Rosor, apelsin... och koka

Folk från Bolivias alla hörn hade kommit till huvudstaden La Paz. Musiken spelade och människorna dansade på gator och torg, fyllda av hopp och entusiasm. De var där för att fira att aymaraindianen Evo Morales, vänsterns presidentkandidat, hade vunnit valet. Morales, Bolivias första president någonsin från ursprungsfolket och arbetarklassen, lovade en nystart för ett land som sargats svårt av fattigdom och korruption: “Vi har vunnit och börjat skriva på ett nytt kapitel i Bolivias historia”, sade han till de jublande folkmassorna.

Som ukrainare fick jag en känsla av déja vunär jag såg TV-bilderna från Bolivia. Drygt ett år tidigare var glädjen och entusiasmen lika stor på Kievs gator. Folket hade rest sig mot valparodierna och den korrupta politiska eliten. De gick ut på gatorna för att visa att de menade allvar med sina krav, stannade flera dagar och nätter i sträck i kylan – och segrade. Liksom det bolivianska folket trodde de att de äntligen hade fört fram en “folkets man”, en riktig ukrainare, till presidentposten.

Jag kommer inte att gå in på de ledsamma frågorna om vad som återstår av dessa förhoppningar i dag. Mina funderingar tar i stället sin utgångspunkt i ett annat problem, nämligen den dominerande diskursens styrka och den politiska expertisens kraftfulla försök att sälja in den moderna politiken till allmänheten genom att förse den med etiketter som “auktoritär regim”, “demokratisk opposition” och “fredlig revolution”. Jämför händelserna i Ukraina och Bolivia, så förstår ni vad jag menar.

Vem äger varumärket?

Ingen kommentator eller journalist som beskrivit händelserna i Bolivia har använt ordet “revolution”, än mindre adjektiv som “oblodig” eller “fredlig”. Varför inte då, skulle man troskyldigt kunna fråga sig. Händelserna i Bolivia var verkligen “oblodiga”: vänsterkandidatens seger var så övertygande att ingen motsatte sig valresultatet. Och kan man över huvud taget tänka sig något bättre exempel på ett “civilt samhälle” än bonderörelsen och fackföreningarna som gav Evo Morales segern? Men dessa hade nog inte som den ukrainska oppositionen fått västerländsk träning i hur man organiserar en politisk rörelse, och de hade inga västerländska anslag.

Troskyldiga som vi är kan vi också betrakta Bolivia från en geopolitisk synpunkt och konstatera flera likheter med de postsovjetiska länderna: efter rosornas revolution i Georgien och den orange revolutionen i Ukraina tillhör länderna inte längre det “ryska imperiets” inflytelsesfär; något liknande kunde sägas om Bolivia på USA:s bakgård. Nej, jag likställer inte den ryska med den amerikanska imperialismen. USA:s indirekta styre genom företagskonglomerat och internationella organisationer som Världsbanken har inte mycket gemensamt med Moskvas klumpiga försök förra året att föra fram sin presidentkandidat till seger i det ukrainska valet. Men ryssarna har dragit lärdom av misstagen. Gaskonflikten med Ukraina visade på deras förmåga att använda ekonomiska maktmedel för att skydda sina intressen.

Den nye bolivianske presidenten fick inte som den orange revolutionens ledare motta Vita husets gratulationer. USA:s utrikesminister uttryckte tvärtom sin oro över den “senaste händelseutvecklingen” i Latinamerika. Och hon har all anledning att vara bekymrad. Till skillnad från den orange revolutionen, som handlade om att anpassa sig till västerländska normer och värderingar, innebär Evo Morales trotsiga vänsternationalism ett ifrågasättande av den globala ordningens “universella regler”, dess strängt hierarkiska föreställning om vad som är värdefullt och viktigt. Mest upprörande är att Morales har lovat att tillåta odling av koka, den gröda som den indianska ursprungsbefolkningen traditionellt använt som näringstillskott, och som är råvara vid framställningen av kokain. Genom sitt försvar för kokaodlarnas intressen går Morales på tvärs emot både den amerikanska regeringens politik och de internationella organisationer som slåss mot narkotika. Morales har dessutom lovat att nationalisera den bolivianska gasindustrin och andra strategiska sektorer, vilket hotar de transnationella företagens intressen. Morales gick till val på löften om kostnadsfri sjukvård och utbildning samt omfördelning av jord till dem som brukar den.

