Riacemodellen

En syditaliensk busslast består allt som oftast av barn och några medelålders kvinnor, men överlägset flest pensionärer. Alla andra åker bil. Men inte i Riace. Många cyklar och bussen är nästan full. Mannen i sätet bredvid mig ska till kommunhuset och få ett papper påskrivet och, än viktigare, stämplat. Lite oklart hur och varför, men det verkar handla om någon form av ersättning som behöver just denna stämpel för att bli erforderligt behandlad. Vid busshållplatsen tar vi ett glas kallt kaffe med mjölk i skuggan, ingen rör sig ute på gatan. Vägg i vägg med stationen ligger kommunhuset. På den italienska trikoloren som vajar över entrén är den röda bården bortblåst, vilket gör att flaggan mer liknar den algeriska eller nigerianska.

Olivetti-datorn på det överdimensionerade skrivbordet är brun av damm. Jag frågar mig fram på jakt efter Domenico Lucano, den syditalienska staden Riaces numera legendariska borgmästare. Det kan nämligen vara så att han sitter inne på svaret: två av samtidens största utmaningar, tilltagande migration och tynande glesbygd, lösta på ett och samma bräde. Besök från långväga journalister, nyhetsartiklar på minst tio olika språk, inbjudningar till konferenser och besökande delegationer med EU-byråkrater från Bryssel tyder på det – det talas om Riace-modellen som en lösning på frågan om hur Europas glesbygd ska vända de nedåtgående kurvorna och befolkas på nytt. Av migranter, människor på flykt. Intuitivt låter detta som en win-win-lösning. Ett tomt hus som en människa på flykt flyttar in i. Kan det vara så enkelt?

Historiens början

Kalabriens ostkust har i tusentals år varit porten mot Grekland. Om du, likt Homeros, sätter dig i en båt och seglar rakt västerut hamnar du här. Sommaren 1998 lämnar en båt det grekiska fastlandet. Det dåliga vädret gör färden skakig. Till slut når båten, delvis illa åtgången, staden Soverato fyra mil norr om Riace. På båten finns 218 personer. Män, kvinnor, barn, alla kurder på flykt. De flesta är från norra Irak. Till en början samarbetar flera av kuststäderna genom att erbjuda mat och husrum. Men det är Riace som tar detta på allvar, staden och dess borgmästare har hittat sitt kall.

Image: Olav Fumarola Unsgaard

”Vi drömde om en stad som bygger på samma värden som vår lokala kultur. En kultur av gästfrihet, öppenhet”, som Lucano uttrycker det i en intervju i tidningen Corriere della Sera. Staden var vid den här tiden på gränsen till förfallen. ”Husen stod tomma och den lokala ekonomin var förlamad.”

Utflyttningen från Riace började inte med en fabrik som lades ner. Snarare har industrialiseringen och/eller moderniteten aldrig nått denna del av Italien. Den stora krisen kom efter andra världskriget när staden skulle ta steget från ett huvudsakligen feodalt jordbrukssamhälle till att bli en del av det nya Efterkrigsitalien. Stadens invånarantal minskade från nära 2 500 till 400. De äldre blev kvar medan de yngre flyttade norrut, till industristäderna Milano och Turin, men även vidare ut i Europa och till Australien och Nordamerika.

”Gillar du livet här i Riace?”

”Det händer inte så mycket här. Men det är bättre än det flyktingläger jag bodde i. Där var det trångt, alldeles för många människor på ett för litet utrymme.”

”Var ligger det lägret?”

”Någonstans i Kalabrien. Där var jag i åtta dagar. Sedan ropade de upp mitt namn och sa att jag skulle åka till Riace.”

”Fick du välja att det var hit du skulle?”

”Inte alls.”

