Samtal i Machkety

Malika Junusova är ung, men redan gråhårig. Hennes historia har skakat invånarna i byn Machkety som också annars är uppskakade.

Malika är sjuksköterska i byn. Hon har alltid varit beredd att sköta sårade och sjuka trots att sjukhuset redan i några års tid inte har betalat henne någon lön. Natten mellan den 10 och 11 februari 2000 föll en bomb på hennes hus. Det förstördes till hundra procent. Alla husdjur dog – och är det något som gör att man överlever här, så är det korna. Alla uthus brann upp. Det enda som familjen hade kvar var sina galoscher och kläderna de bar på sig.

Under sommaren byggde familjen Junusov sig ett skjul och en bybo gav dem en ko. Men den 15 december omkring klockan åtta på kvällen blev de beskjutna på nytt. Familjen sökte skydd i källaren hos en granne, men en granat föll på deras nya skjul. Det började brinna. Said-Ali, Malikas man, sprang ut för att släcka elden och rädda kon. Han träffades av granatskärvor.

Hela natten låg Said-Ali medvetslös på golvet hos grannarna – bombardemanget fortsatte.
Tidigt på morgonen rusade Malika iväg till militärförläggningen: Kan ni skjutsa min man, ni har ju en helikopter? Det är ni som är de skyldiga! De uppehöll henne länge för att slutligen vägra, men lovade att ringa till sjukhuset i Chankala: Dit får ni köra själv. Grannarna hittade en bil, och de körde till Chankala. Där sade man: han är svårt sårad, ni måste åka till sjukhuset i Mozdoka.

De kom fram till Mozdoka. Där sade neurokirurgen: Om er man var en rebell eller en soldat skulle jag ta emot honom inom ramen för den militära konflikten. Om han bara är en civil invånare, kan jag endast göra det för pengar. Om ni betalar mig fyrtio tusen rubel kontant, skall jag genst börja operera.

Sådana summor hade Malika inte, och hon fick se hur man rullade den sårade Said-Ali från operationsrummet ut i korridoren. Man gav henne en telefon: Ring till nåyon som kan komma med pengar.

– Det finns ingen jag kan ringa till, grät Malika.
Neurokirurgen svarade:
– Ring till Putin.
Malika frågade:
– Om jag inte stod här just nu, vem skulle ni då be om pengar?
Läkaren svarade:
– Jag skulle överhuvudtaget inte be… Utan skicka honom direkt till bårhuset.
Malika sprang ut för att hitta en bil.
Till all lycka gick chauffören med på att köra henne och Said-Ali gratis till Argun. Där förmedlade han en kontakt som körde dem vidare till Groznyj, till stadssjukhus nummer 9.
Det skedde i mörkret via uppehåll vid vägspärrar och vaktposter.

På sjukhus nummer 9 blev Said-Ali äntligen opererad – det var redan tredje dygnet efter det att han sårats i huvudet. Malikas man levde ännu en månad, men han kunde inte räddas. Läkarna förklarade att han opererats för sent.

När Malika samlat krafter efter begravningen, begav hon sig till Vedeno och sökte upp den militära åklagaren. Han vägrade ta emot hennes besvär. En kort tid efter resan till Vedeno stötte Malika på militärer i byn, vilket betydde att åklagaren hade meddelat dem om hennes besvär. De förklarade att det inte var de som först hade skjutit på skjulet, men vem som hade gjort det visste de inte. De hade sedan själva börjat skjuta när de fått se ett stort bål i mörkret och en man som sprang omkring det…

Malika slog ut med händerna: naturligtvis fanns där ett bål eftersom elden hade brutit ut och hennes man verkligen hade sprungit ut på gården för att försöka rädda den brinnande kon…
Militärerna gick sin väg och Malika var lättad över att de inte skjutit. I Machkety har människorna i epåletter ingenting att vara rädda för, ingenting att genera sig för.

Inom Veden distriktet finns det tillsvidare ingen domstol, det krävs inte inom en militärzon. Där härskar en irrationell anarki, och den som råkar finnas till hands är alltid skyldig. Som Malikas man då han skulle rädda sin ko. Idag har Malika varken man eller hem. Med sina tre barn bor hon var det råkar sig. De har ingenting att äta, ingenting att sätta på sig. Och Malika ber mig: Hjälp mig att resa bort, vart som helst !

– Folk säger att man byggt ett nytt läger för flyktingar i Ingusjetien. Jag ber er, försök få oss dit. Värre kan det inte bli. Det kvittar om jag lever under tjetjener, ryssar, koreaner, japaner – huvudsaken är att det finns lagar av något slag. Och någonting att äta…

Juli 2001. Ajna och jag träffas, som om hon var en illegal spion och jag en militäragent. Vi har vidtagit försiktighetsåtgärder värdiga en bättre thriller. För att komma till vår mötesplats har Ajna undvikit de vanliga vägarna för att i stället ta små stigar, och hon har inte på något sätt låtit någon, inte ens grannarna, veta vart hon ämnade sig. Och ändå är varken Ajna eller jag några konspiratører utan vi tycker båda illa om den situation som makten har försatt oss i. Situationen är helt enkelt den att Ajna är en änka från Machkety och jag är en journalist som vill veta varför Machkety redan i några månaders tid befinner sig avspärrat och isolerat från omvärlden.

