Om varför en sanning inte kan segra över politiska lögner

Sedan Donald Trump tillträdde som president i USA har artikel på artikel producerats om hans lögner: enligt Washington Post uppgick de, mot slutet av sommaren 2018, till inte mindre än 4 229 stycken. Samtidigt är han en president med ett stort sanningskapital. Av sina väljare betraktas han inte alls som någon lögnare, utan tvärtom som en efterlängtad sanningssägare – som någon som säger det ingen annan politiker vågar. Ju oftare han blir påkommen med att ljuga, och ju fler artiklar och listor som görs över hans lögner, desto starkare tycks detta sanningskapital växa sig bland hans anhängare.

När man idag debatterar ”fake news”, ”alternativa fakta” och lögner i politiska sammanhang glömmer man ofta bort att lögner och hemligheter alltid varit en del av det politiska spelet – det romerska begreppet arcana imperiisyftar till exempel på imperiet och makten som något hemligt, något som döljer sig självt. Men man glömmer också att sanning i politiska sammanhang kan betyda något mer än fakta, om man med fakta menar sanningar som rör sakförhållanden. Att ljuga, dölja, förvanska eller förneka sanningar, har alltid varit politiska redskap – hur omoraliskt man än kan tycka att det är – och att vara en ”sann” politiker är inte nödvändigtvis detsamma som att hålla sig till fakta. ”Låt oss inte glömma”, skrev filosofen Hannah Arendt, ”att det inte var mänsklig synd som gjorde att lögnen råkade smyga sig in i politiken. Därför är det heller inte, av just denna anledning, troligt att moraliskt raseri kommer att få den att försvinna.”1Det är ingen slump, menar hon, att lögner är en del av politiken, och att de ofta betraktats som ett nödvändigt, och rättfärdigt, politiskt redskap. Lögn och politisk handling står nämligen i en intim förbindelse med varandra.

Arendt definierar politisk handling som födelse, början och initiativ. En politisk handling sätter historien i rörelse på oväntade sätt, det är den oförutsedda början på något nytt – en början som inte till fullo kan förklaras av de handlingar och historiska skeenden som föregår den. Men handling i den meningen, som början och födelse, tar inte sin utgångspunkt i ett vakuum – det är inte en början ex nihilo, ur intet – utan vi handlar alltid i en historisk och politisk kontext som redan finns där. För att göra rum för våra handlingar måste därför ”något som redan fanns där tas bort och förstöras, och saker så som de var förut förändras.”2Det skulle vi inte kunna om vi inte, åtminstone i fantasin, kunde förflytta oss någon annanstans och föreställa oss en annan värld – det vill säga, att förneka verkligheten så som den är, och de faktiska förhållanden som är givna i den. ”Med andra ord, det avsiktliga förnekandet av faktasanningar – förmågan att ljuga – och förmågan att förändra fakta – förmågan att handla – är sammanbundna; de uppstår ur samma källa: inbillningskraften.”3Utan förmågan att säga ”ja” eller ”nej” – inte bara till utsagor och påståenden, utan till verkligheten, ”till saker så som de är givna, bortom samförstånd och icke-samförstånd, till våra sinnesorgan och kognitiva förmågor” – så skulle det inte vara möjligt att handla.4Och handling, menar Arendt, är ”just det stoff politiken består av.”5

Förmågan att ljuga och förmågan att handla politiskt springer alltså ur samma källa – nämligen vår fantasi, eller vad filosofen Immanuel Kant kallade för vår inbillningskraft. Det var utifrån denna tanke om lögn och politisk handling som intimt förbundna med varandra som Arendt analyserade fascismen som en rörelse som införde en innovation, en mutation, i den politiska lögnens historia. Hennes originalitet i boken Totalitarismens ursprungbestår just i detta: istället för att analysera totalitära regimer utifrån det ideologiska innehållet i deras doktriner eller som en specifik, auktoritär form för politiskt styre, menade hon att totalitarismens särdrag måste förstås utifrån vad hon kallar den moderna, politiska lögnen.

