliseringen av samkönade äktenskap, feminismens ökade inflytande och upplösningen av den traditionella familjen. Man hävdar att dessa processer håller på att leda till den europeiska civilisationens fullständiga undergång, först och främst eftersom de fördärvar den mänskliga naturen och utplånar själva grunden till det mänskliga samhället. Den kremlvänlige Maksim Sjevchenko skriver, dock kanske inte på fullt allvar, i en artikel som är typisk i detta sammanhang, att ryssarna utgör en annan människotyp jämfört med majoriteten av européerna, två grupper som på utsidan liknar varandra men som på insidan är principiellt olika.3 En av de mest betydande konservativa tänkarna i dagens Ryssland, Aleksandr Dugin, använder termerna “transhumanism” och “posthumanism” för att beskriva den utveckling som väntar den europeiska civilisationen. Enligt honom förutsätter den liberala logiken att allt som utgör den kollektiva självbilden kommer att utplånas, allt från staten och nationen till könet och människan. Efter att könet har demonterats kommer samma sak att ske med människan. “Om vi inte stannar upp nu så kommer vi att fortsätta i den här riktningen ända fram till slutet, och då kommer man att begära av oss att vi döper chimärer, biorobotar och cyborger eller låter en fluga gifta sig med en människa”.4 Aleksej Pusjkov, ordförande i dumans utrikesutskott, anser att förändringarna av könsstrukturen i Europa är ett “försök att förändra själva grunden till all mänsklig civilisation”.5 I olika artiklar och kommentarer jämställs ofta samkönade äktenskap med zoofili, nekrofili och pedofili, det vill säga med andra begrepp som används för att beskriva den tendens som leder till den mänskliga civilisationens undergång.

Dessutom hävdar man att den europeiska civilisationen på egen hand håller på att förlora på det geopolitiska planet, eftersom man inte är konkurrenskraftig i striden mot den muslimska civilisationen, främst demografiskt sett.6 Och man påstår att inom en inte alltför avlägsen framtid kommer majoriteten av alla EU-invånare att vara muslimer.

Hur förklarar då de ryska kommentatorerna dessa förändringar i Europas könsstruktur? En förklaringsmodell utgår från den inre dynamiken i Europas utveckling. Förutom det fantasilösa argumentet att “Europa är bortskämt och kräset” hänvisar man även till de tendenser som nämndes redan av Osvald Spengler i Västerlandets undergång: kulturen har förlorat mot civilisationen. En annan förklaringsmodell är kopplad till olika konspirationsteorier. I en artikel med rubriken “Den nya globala klassen – en utmaning för mänskligheten” skriver en av Putins mest betydande allierade, Vladimir Jakunin, att propagandan för icke-traditionella sexuella relationer är en “del i processen att förvandla mänskligheten till en lydig fårskock som ska styras av den nya globala finanseliten, en klass bestående av ‘globala oligarker'”.7 En komponent som ständigt finns närvarande i dessa konspirationsteorier är idén om den “blå lobbyn” i maktens korridorer. I detta sammanhang använder skribenter och kommentatorer även uttryck som “den blå pesten” och till och med “gayfascism”.8 I ett tv-program som hette “Den förtryckande minoriteten” och som sändes på en av de största ryska tv-kanalerna diskuterade deltagarna den så kallade “gay-totalitarismen”.9 Natalja Narochnitskaja, en inflytelserik politiker och ideolog, chef för den europeiska avdelningen på Institutet för demokrati och samarbete, framhöll i en radiointervju att de beslut som tagits i Västeuropa angående samkönade äktenskap fullständigt ignorerar majoriteten av befolkningens inställning till frågan.10 Slutligen, i ett tal i Federala församlingen som fick stort gensvar, betonade president Putin att “sabotaget av de traditionella värdena ‘ovanifrån’ inte bara får negativa konsekvenser för samhället, utan det är i grunden också antidemokratiskt eftersom det genomförs […] trots att majoriteten av folket är av en annan åsikt”.

