Sanningen om Dödens fält

Europa blomstrar, men dess författare och politiker är upptagna av döden. Massmorden på civila européer under 1930- och 1940-talen är referensramen i dagens förvirrade minnesdiskussion och hörnstenen i varje etik som kan tänkas vara gemensam för européerna. Enskilda liv blev till massdöd i händerna på Nazitysklands och Sovjetunionens byråkratier, som gjorde individer intressanta bara som kvoter av dem som skulle dödas. Sovjeterna dolde sina massarkebuseringar i mörka skogar och förfalskade uppgifterna över regioner där de hade låtit människor svälta till döds; tyskarna lät slavarbetare gräva upp kropparna av sina judiska offer och bränna dem i jätteugnar. Som historiker måste vi göra vårt bästa för att kasta ljus över skuggorna och göra dessa människor synliga. Detta har vi inte gjort. Auschwitz, som allmänt anses vara ett adekvat uttryck eller till och med själva sinnebilden för massmördandets fasor, är i själva verket bara början på en kunskap, bara en antydan om den verkliga uppgörelse med det förflutna som ännu ligger framför oss.

Själva anledningen till att vi känner till någonting om Auschwitz förvränger vår förståelse av förintelsen: Vi känner till Auschwitz därför att det fanns överlevande, och överlevande fanns det därför att Auschwitz samtidigt var ett arbetsläger och en dödsfabrik. De flesta av dem som överlevde var västeuropeiska judar, eftersom Auschwitz var det läger dit man oftast skickade västeuropeiska judar. Efter andra världskriget stod det de överlevande västeuropeiska judarna fritt att skriva och publicera sig, medan de flesta östeuropeiska judar som överlevt var fast bakom järnridån och inte kunde göra något sådant. I väst kunde minnet av förintelsen (om än mycket långsamt) leta sig in i historieskrivningen och det allmänna medvetandet.

Denna typ av överlevnadsberättelser, som Primo Levis arbeten är det mest kända exemplet på, ger en otillfredsställande bild av massmorden under andra världskriget. Anne Franks dagbok handlar om assimilerade europeiska judiska kolonier, de holländska och de tyska, vilkas tragedi var fruktansvärd, men dock en mycket liten del av förintelsen. Omkring 1943-1944, då dödandet av västeuropeiska judar nådde sin höjdpunkt, var förintelsen redan i det närmaste fullbordad. Två tredjedelar av de judar som skulle dödas under kriget var redan döda vid 1942 års utgång. De huvudsakliga offren, de polska och de sovjetiska judarna, hade blivit dödade av kulor avfyrade över massgravar eller av koloxid inpumpade av förbränningsmotorer i gaskamrarna i Treblinka, Belzec och Sobibór i det ockuperade Polen.

Auschwitz som symbol för förintelsen går förbi dem som befann sig i medelpunkten för denna historiska händelse. Den största gruppen förintelseoffer – ortodoxa och jiddischtalande judar i Polen, Ostjuden med det lätt föraktfulla tyska uttrycket – skilde sig kulturellt från västeuropéerna, däribland de västeuropeiska judarna. I någon mån är de alltjämt förbisedda i minnet av förintelsen. Dödslägret Auschwitz-Birkenau anlades i ett område som i dag ligger i Polen, men som då tillhörde det tyska riket. Alla som besöker Auschwitz förknippar lägret med dagens Polen, trots att ganska få polska judar och praktiskt taget inga sovjetiska judar dog där. De två största grupperna av offer är i stort sett frånvarande i detta minnesmärke.

Om vi vill ge en riktig bild av förintelsen måste vi gå tillbaka till Operation Reinhardt, mordet på de polska judarna 1942. De polska judarna var den största judiska kolonin i världen och Warszawa den viktigaste judiska staden. Hela denna koloni utrotades i Treblinka, Belzec och Sobibór. Omkring en och en halv miljon judar dödades i dessa tre läger, uppskattningsvis 780 863 bara i Treblinka. Bara några dussin människor överlevde dessa tre dödsläger. Belzec är nästan okänt, trots att det var förintelsens tredje viktigaste dödsläger efter Auschwitz och Treblinka. Uppskattningsvis 434 508 judar dog i detta dödsläger och bara två eller tre överlevde. Ytterligare någon miljon polska judar dödades på andra sätt, vissa i Chelmno, Majdanek och Auschwitz, många fler i arkebuseringar i den östra delen av landet.