Det Arendt menar med den moderna, politiska lögnen är inte detsamma som något falskt och felaktigt, eller att avsiktligt undanhålla, förvanska eller förneka fakta. Den kan inte ens förstås, så som man brukar förstå lögn, som en motsats till sanning. Den moderna, politiska lögnen är något helt annat: man kan se den som ett sätt på vilket sanningen sätts i speli politiken, och som ett sätt på vilket politiken investerari sanning. Just därför är det också ett viktigt och intressant begrepp idag, som kan belysa varför vissa politiker, paradoxalt, kan stärka bilden av sig själva som sanningssägare genom att ljuga.

Även om Arendt till en början diskuterade den moderna politiska lögnen i sina totalitära former, menade hon nämligen att den har många ansikten och kan framträda i icke-totalitära versioner också i demokratiska länder. I essän ”Lying in Politics” diskuterar hon till exempel hur en icke-totalitär variant av den moderna lögnen uppstod under 60- och 70-talen i USA, när pr-agenter, spelteoretiker och problemlösare kallades till Washington för att administrera Vietnamkriget.

–

Vad innebär då den moderna politiska lögnen? Hon försöker besvara denna fråga redan i öppningskapitlet till Totalitarismens ursprung, genom att påminna om ”att sanningens ställning i världen är högst osäker”.6Här definierar hon den moderna lögnen genom att spåra en skillnad mellan den antika och moderna sofisten. Medan den antika sofisten nöjde sig med ”argumentets övergående seger, på sanningens bekostnad”, så är det mer som står på spel i modernt sofisteri.7Den moderna sofisten söker nämligen efter ”en mer varaktig seger på bekostnad av verkligheten själv”.8

Om den antika sofisten förnekade enskilda fakta, och nöjde sig med en tillfällig och övergående seger över sanningen, så försöker hans moderna släkting istället omvandla lögnen till en bestående, fiktiv verklighet. Det som var kännetecknande för den fascistiska propagandan, skriver hon i essän ”The Seeds of a Fascist International”, var just detta: ”den nöjde sig inte med att ljuga utan försökte avsiktligt omvandla sina lögner till verklighet. […] Ingen var beredd på en fingerad verklighet som ljuger.”9

Det är därför som den moderna lögnen inte kan förstås som falskhet, felaktighet eller avsiktlig förvrängning av fakta. Den måste snarare förstås som en speciell relation mellan politik, verklighet och sanning – eller snarare, som en oväntad början, en innovation, i denna relations historia. Innehållet i den fascistiska ideologin och propagandan var i sig inte något nytt – men den ”totalitära organisationen”, som omvandlar lögner till en fiktiv, men funktionell och beständig verklighet var något fullständigt oväntat:

Den totalitära organisationens former, i kontrast till rörelsernas ideologiska innehåll och propagandans slagord, är helt nya. De är avsedda att översätta rörelsens propagandalögner, vävda kring en central fiktion – judarnas konspiration, trotskisterna, 300 familjer och så vidare – till en fungerande realitet, att även under icke-totalitära förhållanden bygga upp en grupp vars medlemmar agerar och reagerar i enlighet med reglerna i en fiktiv värld.10

Man kan förstå denna operation, där lögner omvandlas till en organiserad fiktiv värld, som ett specifikt sätt på vilket sanningen sätts i spel i politiken. Det exempel Arendt återkommer till är naziregimens och Sovjets koncentrationsläger. Lägren uppfanns som ”laboratorium” där man utförde ”experiment med eller snarare mot verkligheten”.11Som sådana var deras roll i de totalitära regimerna att inrätta isolerade zoner, utanför den motsägelsefulla, konfliktfyllda och ostabila värld som uppstår ”mellan människor”, genom de spontana interaktioner, kommunikationer och handlingar man inte har kontroll över.