– Minns ni, frågar Ajna, chauffören som i februari var modig nog att resa till Sjali, så att nyheten om er arrestering skulle nå ut från Tjetjenien? Han har nyligen dödats. Man försökte avråda honom den gången, men han sa: “Hon måste räddas.”
– Hur dog han?
– Soldater kom åkande, de frågade efter hans namn och sköt honom på fläcken. Det var den 30 juni. Han hette Imran.
Betyder det att jag lever till priset av Imrans liv?
– Men det var ju bara i byn man kunde veta att just Imran åkte till Sjali? Alltså era egna. Det betyder att någon av dem informerade militären?

– Naturligtvis. Det finns numera så många informatörer bland oss att vi inte vet hur vi skall förhålla oss. Den federala militären demoraliserar våra människor, de betalar dem – för grannens död. När jag kom hit till vårt möte, var jag själv mera rädd för informatörerna än för den ryska militären. Men för all del, efter någon tid tar de livet av dem också… Minns ni det gamla huset i Selmentauzen dit vi gick för att träffa fyra män som då just hade blivit friköpta från fängelsehålorna på regemente nr 45:e regementets område?

Visst minns jag det. Det var ett alldeles eländigt hus. Familjen var inhyst i ett trångt litet rum med en primitiv ugn som bara kunde eldas med torrt ris. De små barnen tryckte sig mot sin mor och tittade förfärade på gästen som till det yttre liknade de människor som hade kommit och hämtat deras far, efter vilket han hade återvänt sönderslagen och sjuk.
Men värden i huset hade visat sig vara en glad och intelligent person, jämnårig med mig. Jag var förvånad över att han inte alls beklagade sig över militärerna som hade torterat honom. Han skrattade åt dem… Han gned sina fingrar som hade krossats med hovtänger och sa: “Stackars dem… De måste stå till svars för allt inför Gud. Det spelar ingen roll att vi kallar honom Allah…”

– De har dödat honom också, sa Ajna tyst. De kom, tog honom, sköt honom någonstans och kastade liket på vägen. Alla i byn vet varför det skedde: det var för att han hade berättat om tortyren för er. Vi vill nu be er att inte nämna honom vid namn. Ingenstans. Så att familjen får leva.
– Minns ni den mörkhårige pojken som den gången satt på en hemgjord soffa bredvid värden?
– Naturligtvis. Han var också mycket skämtsam. Och han försökte till och med lugna mig…
– Just han, han sade hela tiden åt er: “Var inte så ledsen! Vi tjetjener, vi är livsdugliga. Jag blir inte smittad av någonting.”

– Det var han som svarade på min fråga om han på nätterna drömmer om tortyren som han genomlidit…

– Nu finns inte heller han längre. De dödade honom. På samma sätt: de kom, kontrollerade namnet, tog honom. Men de slängde inte bort liket, utan sålde det till de anhöriga. Så av de fem män som vi talade med i Selmentauzen i det där rummet med ugnen, är det tre som har dött…. Minns ni traktorföraren? Han höll på att reparera sin traktor vid ett hus i utkanten av Selmentauzen och ni talade med honom i en kvart? Han berättade om den federala militärens överfall och ni frågade honom: “Har ni sett till rebeller på länge? När var de senast här?”
– Ja, naturligtvis. Och han svarade: “För länge sedan. För ett år sedan. De kom ner i byn, stannade här några dygn, under den tiden sköt inte militären, rebellerna värmde sig, tvättade sig och gick vidare – och då började man göra razzior bland oss…” Det var vad han sa. Jag
antecknade i mitt block.

– Traktorföraren har också blivit skjuten… Och minns ni människorna som vi satt tillsammans med om natten i Machkety – och pratade, pratade, pratade? Vi var väl en tjugo-tjugofem personer som trängdes i rummet. Av dem finns hälften inte längre i livet. Minns ni Taus Tagirov? Hon berättade så mycket för er, hon grät. Två av hennes söner har blivit tagna direkt hemifrån och förda till 45:e regemendet och det har nu gått två månader utan att vi hört någonting om dem – de har försvunnit… Minns ni paret Mahomedchadzjiev? Charon och hans fru? De kom efter Charon, de misshandlade honom inför hans sex barn, de släpade bort honom och också i hans fall har det redan gått nästan två månader utan att vi fått veta någonting… Människorna här förstår inte hur de skall leva vidare. Vi har begravning varje dag säger Ajna och hennes ögon är torra.

Jag ser på Ajna, injagad i sitt hörn. Var femte minut under vårt samtal minns hon sina egna barn som hon lämnat i Machkety. Hon darrar vid tanken på att vad som helst kan hända barnen medan hon är borta, kanske de plötsligt blir bortförda?

Vem kan vrida sin tunga tillräckligt för att säga att detta liv ens på minsta sätt liknar ett normalt liv?
Ur Vtoraja tjetjenskaja (Zacharov, Moskva 2002)