Sammantaget blev lika många, om inte fler, judar dödade av kulor som av gas, men de dödades på östliga platser som har försvunnit ur minnet. Den näst viktigaste delen av förintelsen är massarkebuseringarna i östra Polen och Sovjetunionen. De började med SS Einsatzgruppens arkebuseringar av judiska män i juni 1941, fortsatte med morden på judiska kvinnor och barn i juli och utsträcktes till utrotningen av hela judiska kolonier i augusti och september samma år. I slutet av 1941 hade tyskarna (tillsammans med lokala hjälptrupper och rumänska soldater) dödat en miljon judar i Sovjetunionen och Baltikum. Detta är ungefär lika många som det totala antalet judar som dödades i Auschwitz under hela kriget. Vid 1942 års utgång hade tyskarna (återigen med mycket hjälp av lokala styrkor) skjutit ytterligare sjuhundratusen judar, och de sovjetjudiska befolkningsgrupper som befann sig under deras kontroll hade upphört att existera.

Det fanns vältaliga sovjetjudiska vittnen och krönikörer, bland dem Vassilij Grossman. Men varken han eller andra fick lov att framställa förintelsen som en specifikt judisk erfarenhet. Grossman upptäckte Treblinka som journalist tillsammans med Röda armén i september 1944. Han kunde gissa sig till vad som hade inträffat där, kanske därför att han visste vad tyskarna hade gjort mot judarna i hans hemland Ukraina, och skrev en kort bok om det. Han kallade Treblinka “helvetet” och placerade det i krigets och seklets mitt. Men för Stalin måste massmordet på judar betraktas som ett lidande som vissa “medborgare” hade fått utstå. Grossman medverkade i sammanställningen av en “svart bok” om tyskarnas brott mot sovjetjudar, en bok som de sovjetiska myndigheterna senare drog in. Om det fanns någon grupp som led särskilt mycket under tyskarna, vidhöll Stalin felaktigt, så var det ryssarna. På detta sätt har stalinismen förhindrat oss att se Hitlers massmord i rätt perspektiv.

Förintelsen i resumé var alltså i tur och ordning: Operation Reinhardt, shoah med kulor och Auschwitz; eller Polen, Sovjetunionen och resten. Av de omkring 5,7 miljoner judar som dödades var cirka tre miljoner polska medborgare och ytterligare ungefär en miljon sovjetiska medborgare före kriget: tillsammans 70 procent av dödsoffren. (De största judiska grupper som dödades efter de polska och de sovjetiska judarna var rumäner, ungrare och tjeckoslovaker. Med dessa inberäknade får förintelsen ännu tydligare karaktär av östeuropeisk företeelse.)

Även denna korrigerade bild av förintelsen ger dock en helt ofullständig bild av den tyska massmordspolitikens omfattning. Den slutgiltiga lösningen, som nazisterna kallade den, var ursprungligen bara ett av flera utrotningsprojekt som skulle genomföras efter ett segerrikt krig mot Sovjetunionen. Om det hade gått enligt Hitlers, Himmlers och Görings beräkningar skulle tyska styrkor ha satt i verket en “hungerplan” i Sovjetunionen vintern 1941-1942. Allteftersom ukrainska och sydryska jordbruksprodukter fördes in i Tyskland skulle omkring trettio miljoner människor i Vitryssland, norra Ryssland och sovjetiska städer svältas till döds. Hungerplanen var bara upptakten till Generalplan Ost, koloniseringsplanen för västra Sovjetunionen, som räknade med eliminering av ungefär femtio miljoner människor.

Vissa mått och steg som tyskarna faktiskt vidtog uppvisade också likheter med dessa planer. Man fördrev en halv miljon icke-judiska polacker från länder införlivade med det tyska riket. En otålig Himmler beordrade igångsättning av Generalplan Ost i östra Polen: tiotusen polska barn dödades och hundratusen vuxna fördrevs. Wehrmacht lät ett miljontal människor svälta under Leningrads belägring och ytterligare omkring trehundratusen i ukrainska städer. Ungefär tre miljoner tillfångatagna sovjetiska soldater dog av svält eller sjukdomar i tyska krigsfångläger. Dessa människor dödades avsiktligt: liksom under Leningrads belägring fanns det en avsikt att svälta människor till döds och en kunskap om hur det skulle gå till. Om förintelsen inte hade ägt rum skulle detta vara ihågkommet som det värsta krigsbrottet i modern tid.