Vi sitter och pratar under ett parasoll på Café Agora i Riace Marina, vid sidan av landsvägen mellan Catanzaro och Reggio Calabria. Vi dricker varsin kaffe och ganska mycket vatten. Tunga lastbilar, många vespor och flera topolinos, gamla Fiat 500, drar förbi. Robbie kommer från Gambia, Emmanuel från Mali. Bland deras vänner finns migranter från Nigeria och Senegal, i stort sett hela Västafrika är representerat. En trappa ner, på en bakgata, ligger projektkontoret för Oltre Lampedusa, ett EU- finansierat integrationsprojekt. Loggan på kontorsdörren föreställer en pappersbåt, kantad av några blomstergirlanger och ett citat av Moder Teresa. För några månader sedan erbjöd de en kurs i italienska för nybörjare, men nu hjälper de mest till med det praktiska. Läkarbesök, boendefrågor, utbetalning av ersättningar och juridisk hjälp. Robbie och Emmanuel bor likt de flesta med tillfälliga uppehållstillstånd i den nedre delen av staden, längs kusten. Robbie visar mig huset där han bor, men vill inte att jag kikar in då det är ostädat. Han säger att det är ont om plats och att hyresvärden tränger in för många i varje rum. Han har påpekat det många gånger, men hon vill inte lyssna.

Staden Riace är uppdelad i två. Längs Joniska havets stränder ligger Riace Marina, och åtta kilometer längre upp i bergen ligger själva huvudorten Riace, eller Riace Superiore, ursprungligen en befäst borg. Denna del av Kalabrien är till sitt ursprung en del av det antika Grekland och har varit befolkad sedan dess. Av militärstrategiska skäl har det varit viktigt att inte kunna bli anfallen av de erövrare och pirater som härjat längs kusterna. Numera är det otillgängliga läget, trots den bedårande utsikten, snarast en förbannelse. Längs vägen ligger en och annan villa, men mest övergivna bondgårdar med inrasade tak. Det torra landskapet saknar nästan helt vegetation och påminner mest om en stenöken.

Domenico Lucano är född i staden, men begav sig tidigt norrut för att utbilda sig. Under studietiden var han politiskt engagerad inom den frihetliga vänsterns studentrörelse, bland annat i Lotta Continua och Autonomia Operaia. Den före detta skolläraren fick efter några år norröver hemlängtan och återvände till Riace. Han huserar sedan 1995 i kommunhuset dit han valdes utan partibok.

Från nödhjälp till arbetsmarknadsprojekt

”Strax efter att kurderna kommit till staden bildade vi ett råd, en sammanslutning”, fortsätter Lucano i Corriere della Sera. Ansökningar skrevs och idéarbetet påbörjades. En av de viktigaste förutsättningarna handlade om husen och husens ägande. Trots att de var övergivna fick man inte börja renovera eller flytta in utan att fråga de tidigare ägarna om lov – något som dock löstes utan större problem då man i detta lilla samhälle snabbt kunde få tag på dem. I vissa fall flyttade familjer in direkt, medan andra hus krävde omfattande renoveringar. Med ny arbetskraft på plats och möjlighet att få projektmedel påbörjades arbetet med att reparera de förfallna stenhusen.

Men jämfört med andra syditalienska städer är Riace fortfarande nedgånget och slitet, mer lik till exempel staden Calitri som bara delvis byggts upp efter att den drabbats av en jordbävning. Armeringsjärn som sticker ut, takpannor som blåst bort, nedrasade murar. På en av kartorna står ett kvarter benämnt som ”Vilaggio Globale”. Över en husfasad hänger skylten med samma namn, som verkar vara målad av några barn. Jag stiger in i en mindre verkstad där en grupp kvinnor sitter och syr. Ursprungligen från Afghanistan, numera permanent boende i Riace. På en knagglig blandning av engelska, italienska och kroppsspråk berättar de om projektet de jobbar i. De syr och väver, blandar en äldre italiensk teknik med traditionellt afghanskt handarbete. Resultatet blir tygänglar, bonader och halsdukar. Affärerna går trögt då kunderna är få. Runtom i gamla stan finns flera liknande verkstäder som alla är del av något projekt. Dessa är i stort sett, utöver någon delvis nedsläckt souvernirbutik eller mindre servicebutik, de enda näringsidkare jag träffar på.

Projekten finansieras från flera olika håll: EU, regionen Kalabrien, den vänsterorienterade välgörenhetsorganisationen ARCI samt från några mindre sammanslutningar som motverkar maffians inflytande. Sedan de första kurdernas ankomst har det kommit cirka 1 000 personer per år till Riace. Vissa stannar bara en kort tid innan de reser vidare norrut. En av de som stannat kvar är Bahram Acar, som kom med den första gruppen kurder 1998. Till Corriere della Sera säger han: ”I Riace hittade jag en plats där jag kände mig hemma. Bergen här påminner om Kurdistan och vi bestämde oss för att stanna.”