Rosor i Georgien, apelsiner i Ukraina och tulpaner i Kirgizistan blev, särskilt för den internationella TV-publiken, symboler för de nya revolutionerna i de postsovjetiska länderna. Men det är slående hur godtyckliga dessa symboler är: de påminner mest om företagslogotyper. Det går lätt inflation i dem och när valen väl är över förlorar de snabbt sin förmåga att mobilisera massorna. På de sovjetiska dagisen fanns det liknande symboler som hjälpte barnen att komma ihåg vilka fack som var deras – äpplet var Mashas, tulpanen Katjas. De georgiska rosorna och ukrainska apelsinerna fyller samma funktion på ett globalt plan: de hjälper den internationella TV-publiken att ta emot och introducera avlägsna länder, som dittills inte existerat på den mentala kartan, i den “civiliserade världen”. Om man lägger kokabladet till denna rad av symboler så inser man omedelbart skillnaden. Symbolen för kokaodlarnas rörelse är minst sagt tvetydig: åtminstone för västerlänningen representerar kokabladet en trotsig attityd.

Från “fasta” till “flytande” revolutioner…

Det har förstås varit vanligt att dra historiska paralleller mellan händelserna i Georgien 2003 eller Ukraina 2004 och 1989 års “sammetsrevolutioner” i Öst- och Centraleuropa, som innebar slutet för kommunismen som politiskt system. Sammetsrevolutionerna skilde sig från tidigare revolutioner dels i graden av konsolidering av den politiska oppositionen, dels genom den medborgerliga aktivismens och mobiliseringens omfattning. Timothy Garton Ashs neologism “refolution”, som kombinerar orden “revolution” och “reform”, är en god benämning på denna typ av revolution. Men den politiska och ekonomiska omvandling som tog sin början 1989 var så genomgripande, och mobiliseringen mot de kommunistiska myndigheterna så omfattande, att det är befogat att kalla dessa förändringar för “revolutioner”.

Samtidigt måste man komma ihåg att 1989 års revolutioner inte som sina föregångare hade något storslaget program eller någon samhällsutopi. Deras enda målsättning var att få till stånd en “normal” samhällsordning, en “normal” politisk ordning, det vill säga marknadsekonomi och liberal demokrati. Såtillvida betecknade “sammetsrevolutionerna” en ny historisk situation – de var “revolutioner efter historiens slut”. Det talades inte om några nya alternativ, bara om det felslagna alternativets bortskaffande. Kanske skulle man kalla dem “flytande” revolutioner, eftersom de i Öst- och Centraleuropa betecknade övergången till den “flytande moderniteten”,1 övergången från kommunistiskt styre och planekonomi till pluralistisk demokrati och nyliberal kapitalism.

De oblodiga revolutionerna i den postsovjetiska miljön har följt samma mönster, även om protesterna inte har riktats mot kommunistiska regimer av gammalt snitt, utan mot korrupta demokratier som skyddat de oligarkiska eliterna, som själva lagt beslag på frukterna av den politiska och ekonomiska utvecklingen. Revolutionerna har anförts av moderniserade skikt av de nationella eliterna, som insett nödvändigheten av ytterligare modernisering och anpassning till väst. Det har funnits ett viktig geopolitiskt inslag i deras politiska program i så måtto att de velat att världssamfundet ska erkänna deras länder som “marknader” och “demokratier”. Detta innebär i praktiken medlemskap i de europeiska och transatlantiska samarbetsstrukturerna, eller åtminstone nära samarbete med dem. De nya “revolutionära” eliterna vill att deras länder på ett effektivare sätt ska införlivas i den globala ekonomin, men i enlighet med “västerländska normer” och under USA:s och EU:s beskydd. Dessutom måste vi komma ihåg att dessa revolutioner är produkter av en globaliserad värld: de står i tacksamhetsskuld till lokala icke-statliga organisationer – det är deras professionalism, internationella kontaktnät och ekonomiska stöd som ligger bakom deras framgångar – och kan nu tas emot med öppna armar av västvärlden.