Under sken av partisanbekämpning dödade tyskarna kanske trekvarts miljon människor, omkring trehundrafemtiotusen bara i Vitryssland, något färre i Polen och Jugoslavien. Tyskarna dödade över hundratusen polacker när Warszawaupproret slogs ner 1944. Om förintelsen inte hade ägt rum skulle även dessa “vedergällningar” betraktas som några av historiens värsta krigsbrott. Men i likhet med svältningen av sovjetiska krigsfångar är dessa händelser överhuvudtaget knappt ihågkomna utanför de direkt berörda länderna. Den tyska ockupationspolitiken dödade icke-judiska civilpersoner även på andra sätt, till exempel genom straffarbete i fångläger. Även här kom de flesta från Polen och Sovjetunionen.

I sina stora massmordsaktioner dödade tyskarna över tio miljoner civilpersoner, ungefär hälften judar och hälften icke-judar. Flertalet av dessa judar och icke-judar kom från samma del av Europa. Planen att döda alla judar blev i allt väsentligt förverkligad, medan planen att döda de slaviska befolkningsgrupperna bara kunde genomföras till vissa smärre delar.

Auschwitz är bara en introduktion till förintelsen och förintelsen bara en antydan om Hitlers slutliga mål. Grossmans romaner Allt flyter och Liv och öde, som djärvt berättar om både nazistisk och sovjetisk terror, är en påminnelse om att även en uttömmande framställning av den tyska massmordspolitiken är ofullständig som beskrivning av grymheterna i Europa vid seklets mitt. Den utelämnar den stat som Hitler var mest angelägen om att förgöra, den andra stat som massmördade européer i mitten av seklet: Sovjetunionen. Under hela Stalinperioden, mellan 1928 och 1953, dödade Sovjetunionen lågt räknat minst fem miljoner européer. När vi uppskattar det totala antal civila européer som dödades av totalitära stater i mitten av 1900-talet bör vi alltså räkna med tre ungefär lika stora grupper: judar dödade av tyskar, icke-judar dödade av tyskar och sovjetiska medborgare dödade av den sovjetiska staten. Den tyska regimen dödade i första hand civilpersoner som inte var tyska medborgare, medan sovjetregimen framför allt dödade civilpersoner som var sovjetiska medborgare.

Den sovjetiska repressionen brukar förknippas med Gulag, ungefär på samma sätt som den nazistiska repressionen förknippas med Auschwitz. Oaktat slavarbetets fasor var Gulag dock inget system för massmord. Om vi kan enas om att massmord på civilpersoner är en politisk, etisk och rättslig nyckelfråga kan vi göra samma historiska iakttagelse i fråga om Gulag som om Auschwitz. Vi känner till Gulag därför att det fanns ett arbetslägersystem, inte därför att det fanns ett dödslägersystem. Gulag höll omkring trettio miljoner människor och förkortade ungefär tre miljoner människors liv. Men de allra flesta av dessa människor som skickades till lägren kunde återvända med livet i behåll. Just eftersom vi har en litteratur om Gulag, där det mest kända verket är Alexander Solsjenitsyns Gulag-arkipelagen, kan vi göra oss en föreställning om dess fasor – mycket på samma sätt som vi kan göra oss en föreställning om Auschwitz fasor.

Men liksom Auschwitz gör oss blinda för de ännu större fasorna i Treblinka, vänder Gulag uppmärksamheten från den sovjetiska politik som direkt och avsiktligt dödade människor med svältning och kulor. Två av Stalinperiodens dödsprogram är särskilt betydelsefulla: kollektiviseringssvälten 1930-1933 och den stora terrorn 1937-1938. Det förblir oklart huruvida den kazakiska svälten 1930-1932 var planerad, men det står klart att över en miljon kazaker dog av svält. Det är ställt bortom rimligt tvivel att Stalin avsiktligt svälte sovjetukrainare till döds vintern 1932-1933. Bland sovjetiska dokument från oktober till december 1932 finner vi en serie order som vittnar om brottslig avsikt att döda. Till slut hade över tre miljoner invånare i det sovjetiska Ukraina mist livet.

