På jakt efter de utsatta

Var finns prekariatet? David Simons legendariska tv-serie The Wire är alltjämt den oslagbara genomlysningen av den nyliberala tidens livsformer. I etnografisk ultrarapid skildrar The Wire hur Baltimores befolkning faller genom de sociala skyddsnäten och kokar ihop till en ny klass, underställd Stringer Bells evangelium, Adam Smiths The Wealth of Nations.

Seriens första säsong slutar där, med ledtråden om vem som är knarkfurstens och fastighetsspekulantens ledstjärna. I andra säsongens första avsnitt följer en oförglömlig scen som visar att läget i Baltimore representerar ett globalt tillstånd. När hamnarbetarna öppnar en container ryggar de tillbaka för den sötaktiga stanken och den ohyggliga anblicken. Nitton kroppar ligger därinne, nitton unga kvinnor från Östeuropa kvävda till döds i en blå container.

I denna scen konfronteras de bägge polerna av den globala arbetsmarknad som kännetecknar prekariatet. Å ena sidan människohandeln som slutar i döden, å andra sidan lönearbetet med anställningstrygghet och sociala rättigheter som alltfler är beredda att gå i döden för. Baltimores välorganiserade hamnarbetare, som med desperation i blicken noterar att de långsamt byts ut mot maskiner, ställs mot de nitton kvinnorna, som med samma desperation låter sig bli inlåsta i en container.

Frågan om prekariatet handlade från början främst om västvärlden. Pierre Bourdieu höll 1997 föredraget “Prekariatet finns överallt” där han konstaterade att osäkra och kortvariga anställningar blev vanligare och gjorde livet otryggt, rastlöst och svårplanerat ­ prekärt. Orsakerna söktes i ekonomins förvandlingar. Många härledde processen till globaliseringen.

Jag ska återvända till det. Till att börja med kan man konstatera att själva ordet – prekariatet – gärna används för att beteckna ett välbekant scenario. Ivor Southwood fångar det i essän Non-Stop Inertia, i svensk översättning (2011) med titeln Prekaritet 2.0: Jobben blir färre, hårdare, farligare, sämre betalda och löper över kortare tid. Även de som saknar jobb tvingas arbeta – med att fila på cv:n, konkurrera och göra sig attraktiva för hr-cheferna. Vi får en arbetsmarknad som står i motsats till hur de flesta vill leva – ordnat, förutsägbart och i gemenskap – och som gör det svårt att upprätthålla alla sociala band utom ett enda: lojaliteten mot arbetsgivaren. Den som vill ha jobb förväntas ställa familjen, barnen, boendet, hälsan, semestern, talangen, utbildningen, drömmarna och framtiden åt sidan för att kyssa arbetsgivarens fötter.

“Det finns en massa vrede och oro där ute”, skriver Guy Standing i sin bok The Precariat från 2011. Hans tes är att prekariatet är en global klass i vardande. Vad som enar den är avsaknaden av sju ting, som alla har att göra med arbetet: (1) trygg arbetsmarknad, alltså en regering som satsar på full sysselsättning, (2) anställningssäkerhet, det vill säga regler som förhindrar godtyckliga avskedanden, (3) yrkes- eller tjänstetrygghet, det vill säga regler som hindrar arbetsgivaren från att godtyckligt flytta arbetare mellan olika uppgifter, avdelningar och nivåer, (4) arbetsplatssäkerhet, vilket har att göra med arbetsmiljö och arbetstider, (5) möjlighet till personlig utveckling och karriär på arbetsplatsen, (6) en säker inkomst reglerad i avtal eller lag, samt (7) rätt till representation genom fackföreningar och strejkrätt. Saknar du något av detta? Då kan din situation vara prekär. Saknar du några eller samtliga? Då är du en del av prekariatet. I vissa länder utgör den nya klassen redan en fjärdedel av befolkningen, menar Standing. Den omsluter kulturarbetare, egenföretagare, papperslösa, arbetslösa, ackordsarbetande, visstidsanställda, studenter, säsongsarbetare, flyktingar, migranter och många, många andra.

Inte alla håller med om att prekariatet är en särskild klass, utan talar om en “prekarisering” som skär genom alla klasser, låt vara att följderna syns tydligast längst ner. Arbetarrörelsen såg till att skapa en stat och en lag där det avtalsreglerade lönearbetet var grunden för fullvärdigt medborgarskap, social rättvisa och demokrati. Prekariseringen innebär därför också söndervittringen av allt detta: arbetet förlorar sin politiska dimension och blir en privat transaktion mellan två parter. Eftersom ojämlikheten mellan parterna ofta är hisnande, blir utsugningen hänsynslös. Resultatet är en skiktad arbetsmarknad, där bara en elit av arbetare och tjänstemän kan räkna med att tillhöra vad Standing kallar salariatet (efter “salary”, en fast årslön), medan allt fler smörjer hjulen i tjänste- och serviceekonomin och bemannar världens tillverkningsindustrier.