I dessa zoner blir politiken sannoch regimen legitimeras: invånarna i lägren förvandlades snart till levande verifikationer av propagandans teser. Totalitarismen exploaterar därmed den gamla förståelsen i den västerländska traditionen av sanning som adaequatio rei et intellectus, som överensstämmelse mellan tanke och ting, till en punkt där sanningen helt förlorar sin mening, och ingen skillnad kan göras mellan sant och falskt i den politiska domänen. Adaequatio rei et intellectusinnebär att en sats eller tanke är sann om den överensstämmer med verkligheten – om den återger verkligheten på ett korrekt sätt, sådan som den är. Från denna insikt drog totalitarismen slutsatsen att vi kan fingera sanningen eftersom vi kan fingera verkligheten; att vi inte måste vänta tills verkligheten avslöjar sig själv och visar oss sitt sanna ansikte, utan att vi kan frambringa en verklighet vars strukturer vi kommer att känna till från början eftersom den helt och hållet är vår skapelse. Med andra ord, övertygelsen bakom varje totalitär omvandling av ideologi till verklighet är att den kommer att bli sann vare sig den är sann eller inte.12

Om den traditionella, politiska lögnaren nöjde sig med att förneka enskilda fakta, så innebär den moderna lögnen alltså istället en mer eller mindre fullständig verklighetsförlust, ett förnekande av hela den faktiska verkligheten – samtidigt som denna operation, paradoxalt, legitimerar ideologin. Det är detta som är den moderna lögnarens konst, vare sig det rör sig om en totalitär eller icke-totalitär variant: det är konsten att göra politiken sann, genom att omvandla lögn till verklighet.

Det är just därför, menar Arendt, som man inte kan bemöta fascismen genom att beslå den med lögner. Att debattera om sanningshalten i dess uttalanden skulle vara som att debattera med en potentiell mördare om huruvida hans framtida offer lever eller är dött, men att fullständigt glömma att människan kan mörda och att mördaren, genom att döda personen ifråga, skyndsamt kan bevisa att det påståendet är sant.13

Att tro att man kan bemöta en modern lögnare genom att visa att hans påståenden är osanna, är inte bara meningslöst utan spelar honom i händerna eftersom den moderna lögnaren inte opererar genom logisk, rationell debatt, utan genom de handlingar som gör politiken sann. Lögnaren, skriver Arendt, ”är av naturen handlingsmänniska; han säger vad som inte är fallet eftersom han vill att saker ska vara annorlunda än de är – det vill säga, han vill förändra världen.”14Lögnaren drar nytta av det oavvisliga släktskapet mellan vår förmåga att handla, att förändra världen, och ”vår gåtfulla förmåga att säga’solen skiner’, när regnet öser ner”.15 Den moderna lögnen är en talakt, en utsaga, som inte bara, på ett logiskt och rationellt plan, förnekar vissa fakta, och kan motbevisas: den är en handling som förändrar historiens gång, och på så vis blir sann.

Det betyder att den moderna lögnen uppstår inompolitikens fält – det fält Arendt beskriver som scenen för historisk födelse och början. Den rör sig inte i en helt igenom rationell och logisk sfär, utan i sfären för oväntade, plötsliga begynnelser – i sfären för initiativ och fantasi. Som sådan vecklas den ut som en egen, alternativ historia – och faran med den moderna lögnen är inte att den förvanskar historiska fakta, utan att den istället, genom att radera ut hela den faktiska verkligheten, ersätter en historia av politiska födslar, med en historia som förstör dem. Den är ett experiment, en innovation, som ersätter hela den väv av fakta som på ett okontrollerbart sätt växer fram ”mellan människor” med en organiserad, fiktiv verklighet – och därmed, tycks Arendt mena, förstörs också själva förutsättningen för begynnelsen i politiken. ”Skillnaden mellan den traditionella och den moderna lögnen är med andra ord oftast skillnaden mellan att dölja och att förgöra.”16