Arbetet med stadens omvandling blev alltmer välorganiserat. Man delade upp verksamheten i olika ”laboratorios”, vilket kan översättas med workshops eller arbetsplatser. Utifrån tidigare kompetens och intresse kunde de nyanlända ägna sig åt keramik, glas, trä, matlagning, vävnad eller sömnad. Det som producerades skulle sedan säljas vidare i fair trade-butiker, på basarer eller konsumeras på restaurangen Dona Rosa. Utöver de migranter som jobbar i projekten är cirka 60 Riacebor anställda i projekten som handledare och stödpersoner.

Just den dag jag har letat mig hit är Lucano inte på plats. Eller så sitter han i möte. Hursomhelst lyckas jag inte ta mig förbi den barska sekreteraren som mest av allt verkar förvånad över att någon utomstående tagit sig in i det beigea och skönt svala stenhuset. Med några solblekta turistbroschyrer och ett par vykort i handen beger jag mig ut på stan istället.

Där möter jag Amad, som berättar om hur han flydde från Pakistan och hamnade i Riace. Han och hans familj har nyligen beviljats permanent uppehållstillstånd. De trivs och vill stanna här. Hans orangea arbetskläder signalerar att han arbetar med renhållning och parkarbete. Hans fru är hemma med barnen, men till och från har hon jobb i ett ”laboratorio” där hon väver. Deras äldsta kommer snart börja skolan, berättar han på utmärkt engelska. Själv tjänar han 600 euro i månaden för fyra till sex timmars arbete per dag. Han är anställd av ett av de arbetskooperativ som har hand om stadens parker och renhållning. Den italienska byråkratin kring asylfrågor och uppehållstillstånd liknar den svenska. Och kvarnarna mal långsamt. Grunden är individuell prövning av varje enskilt fall, men varifrån man kommer avgör hur ens ärende hanteras. Alla jag talar med i staden är eniga om att krigsområden som Syrien, Somalia, Sudan och delar av Irak, Pakistan och Afghanistan är prioriterade. Asylsökande och skyddsbehövande från andra delar av världen har en mycket oviss process framför sig. Amad och hans familj fick sina papper snabbt, vilket innebär under ett och halvt års väntan. Något som också förändrade deras liv i Riace radikalt. De kunde ansöka om jobb i ett av alla stadens projekt. Trots att lönen är subventionerad gör deras dagsverken skillnad. I de allra flesta fall handlar det om jobb som behöver utföras, även om efterfrågan på bonader och tygänglar i själva staden Riace tycks vara mindre än beräknat. Främst är Amad och hans familj glada över lugnet och att barnen kan gå i skolan, lära sig italienska och planera för framtiden. För precis som i resten av Europa är det livsviktigt att vara inuti systemet. Att få papper, ett uppehållstillstånd som bevisar att man får leva och vistats på den plats man bor på.

Till skillnad från många andra jag möter vill de inte bege sig vidare norrut. Till de norditalienska städerna, eller till Tyskland och Skandinavien. Många av berättelserna om Nordeuropa är vackra i Riace: de handlar om hur lätt och bra livet är där, även som papperslös. Robbie och Emmanuel är mer skeptiska, rentav självkritiska. Berättelserna i Gambia och Mali om livet i Europa visade sig vara överdrivna. Kanske är berättelserna om det ljuva livet i norr det också?

Lampedusa-perioden

”Båten höll på att sjunka. Vi öste vatten med muggar och glas. Jag visste inte om jag skulle överleva. Jag vet att jag svimmade. När jag vaknade låg jag i en säng på ett sjukhus. Det var fullt av vita människor i rummet. Då visste jag att jag hade kommit till Italien. Nu har jag varit här i två år och fyra dagar.”

Robbie anlände till Italien den 19 juli 2014. I den moderna europeiska migrationshistorien kan detta sägas vara under ”Lampedusa-perioden”. Vägen till Europa gick då för många via Libyen och avslutades på denna Italiens sydligaste ö.