På det här viset förlorar den europeiska civilisationen ett av dess mest grundläggande drag, demokratin. Ett annat viktigt karaktärsdrag som man idag fråntar Europa är dess kristna grund. Viktor Erofejev anmärker helt korrekt att för de konservativa i Ryssland är det viktigt att understryka att Europa i en metafysisk mening sedan länge bara lever enligt gamla vanor, men att känslan för Gud har försvunnit och att man har glömt bort den mening med det mänskliga livet som ligger bortom det sociala. Europa har förvandlats från en läromästare i konsten att skapa en lyckad civilisation och ett välmående samhälle, till en arrogant student med dåliga betyg och en felaktig uppfattning om världen.11

Gayropa och den nya messianismen

Genom att stämpla den europeiska civilisationen på detta sätt blir begreppet Gayropa ett verktyg som bidrar till att stärka ryssarnas kollektiva självbild. Enligt många skribenter och kommentatorer som diskuterar ämnet har dagens skillnader i Europas och Rysslands könsstrukturer sin grund i dessa civilisationers innersta natur. Man försöker essentialisera dessa skillnader genom att hänvisa till kulturella traditioner. När Putin förklarade sin egen, personliga, negativa inställning till idén om att legalisera samkönade äktenskap i Ryssland så hävdade han att det är nödvändigt att respektera de traditioner som alltid har funnits i det ryska samhället.12 Sjevchenkos tidigare nämnda artikel “Så vi är inte Europa? Tack gode Gud för det!” visar hur man använder Gayropa för att kompensera för olika saker. Enligt den tjetjenske ledaren Razman Kadyrov vill “en betydande del av ryssarna härma européerna, de vill härma deras livsstil, trots att de flesta européer i det stora hela saknar både livsstil och moral. […] De välkomnar allt som inte är mänskligt. För dem är samkönade äktenskap någonting helt normalt. Det är obehagligt bara att tänka på det. Personligen skulle jag aldrig vilja vara europé.”13 Liknande idéer uttrycks på olika nätforum i ännu rakare ordalag, till exempel: “På vilket sätt är asiater sämre än européer med deras bögar, deras hyckleri och deras koloniala förakt gentemot resten av världen? […] Var stolta över att ni är asiater, det finns ingen anledning till att tigga och be om ett erkännande från européernas håll.” En annan skribent skriver: “Ja, vi är skyter, ja, vi är straight!” och parafraserar på så sätt en känd rad från Aleksandr Bloks dikt “Skyter” (1918), där poeten ställde Sfinxen-Ryssland i motsats till Oidipus-Europa.

Föreställningen om Gayropa används inte bara för att upprätta symboliska gränser mellan Ryssland och Europa utan inkluderas även när idén om den nya nationen ska formuleras. Som bekant hängde krisen i den kollektiva självbilden som följde efter Sovjetunionens kollaps samman med försöken att hitta meningen med Rysslands existens, att hitta landets grundläggande värden. På senare tid har tendensen att försöka definiera landets plats i samtiden genom att hänvisa till motsättningarna mellan könsstrukturerna i Ryssland och Europa blivit allt mer framträdande. Till exempel har Sergej Markov, chef för Institutet för politisk forskning, anmärkt att “i det postmoderna Europa anses olika typer av perversioner såsom homosexualitet vara norm, medan Ryssland har valt en annan väg, då man definierar sig själva som Europas konservativa flank och med hjälp av detta […] håller man på att övervinna den kris som finns i den egna självbilden”.14

Ryssland tycks vara på ett globalt uppdrag för att rädda mänskligheten från den degenerering som hotar som ett resultat av gayrevolutionen. Från början uttalades dessa tankar främst av företrädare för olika konservativa organisationer, men ganska snart började idén även stöttas av de ledande ideologerna i Kreml. Till slut uttalade sig också Putin i ett tal till Federala församlingen 2013 om att “i världen finns det nu allt fler människor som stöder vår position i frågan om att försvara de traditionella värdena”, och här inkluderade han även “den traditionella familjens värden”. I artiklar och på nätforum har sådana åsikter stöpts i välkända formuleringar: “Heterosexuella i alla länder, förena er!”.

