Så ska stenkastningen förstås

Chocken som drabbade många efter stenkastningen och skotten i Göteborg förra året ledde omedelbart till en serie snabba fördömanden: terrorister! fascister! polisvåld! provokationer!

Men trots, eller på grund av, den skenbara övertygelsen i dessa anklagelser har en seriös diskussion, bortom fördömandena, om varför det kastades sten fortfarande uteblivit. I stället för en diskussion har debatten fastnat i en extrem polarisering mellan dem som anser att polisen bär ansvaret för våldet och dem som anser att stenkastarna bär ansvaret. Jag menar att frånvaron av en seriös diskussion om varför kravaller i dag faktiskt utbryter i Europa utgör det största hotet mot demokratin i hela den här affären.

Att Göran Persson, Ulf Adelsohn, Sten Heckscher, samtliga borgerliga ledarsidor och merparten EU-vänliga socialdemokrater gick i spinn över kaoset på Göteborgs gator är knappast förvånande – de hade (under pågående EU-ordförandeskap) för mycket att förlora på en analys av händelserna som skulle ha medfört kritik mot polisens respektive EU:s bristande demokratiska arbetssätt. Att de militanta aktivisterna ser stenkastningen och förstörelsen på Avenyn som ett svar på polisens provokationer är inte heller att förvånas över. De har tyvärr fått rätt i att polisen spelade ett enormt högt spel, i vilket ingick uppenbara provokationer av medborgare och demonstranter. Tyvärr räcker inte det som förklaring av vad de själva höll på med till alla oss som faktiskt blev chockade, inte bara av polisens våld, utan också av att så många, så rutinerat, bröt upp gatstenar och slungade dem mot skyltfönster och beväpnade poliser.

Förvånande och irriterande i detta sammanhang är att så många tongivande vänsterskribenter skyndat att slå fast att lärdomen från Göteborg i juni framförallt är att vänstern måste “rensa i sina led” och göra upp med anarkisterna och våldsromantikerna. “Ut med svartskjortorna” krävde Arenas Per Wirtén i en för honom ovanligt magistral ledare under hösten. Magnus Linton och Håkan Bengtsson, också Arena, har lagt sin främsta publicistiska energi på att just fördöma stenkastarna även om de också fördömt det våld polisen stod för, ofta med eftertryck och intelligens (Linton satte otvivelaktigt fingret på något centralt när han direkt riktade ljuset på den “machismo” som tycks råda i både polisens och det svarta blockets led.) Johan Ehrenberg och Jan Guillou var tidigt ute i Aftonbladet och talade, som ärrade revolutionärer, om den glömda läxan från vänsterns glansfulla dar, nämligen att hålla ordning på de egna leden.

Falsk pose

Dessa inlägg är förstås inte identiska med de borgerliga ledarsidornas demonisering. Vänsterkritiken är skriven utifrån ett principiellt avståndstagande från våld och/eller utifrån en strategisk omsorg om EU-motståndets effektivitet: stenkastning motverkar sitt syfte! Det är respektabla utgångspunkter. En del av avståndstagandet från stenkastningen byggde dock på en mer skruvad logik som sa ungefär: “Vi inom vänstern har aldrig varit naiva om vad polisen går för, dom är alltid potentiellt våldsamma och därför måste vi hålla ordning i de egna leden!” – alltså ett slags street-smart radikalitet från, typ, oss som varit med om en del.

Men det är en falsk pose. Vi blev många av oss, inklusive en hel del poliser, jävligt förvånade när vi insåg att svenska poliser verkligen skjuter skarpt vid demonstrationer, att de så regelmässigt kastar sexistiska skällsord mot demonstranter, att de slår så hårt med batongerna och att de slår med knytnävarna i ansiktet på vem som helst som inte flyttar på sig i tid. Kanske var det naivt men denna naivitet tror jag är mycket hälsosam för demokratin. Det är utifrån den vi kräver att polisen granskas och att de trots sitt formella våldsmonopol inte får härja precis som de ibland vill: revanschistiskt, rasistiskt och sexistiskt.

Trots att det låter paradoxalt vill jag påstå att det skarpa fördömandet av stenkastningen som kommit från vänstern – som vi ju förväntar oss en djupare analys av – innebär att den glömt en av sina grundinsikter, nämligen, att människor är sårbara. Vänstern bygger på och har traditionellt alltid haft solidariteten med den svagare parten i en maktrelation som sin utgångspunkt. Detta innebär inte en oreflekterad lojalitet med alla i underläge, alltid. Men det betyder bland annat att vänstern besitter en insikt om att människor kan bli knäckta eller våldsamma om de sätts under tillräckligt stor press och kränks eller marginaliseras tillräckligt mycket. Det är fortfarande den moraliska grunden.