Det vi läser om den stora terrorn förvränger också vår uppfattning om dess natur. Den främsta romanen är Arthur Koestlers Natt klockan 12 på dagen, den främsta självbiografin Alexander Weissbergs The Accused. Båda fäster vår uppmärksamhet på en liten grupp av Stalins offer: kommunistledare i städerna, utbildade personer, somliga kända i väst. Denna bild dominerar vår uppfattning av den stora terrorn, men den är felaktig. Sammantaget skördade utrensningarna inom kommunistpartiet, säkerhetspolisen och militären inte mer än 47 737 dödsoffer.

Den mest omfattande aktionen i den stora terrorn, Operation 00447, riktades framför allt mot “kulakerna”, det vill säga bönder som redan hade varit förtryckta under kollektiviseringen. Den krävde 386 798 liv. Över en tredjedel av alla dödsoffer under den stora terrorn tillhörde några få nationella minoriteter, som tillsammans utgjorde mindre än två procent av den sovjetiska befolkningen. I en operation riktad mot etniska polacker som var sovjetiska medborgare blev till exempel 111 091 personer arkebuserade. Av de totalt 681 692 avrättningar av “politiska brottslingar” som genomfördes 1937 och 1938 ingick 633 955 stycken, över 90 procent, som delar i kulakoperationen eller operationerna mot de nationella minoriteterna. Dessa människor arkebuserades i hemlighet, begravdes i massgravar och glömdes bort.

När tonvikten läggs på Auschwitz och Gulag blir följden att antalet dödade européer underskattas och att dödandets geografiska centrum förskjuts till det tyska riket och östra Ryssland. Liksom Auschwitz riktar uppmärksamheten på nazisternas västeuropeiska offer, ger Gulag med dess ökända sibiriska läger en felaktig uppfattning av den sovjetiska massmordspolitikens geografiska tyngdpunkt. Om vi stirrar oss blinda på Auschwitz och Gulag riskerar vi att glömma bort vad som hände under tolvårsperioden mellan 1933 och 1944, då omkring tolv miljoner offer för den nazistiska och sovjetiska massmordspolitiken dog i ett område av Europa som omfattar ungefär dagens Vitryssland, Ukraina, Polen, Litauen och Lettland. När vi diskuterar Auschwitz och Gulag brukar vi dessutom föreställa oss staterna bakom dem som system, som moderna tyrannier, som totalitära stater. Med en sådan föreställning om tänkande och politik i Berlin och Moskva glömmer vi lätt att de flesta massmorden inte inträffade i det egentliga Tyskland och Ryssland, utan i de delar av Europa som ligger mellan Tyskland och Ryssland.

Europas geografiska, moraliska och politiska mittpunkt under massmordens tid var östra Europa, framför allt Vitryssland, Ukraina, Polen och baltstaterna, länder som under lång, sammanhängande tid drabbades av båda regimernas grymheter. Folken i Ukraina och Vitryssland, framför allt men inte bara judar, fick utstå de största lidandena, eftersom dessa länder var införlivade med Sovjetunionen under det fruktansvärda 1930-talet och utsattes för den värsta tyska repressionen under 1940-talet. Om Europa var en mörk kontinent, som historikern Mark Mazower har sagt, då var Ukraina och Vitryssland mörkrets hjärta.

Historiska bedömningar som kan uppfattas som objektiva, till exempel beräkning av offer för massmordsaktioner, kan hjälpa oss att återfå en viss historisk balans. Det tyska lidandet under Hitler och kriget var förvisso fruktansvärt, men intar ingen rangplats i massmördandets historia. Även om vi räknar med de etniska tyskar som dog på flykt undan Röda armén, fördrivningarna från Polen och Tjeckoslovakien 1945-1947 och brandbombningarna i Tyskland, förblir det totala antal civila tyskar som dödades av olika stater relativt litet.1

I slutet av 1944 och början av 1945 flydde omkring sex miljoner tyskar för den framryckande Röda armén; de flesta av de omkring sexhundratusen tyska flyktingar som dog gjorde det under denna tid. Många av dödsoffren var helt enkelt människor som fastnade mellan arméerna; somliga massakrerades av sovjetiska soldater eller dog i sovjetiska läger. Mord begicks också av tjecker och polacker. Hitler bär delvis skulden för dessa dödsfall, eftersom de tyska myndigheterna inte lyckades ordna med evakuering i tid.

