Slapphetens schematiska analys

Den amerikanske journalisten Philip Gourevitchs reportagebok om det rwandiska folkmordet gavs ut 1998, men har först i år kommit i svensk översättning, under titeln Vi vill upplysa er om att vi kommer att dödas i morgon tillsammans med våra familjer. Denna bok har förmodligen präglat allmänhetens uppfattning om Rwandas tragedi i högre grad än någon annan skildring, och den betraktas av många som ett standardverk och som något av en modern klassiker. Detta är olyckligt, för Gourevitchs framställning har många allvarliga brister och är till stora delar inte alls en beskrivning av folkmordet, utan ett politiskt försvarstal för personer och regeringar med stort ansvar för de katastrofala konflikter som rasat i Centralafrika i folkmordets efterdyningar.

Mot de omskakande ögonvittnesskildringar som Gourevitch förmedlar finns inget att invända, och inte heller mot författarens ofta välfunna betraktelser över ämnen som den moderna mediakonsumentens schizofrena verklighet. Men dessa element lyckas inte, som den svenska baksidestexten påstår, göra “det obegripliga och brutala folkmordet fattbart”, och Gourevitchs ansatser till analys leder inte längre än till den mest schematiska tänkbara idén om hur ett folkmord iscensätts: onda ledare och fåraktiga undersåtar.

Folkmordet på Rwandas tutsier var, hävdar Gourevitch, “en produkt av ordning, auktoritärt styre, decennier av indoktrinering och modernt politiskt tänkande, en produkt av en av de mest skrupulöst administrerade staterna någonsin”. Denna schablonbild, som inte ens kan tillämpas på det Tredje riket, är lika banal som den är missvisande. Gourevitchs karakterisering kan förstås som en reaktion mot de tidigaste beskrivningarna av folkmordet, som helt enkelt tyckte sig se en explosion av besinningslöst stamvåld. Men Gourevitchs tes om total ordning är inte mindre slapp, och behandlar som vore de detaljer följande fakta: folkmordet ägde rum parallellt med ett blodigt inbördeskrig, som under de tre föregående åren drivit en stor del av Rwandas befolkning på flykten; folkmordet utlöstes av mordet på Rwandas president Juvénal Habyarimana, vilket gjorde en redan förvirrad politisk situation panikartad; folkmordet ägde rum mot bakgrund av en pågående maktkamp mellan olika elitgrupper, och de första som dödades av extremister efter mordet på presidenten var inte tutsier utan hutuiska regeringsmedlemmar, inklusive premiärministern. Kort sagt, folkmordet utspelade sig i en miljö präglad av stor rädsla och politisk förvirring.

Några rader senare blir Gourevitchs framställning rent vulgär: “Att döda tutsier var en politisk tradition i det postkoloniala Rwanda, en aktivitet som band människor samman.” Det är svårt att förstå hur raljanta påståenden som detta kan uppfattas som ett inträngande klarläggande av de sociala och psykologiska mekanismer som fick även civila att mörda, eller som ett värdigt sätt att beskriva offrens död. Dessutom är påståendet felaktigt, och är på egen hand skäl nog för att tvivla på författarens kompetens i ämnet.

Kan påpekandet av det faktum att folkmordet inträffade under en militär och politisk kris på något sätt lindra skuldbördan för dem som iscensatte det? Inte alls. Ju mer vi förstår om de omständigheter som möjliggjorde folkmordet, desto bättre förstår vi också hur de ytterst ansvariga drog nytta av och manipulerade situationen. När och hur formulerades en plan om att utrota tutsibefolkningen (till skillnad från planer på och förberedelser för systematisk eliminering av politiska motståndare)? Ett möjligt svar ges av sociologen Michael Mann i en uppmärksammad bok om folkmord (The Dark Side of Democracy: Explaining Ethnic Cleansing):

Vad som troligtvis inträffade var att när regimen miste sin sammanhållning och sedan sin president, och när den utsattes för en kupp och sedan åter etablerades, genomgick en radikalisering som få hade förväntat sig, men som skedde parallellt med radikaliserade stämningar bland vanliga hutuer. Folkmordet improviserades sedan av radikala eliter och militanter […] Det var inte en sedan lång tid omhuldad Plan A.

Denna teori framstår antagligen som suspekt för de flesta av Gourevitchs läsare, men René Lamarchand, en av världens ledande experter på Rwandas folkmord, beskriver den som “i hög grad övertygande”. (Det kan vara värt att påpeka att långsiktig planering inte är ett kriterium för att hålla de skyldiga ansvariga enligt folkmordskonventionen.) Det finns många andra svåra men viktiga frågor som är föremål för pågående forskning: Hur förmåddes människor ur olika samhällsskikt att delta i folkmordet och hur många deltog? (“[H]ela den hutuiska befolkningen”, enligt Gourevitch.) Hur såg den faktiska kommandoordningen ut under folkmordet, till skillnad från den officiella? Vilka regionala skillnader fanns i det sätt på vilket mördandet organiserades och spred sig? Hur påverkade frontförflyttningarna i kriget mördandets omfattning?