På så sätt hänger föreställningen om Gayropa samman med den traditionella motsättningen mellan Ryssland och Europa. Men det handlar också om en annan aspekt av hur landet positionerar sig, som även den har djupa historiska rötter. Genom att beskylla Europa för degenerering så blir Ryssland det sanna Europas tronföljare genom att hänvisa till en idé som formulerades redan av Fjodor Dostojevskij, idén om “två Europa”. Under den postsovjetiska perioden återkom denna figur i början av 2000-talet. Idag, hävdar företrädarna för denna idé, ser många i Europa på Ryssland med tillförsikt, som en beskyddare av kristna värden, och följaktligen då också av de sanna europeiska värdena. Putin anses ha en betydande roll i detta. Ryska kommentatorer betonar att enligt internationella undersökningar så ökar sympatierna för den ryske ledaren eftersom han “försvarar de grundläggande europeiska och kristna värdena”.15 Markov försäkrar att Ryssland idag är “ett fort, en borg och en fyr för alla konservativa européer”.16 Ett tydligt exempel på dessa åsikter är följande kommentar från ett ryskt nätforum: “Även Europa applåderar Putin. Han är ju den enda som kan rädda världen från den blå inkvisitionen.”

På så sätt bidrar den negativa bilden av Europa till att den egna självbilden blir mer positiv. Avmaskuliniseringen av “dem” är en del av ommaskuliniseringen av Ryssland, det väl säga en del av den självbildspolitik som är så typisk för 2000-talets ryska samhälle. Denna politik försöker dels skapa lockande modeller för den nationella maskuliniteten, dels en bild av Ryssland som har maskulina konnotationer (styrka, oberoende, rationalitet osv). Det är en styrkekult som ligger till grund för den bild av Ryssland som byggts upp av den symboliska politiken under president Putin (något som till exempel har sitt uttryck i uppkomsten av “den ryska björnen” som nationell symbol).17

Gayropa legitimerar makten i Ryssland

För att förstå vilken betydelse den här situationen har för Ryssland måste man inte bara ta hänsyn till de processer som pågår för att etablera den nationella självbilden utan även logiken bakom de inrikespolitiska striderna. Gayropa är en berättelse som är inrikespolitiskt relevant framför allt eftersom de förändringar som sker i Europa framställs som något som kan hota Ryssland. Denna idé uttrycks tydligt, inte bara i sammanhang där olika konservativa tänkare deltar, den håller också på att bli en del av den officiella diskursen. Redan i mars 2013 kritiserade utrikesministern Sergej Lavrov EU för att hävda att de västeuropeiska värdena, först och främst beskyddandet av gaysamhället, är universella och att man på så sätt pådyvlar Ryssland dessa tankar.18 I september 2013 anklagade en företrädare från ryska utrikesdepartementet västvärlden för att påtvinga andra sina “nyliberala värden som om de stod för en universell värdegrund”, vilket “syns extra tydligt i deras aggressiva marknadsföring av sexuella minoriteters rättigheter”.19 Dessa anklagelser upprepades i utrikesministerns tal om situationen gällande mänskliga rättigheter i EU under 2013.20 Problemet har även diskuterats i Ryska federationens säkerhetsråd, och i april 2013 föreslog rådets sekreterare Nikolaj Patrusjev att extra resurser skulle läggas på att “stärka nationens säkerhet både på det andliga och moraliska planet”, och han påstod att problemet med samkönade äktenskap är centralt bland de hot som finns mot nationens säkerhet.21 Det här gör att anhängarna till den nuvarande makten kan positionera sig som garanter för landets fortsatta “normalitet”. En av dem skriver följande angående samkönade äktenskap på ett nätforum: “När du tittar på allt detta motbjudande som pågår så förstår du att det inte finns något alternativ till Putin!”.

