Muren

Det som skönhet kan göra med en våldsam person kan inte 100 poliser åstadkomma.
(Edi Rama, kulturminister, Albanien)

I Oktober 2005 reser jag till Palestina och den mur som blivit en plats för kollektiv aktivism och kanske till och med en konstplats. Jag tar med mig min Agambenbok, Undantagstillståndet, som jag läst och läst, med en ambition att förstå hur hans teorier stämmer med verkligheten. Jag vill träffa kulturarbetare i Palestina och höra hur de ser på konsten på muren. Vill veta vad de tycker om att internationella konstnärer kommer och målar på den. Undrar om den mångfald verk som uppstår kan betraktas som ett slags kollektivt skapande, ett nätverk. Jag är också nyfiken på varför det målas på den palestinska sidan av muren, men knappt alls på den israeliska.

Den israeliska muren är byggd på den palestinska sidan av “The Green Line”, den sedan 1967 överenskomna gränsen mellan israeliskt och palestinskt territorium (se kartan på sid 72). Muren ringlar sig fram på palestinsk odlingsmark som grävs upp allteftersom. Den började byggas 2003. Att muren av Haagtribunalen (www.icj-cij.org) den 9 juli 2004 förklarades strida mot internationell lag, har inte hindrat det fortsatta byggandet. När muren är färdig kommer den att vara 67 mil lång.

Muren är inte bara en politisk barriär. Den har också kommit att bli en plats för internationella och kollektiva konstverk, en yta där nätverkandet fungerar av sig självt, utan att nätverkarna känner varandra, eller ens vet att den andre har varit där förrän de kommer dit och hakar i varandras bildspråk. Muren är en händelse och plats med stor attraktionskraft för konstnärer. Det görs många konstprojekt om den, men jag är intresserad av den konst som görs på den. Frågan är hur det kommer sig att konstnärer och andra kommer från hela världen för att måla eller skriva på muren. “Att visa lagen i sin icke-relation till livet och livet i sin icke-relation till lagen betyder att öppna ett utrymme emellan dem för mänsklig handling, en handling som en gång gjorde anspråk på namnet politik” skriver Giorgio Agamben i Undantagstillståndet. Är det denna sfär konstnärerna ifråga verkar i?

Murbygget har föranlett ett slags undantagstillstånd, ett tillfälligt upphävande av den rättsliga ordningen. Begreppet är juridiskt och ska aktualiseras när ett land drabbas av naturkatastrofer, strejker eller civila oroligheter. I praktiken, menar Agamben, befinner sig hela världen idag i ett permanent undantagstillstånd. Detta tillstånd är en tom plats, med ett annat värdesystem än den vanliga rättsordningen. Det visar sig till exempel när polisen tvingar bussar att stanna och passagerarna att visa sina papper; när människor som har fel hudfärg eller fel hårfärg tvingas följa med som misstänkta.

Den 20 november 2005 träffar jag Galit Eliat i Jerusalem. Hon är chef för Center for Digital Arts i Tel Aviv och arbetar med ett stort projekt om konsten på muren, där hon kurerar både israeliska och palestinska konstnärer. På min fråga om det finns någon konst på den israeliska sidan svarar hon kort att Israel vill ha muren, varför skulle de då måla på den? För palestinierna är muren ett hinder för arbetstillfällen i Israel och för att resa till sina släktingar på andra sidan. (De måste ha giltiga ID-kort och det är svårt att få.) Men det finns tydligen en israelisk bosättning som gav några av sina ryska konstnärer i uppdrag att måla landskap på muren. Det finns också en sträcka längs en motorväg där murstenarna levererades med ett printat stereotypt landskap.

Att muren är byggd på palestinsk mark är ytterligare en orsak till att det inte sker någon israelisk aktivitet på den. Den är byggd närmare palestinska bostadsområden än israeliska, utom i tätbebyggda områden såsom runt Betlehem och Jerusalem. Israelerna skapar också ett slags ingenmansland på sin sida; de konstruerar militära patrulleringsvägar, en landningsbana för militärflyg utanför Ramallah och andra militära stationeringar. Det byggs också civila motorvägar skyddade av höga gräsvallar framför muren.

På den palestinska sidan skiljer muren odlingsmarker från bostäder, vilket har orsakat konfrontationer på många platser där den går fram. Det är framför allt på dessa platser jag finner målningar och texter på muren.