Ett civiliserat synsätt

Men att undvika fördömandet och närma sig förståelsen är inte så lätt. I just detta fall innehåller det ett klassiskt dilemma i blicken på människor i samhället: skall vi se dem som agenter eller strukturella offer? Om jag vill betrakta även de demonstranter som kastade sten som medvetna politiska subjekt av vilka vi kan utkräva ansvar (demokratiskt, juridiskt, moraliskt ansvar) och om jag vill tillerkänna dem agens, medvetenhet och någon form av rationalitet, då kan jag inte enkelt se på dem med den “förstående” blicken. Den tycks då alltför patroniserande. Om jag psykologiserar deras beteende som brist, kris eller desperation, intar rollen av “vuxen” gentemot “ungdomarna” eller sociologiserar och ser dem som offer för en strukturell position präglad av vanmakt och resurssvaghet, då tycks den blick som erkänner dem som ansvarsbärande politiska subjekt undergrävas. De aggressiva fördömandena är därför också ett slags erkännande.

Men det räcker inte. Varje civiliserad syn på människan måste innehålla båda perspektiven. Man ska komma ihåg att politiken – om den kan sägas ha förändrats i någon progressiv mening – har utvecklats just mot att inkorporera båda dessa perspektiv: den enkla egendomsbaserade liberalismen blev socialliberalism på grund av en insikt om strukturernas betydelse. Och den demokratiska socialismens distansering från ortodox marxism och kommunism handlar bland annat om just erkännandet av människan som en enskild rättighetsbärande agent i nuet, inte blott någon som skall förverkligas först i framtiden, när rätt strukturer installerats.

De första bilderna från Göteborg – med regnande gatstenar, maskerade kastare och kravallpolis – väckte hos mig och många andra en omedelbar rädsla och en impuls att fördöma. Men efter en tids privat men mediaunderstödd demonisering av de som kastade sten kom eftertanken. Varför? Denna fråga måste, om den vill något, utgå från en själv. Då lyder den: Varför skulle jag kasta sten? När skulle jag själv vara beredd att begå det brottet, utsätta mig och andra för den faran? Det är så man gör för att förstå – att se sig själv i andra.

De nödvändiga frågorna

De flesta har nog aldrig kastat sten mot polisen. Men helt utan känsla för möjligheten av kaos är vi förstås inte. Varje gång vi läser om diktaturer i öst eller väst, särskilt Tredje riket, kampen mot rasismen i USA, Prag 68 eller Palestina i dag, tror jag vi gör en resa i tanken. Vi tar del av dessa historier och identifierar oss för en stund med människor som genomlider de ordnande, demokratiska samhällets sönderfall. Och då infinner sig frågorna: Hur skulle jag reagera? Skulle jag veta när det var dags att kasta sten, bortse från vad makten säger och förklara makten illegitim? Skulle jag våga stå upp och handla, i rätt tid?

När vi tänkt på dessa frågor inser vi att det nog inte är så lätt att säga exakt när makten blivit illegitim, fastän det senare i backspegeln blir uppenbart. Vi spjärnar emot in i det längsta inför en sådan insikt. (Jag påstår alltså inte att detta är fallet i Sverige, detta är ett tankeexperiment.) Men insikten om denna insiktens egen tröghet spelar en viktig roll här. Den gör att vi kan hålla något för sant fast nästan alla andra hävdar att det inte är sant. Och det kan det ju faktiskt vara trots att detta också är formeln för paranoia. Säkert är dock att vi efteråt hyllar de “lagbrytare” som i tid insåg att stunden var kommen då kampen om demokratin måste flyttas ned på gatan och att vi beklagar dem som kohandlade med den illegitima makten eller bara insåg faran för sent. Vi hoppas och tror att vi själva skall inse när det är dags och att vi då har modet att bryta ordningen och ta till våld för demokratin. Det är en sensmoral, som löper parallellt med den om icke-våld, som vi hämtar ur historierna om det 20:e århundradet.