Den moderna lögnens konst består i detta utbyte, där en historia av politiska handlingar, av födelse och början, ersätts med en historia som ljuger början – så att minnet av politiken som begynnelse och initiativ suddas ut. Som sådan är den moderna lögnen alltså inte bara ett kännetecken för totalitära regimer – i icke-totalitära varianter framträder den också i demokratiska styren. Ett av Arendts exempel är de så kallade ”Pentagondokumenten” som redogör för USA:s inblandning i Indokina från andra världskriget till 1968. De läcktes till The New York Times 1971, mitt under det pågående Vietnamkriget, och ledde bland annat till den häftiga debatt som blev början på Richard Nixons fall – trots att det de avslöjade egentligen inte var något nytt, utan snarare något som redan var allmänt känt. Att de fick en så chockartad verkan berodde alltså inte så mycket på innehållet i de lögner de avslöjade – som att USA:s insats i kriget skulle ha bestått i att ”hjälpa” vietnameserna – utan snarare på att de visade att dessa lögner inte var något tillfälligt, temporärt och sekundärt, inom ramen för en större politisk strategi. Lögnerna utgjorde istället själva hjärtat i den politiska strategin, dess infrastruktur och konst – och det var detta, snarare än de enskilda lögnerna i sig, som visade sig vara en explosiv hemlighet.

Arendt analyserar det som ”Pentagondokumenten” visar upp som en icke-totalitär variant av den moderna lögnen, på en politisk scen som domineras av massmedia. Hon hänvisar till denna variant av lögn som ”image-skapande” och ”problemlösning”. Image-skaparna var pr-konsulter, med rötter i reklambranschen, som kom till Washington från Madison Avenue. Problemlösarna var professionella spelteoretiker och systemanalytiker som kom från universitet och tankesmedjor runt om i landet. Pr-konsulternas uppgift, å den ena sidan, blev nu att skapa bilder, en image – som den av USAsom en välvillig läkare som hjälper sina vänner och allierade i kampen mot illvilliga kommunister – för att kunna ”sälja” kriget till de amerikanska väljarna. Problemlösarna, å den andra sidan, fick i uppdrag att upprätthålla dessa bilder, genom kriget. Om de förra skapade bilder för att sälja kriget, så blev de senares uppgift att skapa scenarier, ikriget, så att kriget självt upprätthöll bilden av ett befrielsekrig, och av USA som välvillig, hjälpande supermakt. Vad ”Pentagondokumenten” avslöjade var just detta: hur fakta om kriget systematiskt raderades ut och ersattes med bilder, och hur scenarier samtidigt skapades i det pågående kriget, som gjorde dessa bilder sanna – vilket i sin tur gjorde det lättare att sälja detta ”faktum” till de amerikanska väljarna. Den moderna lögnen är alltså ett slags laboratorium, en mekanism, som skapar en sann, legitim politik genom att systematiskt förstöra sanningen.

–

Vad skulle då ett modernt sanningssägande vara? Inom politiken, menar Arendt, har lögnaren en stor fördel gentemot sanningssägaren. Som en handlingens man, som någon som vill förändra historiens gång, befinner sig lögnaren alltid redan mitt på den politiska scenen. Att säga sanningen, däremot, är att inta en helt annan roll: det är att peka på världen så som den är – vilket i normala fall inte leder till några handlingar alls, utan kanske bara till en acceptans av status quo. Sanningssägande, skriver Arendt, ”har aldrig räknats till de politiska dygderna, just för att det bidrar så lite till den egentliga politiska verksamheten, att förändra världen och våra levnadsförhållanden.”17 Men när det gäller just den moderna lögnen ser det annorlunda ut. Eftersom den skapar fiktiva världar, så blir sanningssägandet ett vittnesmål inifrånlögnen. Det som står på spel i ett sådant sanningssägande är inte enskilda fakta, utan snarare den gemensamma, historiska verklighet vittnet självt befinner sig i. I en sådan situation blir sanningsenligheten som sådanen omedelbar politisk faktor, med explosiv kraft. ”När alla ljuger om allting som är viktigt, har sanningssägaren, vare sig han vet det eller inte, börjat handla; även han har gett sig in i politiken, för om han mot alla odds överlever, så har han påbörjat en förändring av världen.”18 Det moderna vittnesmålet blir självt en handling, hur opolitiskt det än är, bara genom att införa sanning i en situation där den suddats ut. Men det är förstås, som Arendt antyder, en handling till priset av en risk: eftersom lögnaren är fri att forma sina fakta efter politiska intressen och förväntningar, så kommer han att framstå som mer övertygande och trovärdig än sanningssägaren, som kanske snarare framstår som en galen lögnare.