Den 3 oktober 2013 omkommer 366 personer bara några kilometer utanför ön. 155 personer räddas. Händelsen får Europa och dess ledare att reagera. ”Efter Lampedusa kan vi inte fortsätta som vanligt”, sa till exempel EU:s dåvarande flyktingkommissionär Cecilia Malmström. Det som konkret händer är att EU ger mer pengar till gränskyddsmyndigheten Frontex och hjälper Italien med mottagandet på plats. Arbetet med att patrullera Medelhavet förbättras och förstärks med insatsen Mare nostrum. Fler liv räddas på det viset, bland annat Robbies. Men att Europa inte kan samordna något annat än akutinsatser kan skönjas redan samma höst. Malmströms viktigaste förslag på lång sikt handlar om att fördela kvotflyktingar, att införa humanitära visum och öppna för lagliga migrantresor till EU. Sedan dess har mycket hänt.

Sommaren 2014 var det, för den som gav sig ut på den livsfarliga resan från Libyen, åtminstone potentiellt möjligt att bli räddad av en patrullbåt om båten man reste med visade sig sjunka. Mottagningslägren på själva ön hade rustats upp och frivilligorganisationer fanns på plats.

Ett år senare var allt annorlunda. Något som påverkade Robbie, och många med honom, i högsta grad. Trots att Lampedusamigranterna fortsatte sina livsfarliga resor i ungefär samma takt som åren innan, förflyttades världens ögon till östra Medelhavet. Denna gång var det ett enskilt öde som etsade sig fast. Den 2 september 2015 dog Alan Kurdi från Kobane i Syrien. Han föll i Medelhavet och drunknade. Så även hans mamma Rehan och hans bror Ghalib, medan pappan Abdullah överlevde. De följande veckorna liknade ingenting. Migration, flykt och solidaritet var på allas läppar, Medelhavets tragedier hade fått ett ansikte. Över hela kontinenten organiserades ideella stödinsatser för anländande flyktingar – tills det abrupt tog slut några månader senare. Kontinenten ville skapa sig ”andrum”, i en process som började med att Ungern stängde sin gräns den 15 september. Balkanrutten över Turkiet, Grekland och vidare norrut stängdes slutligen i och med avtalet mellan EU och Turkiet den 18 mars 2016.

Men det europeiska ”andrummet” påverkar Italien föga. Runt Medelhavet har den europeiska migrationspolitiken aldrig varit abstrakta principer utan konkret verklighet. Italien kommer under 2016 att ta emot ännu fler migranter än året innan. I slutet av december 2016 har sammanlagt 178 764 personer ankommit. Detta utöver de 158 000 flyktingar som sedan tidigare bor i tillfälliga förläggningar, läger och boenden. Många vill vidare, men fastnar här. EU:s fördelningssystem av nyanlända flyktingar har havererat och enbart 1 158 personer har fått hjälp att lämna landet. Frankrike och Schweiz har stängt sina gränser, vilket lett till att städerna Ventimiglia nära Genua och San Giovanni vid Comosjön blivit samlingsplatsen för migranter på väg norrut. Det som skiljer migrationen till Italien från den till övriga Europa är att de flesta som söker sig hit kommer från Västafrika, Eritrea och Sudan istället för Irak, Syrien och Afghanistan. Deras möjligheter att få stanna i ett alltmer slutet Europa är försvinnande små. Och de som redan befinner sig i Italien, i Riace till exempel, har hamnat i limbo: ett tillfälligt uppehållstillstånd, tak över huvudet och en mindre dagersättning, men föga utsikter till något mer.

Robbie, Emmanuel och de andra får hälften av sin ersättning i kontanter (ca 150 euro per månad) och resten i en lokal valuta, en form av checksystem, som bara går att handla för inom kommunens gränser. ”Vi kallar pengarna för bonus, eller Mandelapengar. Nelson Mandelas ansikte är på sedelns framsida. Vi kan använda dem i några affärer, i mataffären Conad, eller köpa grillad kyckling för dem i butiken bredvid dataaffären. Där köpte jag också min mobiltelefon. Men om jag vill ladda mitt SIM-kort måste jag göra det i tobaksaffären. Där tar de bara euro. Jag ringer hem två, tre gånger i veckan. Det kostar minst 10 euro. Ibland måste jag välja mellan att köpa kyckling eller ringa hem.”