Principiellt sett så kan ett skickligt användande av den här retoriken göra att man lyckas undvika alla anklagelser om att man bryter mot de mänskliga rättigheterna. Narochnitskaja skriver i den ovan nämnda intervjun att västvärldens “drev mot Ryssland inte härstammar från några ‘supersynder’ utan från att landet vågar gå emot strömmen genom att hävda sitt försvar av de traditionella kristna värdena”.

Det är värt att notera att det så kallat avvikande sexuella beteendet i Europa ofta tolkas som en naturlig följd av västvärldens demokratiska utveckling. På så sätt stämplas den ryska oppositionen inte bara som nationsförrädare, utan också som avvikande ur ett genusperspektiv. Maskuliniteten respektive femininiteten hos företrädarna för den ryska proteströrelsen, “den kreativa klassen”, anses vara perverterad och därför illegitim, och deras politiska motstånd kopplas ofta samman med deras sexuella avvikelser.

Att anklaga politiska motståndare för att ha en icke-traditionell sexuell orientering är en vanlig metod för att mobilisera folket politiskt. Under kalla kriget användes den flitigt i den amerikanska politiska debatten under Joseph McCarthys tid.22 Den politiska mobiliseringen uppnås genom att hänvisa till könsidentiteten och i denna process upprätta ett samband mellan modellerna för maskulinitet respektive femininitet å den ena sidan, samt normerna för individuellt politiskt beteende å den andra. Dessa metoder är inte nya, inte heller i den ryska politiska kulturen. Under perestrojkan och under det första postsovjetiska decenniet var det mycket vanligt att demokrater anklagades för att plantera främmande genusnormer i Ryssland, inklusive “spridandet av alla olika typer av sexuella perversioner”.23

Liknande metoder för att mobilisera folket användes under borgmästarvalet i Moskva hösten 2013 i rapporteringen från oppositionsledaren Aleksej Navalnyjs kampanj. Framför allt hävdade hans motståndare att hela basen för oppositionen bestod av aktivister från gayrörelsen.24 I en artikel där Navalnyj beskrivs som en “hbt-kandidat” skriver man också om ett framträdande där han försvarade homosexuellas och transpersoners rättigheter samt noterar att hbt-företrädarna inte gjorde honom besviken utan genast bedyrade sina sympatier.25 Navalnyjs motståndare har på bred front spridit information om att 70 % av gayrörelsens representanter har sagt sig vara villiga att rösta på Navalnyj, vilket en undersökning på portalen Gay.ru visade. För att förstå de processer som pågår i den politiska mobiliseringen är det särskilt viktigt att vara medveten om att den negativa inställningen till homosexuella inte bara används för att diskreditera politiker, utan också deras väljare. Detta i syfte att uppmuntra väljarkåren att ha ett “korrekt” politiskt beteende. I ett inlägg på ett nätforum formuleras denna tanke ytterst tillspetsat: “Är du gay om du röstar på Navalnyj?” Med andra ord drar man paralleller mellan att vara motståndare till den nuvarande makten och att vara sexuellt avvikande.

Anhängarna av den ryska liberala oppositionen försöker i sin tur framställa makten och dess anhängare som bakåtsträvande, fjärran från de progressiva tendenserna i mänsklighetens utveckling och den europeiska civilisationens anda, vars grund ligger i mänskliga rättigheter och individens frihet. De försvarar de normer och värden som finns i den europeiska könsstrukturen genom att hävda att “patriarkatet” och “homofobin” utgör kärnan i dagens politiska system i Ryssland. Det gör att den liberala oppositionen kan få stöd av företrädare för hbt-rörelsen, och många av dessa deltog också aktivt i demonstrationerna 2011-2012.