Resultatet är också pånyttfödelsen av en gammal bekant: fattigdomen. Enligt rådande definition är vart fjärde barn som i dagens Sverige lever med en ensamstående förälder fattigt. Bland invandrare av utomeuropeisk härkomst som anlänt till Sverige de senaste tio åren är fler än hälften fattiga. Prekariseringen drabbar dem värst som saknar personliga nätverk och informella vägar till arbetsmarknaden; därför slår den olika beroende på kön, klass och etnicitet.

Så långt definitionerna. På flera sätt tycks “prekariatet” vara sociologins ord för den politiska teorins “multitud”, i sin tur släkt med den postkoloniala teorins “subaltern”, som i sin tur snuddar vid marxismens “proletariat”, vilket var en bestämning av än mer diffusa kategorier som “massorna” och “de fattiga”. Är allt detta bara olika sätt att ringa in en och samma underklass? Är det i så fall bilder av demokratins subjekt? Ger det kanske rent av en aning om själva Folket? Kritiska samhällsteoretiker har ett digert begreppsarbete framför sig.

Fast i stället för att fråga vad eller vilka prekariatet är, ska man kanske fråga varför vi numera talar så livligt om det. De bägge följdfrågorna blir i så fall huruvida ordet är politiskt användbart och på vilka sätt det hjälper oss att se nya mönster i samhället.

Försöker man besvara den första frågan inser man att prekariatet är aktuellt därför att det pekar på en förskjutning mellan nord och syd. Föreställningen om att den historiska utvecklingen drivs och leds av västvärlden har fått en törn. Numera är det inte Europa som sprider sin modell till tredje världen, utan tvärtom. Det syns än så länge främst i storstäderna, som enligt Saskia Sassen förlorat sin nationalstatliga förankring och är socialt delade längs “globala” linjer. Men även en del av landsbygden börjar bli global i samma mening, till exempel när hjortron och blåbär inte längre plockas av infödingarna utan skördas av tillfälligt livegna utländska arbetare. Hur länge dröjer det innan svensk ungdom, eller i vart fall dess färgade element, blir införlivade med samma arbetsstyrka och kommenderas ut för bärskörd i Norrland eller till andra skitjobb som i dag utförs av säsongsarbetare från Thailand och Vietnam? Att man lätt kan föreställa sig en near-futurefilm med en sådan intrig innebär att scenariot redan existerar som ideologisk möjlighet i samtiden.

Därmed närmar jag mig ett samband som är otillräckligt belyst i diskussionen om prekariatet. Kanske är denna diskussion ett tecken på att såväl radikala folkrörelser som kritiska sociologer förlorat sina illusioner och börjat fatta följderna av att västvärlden underkastas samma globala kapitalism som förr bara infördes på andra håll.

I stora delar av västvärlden lyckades arbetarrörelsen under efterkrigstiden reglera arbetsmarknaden, fördela om företagens vinster och utrota fattigdomen. Det skapade en ö av välstånd, rättvisa och jämlikhet i ett hav av kapitalistisk och kolonial ojämlikhet. Det såg därför ut som om fattigdomen försvann, när den egentligen hade utlokaliserats. För samtidigt som välfärdsstaten byggdes upp i Europa och Nordamerika klassades andra delar av världen plötsligt som fattiga och “underutvecklade”.

Nå, så enkelt var det förstås inte, men nästan så enkelt ter det sig efteråt. De koloniserade folken slog sig fria och tvingade kolonialmakterna att åtminstone på pappret erkänna alla människors jämlikhet och rätt till självstyre. Men i samma stund som de koloniserade vägrade arbeta gratis åt den vite mannen och deklarerade sig som hans jämlikar, så introducerade den vite mannen en annan diskurs som klargjorde för de nyblivna staterna att de oavsett sin jämlikhet ändå var omoderna, underutvecklade och – enligt ekonomiska mått som lanserades efter 1945 – fattiga. Denna fattigdom innebar att den vita världen även framgent måste “utveckla” dem, på ungefär samma sätt som den vita världen gjort redan i hundratals år, fast då under åberopande av sin rasmässiga plikt och överlägsenhet. Även nyliberala ekonomer – ja, framför allt de – erkänner ju att det tillhör kapitalismens natur att den skapar rikedom genom att skapa fattigdom, och att den skapar fattigdom för att skapa rikedom. Därför har marxister alltid hävdat att kapitalismen måste avskaffas. Därför har de flesta andra hävdat att den åtminstone, som Karl Polanyi menade, måste bäddas in av regler som fördelar om den av kapitalismen skapade rikedomen till dem som lider under den av kapitalismen likaså skapade fattigdomen.