Image: Olav Fumarola Unsgaard

”Mandelapengarna” är ett sätt att ge en ekonomisk injektion till samhället och på så vis gynna de lokala affärsinnehavarna. Under mina dagar i staden får jag ta del av två olika versioner av hur systemet fungerar. Affärsidkarna är positiva, medan migranterna är närmast entydigt negativa, främst på grund av påstått fusk med växelkursen, vilket innebär att 1 ”Mandela” motsvarar 50 cent istället för 1 euro. Kommunföreträdarna har å sin sida aldrig hört talas om några oegentligheter.

Riacemodellen

I en intervju med Attilo de Alberi i tidskriften Lettera sommaren 2016 utvecklar Lucano sina tankar om att det finns en ”Riacemodell” och om den i så fall kan spridas vidare:

”Har du någonsin funderat på att sprida detta projekt vidare, till exempel via ANCI [Italiens motsvarighet till Sveriges kommuner och landsting]?”

”Den där listan i tidningen Fortune eller ej, jag är en person utan betydelse. Den verkliga makten ligger i händerna på ministrar, guvernörer och politiker. […] Jag är nöjd med att vara det jag är: borgmästaren i en stad i Kalabrien. […] Men det vi gör här börjar sprida sig. Den 26 april kommer Toscanas regionala president Enrico Rossi hit tillsammans med flera italienska borgmästare [för att studera vad vi gjort här]. Det är ett första steg.”

Riace är nedgånget och utfattigt. När det gäller stadens ekonomi har migranternas ankomst ändå varit räddningen. Projekten genererar arbetstillfällen, uthyrningen av bostäder hjälper enskilda familjer, affärerna har ökat sin omsättning. Ungefär 60 personer utöver migranterna arbetar i de olika projekten. Den lilla ekonomin har växt med hjälp av externa pengar. Bidragen från olika håll är den största investering som gjorts i denna plats.

Till på köpet har borgmästare Lucano blivit världskändis. Genom att ta ställning, och se till att berätta om det, har han bland annat gjort sig ett namn på affärstidningen Fortunes lista över de 50 viktigaste politikerna i världen. Kändisar från när och fjärran har besökt staden, bland andra kom den tyske filmregissören Wim Wenders till Riace och spelade in en film. Resultatet blev kortfilmen Il Volo, en erbarmligt dålig, övertydlig och bitvis löjlig historia, baserad på historien om de första kurderna som kom till staden. Men ändå, en världskändis, som gjort de odödliga klassikerna Den amerikanske vännen, Paris, Texas och Himmel över Berlin. Dessutom kompis med Bono. Riace är inte längre vilken by som helst. Numera finns den ”på kartan”.

Image: Olav Fumarola Unsgaard

En liten europeisk kommun, perifert belägen i glesbygden, i ett område vars berömmelse tidigare vilat på några fornlämningar, ”Bronsstatyerna från Riace”, och i samtida europeisk litteratur och film enbart skildrad som platsen för de underjordiska hålor där den lokala maffian, ’Ndranghetan, gömmer sina kidnappningsoffer. Utan närhet till vare sig Amalfikustens lyxturism eller Ryanairs plåthangar i Lamezia. För Kalabrien är, trots mat, sol och fantastiska stränder, fattigt. Arbetslösheten för ungdomar mellan 15 och 24 år ligger enligt statistik från Eurostat på 65,1 procent. Högst i Europa, efter de nordafrikanska spanska enklaverna Ceuta och Melilla. Medelinkomsten i södra Italien är enligt italienska motsvarigheten till Statistiska centralbyrån 17 200 euro per person och år. I Sverige är motsvarande siffra 32 700 euro.

”Det är statens fel, inte vårt. Vi lever i misär, vi är panka. Vi har solen, bergen, men ingen stat. Vi kan inte göra allt själva. Det finns inga vägar, ingen järnväg, inga fabriker, ingenting”, säger Francesco från staden Africo sex mil söderut. Citatet kommer från ett reportage i Newsweek som, såklart, handlar om maffian. Inte om den generella fattigdomsnivån eller bristen på omfördelning mellan norra och södra Italien. Den flyttström som tömde Riace efter andra världskriget pågår fortfarande, oavsett om du är infödd eller precis har fått uppehållstillstånd. Den italienska miljöorganisationen Legambiente publicerade våren 2016 en dyster rapport: 2 500 städer är på gränsen till att bli spökstäder. De som stannar kvar i avfolkningstrakterna är pensionärer som inte vill eller fysiskt klarar av att flytta på sig. En av sju invånare har lämnat dessa städer de senaste tjugofem åren. Trångsynthet, intolerans, maffia, klimat och religion kan såklart spela en viss roll för denna utveckling. Men främsta skälet är bristen på jobb.

