Papperskonspirationen

Den 28 september 2004 har en staty i Bogotá fått färg. Det är “Internationella dagen för legalisering av abort i Latinamerika” och ett gäng feminister har klätt befrielsehjältinnan Policarpa i orange t-shirt med tryck: “Kvinnan ska bestämma, samhället ska respektera, staten ska garantera – avkriminalisera aborten!”

Samma aktion genomförs med andra förtecken över hela Latinamerika och det material som sprids via massutdelning konstaterar “fakta som inte går att dölja”: våldtäkt inom äktenskapet är helt lagligt i många Latinamerikanska länder, en tredjedel av kontinentens kvinnor blir mödrar i sina tonår, i Colombia är medelåldern för alla som utsätts för sexuellt våld 14 år, antalet oönskade barn ökar drastiskt och i dag är bara 48 procent av landets alla graviditeter en följd av fri vilja.

Sju månader senare – april 2005, det vill säga nu – sjösätts en konspiration utan like i Latinamerika eller världen i hopp om ett genombrott i befrielsehistoriens kanske viktigaste fråga. Colombia har, tillsammans med Chile och El Salvador, Latinamerikas hårdaste abortlagar – det är aldrig, inte ens vid våldtäkt eller risk för kvinnans liv, lagligt att bryta en graviditet – men om allt går vägen denna gång blir det snart ändring på det. I alla fall juridiskt.

I norra Bogotá sitter Florence Thomas, Colombias Ebba Witt-Brattström, med de andra i La Mesa, ett nätverk av feminister och sexualpolitiska organisationer, och väntar på reaktion:

– Det är en helt oprövad strategi. Ingen hade tänkt på det tidigare. Funkar den blir det en smärre revolution.

Ximena Castilla, landets Birgitta Ohlsson, nickar:

– Smart. Mycket. Kan gå.

Piedad Córdoba, kongressens Gudrun Schyman, är försiktigare:

– Kyrkan är för stark. Fortfarande. Fast pedagogik är viktigt. Jag är nöjd om det blir en sjuhelvetes debatt.

Men advokat Monica Roa, hela projektets arkitekt, är segerviss:

– Det kan inte misslyckas.

Proyecto Laicia är inte bara den största satsningen nånsin för att ändra colombiansk abortlag utan också exempel på ett av samtidens effektivaste demokrativerktyg: radikal global juridik. När Baltasar Garzon 1998 begärde Augusto Pinochet häktad i London var det starten på en våg av processer som nu håller på att möblera om världen i fråga om mänskliga rättigheter; en ny generation jurister har parat kall med kompetens och förstått att den överstatliga rätt som vuxit fram kan användas för att skipa rättvisa och välta nationell lagstiftning. Medan partier och fack förlamats har sociala rörelser – främst kvinnorörelser – utnyttjat genomslaget för mänskliga rättigheter och kopplat det till en framväxande global rättsordning på ett kreativt sätt som kan orsaka juridiska jordskred. Det är ett sånt, tror La Mesa, som nu står för dörren i Colombia.

Alltihop föddes i Monica Roas huvud. Hon är feministisk advokat med Garzon som förebild och efter många års frustration över att Colombias kvinnor stångat sig blodiga i abortfrågan – sju lagförslag har röstats ner av kongressen – insåg hon plötsligt att det fanns en väg som inte prövats: en avstämning mot grundlagen. Colombia är bara ett av flera länder i Syd som under 1990-talet fick en ny och modern konstitution, men det som nu blivit sista hoppet i abortstriden är inte dess skrivna innehåll utan övervakande organ: La Corte Constitucional, CC, författningsdomstolen.

CC instiftades med nya författningen 1991 och har sen dess varit den mest vitala delen i colombiansk politik. Nio lärda jurister har systematiskt granskat lagstiftarna med en integritet sällsynt i Colombia och vid flera tillfällen och under stor debatt förklarat strafflagstiftning i kollision med grundlagen. Men vad Monica Roa nu tagit fasta på är inte bara CC:s existens utan också ett annat av den nya konstitutionens moderna drag: alla de konventioner Colombia ratificerar blir automatiskt del av grundlagen. Begrep den vidden av sin namnteckning som 1994 skrev på slutdokumentet från FN:s befolkningskonferens i Kairo, där osäkra aborter pekas ut som den primära orsaken till moderskapsdöd och alla länder lovar att göra nåt åt saken? Eller den som 1995 skrev på dokumentet från kvinnokonferensen i Peking där alla förbinder sig att revidera lagar som straffar kvinnor som gör abort?

Kanske, kanske inte. Konventionernas detaljtexter, som i dag alltså är colombiansk grundlag, är ofta radikala och i fåfäng strävan att framstå som upplysta européer har landets regeringar varit generösa med pennan på internationella avtal som syftar till liberalisering av lagar om reproduktiv hälsa, eliminering av diskriminerande lagstiftning och våld mot kvinnor. La Mesas teori är att landets företrädare eftersom inget hänt på hemmaplan inte riktigt fattat vad texterna förpliktigar till och idén är helt enkelt att via en anmälning till CC förklara lagen som bestraffar abort ogiltig, författningsvidrig. Fem av nio röster krävs och en inventering av nu sittande visar att precis så många har en relativt modern syn på etik och demokrati. Kan antas rösta för. Nu i april lämnas stämningen in. Senast 2006 ligger CC:s utslag klart.