Från Jerusalem reser jag vidare till Betlehem där det också finns stora murmålningar. Jag fotograferar dem. Inte en människa syns till, bara ett par patrullerande beväpnade israeliska soldater på andra sidan, vid checkpointen, och så övervakningskamerorna förstås. Frågan är hur någon kommit åt att måla dessa gigantiska målningar, med tanke på denna bevakning. Den största mäter kanske 20 meter på längden och är ungefär 8 meter hög. Det är en enormt stark upplevelse att stå inför kontrasten mellan den fula grå muren och målningarna.

En av dem som målat är Banksy, en Londonbaserad konstnär som kom hit för ett halvår sedan och målade på ett tiotal olika platser på muren. Han har inte signerat dem, men jag vet att det är hans eftersom han har blivit känd i konstvärlden i väst. I Palestina och Israel verkar de inte veta vem han är när jag frågar. Muren ser på några ställen ut som ett gigantiskt klotterplank, eller bara som en stor ful betongvägg. “Muren är det ultimata semestermålet för en grafittikonstnär”, som Banksy har uttryckt det.

I Ramallah och närliggande byar finner jag några sträckor på ett par hundra meter med måleri och skriverier. Det är ett internationellt myller, en skrivmatta. Jag kan inte kalla det klotter, men är det konst då? Konst är ett sätt att representera och kommunicera, också ett sätt att komma i kontakt med sig själv. Men målningarna på muren är dessutom kreativa försök att överskrida den politiska begränsning muren utgör.

Det förvånar mig att jag efter några dagars besök vid muren känner mig glad och stark och kanske till och med hoppfull. Jag kan bara förklara det med inflytandet från konsten på muren. Effekten påminner om kärleksmeddelanden, som när “I love you” ristas in på en trädstam. Fast de här aktivisterna och konstnärerna har inte varit noga med att skriva sina namn, det är inte upphovsmannaskapet som är det viktiga. Det finns inga grafittitags heller, deras bilder och texter smälter samman med varandra. Är konsten ett försök att tillsammans skapa mening?

En morgon i ramallah, den 22 november 2005, går jag till ett möte med Fatin Farahat, som är chef för Sakakini Cultural Center. Jag passerar Ramallahs centrum. Affärerna har inte öppnat än; de brukar vara öppna så här dags, men idag är det landssorg. Jag möts av en trött Fatin. Hon säger att hon suttit uppe hela natten för att en av deras anställda har dödats i en av bombattackerna i Amman, Jordanien. Dagen innan hade de suttit och planerat vilka blommor han skulle ha på sitt förestående bröllop. Han var 36 år gammal.

Vi börjar prata om muren. Som chef för Sakakini Cultural Center och som aktiv curator för konstnärer på en internationell konstarena får hon varje månad en hög med förslag från konstinstitutioner och konstnärer om att göra konstprojekt på muren. Hon avvisar de flesta. Ett av de mest spektakulära förslagen kom från en kläddesigner i New York som ville genomföra en modevisning med toppmodeller vid muren. Hon ler sorgset och säger att många inte ens försöker föreställa sig hur muren påverkar palestinierna. Skulle de gå till den mur som hindrar dem från att komma till de arbeten de hade tidigare, den mur som nu skiljer familjer åt, för att titta på en modeshow med senaste modet från New York?

Hon är inte emot konsten på muren men anser att projekten måste utgå från ett etiskt perspektiv. Hon menar att det finns en risk att muren institutionaliseras, att den accepteras som något som ska stanna för alltid. Men hon säger också att hon ofta lämnar projektförslagen vidare till konstnärer i Ramallah, och att hon inte hinner vara fullt uppdaterad kring hur de utvecklas.

Själv har hon bara sett muren två gånger – det finns många som väljer att inte se den alls. Hennes hand rör sig från magen till halsen: “Den existerar inom oss”.

Cecilia Parsberg: Det finns många målningar på muren. Även israeler har lämnat meddelanden på muren. Vad tycker du om gemensamma arbeten mellan israeliska och palestinska konstnärer?

