Radikala européers historiska ansvar

Världen kanar. Efter det helvete som utspelats i september och oktober har jag en olustig känsla av att en sak kommer bli mer bestående än andra när kriget är slut: backlashen, den reaktionära.

Att globaliseringens riktigt goda sida – kulturellt utbyte människor emellan och en snabb nedbrytning av fördomar – lätt skulle kunna vändas i en blåbrun trend i rakt motsatt riktning bara ett olyckligt historiskt ögonblick infinner sig har länge varit uppenbart. Nu kom det. Massmordet på Manhattan har redan fått konsekvenser i den riktningen och bombningarna över Afghanistan lär inte ha annan effekt; rädsla och förvirring sprider sig och i brist på nya värden famlas efter gamla: familj, rötter, tradition, nation, religion.

I Stefan Jonssons vältajmade bok om globalisering – Världens centrum (Norstedts 2001) – ligger just den latenta reaktionen mot rationell modern pluralism som en underström rakt igenom texten även om essäns ärende i första hand rör nya geopolitiska gränsdragningar mellan centrum och periferi – vi och dom, rik och fattig.

Men allt hänger ju ihop och det intressanta är att fundamentalismen, alltid kryddad med sjuk andlighet, i dag attraherar lika brett i den ekonomiska globaliseringens båda extremer. I det andefattiga överflödssamhället kulminerar apati och brist på mening när det kapitalistiska systemets vitala del – viljan att äga – inte längre bidrar till att skapa sammanhållande enheter eller kopplas till värden som rättvisa. Den blir destruktiv. Som Antonio Negri och Michael Hardt konstaterar i boken Empire: dagens frigjorda globalkapitalism bidrar inte längre till institutionsbyggen utan har övergått till att fostra mänskligheten till nyktra nihilister. Med Stefan Jonsson ord: Vårt förhållande till den samhälleliga helheten liknar torparens förhållande till jetplanet.

Där nere – i Afrika, Asien och Sydamerika – bor de två tredjedelar av jordens befolkning som enligt Manuel Castells krassa terminologi är “ekonomiskt överflödiga”. I västafrikanska Senegal möter Jonsson ekonomen och författaren Samir Amin som i sin senaste bok kopplar ihop just fundamentalismens utbredning i USA, Haiders Österrike och religionens frammarsch i Afrikas fattigaste delar. Små fickor av nyfascism växer på många håll och den världsomspännande oro som sprider sig i det nya krigets spår lär inte matta processen.

Men någonstans långt in i dagens mörker finns ljus. Trots allt. Händelsen den 11 september var global på ett sätt som ingen annan och i den korsas mänsklighetens alla frågor, även existentiella. Sorterar man bort det pågående och bitvis bisarra bråket om skuld och vapenanvändning återstår en aktualiserad diskussion om just de två fenomen som föder reaktionära krafter i både centrum och periferi: modernitetens ångest och global orättvisa.

Den senare är mänsklighetens viktigaste fråga. Inget av dagens samhällen kan i orättvisa mäta sig med den globala byn själv, och en radikal fattigdomsbekämpning borde därför stå i centrum för all politik – även kampen mot terrorismen – inte minst för att global rättvisa i sig också bär en lösning på det moderna projektets ångestproduktion.

Tror man på möjligheter till en rättvisare världsordning hittar man hos Stefan Jonsson två hopp. Jag delar båda. Först de nya rörelserna, och då handlar det inte om den gatuaktivistiska vågen i väst utan om en radikaliserad facklig och social kamp på plats, det vill säga i tredje världen. Starka och aktiva centralorganisationer i viktiga länder som Sydafrika, Brasilien och Sydkorea gör, tillsammans med bland andra zapatisterna i Mexiko och de jordlösas rörelse i Brasilien, att man skymtar en renässans för tredje världens fristående radikala rörelser. Och här, menar Samir Amin, har Europas vänster “ett historiskt ansvar” när det gäller alliansbygge. Inte minst för att vinna striden för ett frihetsbegrepp som också innefattar jämlikhet: “Vad européerna måste förstå är att vänsterrörelsernas kamp i syd är ett indirekt stöd för det europeiska projektet gentemot den amerikanska modellen.”

Sen feminismen. Det är knappast en slump att namn som Gayatri Spivak, Vandana Shiva, Taslima Nasrin och Arundhati Roy frekventerar sidorna i Världens centrum; många menar att det djärvaste nytänkandet i dagens globaliseringsdebatt sker just bland intellektuella i tredje världens kvinnorörelser. I den feministiska litteraturen om utvecklingsbegreppet finns en självklar betoning på mångfald och pluralism, och när det nya kriget drog igång med de båda männen och symbolerna George W Bush och Usama bin Ladin på var sin sida kunde den indiska författaren Arundhati Roy inte låta bli att i en lång drapa i The Guardian redovisa en hel rad tecken på fundamentalism hos båda. Likadant med Vandana Shiva, som menar att kvinnorörelsen är den enda kraft som i ett och samma slag slår mot de vitt skilda former av fundamentalism som närs i världens extremer. “Feminismen i tredje världen”, hävdar Shiva, “försvarar mångfalden gentemot både marknadens likriktning och religionens fundamentalism.”

Till detta skulle man slutligen vilja lägga: ord. Inte bara syds feminister utan en rad radikala tänkare har de senaste åren teoribildat och förnyat den åldrande begreppsapparat som länge hämmat en fruktbar diskussion om samhällsordningar i nu- och framtid. Som Sveriges i särklass mest intressante marxist tar Stefan Jonsson själv plats i denna skara, inte minst med följande rader, formulerade före kriget, men än giltigare efter: “Vill vi beskriva millennieskiftets schizofrena världsbild tvingas vi att tillgripa nyspråk. Världen fogas isär, mänskligheten sammansplittras.”