Ingen kan begära att Philip Gourevitch ska ha svar på dessa frågor, men det ointresse han visar för dylika frågeställningar skapar ett falskt intryck av att allt man behöver veta om folkmordet redan är välkänt och ställt utom allt tvivel. Gourevitchs modell är helt igenom deterministisk: det av rasfanatism besatta ledarskapet för en totalitär stat planerar ett fullskaligt folkmord, och genomför det under entusiastisk medverkan av sina underlydande. Eventuella komplexiteter klaras av med en försäkran om att folkmördarnas plan “hade varit sinnrikt utformad för att se planlös ut”.

Att döma av de mångtaliga anmälningarna av Gourevitchs bok i svensk press lyckas boken bra med att förmedla denna simplistiska bild till sina läsare. Ett exempel är Anders Ehnmark i Expressen: “Det vilar ett lugn över scenen att döma av de många vittnesmål som samlats in. […] Man kan följa hur idén om ett förut-bestämt skeende, från vilken sida det än betraktas, skapar lugn och följsamhet, arbetsro för mördare kan man säga.” Det vore en olycka om Rwandas folkmord bevarades i världens minne i den här formen. Lika lite som något annat folkmord var folkmordet i Rwanda ett förutbestämt. Det finns visserligen anledning att reflektera över ondskans banalitet även i fallet Rwanda, och över den beredvillighet många av de hutuer som deltog i folkmordet visade, men om tragedin fortsätter att diskuteras som enbart en berättelse om blind ondska så fruktar jag att vi en dag kommer att få se en rwandisk Inglourious Basterds.

De brister i Gourevitchs bok som påpekats ovan har alla sin källa i författarens förbehållslösa sympati för en av de stridande parterna i Rwandas inbördeskrig: rebellrörelsen Rwandas patriotiska front (RPF) som tog makten vid folkmordets slut. En stor del av Vi vill upplysa er (och de artiklar som föregick boken) består av citat ur samtal med personer i RPF:s ledarskap, framförallt general Paul Kagame som numera är Rwandas president. Utan omsvep kan man säga att Gourevitch presenterar inbördeskriget, folkmordet, och efterspelet ur RPF:s synvinkel.

Det finns många missuppfattningar om RPF och om inbördeskriget. En artikel i Dagens Nyheter tidigare i år (12 juli 2009) talade om ett “inbördeskrig som följde i folkmordets spår”. (Oroväckande nog uppgavs UD som källa för denna uppgift.) Inbördeskriget inleddes i själva verket i oktober 1990, då RPF utförde sin första attack mot Rwanda. RPF var en internationell rörelse som verkade för att de tutsier som levt i exil sedan 1959 (och deras barn) skulle få återvända till Rwanda. Den militära grenen av denna rörelse bestod initialt i huvudsak av rwandier som ingick i Ugandas armé, varav många på officersposter, däribland Paul Kagame, som var chef för den ugandiska arméns underrättelsetjänst.

RPF betraktades av många som Rwandas befriare då de intog Rwandas huvudstad Kigali, och uppgifter om massakrer utförda av RPF tystades ner av världssamfundet, dels för att man var rädd att folkmordet skulle blossa upp igen om ett nytt maktvakuum uppstod, dels för att RPF hade lyckats framställa sig som en disciplinerad, modern armé som respekterade mänskliga rättigheter under inbördeskriget. Många journalister och forskare som tidigt hyste ett stort förtroende för RPF såg sig senare, mer eller mindre motvilligt, tvungna att ändra uppfattning, då RPF:s systematiska övergrepp inte längre gick att blunda för (som exempel kan nämnas Alison Des Forges och Colette Braekman). Men Philip Gourevitchs beundran för Paul Kagame och hans regering har aldrig svalnat. I en artikel i The New Yorker (4 maj 2009) nyligen kallar han Kagame “en av vår tids mest formidabla politiska gestalter”.

Diskussionen om Rwanda efter folkmordet är märklig. Å ena sidan har berättelsen om landet som reste sig ur askan och byggde en föredömlig demokrati utan etniska motsättningar blivit något av en egen subgenre i Afrikarapporteringen, inte minst i Sverige. Å andra sidan möts man av berg av utredningar om den rwandiska regeringens repression och kriminalitet om man orkar bläddra igenom rapporter från Amnesty, Human Rights Watch, Reportrar utan gränser (Kagame finns med på deras lista över “Predators of Press Freedom”), FN och en mängd andra organisationer. Att Rwanda är djupt inblandat i det väpnade våldet och mineralplundringen i östra Kongo uppmärksammades under en kort tid förra vintern, men detta faktum har varit välkänt i mer än tio år.