Men de flesta anser förstås inte att dagens Europa är så odemokratiskt och repressivt att stenkastning är acceptabelt. Det har, om inte förr, blivit uppenbart efter Göteborg. Och säkert är många av stenkastarna svårt anfäktade av våldsromantik. Men våldsromantik behöver ett objekt för att förvandlas till riktigt våld och det har EU med polisens hjälp faktiskt burit fram åt en hel generation EU-motståndare i form av den demokratiska kris som snart sagt alla berörda accepterar som högst påtaglig och mycket allvarlig. Att betrakta stenkastarna både som ansvariga agenter och som delar av en struktur innebär alltså att vi måste utgå från att deras handlande är helt rationellt i relation till den maktordning de befann sig i, givet deras perspektiv. Rationalistiska tänkesätt och teorier brukar glömma den där sista bisatsen. De utgår ofta, helt a-politiskt, från att det blott finns ett rationellt sätt att förstå verkligheten och därför att det bara finns en rationell väg att slå in på.

Nyttig resa i tanken

Om det är obegripligt att någon kan ha en så annorlunda uppfattning än den egna om verkligheten och om vilket historiskt läge vi befann oss i i juni förra året så kan återigen en liten resa i tanken hjälpa till att skifta perspektiv.

Tänk om någon för säg femton år sedan målat upp ett scenario i vilket dagens EU tecknades med fokus på det vi med den märkligt ekonomistiska eufemismen kallar “demokratiskt underskott” (som om demokrati också är en friflytande valuta). Då är Sverige om femton år (i dag) på nästan samtliga centrala politikområden frivilligt beskuret i sin suveränitet och i sin autonomi. Alla är överens om att makten förskjutits bort från Stockholm till Bryssel och alla klagar på korruptionen och den gigantiska byråkratin som i princip är helt utan insyn för vanligt folk eller ens journalister. Visst tillfälligt svängrum ges för nationella egenheter, dock bara inom de ramar som bestäms på en serie stängda, icke protokollförda, konstitutionsbyggande toppmöten.

Enskilda EU-beslut undandras systematiskt en demokratisk dialog. Opinionsbildning för eller emot behövs knappast längre eftersom avståndet, geografiskt och byråkratiskt, har ökat så enormt mellan politiker och väljare. Konflikter kring EU finns men utspelar sig mellan regeringar. Mer direkt kommunikation mellan medborgare och politiker i avgörande frågor sker ibland genom folkomröstningar, vars resultat dock ofta totalt ignoreras med stöd i själva överhögheten i EU-projektet som det allmänna bästa. I Danmark röstas flera avgörande fördrag ned, men då utlyses helt frankt nya omröstningar tills de önskade resultatet erhålls. Det hymlas inte ens med att man låter folket rösta på tills de röstat rätt. Irländarna sätter sig på tvären mot utvidgningen i en folkomröstning, men detta ignorerar EU med argumentet att inte tillräckligt många röstade. Man frångår alltså den proceduriella demokratin till förmån för en egensinnigt tolkad kvalitativ demokrati och underkänner utan besvär det faktiska valresultatet.

EU:s folkförakt

Samtidigt som opinionen i Europa alltså blir allt mindre viktig förvandlas själva det demokratiska systemet till ett gigantiskt opinionsmätningsinstitut. Synen på “folket” i detta projekt påminner om Rousseaus träffande men likafullt demokratiskt tvivelaktiga vision av vad som krävs för att upprätta en republik:

Innan arkitekten ska uppföra en stor byggnad studerar han marken och undersöker den för att se om den klarar tyngden, och på samma sätt börjar inte den kloke lagstiftaren med att skriva ut goda lagar. Dessförinnan undersöker han om folket, som de är avsedda för, kan bära dem.

Ett annat sätt att utrycka detta är att agenten blivit överflödig – allt är struktur. EU betraktar i dag folket som en terräng att navigera i, inte som en motpart i en dialog. Politikens så kallade kommunikativa aspekt är stendöd. Detta motsägs inte utan understryks bara av allt talet om “individer” och av frånvaron av klass- och strukturresonemang i det politiska samtalet. Som individ ses människan inte i sin specifika verklighet, vilket är vad politik handlar om, utan som en legal abstraktion. Sådana förväntar man sig inte motargument ifrån.