Deportationerna av tyskar efter kriget, ett direkt resultat av Hitlers krig, var ett samarbete mellan Tjeckoslovakien, Polen, Sovjetunionen, Storbritannien och USA. Under kriget uttryckte de landsflyktiga ledarna för det ockuperade Polen och Tjeckoslovakien sin önskan att hålla nere den tyska befolkningen i sina länder efter kriget, och de allierade gick med på att avlägsna de tyska grupperna vid seger. Winston Churchill förordade “rent hus” och Allierade kontrollrådet lade fram den officiella planen för förflyttning av sex miljoner tyskar.

Den (icke-kommunistiska) tjeckoslovakiska regeringen hade tillåtelse av Stalin, men också av Churchill och Roosevelt, att förvisa sina tyskar. Polen stod under sovjetisk kontroll, även om vilken polsk regering som helst skulle ha förvisat tyskar. De polska kommunisterna gick med på Stalins förslag att flytta Polen långt västerut, vilket gjorde det nödvändigt att förvisa fler tyskar än demokratiska polska politiker skulle ha önskat. (Det gjorde det också nödvändigt att deportera polacker från östra hälften av Förkrigspolen, som Sovjetunionen annekterade. Omkring en miljon av dessa polska landsförvisade slog sig ner i de områden varifrån tyskar hade förvisats.)

Mellan maj och december 1945 deporterade de polska och tjeckoslovakiska myndigheterna omkring två miljoner tyskar. Även därefter tvingade de polska och tjeckoslovakiska myndigheterna tyskar att lämna länderna, medan brittiska, sovjetiska och amerikanska styrkor ordnade med deras mottagande i ockupationszonerna i Tyskland. År 1946 och 1947 tog Sovjetunionen emot drygt två miljoner tyskar i sin zon, Storbritannien omkring 1,2 miljoner och USA ungefär 1,4 miljoner. Deportationerna fortsatte därefter i långsammare takt.

Även om det fanns ett kollektivt ansvar för landsförvisningarna, och även om de inbegrep fruktansvärd behandling, var dödssiffran bland civila tyskar – omkring sexhundratusen av totalt tolv miljoner – förhållandevis låg jämfört med dödssiffrorna i samband med de andra händelser som diskuteras i denna artikel. Dessa tyskar, som först upplevde slutet av ett fruktansvärt krig utkämpat i deras namn och sedan fick foga sig i de allierades samförstånd att flytta gränserna och deportera, drabbades inte av någon stalinsk massmordspolitik jämförbar med den stora terrorn eller svälten.

De huvudsakliga tyska offren för direkt massmordspolitik var de sjuttiotusen “eutanasipatienterna” och de hundrasextiofemtusen tyska judarna. De huvudsakliga tyska offren för Stalin förblir de kvinnor som våldtogs av Röda armén och de krigsfångar som hölls i Sovjetunionen. Omkring trehundrasextiotretusen tyska fångar dog av svält och sjukdomar i sovjetisk fångenskap, liksom uppemot tvåhundratusen ungrare. I en tid då det tyska motståndet mot Hitler uppmärksammas i massmedierna bör vi komma ihåg att vissa av deltagarna i 1944 års sammansvärjning för att döda Hitler var djupt inbegripna i massmordspolitiken, till exempel Arthur Nebe, som förde befälet över Einsatzgruppe B på Vitrysslands dödsfält under förintelsens första våg 1941, och Eduard Wagner, Wehrmachts generalintendent, som skrev ett muntert brev till sin hustru där han talade om behovet av att förneka de miljontals svältande invånarna i Leningrad mat.

Det är svårt att glömma Anna Achmatova: “Blod, blod älskar / den ryska jorden.” Dock måste det ryska martyrskapet och den ryska heroismen, som är så högt skattad i Putins Ryssland, sättas i sitt rätta historiska sammanhang. Sovjetryssarna föll naturligtvis offer för Stalins politik, precis som andra sovjetiska medborgare, men de löpte betydligt mindre risk att bli dödade än sovjetukrainare, sovjetpolacker och andra nationella minoriteter. Under andra världskriget utsträcktes många terroraktioner till östra Polen och baltstaterna, områden som införlivats med Sovjetunionen. Det mest kända exemplet är 1940 års händelser i Katyn och på fyra andra platser, där tjugotvåtusen polska medborgare blev arkebuserade; ytterligare tiotusentals polacker och balter dog under eller kort efter deportationer till Kazakstan och Sibirien. Tyskarna dödade många sovjetryssar under kriget, men proportionellt sett inte alls lika många som vitryssar och ukrainare, för att inte tala om judar. Man räknar med att femton miljoner sovjetiska civilpersoner miste livet under kriget. Tyskarna dödade omkring var tjugofemte civil ryss, att jämföra med ungefär var tionde ukrainare (och polack) och uppemot var femte vitryss.