Stora delar av Vi vill upplysa er ägnar Gourevitch åt att frikänna Kagames rege-ring för brott som den anklagats, eller skulle kunna anklagas, för. Han ägnar trettio sidor åt den ökända Kibehomassakern, där RPF-soldater dödade flera tusen hutuer under stängningen av ett flyktingläger, bara för att avsluta med Kagames försäkran om att det faktiskt var RPF som hindrade massakern från att bli mycket värre. Efter denna övning ska läsaren uppleva det som om författaren hade låtit sin kritiska blick skärskåda alla parter i konflikten – dock låter han oss inte förstå att Kibehomassakern inte var en unik händelse. En grupp utredare som sänts ut av UNHCR strax efter det att RPF tagit makten i Rwanda samlade bevis för att RPF dödat mellan 25 000 och 45 000 människor under perioden april till augusti 1994. Många avhoppade RPF-medlemmar har också vittnat i olika sammanhang (bland annat vid FN:s Rwandatribunal) om RPF:s massakrer innan, under och efter folkmordet.

Varken i sin bok eller i senare artiklar har Gourevitch velat ägna dessa uppgifter någon uppmärksamhet. Han verkar alltid ta Kagame och hans mannar på deras ord, och gör på så sätt deras röst till bokens egen, medan han tillåter sig att tvivla på det uppriktiga uppsåtet hos de vanliga rwandier – tutsier och hutuer – som ber om anonymitet när de berättar om sin rädsla för de “utländska” tutsier som tagit över i Rwanda. “Den som tar emot sådana förtroenden”, skriver han, “måste försöka räkna ut syftet med önskemålet.”

Allra mest anstötligt är Gourevitchs omsorgsfullt upplagda försvar för den nya rwandiska regeringens slakt av hundra-tusentals hutuflyktingar i östra Kongo 1996 och 1997. Han beskriver gång på gång vilket flott liv flyktingarna levde i sina läger (när de inte dog av kolera), och hävdar bestämt att den enda anledningen till att de vägrade återvända till Rwanda, och senare flydde för sitt liv in i djungeln, var våldsamma hot från hutuextremister i lägren. Ingen av dem som överlevde den långa människojakten i Kongo finner sin version återberättad i Gourevitchs magnum opus.

Den militära kampanjen i Kongo 1996, som också inbegrep ett regimskifte i landet (som då hette Zaire), stöddes direkt av Clintonadministrationen och indirekt (via Uganda) av Storbritannien. Detta var varken första eller sista gången som Gourevitchs ställningstaganden tycktes stå i harmoni med det dåvarande Amerikanska utrikesdepartementets förehavanden, och samklangen var inte en tillfällighet. Howard French var New York Times korrespondent i Väst- och Centralafrika i mitten av 1990-talet och dokumenterade bland annat hutuflyktingarnas desperata flykt i ett långt och smärtsamt reportage.

I sin bok A Continent for the Taking berättar han att James Rubin, Madelaine Albrights närmaste medarbetare vid den tiden, talade om för honom att utrikesdepartementets främsta källa till information om Centralafrika var “min systers pojkvän: Philip Gourevitch”. När jag kontaktade French för att undersöka hur mycket som låg i denna historia hade han följande att säga: “Det här är en fråga som vi inte behöver spekulera om. Rubin berättade för mig, öga mot öga och i otvetydiga ordalag, att Clintonadministrationens politik i Centralafrika i väsentlig grad grundade sig på Gourevitchs idéer. Amerikas policy i Afrika bestäms av ett litet antal personer, utan mycket diskussion, med följd att trender, ytlighet och vad som ligger närmast till hands ofta får avgöra besluten. Gourevitch är Kagames hagiograf och har aldrig nått tillräcklig distans från sitt ämne för att kunna skriva något objektivt. Eftersom det handlade om en obskyr afrikansk konflikt så kunde en till synes välinformerad västerlänning bli oerhört inflytelserik, till den grad att andra perspektiv helt trängdes undan.”

Vi vill upplysa er om är en fascinerande bok, men den är inte pålitlig. Tvärtom har den gjort mycket skada genom att skönmåla en regim som bidragit till att skapa stor förödelse i Centralafrika. Det är hög tid för den svenska debatten att frigöra sig från den paranoida rädslan för att alla regimkritiska rwandier är folkmordsförnekare (som RPF:s ledarskap vill få oss att tro). Sverige har skaffat starka diplomatiska och ekonomiska band till regimen i Kigali, och det åligger oss att lyssna också på andra röster än RPF:s maktelit och deras språkrör, Philip Gourevitch.