Samtidigt kan inte företrädarna för oppositionen låta bli att ta hänsyn till de stämningar som råder i samhället. Långt ifrån alla deras anhängare är redo att acceptera de europeiska nymodigheter vi diskuterat här. I vilket fall som helst, enligt en undersökning från det ryska opinionsinstitutet från juni 2013 stöder en övervägande majoritet av ryssarna (88 %) lagen som förbjuder homopropaganda, medan 42 % anser att en icke-traditionell sexuell orientering borde straffas rättsligt.26 Enligt en undersökning från det oberoende Levadacentret (juni 2012) var 43 % av de tillfrågade överens om att homosexuella har bristande moral, 32 % anser att de är mentalt efterblivna.27 En annan studie utförd av Levadacentret, från oktober 2012, visar att majoriteten av ryssarna (86 %) är stolta över sitt kön (89 % av männen och 84 % av kvinnorna), dessutom är 58 % av männen respektive 54 % av kvinnorna överens om att de samhälleliga uppgifterna ser olika ut för de olika könen; och feminismen, som försöker problematisera denna åsikt, ses på “med respekt/positiva känslor” bara av 5 % av männen respektive 12 % av kvinnorna.28

Gayropa i den geopolitiska diskursen

Bilden av Ryssland som den sista utposten för “normalitet” är även en del av den geopolitiska diskursen. I diskussioner om central- och östeuropeiska länders geopolitiska val tar ryska kommentatorer ofta till denna bild och hävdar att en import av de europeiska värdena till dessa länder kommer att leda till deras degenerering. Tidningen Izvestija citerar Pusjkovs ord om att Moldavien för att få skriva under överenskommelsen om samarbete med EU “blev instruerat om att regelbundet arrangera gayparader”.29

Typisk är också den roll som begreppet Gayropa fått som ett geopolitiskt argument i bevakningen av händelserna i Ukraina. Det användes flitigt redan innan Euromajdan, till exempel skrev den redan nämnde Puskjov den 7 november på Twitter: “Efter Tymosjenkos frigivning kommer EU att kräva en utvidgning av gaykulturen i Ukraina. Istället för segerparader kommer man i Kiev att anordna gayparader”.30 Enligt företrädare för denna hållning innebär en spridning av gaykulturen ett reellt hot mot de grundläggande värdena och mot det allra heligaste, och den ses inte bara som en prövning av samhällets könsstruktur utan av hela den nationella självbilden.

Redan de första reportagen från Kiev innehöll uttrycket “Geyromajdan”,31 en sammansmältning av flera ord som tillsammans betyder “Gayropa demonstrerar på Majdan”. Korrespondenter från ryska tidningar har ofta lyft fram detta tema, och en artikel i tidningen Komsomolskaja Pravda om den tyska utrikesministers besök på Majdan hade rubriken “Homobränsle i brasan på Majdan: Ukraina lockas till Europa av nationalister, antisemiter, nynazister och homosexuella”,32 och på så sätt skapade man samtidigt en typologisk ordsekvens där homosexuella listades i sällskap med andra grupper som traditionellt sett anses vara fiender till västvärldens demokrati.

I Euromajdan-kontexten hänger detta samman med ytterligare ett antal påståenden i medierna. Först och främst sägs det att de mest idoga ukrainska anhängarna av en anslutning till EU är företrädare för gayrörelsen som bara kämpar för sina egna privilegier. Det som skulle följa en oppositionsseger i Ukraina är en legalisering av samkönade äktenskap, och i ett längre perspektiv skulle alla de “Gayropas fröjder” som tidigare nämnts vänta landet. Vidare skulle den “blå lobbyn” vara extra aktiv inom EU och försöka ta revansch på Ryssland för att landet röstat igenom “antigaylagarna”. Slutligen skulle en sådan strävan efter att ansluta sig till Gayropa vara allt annat än en tillfällighet från Ukrainas håll. Under de senaste tio åren har ett viktigt drag i den ryska politiska retoriken varit avmaskuliniseringen av Ukraina, vilket samtidigt håller på att bli en viktig del i ommaskuliniseringen av Ryssland. Den före detta sovjetrepubliken har ofta avbildats som en vinstlysten sällskapsdam, en lättsinnig älskarinna eller fästmö, även i Putins egen retorik.