Men nu har vi i ett par tre decennier levt under en regim som lyckats bädda in samhället i kapitalismen. Regimen förespråkar att även välfärdssamhällena i Väst bör införa samma incitament som länge praktiserats i den övriga världen. Där har politiken sett till att blottställa såväl människor som natur för kapitalismens rikedomsalstrande kraft. Denna kraft får inte bromsas och de fattiga måste acceptera sin fattigdom, därför att den är en funktion av andras rikedom och alltså nödvändig för tillväxten.

Följderna är groteska. Veckan då jag börjar skriva denna artikel fastställs bonusen till Nordeas vd till en nivå som ger honom cirka 20 miljoner om året och en pension på 100 miljoner. Samma dag lägger Centerpartiet förslag på att nyanställdas ingångslöner ska sänkas med 25 procent. Managementfilosofin bakom detta liknar den som rådde på slavplantagerna i Amerika. Piska slavarna oftare och sänk åldern för barnen som ska ut på fälten, då förbättras plantageägarens avkastning. De rika blir rikare och de fattigare blir fattigare. I de styrandes ögon är detta inte längre ett tecken på att något är fel, utan på att allt fungerar som det ska, konstaterar den amerikanske kulturkritikern Richard Dienst.

Vad ska de fattiga göra? Som redan nämnts ska de karriärplanera, skaffa coacher, gå i kbt-terapi, shoppa tag på rätt skola, bli lärlingar och godta lägre ingångslöner. Lösningen är kort sagt att de ska anstränga sig för att konkurrera, det vill säga för att göra någon annan fattig.

Och om de inte hävdar sig i konkurrensen? Då beror det förstås bara på dem själva. På deras bristfälliga ansträngningar. De är dåligt lämpade, av natur eller uppfostran lata och bidragsförstörda. Eliten pekar ut dem som den vita västvärldens afrikaner, när den inte mobbar ut dem som västvärldens white trash, den avhängda och utanförstående underklassen som dessutom beskylls för att rösta på populister och rasister.

“Our poverty will be our greatest export”, sa en filippinsk filmare om världsläget på 1980-talet. Han syftade på hur Filippinerna stärker handelsbalansen genom att skicka ut miljontals fattiga till slavliknande sjöfarts- och servicearbeten. “Vår fattigdom är vår största exportvara.” Sverige skickade en miljon fattiga till Amerika. Europas ekonomier blev starka därför att den av kapitalismen skapade fattigdomen kunde förläggas till andra zoner. Numera är fattigdomen en av väst världens största importvaror. Från regeringshåll föreslås att vi måste fortsätta att importera fattigdom för att säkra vår tillväxt, konkurrenskraft, välfärd och, ja, rikedom. Inget slut på denna process är i sikte förrän villkoren jämnats ut mellan oss själva och miljontals hårt arbetande kinesiska sömmerskor och montörer, eller lika många lika hårt arbetande afrikaner på spanska, italienska eller holländska grönsaksplantager.

Därmed är vi inne på den andra frågan, om huruvida prekariatet är ett politiskt användbart ord. Generaliseringen är förvisso enorm, men som alla generaliseringar väcker den tanken på samband. Prekariatet gör oss i bästa fall varse arbetande människors enhet och orättvisorna de har gemensamt. Guy Standing hävdar bestämt att prekariatet är ett nytt politiskt subjekt. Dess första, självklara politiska krav heter medborgarlön. Prekariatet synliggör enligt honom också likheterna mellan bofasta och migranter, mellan svensk ekonomi och de filippinska hembiträden, afrikanska säsongsarbetare och kinesiska fabriksarbetare som sköter världsekonomins sämsta jobb.

Migration och prekarisering hänger samman. Försämringen av arbetarnas villkor över hela jorden drivs fram av särskilda in- och utvandringsprogram som möjliggör ett maximalt uttag av mervärde på arbete utfört av rättslösa migranter. Slavplantagerna finns inte längre i tropikerna utan mitt ibland oss, dels i den växande informella ekonomin dit allt fler är hänvisade för att överleva, dels i en ny sorts formell ekonomi – inrättad genom tillfälliga uppehållstillstånd och oreglerade företagszoner – där arbetsgivaren har sådan frihet att värva och representera sin arbetskraft att hans anställda blir som livegna. Att främja migranternas rättigheter oavsett varifrån de kommer eller var de arbetar är därför prekariatets andra krav.