Fatin Farahat: Som en institution arbetar vi inte med israeler, inte för att det inte finns bra israeler utan för att vi helt enkelt måste vara konsekventa. Till exempel var det en konstnär som kom till mig och ville ha hjälp, han ville visa palestinska och israeliska konstverk i Paris. Jag sa att jag och institutionens styrelse hade tagit ett beslut att i denna fas, tills det finns en mer rättvis lösning, finns det inget behov att arbeta med israeliska konstnärer. Det utesluter inte att vi inte uppmuntrar våra konstnärer att arbeta med israeler eller att vi inte skulle tillåta dem det. Det är deras beslut. Jag vidhåller att det första de ska göra är att ha en utgångspunkt, ett politiskt uttalande från dessa konstnärer (de israeliska), därför att en av dem kan vara från Likud (det israeliska högerpartiet), så det är viktigt att försöka komma fram till en gemensam hållning som faktiskt säger att ockupationen är fel, att det finns något som heter “de återvändandes rätt”, att muren är fel – och att det är utifrån detta vi vill arbeta tillsammans. Så i varje gemensamt arbete, och detta är det svåraste, gäller det att få parterna att säga, innan man börjar arbetet, att de har en mycket lik, om inte samma, politiska vision i förhållande till den rådande situationen.

För konstinstitutioner är det mycket svårare att göra gemensamma arbeten eftersom det är väldigt svårt att nå fram till dessa överenskommelser. Ibland är det lättare för individer. Det finns också en annan knäckfråga och det är om till exempel den israeliska institutionen tar emot understöd från regeringen så har vi ett problem, inte med människorna på institutionen, men med regeringen. Om understödet kommer från det israeliska kulturministeriet som marginaliserar palestinier kulturellt, då vill jag verkligen inte arbeta tillsammans med dem.

CP: Är palestinier i allmänhet medvetna om detta? Och skulle du säga att internationella konstnärer är medvetna om att konst spelar en viktig politisk roll?

FF: Det beror på konstnärerna. Exempelvis finns det en medvetenhet bland dem som kommer och lever med palestinier för en tid. Konst är en dynamisk process även i en offentlig mening. Jag är helt för offentlig konst, inte i meningen att uppföra ett offentligt monument i staden, utan i meningen att människor i samhället kan delta i att skapa ett konstverk. Internationella konstnärer, det händer hela tiden, kommer till mig med en idé som ser fantastisk ut på papperet, men i den stund de ser hur verkligheten är här, omformulerar de projektet för verklighet dikterar fakta. Om det är samhället som sådant som står i fokus, behöver man lära känna det och att verkligen lära känna människor tar tid och kräver tålamod.

Jag förstår medias makt och jag skulle vilja se modeller som visar ett verkligt undersökande av och ett verkligt engagemang för de politiska frågor som faktiskt styr området. Så när det gäller internationella konstnärer behöver de tillbringa den tid här som du gör för att lära känna människor, för att få en känsla för platsen. Jag vet från många av mina internationella vänner i Palestina att efter två månader måste de ut, belägringen kryper sig på dem trots att de har större frihet att röra sig än vi har.

CP: Vad tycker du om konsten på muren?

Akram Safadi: Från en synvinkel tror jag inte att den fyller något syfte alls och från en annan uppskattar jag den politiska kontexten bakom den. Jag uppskattar folk som kommer hit i solidaritet med oss. Det är en populär form av civilt motstånd mot muren. Människor insisterar fortfarande på att praktisera denna form av motstånd, det är en del av en massaktion.

Det lägger något humant, varmt, mot den bakgrund av omänsklighet som muren står för. Designen och måleriet transformerar omgivningarna, men muren som sådan existerar och ska inte bli någon del av en normalitet. Den är något främmande som ska bekämpas.

CP: Hur ser du på konstens roll i ett internationellt perspektiv?

AS: Konsten växer men den förändrar ingenting. Det är viktigare att låta kontrollen av hur konst distribueras och produceras bli synlig för offentligheten. Medierna kontrollerar i alltför hög utsträckning vad som syns för folk i allmänhet; de framhäver inte pluralitet. Min åsikt är alltid producerad av information som är utvald och levererad av medierna. Det sätter ett stort frågetecken bakom begreppet demokrati.

På kvällen samma dag har jag ett möte med den 38-årige poeten Kifah Fanni och konstnären och animatören Amer Shomali, 24 år gammal, på Stones, en exklusiv bar som ligger i centrala Ramallah.

CP: Vad tänker ni om skönhet? Tycker ni att målningarna gör muren vacker?

Amer Shomali: Jag vill att muren ska förstöras och som konstnär tror jag att när man gör något med eller på muren så ska det vara som en protest mot den, inte som ett konstverk. Det viktiga är budskapet. Om man skapar en relation mellan muren och sin konst så vill man inte att den ska bli förstörd.