Riace i norra Europa

Liksom i Italien har många mindre svenska kommuner gott om plats och ont om liv. Listan över de platser som tar emot flest flyktingar per capita domineras av glesbygden: Ljusnarsberg, Norberg, Laxå, Undrom och Lessebo. Precis som i Riace får vintertomma vandrarhem nya gäster. Externa pengar investeras och det lokala näringslivet ökar sin omsättning.

Drygt tre mil sydost om Växjö, mitt i Glasriket, ligger Lessebo. En kommun med ungefär 8 500 invånare. Per capita är det den kommun i Småland som tagit emot flest flyktingar de senaste åren, 3,46 flyktingar per 100 invånare. Berättelsen innehåller ingen strandad båt i sjön Rottnen utan är till sin natur mycket folkhemsk. Under glasbrukens storhetstid behövdes arbetskraft. Många av de som kom till Lessebo då var greker. De följdes av finländare, ungrare, tjecker, chilenare, libaneser, bosnier, somalier, statslösa palestinier och syrier, allt beroende på världsläge och migrationsströmmar. Någon enstaka flyktingförläggning driven av det som då kallades Invandrarverket fanns förvisso, men främst har det kommunala bostadsbolaget Lessebohus hyrt ut lägenheter till den myndighet som idag heter Migrationsverket. Under de senaste åren har de följts av ett antal privata entreprenörer, som idag hyr ut Lessebo värdshus (det så kallade Flustret), Motell Glasblåsaren, Bergdala värdshus och vandrarhem och Attendo Kosta ABT (som är ett tillfälligt anläggningsboende).

Carl-Axel Hallberg är kommunens flyktingstrateg: ”Vi har tagit emot runt 500 de senaste åren, minst. Grundskolorna har tagit emot 300 fler elever än den prognos som gjordes för två år sedan. Då var det tal om att någon skola skulle bli tvungen att stänga. Nu har vi fått bygga extra paviljonger för att få plats med alla elever.”

”Stannar folk kvar i kommunen även efter att de har fått permanent uppehållstillstånd?”

”Ja, i ganska stor utsträckning. Vi försöker ställa upp så få byråkratiska hinder som möjligt. Se möjligheter istället för problem. Det viktigaste är jobb. Först med stöd, så kallade nystartsjobb, hos arbetsgivare som Lessebohus, men även på skolan. Många har fått jobb inom skolan som till exempel språkstödjare eller extraresurs. Det finns fortfarande några industrier kvar, men inte många. Men vi gynnas av att väg 25, mellan Växjö och Öland, går genom stan. Vi har en hel del handel.”

Kommunen har en bred verksamhet för att stödja nyanlända, men man vänder sig också till de sedan tidigare bofasta invånarna för aktiv hjälp från dem. Det erbjuds utbildningar för att bli god man, kontaktfamilj eller familjehem. Biblioteket har språkcaféer och ett projekt som heter ”Språkvän”. Lediga boenden kan anmälas till Länsstyrelsen, medan företagare som vill hjälpa till anmäler sig till Arbetsförmedlingen. Bland annat har Helena Lundholm och Maha Haddad – som själv kom från Syrien för fyra år sedan – drivit ett framgångsrikt projekt på boendena i kommunen, som inleddes med att de åkte till de olika platserna och inventerade behoven. Till en början handlade det om att samla in och skänka kläder, men efter hand växte det till kurser, utflykter och hjälp med det praktiska.

Röda korset, Filadelfiakyrkan och ABF bedriver alltifrån undervisning i svenska till klädinsamlingar och familjeträffar. Trots en del protester mot boendeetableringar, den sedvanliga litanian av skrik, digitalt gnäll och lögner från Avpixlat och Nordfront, är berättelsen om Lessebo, men också orter som Hovmantorp, Kosta och Skruv, en berättelse om ett Sverige präglat av föreningsliv, kyrka och aktiva folkrörelser. Peter Sand på ABF i Hovmantorp säger på klingande småländska: ”Vi har gjort så gott vi har kunnat. Som studieförbund erbjuder vi studiecirklar, vi har samhällsinformation och vardagssvenska. Mycket om allemansrätten, körkortsteori på arabiska och svenska, vi informerar om hur det funkar på en svensk arbetsplats, med arbetstider, avtal, skyldigheter, rättigheter.”