Det är i regel de mest välutbildade och rörliga samhällsskikten, och särskilt den nya medelklassen, som gett sitt stöd till de oblodiga revolutionerna. Revolutionernas kraftkälla har varit inte bara små och medelstora företag, utan också den forna “intelligentian”, som lärt sig att tjäna pengar på sitt sociala och intellektuella kapital. Detta samhällsskikt har på det hela taget inte varit den postsovjetiska övergångsperiodens vinnare, och dess medlemmars förhoppning är att rättvisare spelregler ska gynna dem. Medelklassen hoppas att de kommer att vinna på ett öppet samhälle, på en öppen ekonomi, på globaliseringen.

I likhet med 1989 års “sammetsrevolutioner” har de “oblodiga revolutionerna” i de postsovjetiska samhällena sammanlänkat demokrati och marknadsekonomi. Syftet har inte varit att skrämma bort utländska investerare, utan att locka till sig dem – någonting ganska nytt i revolutionssammanhang! De nya revolutionära eliterna har förväntats sköta den institutionella utformningen av sina övergångssamhällen och göra dem till fullfjädrade marknadsdemokratier. Eller med andra ord: om de “fasta” socialistiska revolutionernas målsättning var ett socialistiskt samhälle som aldrig skulle bli verklighet, har de “flytande” revolutionerna lyckats när de har gjort människorna till konsumenter med “valfrihet” i politiken såväl som på stormarknaden.

I de “flytande” revolutionerna är arbetarklassen inte längre det politiska avantgardet. Fackföreningar kan naturligtvis spela en viktig roll, och strejker används fortfarande som politiskt vapen. Men arbetarklassens hegemoni hör hemma i 1900-talet – industrialismens, den tyglade marknadsekonomins och välfärdsstatens tidsålder. Betyder det att idéerna om social rättvisa, som arbetarrörelsen formulerade under 1900-talet, är förlegade? Ja, faktiskt tycks det som om dagens “flytande” revolutioner med “rättvisa” i första hand menar “rättvisa val”. Men det är bara halva sanningen.

I mina ögon fanns den klassiska idén om social rättvisa under ytan i den orange revolutionen, och den spelade till och med en mobiliserande roll. I Ukraina, liksom andra postsovjetiska länder, har det senaste årtiondets nyliberala reformer fått förödande konsekvenser i form av en otäck inhemsk variant av “oligarkisk kapitalism”. Den sociala ojämlikhet och utarmning som bredde ut sig på 1990-talet leder tankarna till länder i tredje världen. Men kraven på social rättvisa framfördes inte av de traditionella vänsterkrafterna – kommunisterna eller socialdemokraterna – som uppenbarligen är dåligt rustade för den “flytande modernitetens” utmaningar. I stället var det Julia Tymosjenkos antioligarkiska, “kvasisocialistiska” populism som mobiliserade allmänhetens starka känsla för orättvisan under övergången till kapitalism. Det var denna länge undertryckta vrede, inte bara valfusket, som fick folket att gå ut på gatorna och protestera.

Å andra sidan är det troligt att arbetarklassen i östra Ukraina hade andra, “kvasisocialistiska” motiv till att inte rösta på Justjenko, framför allt rädslan för en nyliberal omstrukturering av kolbrytningen och den tunga industrin. Gruvarbetarna i Donbasregionen föredrog lokala oligarker och “röda direktörer” framför globaliseringens inbillade och verkliga faror, representerade av Justjenko och hans allierade. Även om den orange revolutionen inte var socialistisk, spelade idéer om rättvisa och jämlikhet en viktig roll för många ukrainare i båda politiska lägren.