Prekariatets politiska plattform handlar därmed om medborgarens ovillkorliga rätt till en skälig inkomst och migrantens rätt att bli medborgare. Om detta skulle oändligt många människor kunna enas i dag, bara de hade en rörelse att enas i. Men i den mån prekariatet existerar så är det inte ett, utan månghövdat. Starkare än Standing betonar statsvetaren Mario Candeias att prekariatet med avseende på klass, kön, etnicitet och nationalitet är så heterogent (“en ansamling mållösa existenser”), att det är svårt att organisera.

Revolutionära rörelser har gärna beskrivits som en månghövdad hydra, lika omöjlig att organisera som att kontrollera. Över hela världen höjer den sina rytande huvuden. Den franske antropologen Alain Bertho har räknat antalet revolter i världen och har märkt att de snabbt tillväxer i antal. Han talar om vår tid som upprorens tid. Men prekariatet synliggör inte bara likheterna mellan arbetsvillkoren och det politiska begäret hos arbetare och migranter över hela jorden. De främsta analyserna av världens nya klasskiktning tar fasta på att den är ett avtryck av globaliseringens infrastruktur och arbetets förändrade landskap. Betrakta en bild av Foxconns anläggning i Shenzhen, där 230 000 arbetare jobbar, tolv timmar om dagen, i samma fabrikskomplex.

Prekariatet alstras av den kapitalistiska produktionens nya former. Och det är inte svårt att beskriva hur de nya produktionsformerna ser ut. Numera präglas ekonomin av former med måtten 12,2°‹2,7°‹2,4 meter, är gjorda av plåt och har låsbara dörrar i samma material, låt vara att variationer förekommer. Vi vet att globaliseringen vore omöjlig utan digitaliseringen av alla värden. Vi börjar ana att den även förutsätter en prekarisering av arbetet. Men har vi förstått att den också förutsätter en containerisering av varorna?

Containern är det globala varusamhällets universella ekvivalent: en form som anpassar sig till alla varor och innehåll och som gör det möjligt att växla dem mot varandra. På motsvarande sätt tycks prekariatet vara en term som hänvisar till en elementär form av arbetskraft som fogligt och flexibelt anpassar sig till vilka arbetsplatser, anställningsformer och produktionsmål som helst.

Det är ingen slump att David Simon gör containertrafiken till navet i sin kartläggning av 2000-talets samhälle. Man kan rent av säga att det kollektiva människosubjekt han skildrar alstras av och lever enligt containerns logik. Det gäller i allt högre grad oss alla. Därför ska man kanske inte förvånas över att containerhanteringen brukar skötas av män och kvinnor som arbetar och lever under prekära förhållanden. Tänk på vilka som sätter ihop varorna som packas i containrarna, vilka som lastar och lossar dem, vilka som bemannar fartygen som transporterar dem, vilka som gömmer sig i dem och vilka som låses in i dem.

Tills nyligen bistod Italien med eu:s hjälp Libyen med containrar. Detta för att libysk polis skulle kunna förflytta afrikanska flyktingar och migranter på väg till Europa tillbaka till Libyens södra gräns. Under eu:s toppmöte i Göteborg sommaren 2001 använde polisen containrar för att oskadliggöra demonstranter. De stängdes visserligen inte in i containrarna, men spärrades in mellan dem. Längs vägarna i Afrikas storstäder ser man i dag rader av mindre containrar, som fungerar som butikslokaler, kiosker och barer. Containern blir en del av stadsbebyggelsen. Många arkitekter experimenterar med containerformen, som ibland vigs samman med lägerbaracken för att ge billigt boende åt unga och fattiga.

Och vad är egentligen de lagerlokaler, storköp, logistikcentraler, och monteringshallar som numera kantar infarterna till alla städer? Avlånga, grå, gröngrå, svartgrå och med fasader av plåt utgör dessa byggnader ett slags större containrar, avsedda att ta emot och sända i väg mindre. Detta är också prekariatets trista landskap, lika flexibelt och monotont som de arbeten och den konsumtion som pågår där. Prekariatet är det mänskliga uttrycket för en global kapitalism vars materiella uttryck är containern. Till skillnad från annan arkitektur saknar containern uttryckskraft. Den framstår som en arkitekturens och formgivningens autism. På ytan syns ingenting av vad som finns eller sker på insidan – och på insidan kan vad som helst äga rum. Detta är också prekariatets beskaffenhet: ett intet, som kan rymma allt, ett stycke mänsklig arbetsförmåga, där mänskligheten minimerats så att arbetsförmågan kunnat maximeras. Man packar in i containern och packar ur den, man äter i den och man sover i den. Och en dag när man öppnar ramlar liken av nitton unga kvinnor från Östeuropa ut, nästa dag en generalstrejk.