I La Mesa är temperaturen just nu hög medan taktiken justeras: medieutspel som ska ackompanjera, direkta aktioner, lobbykampanjer, demonstrationer, kreativa allianser med fackföreningar, forskare, NGO:s, mr-organisationer och enstaka progressiva personer inom samtliga partier. Allt för att möta reaktionen. Colombia är ett krigsdrabbat land där frågor om liv och död är extremt känsliga och av Vatikanens mest reaktionära kardinaler kommer tre från Colombia; enskilda miljardärer publicerar regelbundet helsidesannonser i dagspressen som hävdar att kondom är synd och abort mord; sen George Bush frös alla bidrag till NGO:s som jobbar med reproduktiv hälsa har klimatet hårdnat; kyrkan står av tradition nära landets politiska eliter och av de reformdebatter som trots allt förts i den katolska världen på sistone har inga nått Colombia. Mot detta står det faktum att en mängd sociala befrielserörelser slagit igenom på allvar i Latinamerika och Colombia det senaste decenniet – kvinnorörelsen, gayrörelsen, indianrörelsen – och alla har insett att de har mer gemensamt med liknande krafter i andra länder än med olika skikt i det egna landet. Därför vet alla i La Mesa att två saker är viktigare än andra för att lyckas: Monica Roa måste framstå som moderat, inte radikal, och det internationella stödnätverket måste fungera.

– Jag är förstås för fri abort men kräver jag det blir jag tokförklarad. Därför kommer jag bara kräva avkriminalisering i de extrema fallen – våldtäkt, fara för kvinnans liv och allvarliga missbildningar. Den här gången. Abortfrågan river alltid upp hård debatt och när allt nu drar igång kommer vi spela olika roller – lite teater. Några intar radikala positioner och kritiserar mej offentligt för att vara konservativ: säger att jag kräver alldeles för lite, att jag är feg, att allt annat än fri abort är hyckleri, etc. Det kan låta tokigt i ett europeiskt perspektiv men för att lyckas här är det helt nödvändigt att offentligt distansera sig från “feministerna”.

Men viktigast är omvärlden. Grunden för Proyecto Laicia är att det nu finns internationella avtal att häva sig i, men hade det inte varit för det globala kontaktnätet vore allt dödfött. Under 1990-talet, parallellt med skrivningarna i Kairo och Peking, spred sig feministiska NGO:s snabbt över hela Latinamerika i syfte att åstadkomma ett genombrott i abortfrågan. Viktigast, rent strategiskt, var Catolicas por el Derecho a Decidir, CDD – Katoliker för fritt val – med rötter i USA och som nu finns i sex av kontinentens viktigaste länder; de spräckte inte bara myten att abortmotstånd slås fast i Bibeln utan innebar att kampen för legal abort – vilket är avgörande för politisk framgång i Latinamerika – fick en kristen röst. Ingen tvekan råder emellertid om att CDD:s aktivister är mer praktiserande som feminister än som katoliker, och rörelsens snabba tillväxt är mest ett smart svar på det faktum att varken folk eller eliter här lyssnar på någon som inte identifierar sig som katolik. Om CDD, La Mesas viktigaste röst utåt, knyter ihop NGO:s i Latinamerika och USA är Women’s Link World Wide – Monica Roas egen skapelse – ett ambitiöst försök att länka sig till andra sidan Atlanten. Holland, Frankrike, Danmark, Belgien, Sverige – överallt i Västeuropa finns starka NGO:s vars kunskapsproduktion och opinionsbildande tyngd kommer spela en avgörande roll i Colombia de närmsta månaderna. Svenska RFSU har gästats av Monica Roa flera gånger liksom dess motsvarigheter i andra länder; på de amerikanska universiteten Harvard och Yale står forskare redo med vetenskapligt artilleri och pr-byråer i både Europa och USA är anlitade – allt för att kittla den patriarkala ordningen på dess känsligaste punkt: fåfänga.

Folk med makt här, nästan alla män, är extremt snobbiga i meningen att de tror att allt som sägs i EU och USA är jätteviktigt. En rapport från Harvard väger tusen gånger mer än en från ett nationellt universitet, ett ord om Colombia från en fransk minister hundra gånger mer än ett från en inhemsk och om en etablerad svensk NGO som RFSU går ut i vår sak blir det nyhet här. Det är förstås skitlöjligt, men det är så det funkar och vi måste spela maximalt på det. Alla kvinnor som tar strid för rätten till abort här drabbas av brutal demonisering och därför är det så viktigt med en mediestrategi. Försöken att tokförklara oss faller platt om det står klart att vi har fullt stöd från universitet i USA och parlament i EU. Att vi hävdar att colombiansk abortlag strider mot mänskliga rättigheter och vår egen konstitution betyder inget här, men om New York Times skriver det betyder det massor.

Den 11 april lämnar Monica Roa in sin stämning. Det sker som led i en nu tjugo år lång trend där feministiska rörelser i tredje världen omformat sig till NGO:s för att formulera kvinnors rättigheter som mänskliga rättigheter. På så sätt knuffas allt fler frågor – som abort – in i FN-systemet på ett juridiskt mer radikalt sätt och FN:s kommitté för mänskliga rättigheter har redan konstaterat att Colombias lagstiftning krockar med påskrivna åtaganden om jämställdhet, eftersom den kriminaliserar en medicinsk praktik bara kvinnor är i behov av. Men Roas process sker också parallellt med den globala revolt mot moralisk utveckling som inleddes när George Bush tog plats i Vita Huset, och vilken av dessa två krafter Colombias mäktiga författningsdomstol kommer bekräfta med sitt utslag är ännu svårt att säga. Monica Roa tror den förra, men är osäker på tidsperspektivet. Om inte denna gång så nästa. För juridiken, säger hon, verkar hela tiden i rätt riktning.

– Det tar tid att förändra världen. Men det går.