… och tillbaka till “fasta” revolutioner

De som minns de ukrainska T-tröjorna med Justjenko som Che Guevara, och de som såg de enorma Che-affischerna på La Paz gator, förstår säkert vart jag vill komma. Redan inställningen till auktoriteterna visar hur olika händelserna i Ukraina och Bolivia var. Det verkar faktiskt som om de tillhör två olika paradigm: det postmoderna och det moderna. I den moderna världen tar man revolutionens andliga ledare på allvar. Så är inte längre fallet i de postmoderna revolutionernas “regnbågsvärld”: affischer med Lech Walesa hade varit otänkbara på Kievs gator.

Evo Morales betraktar Fidel Castro och andra latinamerikanska revolutionärer som sina föregångare. Om det som inträffade i Bolivia kan kallas en revolution, så var det en arbetarklassens socialistiska revolution, och som sådan understödd av de fattigaste och mest marginaliserade befolkningsgrupperna. Från Europas horisont framstår detta som en ofattbar anakronism, en märklig händelse som säkert gör en del gamla vänsteranhängare nostalgiska. Kanske har Bolivia genomfört 1900-talets sista revolution, möjlig bara i ett fattigt, marginaliserat och underutvecklat land.

Å andra sidan kan man i denna revolution se en skymt av framtiden. Bolivia, som är en av globaliseringens verkliga förlorare och ett offer för nyliberal politik, inträdde i 2000-talet för länge sedan. Dess politiska elit lyckades dock inte bedriva en politik som låg i landets intresse. Inkomstklyftorna mellan fattiga och rika växte och blev bland de största i världen. Landets vattentillgångar privatiserades och föll i utländska företags händer. Dessa höjde priserna, vilket fick till följd att lokalbefolkningarna i många fall inte hade råd med vatten. Bolivias väldiga gasresurser hjälpte inte heller folket att lindra misären. Skulle man kunna säga att det socialistiska alternativet återuppstår på 2000-talet som en reaktion på den globala kapitalismen, liksom 1900-talets socialism var en reaktion på den nationella kapitalismen?

Jag har inga svar, bara frågor. Men jag inbillar mig att dessa frågor är viktiga. Måste det socialistiska alternativet utmynna i det “fasta” företaget att införa en samhällsutopi? Inträffar “fasta” revolutioner i dag endast i periferin av den “flytande” västerländska moderniteten? Och vad är det som säger att den “flytande” moderniteten kommer att förhindra dagens diffusa samhällskonflikter att utkristallisera sig i nya “fasta” former och strukturer?

Men vad har egentligen den bolivianska revolutionen, som inte passar in bland rosorna och apelsinerna i vår civiliserade botaniska trädgård, med oss att göra? Europa behöver inte oroa sig, eftersom revolutionernas tidsålder här tycks vara förbi – den exotiska kokabusken trivs inte i vårt klimat. eu är konstruerat som en klubb för globaliseringens vinnare, inte för dess förlorare. Dessutom var det traditionen av social solidaritet och klasskompromiss, den socialdemokratiska traditionen om man så vill, som gjorde den europeiska modellen så framgångsrik och attraktiv. Trots den europeiska unionens nuvarande kris i fråga om konstitutionen, utvidgningen, välfärdsstaten och så vidare, skyddar den fortfarande de europeiska medborgarna från den globala kapitalismens faror. I Europas periferi, i länder som Ukraina, har medborgarna däremot mycket liten kontroll över lokala oligarker och transnationella företag, och eu:s normer för social säkerhet, sjukvård och miljöskydd kan de bara drömma om.

Den ukrainske presidenten Justjenko kommer nog aldrig att träffa Evo Morales. Han åker till Davos och Washington, inte till Porto Alegre. Därför kommer han nog inte heller att lära sig den bolivianska revolutionens läxa: att man inte kan bygga en nation på växande klyftor mellan rika och fattiga, att man inte får tillåta en “kosmopolitisk elit” att försörja sig på utlandsbaserad verksamhet på den breda allmänhetens bekostnad. Kokabusken växer inte i Ukraina. Men det återstår att se om apelsinträdet kan anpassa sig till klimatet. Om Ukraina inte lyckas förvalta de möjligheter som den orange revolutionen har skapat, hur kommer i så fall nästa revolution att se ut?