Vitryssland och Ukraina var ockuperade länder under stora delar av kriget. Både tyska och sovjetiska arméer passerade igenom ländernas territorium två gånger, under anfall och reträtt. De tyska arméerna ockuperade aldrig mer än små delar av det egentliga Ryssland och detta bara under korta perioder. Även om vi räknar med Leningrads belägring och Stalingrads förstörelse var det totala antalet dödsoffer bland civila ryssar mycket mindre än antalet dödsoffer bland vitryssar, ukrainare och judar. Överdrivna ryska påståenden om antalet dödsoffer betraktar Vitryssland och Ukraina som delar av Ryssland och judar, vitryssar och ukrainare som ryssar: detta leder till en martyrskapets imperialism, som implicit hävdar territorium genom att explicit hävda offer. Detta kommer sannolikt att bli den linje som föreslås av den kommission som nyligen tillsattes av president Dmitri Medvedev för att förhindra “förfalskning av historien”. Enligt ett lagförslag som just nu diskuteras i Ryssland skulle påståenden av den typ som förekommer i det stycke du just läst bli ett lagbrott.

Ukrainska politiker motsätter sig Rysslands monopolisering av det gemensamma lidandet och bemöter de västeuropeiska stereotyperna om ukrainare som kollaboratörer i förintelsen genom att berätta sin egen lidandeshistoria, nämligen att Stalin avsiktligt lät miljontals ukrainare svälta ihjäl. President Viktor Jusjtjenko gör sitt land en stor otjänst genom att påstå att tio miljoner ukrainare dödades, en siffra tre gånger så hög som den korrekta; sant är däremot att svälten i Ukraina 1932-1933 var ett resultat av medvetna politiska beslut och att den krävde omkring tre miljoner människoliv. Förutom förintelsen var kollektiviseringssvälten den största politiska katastrofen i Europa under 1900-talet. Kollektivisering förblev icke desto mindre grundbulten i den sovjetiska utvecklingsmodellen och kopierades senare av den kinesiska kommunistregimen, med det förutsägbara resultatet att tiotals miljoner människor dog av svält i Maos stora språng.

Hitler och Stalin hade ett gemensamt intresse av det spannmålsrika Ukraina. Båda ville skaffa sig kontroll över och exploatera den ukrainska kornboden och båda framkallade politiska svälter: Stalin i landet som helhet, Hitler i städerna och krigsfånglägren. Somliga av de ukrainska fångar som svalt i dessa läger 1941 hade överlevt 1933 års svält. Den tyska utsvältningspolitiken bär för övrigt delvis skulden till föreställningen att ukrainare var villiga kollaboratörer i förintelsen. De mest beryktade ukrainska kollaboratörerna var vakterna vid dödslägren i Treblinka, Belzec och Sobibór. Vad man sällan kommer ihåg är att tyskarna rekryterade de första kadrerna av sådana män, tillfångatagna sovjetiska soldater, ur sina egna krigsfångläger. De räddade somliga människor från massvält, ett stort brott i öst, bara för att göra dem delaktiga i ett annat, nämligen förintelsen.

Polens historia är föremål för mycket förvirring. Polen angreps och ockuperades inte bara av den ena, utan av båda de totalitära staterna mellan 1939 och 1941, när Nazityskland och Sovjetunionen, då allierade, exploaterade sina territorier och utrotade stora delar av intelligentian. Polens huvudstad var platsen inte bara för ett, utan för två av de stora upproren mot den tyska ockupationsmakten under andra världskriget: gettoupproret, det judiska upproret i Warszawas getto 1943, varefter gettot jämnades med marken, och Warszawaupproret, den polska hemmaarméns uppror 1944, varefter resten av staden lades i ruiner. I de tyska massmedierna har dessa båda centrala motstånds- och massmordshandlingar blandats samman vid alla de senaste jämna och halvjämna årsdagarna till minne av Warszawaupproret 1944.