Kifah Fanni: Jag skulle snarare vilja göra en jämförelse mellan muren och konsten som medium. Tror du att till exempel duken som sådan är viktig? Jag tror inte det, det är själva teckningen som gör konstverket. Låt oss säga att vi inte tecknar på muren, varken bra eller dåliga målningar; muren skulle fortfarande vara där, den nakna muren utan någon protest. Jag tror inte att målningarna institutionaliserar muren; jag ser det inte som ett accepterande av muren. Särskilt målningar som den där muren dras bort som en gardin och visar en vy bakom, eller den där ett fönster ritats på muren eller som i Amers animerade film där en pojke ritar en mur på muren och en duva flyger igenom. Det är en virtuell syn; israelerna kan begränsa vårt synfält men de kan inte begränsa vår föreställningsvärld.

CP: Tror ni att det kommer att få ett politiskt inflytande? Muren betyder fler checkpoints, fler identitetskontroller, mer kontroll.

KF: Muren kommer bara att lära oss att flyga. Den kommer inte att stoppa oss. På palestinier – ja, den har en betydelse för mig, eller frågar du om konsten har ett inflytande på alla palestinier?

CP: Nej, på politikerna, på systemet. Jag kan inte släppa tanken på att om det också gjordes målningar på den israeliska sidan så skulle det bli ett inlägg i diskussionen på den sidan.

KF: Nej, det skulle vara helt annorlunda: Du måste inse att på den andra sidan anser de att muren är konstruktiv. Det skulle kunna göras bra målningar på den sidan men bara som absoluta negativ, alltså det motsatta meddelandet.

CP: Men de målningar du nämner gjordes av en konstnär som bor i London. Han skulle lika gärna kunna ha gjort dem på den israeliska sidan.

KF: Ja, men då hade det varit andra målningar. Du kan inte måla samma saker på andra sidan.

CP: Varför?

KF: För att det är deras vilja och val att bygga denna mur; men det är emot vår vilja. Från vår sida är det felaktigt: vi vill ta bort muren. Om en konstnär vill uttrycka en israelisk vilja eller förhoppning på deras sida på muren, skulle han eller hon rita en mur på muren … De här människorna tror att vi är explosiva, att vi äger en explosivitet.

CP: Vet du om det finns några palestinska konstnärer som vill gå till den israeliska sidan och måla något?

KF: Du får ställa frågan om det finns någon palestinier som tillåts gå till den israeliska sidan… Jag undervärderar inte betydelsen av konst men på en viss nivå är det inte en fråga om bra smak. Om du är hungrig så äter du något – smaken är inte det första kriteriet. Och det är så det är; först rör man på sig, sen bestämmer man om man vill gå eller inte.

CP: Men kriteriet, och jag måste insistera på denna punkt – för någon som lever i London, Sverige, Tyskland eller Italien och som kommer hit för att måla – är annorlunda. Han eller hon kan välja på vilken sida av muren han eller hon vill måla.

KF: Är det tillåtet för dem?

CP: Nej, men när hindrade det en konstnär? Graffitikonst har varit illegal sedan den föddes.

KF: Ja men du talar om graffitikonst i en civil kontext. Graffiti för oss … det är inte samma sak att bli gripen här som det är att bli gripen i London. Du blir straffad för det, du kan dö för det, för att du skriver på en mur eller vägg. Det handlar inte bara om att beskriva sina socialistiska eller kapitalistiska åsikter, det handlar om att leva eller inte leva, motsatsförhållandena här är för starka. När en palestinier gör graffiti, bär han eller hon en mask och har någon som vaktar. Det är en stor sak. Det inträffade särskilt då vi hade dålig tillgång till media. Förr i tiden använde vi skrivmaskiner och varje skrivmaskin på Västbanken hade ett serienummer och den israeliska regeringen hade dessa nummer – det var fullständigt livsfarligt. Om vi skulle skriva pamfletter så gjordes med samma risk och fara.

CP: Men ändå, om du är en person från ett annat land och du tänker “jävla mur, jag gillar den inte, jag vill förstöra den”, så kan du välja var du ska måla ditt meddelande. Det skulle vara att rikta en protest direkt mot israelerna.

AS: Vi har inte det valet. Försök själv och berätta vad du har målat.

KF: Det finns ett budskap som föregår målningarna på den palestinska sidan. För en majoritet av palestinier så är det tillåtet och erkänt, även om det inte alltid är uppskattat. Men på den andra sidan kommer du mötas av en fientlig atmosfär.

AS: Jag tror inte att israeler har samma kontakt med muren som vi, eftersom muren för det mesta ligger långt ifrån deras hus.

CP: Varför är den långt ifrån deras hus?