Samtidigt är den moderna lögnen något som hela tiden uppfinner sig självt på nytt – och Arendt hann aldrig fundera över hur den kan mutera i en situation där bara det att säga sanningen kan få en omedelbar och explosiv politisk sprängkraft. ”Jag säljer och paketerar honom som outsider”, förklarar Roger Stone – en av Trumps kampanjledare i valet och den som uppfann ramsan ”Sanningen kan inte döljas längre, bura in henne, bura in henne!” om Hillary Clinton.19 I vilken verklighet blir den lögnen sann? Det är när världen kan förvandlas till cirkus, karneval och spektakel. ”Politik är showbusiness för de fula”,20säger Stone som från början ville bli skådespelare och beskrivs som en mörkrets furste av sina fiender – kanske inte så mycket för att han, som det hävdas, ”saknar själ”, utan för att han vet något om hemligheten som styr imperiet.

Vad Stone vet är att sanningssägande är en risk, och att man kan sälja någon som varit skuldsatt till flera miljarder dollar – efter att ha förlorat sina spelhus till banken – som risktagare. Han vet hur man ien medial kontext skapar en lögnare för att frigöra sanningskapital. Det är nämligen inte genom att ljuga, utan genom att ständigt bli påkommenmed att ljuga, som Trump ”blir sann”, eller med Stones ord, blir ”den enda som bryter mot den rådande ordningen, när alla andra är för status quo”.21Om någon känner till det så är det naturligtvis Stone – som knappt 20 år gammal var en av hjärnorna också bakom Nixons återvalskampanj; samme Nixon vars fall påbörjades av Pentagonläckan, ironiskt nog eftersom dokumenten inte ens täckte perioden då han varit vid makten. Om den lögn som avslöjades i ”Pentagondokumenten” var en mekanism som ersatte fakta med bilder, som sålde bättre om de blev sanna – så vet lobbyisten Stone att när verkligheten blivitbild är det istället sanningssägaren, som talar ”direkt” till folket, bortom bilder och genom Twitter, som går att sälja. ”Jag var som en jockey som letade efter en häst. Man kan inte vinna utan en häst.”22 Den politiska springare Stone sökte och fann vinner i en värld där den ständigt kan framträda som en galen och sjuk lögnare, som den som alltid vågar ta risken, bortom alla bilder – i en verklighet som blivit levande kasino och ren underhållning. ”Tror du verkligen folk gör skillnad på politik och underhållning?”,23frågar Stone retoriskt och bevisar sitt resonemang genom att göra devisen ”det är bättre att vara ökänd än okänd” sann. När imperiet är på väg att falla kan det – åtminstone i ett ögonblick – bevara sin legitimitet genom att bli spektakel, göra ”en sista gris”.

Om sanningen är det som utgör ett slags motstånd och gräns gentemot politiken, en utsida som inte går att kontrollera, så är den också något som på en gång kan ge just legitimitet åt politiska intressen, strategier och aktörer – och samtidigt förstöra deras realitet, deras faktiska politiska inflytande. I Sofokles drama Kung Oidipusär det genom sitt sanningssökande Oidipus vill legitimera sin makt, men det han finner är något som inte bara störtar honom från makten, utan river sönder världen där han härskat. Sanningen, skriver filosofen Gilles Deleuze, är inte något vi söker för att vi vill ha den – den är snarare något man tvingas göra rum för, mot sin vilja.24 Den är den ”probersten” Sokrates insisterade på att politiken ständigt måste gnugga sig mot, för att kunna pröva och bevara sin verklighet.