Om det finns något europeiskt land som inte verkar passa in i dagens Europa, som verkar fast i en annan historisk epok, så är det Vitryssland under Aleksandr Lukasjenkos diktatur. Men även om Lukasjenko föredrar att inte låtsas om de sovjetiska dödsfälten i sitt land och vill bygga en motorväg över massgravarna i Kuropaty, minns han i vissa andra avseenden den europeiska historien bättre än sina kritiker. Genom att låta sovjetiska krigsfångar svälta till döds, arkebusera och gasa ihjäl judar och skjuta civilpersoner i antipartisanaktioner gjorde de tyska styrkorna Vitryssland till den farligaste platsen i världen mellan 1941 och 1944. Under andra världskriget blev hälften av befolkningen i det sovjetiska Vitryssland antingen dödad eller tvångsförflyttad: ingenting av detta kan sägas om något annat europeiskt land.

Det vitryska minnet av dessa händelser, som odlas av den nuvarande diktaturen, kan delvis förklara misstänksamheten mot västliga initiativ. Ändå skulle de flesta västeuropéer bli förvånade om de fick veta att Vitryssland var både epicentrum för det europeiska massmördandet och operationsbasen för antinazistiska partisaner som faktiskt bidrog till att de allierade segrade. Det är anmärkningsvärt att ett sådant land helt har kunnat försvinna ur det europeiska minnet. Frånvaron av Vitryssland i den historiska diskussionen är ett tecken så gott som något på skillnaden mellan minne och historia.

Lika allvarlig är frånvaron av ekonomi. Trots att historien om massmord har mycket med ekonomiska kalkyler att göra skyr minnet allt sådant som kan få mord att framstå som rationellt. Både Nazityskland och Sovjetunionen strävade efter ekonomiskt oberoende – Tyskland ville uppväga industrin med en agrar utopi i öst och Sovjetunionen ville få bukt med sin agrara underutveckling genom snabb industrialisering och urbanisering. Båda regimerna strävade efter ekonomisk självförsörjning i ett vidsträckt imperium, där de sökte skaffa sig kontroll över östra Europa. Båda betraktade den polska staten som en historisk avvikelse och Ukraina med dess bördiga jordar som oumbärligt. Båda utsåg olika grupper till sina fiender, även om tyskarnas plan att döda alla judar i sina fullständighetsambitioner inte hade någon sovjetisk motsvarighet. Det avgörande är att den ideologi som legitimerade massmord samtidigt var en vision om ekonomisk utveckling. I en värld av knapphet, där livsmedelsförsörjningen var avgörande, förenade båda regimerna massmord med ekonomisk planering.

De gjorde detta på ett sätt som för oss i dag verkar förfärligt och motbjudande, men som vid denna tid förmådde locka stora anhängarskaror. Tillgången på livsmedel är inte längre knapp, åtminstone inte i väst, men andra resurser är knappa, eller kommer snart att bli det. Under tjugohundratalet kommer vi att få brist på drickbart vatten, ren luft och billig energi. Klimatförändringarna hotar att leda till nya svältkatastrofer.

Om det finns någon allmän politisk lärdom att dra av massmordens historia så är det att vi måste vara på vår vakt mot vad som kan kallas privilegierad utveckling, det vill säga statliga försök att genomföra en typ av ekonomisk expansion som kräver offer, en expansion där död driver fram välstånd. Vi kan inte utesluta möjligheten att det kan gynna en grupp att ha ihjäl en annan grupp, eller åtminstone att det kan föreställas göra det. Detta är en form av politik som Europa faktiskt har bevittnat och kan komma att bevittna igen. Det enda effektiva skyddet mot den är ett etiskt ställningstagande för individen, så att individen räknas i livet snarare än i döden och denna typ av politik blir otänkbar.

Dagens Europa är märkvärdigt just genom sin enhet av välstånd, social rättvisa och mänskliga rättigheter. Kontinenten är förmodligen mer än någon annan del av världen immun mot sådan fullständigt instrumentell jakt på ekonomisk tillväxt, åtminstone för tillfället. Men det verkar som om minnet har gjort vissa märkliga avsteg från historien, och detta i en tid då historien behövs mer än någonsin. Europas moderna historia kan ge oss en fingervisning om framtiden för resten av världen. Detta är ytterligare ett skäl att bringa klarhet i dessa frågor.

Denna artikel bygger på ett tal som hölls vid Eurozine-konferensen “European histories”, som ägde rum i Vilnius den 8 till 11 maj 2009.