Glesbygdens framtid

Har man i Riace, och i Lessebo, hittat en modell för hur tynande, glest befolkade kommuner, kan få nytt liv? Det enkla svaret är ja. Dessa orter behöver investeringar utifrån. Men också människor som flyttar in i de tomma villorna, hyresbostäderna och hotellen utan gäster. Då kan välfärden upprätthållas och skolor förbli öppna. Det finns många likheter mellan Riace, Lessebo och orter som Undrom i Ångermanland (som Ida Forsgren berättar om i tidskriften Arena 5/2016). Flyktingmottagandet är en väg framåt för Europas krisande glesbygd.

Samtidigt är det ingen ”quick fix” för att lösa de övergripande strukturella problemen. Att dessa platser överges handlar främst om tillgång till arbete. Den svenska modellen med en mer omfattande välfärdsstat kan generera fler jobb, enligt formeln att de som har bott ett tag på platsen kan arbeta med att hjälpa de nyanlända. Den italienska välfärdsstaten är betydligt mindre. Tjänster som barnomsorg och hemtjänst sköts traditionellt inom familjen, vilket gör att välfärdssektorn inte självklart växer när befolkningen ökar. Och jämfört med Lessebo och Undrom är Riace mycket fattigt, även om man räknar in den svarta ekonomi som enligt officiella centralbankssiffror utgör 20 procent av Italiens BNP. Både som nyanländ migrant och som medborgare i Italien måste man klara sig själv. Eller lita till släkt och familj, vilket av uppenbara skäl är svårt för den som nyss har anlänt.

Men det som gör exemplet Riace unikt är inte den bistra verkligheten, den där Robbie, Emmanuel och andra västafrikaner sitter fast. Där få personer med papper stannar kvar, och där ekonomin har växt (både den officiella och den svarta), men inte är bärkraftig. Där framtiden ofta sägs avgöras av huruvida en plats lyckas placera sig på kartan. Det unika med Riace är något annat, och handlar om viljan att formulera ett alternativ. Att stå upp för flyktingars rätt och för glesbygdens framtid i ett alltmer slutet Europa präglat av politisk uppgivenhet. Som lokalpolitiker på en mindre ort finns det fler alternativ än att satsa på gastronomi, kulturdriven tillväxt eller en actionsportpark. Ett alternativ där ideal och ekonomi kan gå hand i hand, där kraften i den ökande migrationen och tilltagande globaliseringen tas tillvara.

Källor

Intervjuerna i Riace gjordes under juli 2016. Robbie och Emmanuel heter egentligen någonting annat.

För den som vill läsa mer om Kalabrien rekommenderar jag Tomas Lappalainens bok ’Ndrangheta – en bok om maffian i Kalabrien, Fischer & Co 2010. Trots titeln är boken mer av ett kulturhistorisk reportage än någonting annat.

Intervjuerna med Carl-Axel Hallberg och Peter Sand gjordes i slutet av november 2016.

Tidningar, tidskrifter

Dagens Nyheter 23/10 2013: ”Bortom Lampedusa kan vi inte fortsätta som vanligt”

Italy Europe 24 9/2 2015: ”Per capita GDP: the abyss between North and South”

Newsweek 15/9 2015: ”In Italy’s Poorest Town, There’s Little to Do but Join the Mafia

Corriere della Sera 16/9 2015: ”Benvenuti a Riace, dove i migranti hanno risollevato l’economia”

Lokaltidningen Växjö 1/12 2015: ”Flyktinghjälp i Hovmantorp fortsätter över 2016”

Dagens Nyheter 1/4 2016 : ”Trängda kommuner fortsätter ta emot flest flyktingar”

Lettera 43 15/5 2016: ”Così i migranti hanno cambiato Riace”

The Telegraph 1/6 2016: ”A third of Italy’s villages at risk of depopulation and abandonment”

Alla siffror kring migration och flyktvägar är hämtade från FN:s flyktingorgans (UNHCR) veckovis uppdaterade hemsida.

Il Volo av Wim Wenders finns att se på Youtube.