I Sverige sker en rad förändringar för att “anpassa” landet till den nye suveränens önskemål. Socialdemokratin står inte längre att känna igen eller att urskilja från de borgerliga partierna. För trots att SAP regerat länge urholkas välfärdsstaten bit för bit, mer och mer privatiseras: vården, skolan och pensionerna. De har helt inordnat sig i den nya ordning som det Europeiska projektet och dess nästa steg – valutan – dikterar. Och då infinner sig den fantastiska paradoxen: socialdemokraterna bara ökar i opinionsmätningarna. Förklaringen ligger i att maktens bländverk börjar få effekt. Det är det ultimata beviset på folkets förlorade suveränitet. Vi röstar inte längre på den som bäst tjänar våra intressen utan på den som vi föreställer oss bäst leder landet i de förhandlingar om egenart och existens som vi fås att tro pågår på EU:s toppmöten – “statsmannen” blir formeln för socialdemokratiska opinionsframgångar. Göran Persson är gjuten för rollen med sin begåvning för falsk empati och sin gränslösa förtjusning i landsfadersrollen, som ju enklast och bäst låter sig framföras på den internationella scenen. Politiken förskjuts bort från oss själva mot ett abstrakt pseudodrama som ställer nation, identitet och säkerhet i centrum. Vi förväntas jubla åt växlingsfria charterresor och att vi en tid får behålla någon rent symbolisk nationell egenhet som snus och eller systembolag (ett tag till) men vi glömmer att protestera mot skatteharmoniseringen, den faktiska förlusten av välfärd och den rasistiska flyktingpolitiken.

Samtidigt hytter Mona Sahlin med pekfingret åt icke-europeiska och muslimska invandrare som fått för sig att de kan sätta slöjor på sina barns huvuden och säger, med en attityd som blivit typisk för Europas regeringar, att det är bara att “gilla läget” och “vi måste tvinga in svenska värderingar.” Nationen finns alltså kvar, men blott som en rasialiserande och disciplinerande formel – allt mindre som en relevant politisk entitet.

På köpet tappar resterna av den nationella politiken helt sin moraliska dimension och vi lägger oss platt för Kina, USA och Israel, för att inte tala om marknaden. SAP driver till slut så långt höger ut att den borgerliga oppositionen faktiskt försöker slå mynt av de teman som är vakanta: klasskamp, social rättvisa, marginaliseringen och krisen i välfärdssystemen. Men naturligtvis är det få som tar dem på allvar. De flesta inser att frågeställningarna inte längre hör till svensk jurisdiktion.

Så ska stenkastningen förstås

Visst är den här bilden överdramatiserad, ofullständig och lite skev. Men tänk er detta scenario presenterat för den lagom röda, redan EU-kritiska, invandringsvänliga unga människan du själv kanske var på 70- eller 80-talet. Vad hade du sagt om någon då också berättat att det till slut gick så långt att kravaller utbröt och stenar kastades? Det är ur det perspektivet vi måste förstå de som radikaliserats och militariserats så till den milda grad att de faktiskt vågar konfrontera våra poliser med gatsten. De tror – tror jag – att demokratin står på spel. Jag är inte helt övertygad om att de har fel.

All radikalisering måste förstås inte innebära gatsten. Det finns andra och bättre sätt att vara radikal. Så här behöver någon berätta en längre och mer komplicerad historia för att förstå eskaleringen mellan antifascister, “den utomparlamentariska vänstern”, EU-motstånd, globaliseringskritiker å ena sidan och polis å den andra sidan. En eskalering som pågått under hela nittiotalet i de flesta västeuropeiska länder, i takt med ökade inkomstskillnader, ideologier om “noll-tolerans” i polisarbetet och i de fascistiska tendenser som står att finna i Österrikes, Italiens och Danmarks regeringar och i hela Europas avhumaniserade flyktingpolitik. Denna eskalering ser inte ut att avmattas om man skall döma av tendenserna inom den europeiska partipolitiken.

Det är alltså ingen slump att det mest kraftfulla utbrott av politiskt våld som Sverige upplevt på cirka 100 år sker nu. Politik är aldrig är så våldsamt som när själva gränserna för det politiska skall stakas ut. Stater gjuts i blod sägs det. Det tycks besannas även med den Europeiska Unionen och Göteborg 2001. De som bidrar till våldet (staten via polisen och en del av EU-motståndet) är fullt på det klara med att detta är ett statsbyggnadsprojekt, det vill säga ett suveränitetsetablerande projekt, och att så fort den nya suveräniteten etablerats infinner sig med automatik rätten att försvara den med våld. Då aktiveras statens våldsmonopol ånyo, nu för att försvara den nya politiska kroppens liv. Om nödvändigt mot de gamla politiska sammanslutningarnas försvarare: union mot nation.