Framställningen av ledarna för Euromajdan har också analyserats. Å ena sidan har sympatierna för gaykulturen som några av ledarna gett uttryck för använts för att bevisa att ett närmande till Europa inte bara vittnar om förräderi mot det slaviska brödraskapets värden och mot ukrainarnas och ryssarnas gemensamma historia från “eurointegratörernas” håll, utan också om deras sexuella avvikelser. Det är knappast en slump att de tio år gamla bilderna på bröderna Klytjko som publicerades i en tidning för sexuella minoriteter har reproducerats av ett flertal ryska medier. Å andra sidan understryks ständigt att ukrainarna ännu är alltför långt ifrån en modern europeisk nivå och att det ännu är för tidigt för dem att ansluta sig till EU. En betydande del av de protesterande på Majdan har sagts bestå av “grottnationalister” från högerextrema organisationer som absolut inte delar de europeiska idealen, inte heller toleransen mot sexuella minoriteter. En liknande användning av bilden av Gayropa i ryska framställningar av Euromajdan har inte bara varit riktad mot den ukrainska allmänheten, utan även mot de egna medborgarna. Idén om att Ukrainas strävan efter att integreras i Europa oundvikligen leder till att landet kommer att utplånas låter uppenbarligen den ryska makten visa sina egna medborgare att den garanterar att normaliteten kommer att bibehållas.33

Avslutningsvis har alltså frågan om den förändrade könsstrukturen i EU-länderna fått stor betydelse i Ryssland, inom den demografiska politiken och det politiska systemet liksom för landets position i världen och dess förhållande till andra stater. I denna fråga har inflytelserika politiker och experter uttalat sig, och de ledande nyhetsförmedlarna har publicerat artiklar som gett upphov till mängder av kommentarer från internetanvändarna. I den ryska nationalistiska diskursen framställs den europeiska civilisationen som degenererad och “perversionen av den normala könsstrukturen” i EU fungerar som det tydligaste beviset på detta. Genom att representera en negativ bild av EU kompenserar föreställningen om Gayropa även för den ryska självbilden, genom att inte bara bidra till att rehabilitera “ryskheten”, utan också genom att skapa en ny version av idén om det messianska uppdraget: idén om Ryssland som kristendomens sista utpost och som ett fort för de traditionella värdena som kommer att rädda både Europa och resten av världen. Dessutom används Gayropa för att legitimera den politiska ordningen (även om det i den radikala nationalistiska diskursen istället används för att avlegitimera makten då man anklagar den för att vara alltför Europavänlig).

Till sist kan vi konstatera att begreppet Gayropa håller på att bli en faktor för att legitimera relationerna mellan könen i det samtida ryska samhället, eftersom det är med dess hjälp man fastslår vad som ska anses vara norm respektive avvikande. Det är särskilt viktigt att understryka att “dem” i ett könsperspektiv blir “dem” även i ett politiskt och ett nationellt avseende. Icke-traditionella sexuella förhållanden framställs enligt den ryska nationalismen som ett hot, inte bara mot den traditionella könsstrukturen utan även mot den nationella självbilden, den nationella säkerheten och maktens stabilitet. Västvärldens försvar av sexuella minoriteter tolkas inte som en fråga som huvudsakligen handlar om könsstrukturer, mänskliga rättigheter och friheter, utan som att “västvärlden på ett skenheligt sätt blandar sig i Rysslands privata angelägenheter” och som ett försök att försöka försvaga eller förinta landet. Man kan bara anta att inställningen till sexuella minoriteter hos majoriteten av ryssarna under en överskådlig framtid till stor del kommer att bestämmas av deras inställning till västvärlden.