Det är på grund av detta som EU:s konstitutionsbyggande möten blir så laddade, där gjuts det bakom lyckta dörrar på ett oåterkalleligt sätt. Där upprättas ett nytt samhällskontrakt. Kontraktsteoriernas attraktivitet ligger ju bland annat i att kontraktet sägs medföra ett utbyte av friheter. Människorna avhänder sig en del av sin “naturliga” frihet i utbyte mot en “politisk” frihet, i vilken ett folk erhåller de republikanska välsignelserna och dygderna: jämlikhet, självbegränsning och omsorg om det allmänna bästa. Men detta har förstås aldrig hänt i historien, samhällskontrakt har folk fått nedkörda i halsen, på gott och ont. Man får alltså inte glömma det retoriska i den på ytan så distinkta kontraktstanken: vinst och förlust avgörs helt av hur friheterna definieras. I vårt fall har nationell frihet (autonom välfärdsstat, neutralitetspolitik, relativ generositet mot kontraktslösa, etc) definierats om till ofrihet, medan global marknadsfrihet (gemensam valuta, nedrustad välfärdsstat, skatteharmonisering, och utestängning av kontraktslösa) får definiera den nya friheten. Allt fler börjar misstänka att kontraktet som håller på att upprättas innebär ett byte av friheter som de helt enkelt inte kommer att få någon glädje av, bara ökad ofrihet.

De som fördömer stenkastarna som terrorister och nu med samtycke ser dem bli dömda just som sådana – jag tänker alltså främst på de borgerliga rösterna – tycks helt sakna känsla för den förlust av demokrati och den förskjutning av suveränitet som det radikaliserade motståndet vill uppmärksamma. I stället betraktas de som “galna”, “onda”, “sekteristiska” och/eller, i bästa fall, “pubertala”. Oavsett vilket adjektiv de väljer är deras poäng att stenkastningen måste förklaras endogent, det vill säga som ett slags störning hos de som utförde brottet, som om de var självgenererat på grund av en bristande verklighetsförankring.

Otäckt korrekt förutsägelse

Tvivlar man på tanken om EU som ett nytt suveränitetskrävande samhällskontrakt i vardande, som kommer att konsolideras i kampen mot en stenkastande och resurslös ungdom, ger det en tankeställare att läsa den norske fredsforskaren Johan Galtungs funderingar om födelsen av denna nya “supermakt”, som han formulerade i boken EG – den nya supermakten 1972. Det är slående hur riktig hans intuition visat sig vara när det gäller dramatiken som skulle komma i kampen om suveräniteten i Europa:

Den dag det äger rum en massiv demonstration av låt oss säga ungdomar och arbetare från alla medlemsstaterna utanför kommissionens högkvarter i Berlaymontbyggnaden vid Place Schuman i Brüssel och denna demonstration stöter samman med en transnationell EG-polisstyrka, den dagen är EG-superstaten en realitet.

Vissa detaljer återstår ännu att fixa till, som en transnationell polisstyrka. Men det är ju på gång. Redan i Göteborg deltog danska poliser, även om de var utklädda till demonstranter . Men att en superstat håller på att byggas upp är knappast en nyhet längre. Det intressanta är Galtungs förutsägelser om hur det skall gå till:

Vänsterorienterade studenter i Västeuropa […] kommer också förr eller senare att upptäcka EG:s verkliga natur […] Förr eller senare kommer de att upptäcka att Västeuropas höger under de år som de har ägnat åt att analysera sönder USA-imperialismen har byggt upp något likartat alldeles utanför deras egna universitetsfönster. Förr eller senare kommer demonstrationerna att rikta sig mot Brüssel, bokstavligt och bildligt talat. Stenar kommer att kastas mot glasfönstren i Berlaymontbyggnaden – från den synpunkten ett idealiskt stycke arkitektur eftersom hela fasaden är av glas.

Galtung förstår alltså den kastade stenen som en del i en process, en kris, som ingår i en större process, de dialektiska konfrontationerna mellan medborgare och polis i upprättandet av en regim, här vid konsoliderandet av en superstat. Det som står på spel är klart, frågan om demokratiskt inflytande och kontrollen över kapital och produktion. Det har det intressant nog alltid handlat om när stenar kastats på Europas gator, Paris 1789 och 1848, Wien 1927, Ådalen 1931, överallt 1968 och nu Prag, Göteborg och Genua 2001. Det är också intressant att det då alltid förts fram röster som ansett sig veta att just denna gång står inget rättfärdigt på spel, inget förtryck som rättfärdigar stenarna, nu handlar det bara om, i bästa fall, en hoper vilda ungdomar och ligister, eller i värsta fall ett gäng sekteristiska fundamentalister och galningar. Skulle det visa sig att just detta faktiskt varit fallet i Göteborg 2001 kan stadens representanter i alla fall glädja sig åt att “hamna på kartan” som den första stad i världen som helt oförhappandes drabbades av utifrån kommande och helt grundlösa kravaller – som gräshoppor eller en kinesisk snuva.