AS: För att de vill ha mer mark utan folk på deras sida. Jag tror att de flesta israeler inte vet hur muren ser ut, bara de som bor i avlägsna bosättningar, som de som bor nära Jenin. I israeliska städer har de bara hört talas om muren i media. Här i Ramallah har vi daglig kontakt med muren, vi tar på den. Folket i Tel Aviv åker inte hela vägen till Betlehem för att måla på muren. På den andra sidan finns det ingenting byggt, eftersom det nyligen, innan muren, var vårt landområde, och nu bygger de vägar … Om någon målar på den israeliska sidan så skulle inte någon se det; vad är då meningen?

CP: Hmm, vid Kalandia checkpoint mellan Ramallah och Jerusalem, precis utanför muren, har Israel byggt en militärflygplats. Det är ett säkerhetsområde vaktat av lösa hundar, det är farligt, även att fotografera.

AS: Det är på något sätt lönlöst att måla på den andra sidan. Man når israelerna bättre genom medierna.

KF: Muren blir min fysiska gräns, mina egna begränsningar. Innan det är en nationell fråga så är det en aggression mot min blick.

AS: Ja, den är inte ett etiskt problem. Kanske är den det för utlänningar, men för mig är den ett existentiellt problem.

CP: Men ett konstprojekt, måste det vara etiskt?

KF: De som kommer från den israeliska sidan som är villiga att göra ett ställningstagande kan arbeta gemensamt med oss. Utlänningar kommer hit med sina fria föreställningar, de känner inte till begränsningarna, de vill skapa en revolution, de vet inte vad som verkligen pågår. Vi tillbringade alltför mycket tid med att bli upplärda hur man skulle göra revolution, men de här föresatserna tog inte hänsyn till 40 år av ockupation. Idén om revolution ligger utanför sammanhanget.

Men ibland behöver vi lära oss av de unga att vi har blivit brända av den här långa konflikten. När ett barn ser en orm vill han eller hon röra den; när en vuxen ser en orm springer han sin väg.

Palestinierna som hyllar intifadan är den unga generationen. De är som de utlänningarna som kommer hit och inte kan tro sina ögon. Det är därför de har extrema ideer och föreställningar. Det är vad som sker med de unga som blir kontrollerade vid varje checkpoint. Det är inte acceptabelt, vi var alla födda oskyldiga och naiva. Det är därför den andra intifadan skedde sju till tio år efter den första: när en generation når, låt oss kalla det, sin visdomsålder.

AS: Jag gjorde en bok och en animation där jag samlade in tusentals teckningar från palestinska skolbarn. På det sätt som barn uttrycker sig om frågan om muren är mycket oskyldigt, rent, irrationellt. Det är inte logiskt att förstöra muren med sina nakna händer, eller med sina ögon, eller att öppna ett paket och finna Jerusalem. Jag föreställer mig hur jag försöker hantera muren och söker efter enkla vägar.

KF: Konstnärer måste gå tillbaka till sin barndom, barndomen är konstens läromästare. Innan vi kan vinna tillbaka vår troskyldighet, kan vi inte producera konst.

AS: Utlänningar är oskyldiga på ett annat sätt, de lever inte i vår konflikt, enligt våra mallar. Vi börjar vårt liv med att det finns checkpoints, vi kan inte föreställa oss ett liv utan checkpoints. För de internationella besökarna är det möjligt att föreställa sig ett liv utan ockupation.

KF: Människor borde våga drömma. Våga göra de internationella besökarnas föreställningar mer accepterade såsom en dröm att förstöra muren.

Jag har inte vidare undersökt om gränsöverskridande arbeten sker mellan palestinier och israeler, eller hur deras överenskommelse ser ut. Nätverk behöver inte nödvändigtvis vara gränsöverskridande. Jag är i första hand intresserad av fenomenet, att folk kommer från andra länder för att måla på muren, och att de målar på den ena sidan. Det är kopplingen mellan platsen och verksamheten som är kärnan i denna typ av nätverk, de vilda mötena mellan olika estetiska uttryck, att det inte finns någon typisk graffiti-estetik.

När jag kommer hem till Sverige igen frågar jag Eugenio Moliní som arbetar med Managing Diversity – ett nätverk av konsulter specialiserade på mångfaldsfrågor – hur han definierar ett nätverk. Han svarar att nätverk baseras på passion, och att nätverkarna går till handling genom att “svärma”. Drivkrafterna kan vara personliga eller kollektiva; den organisatoriska principen grundar sig på engagemang och ansvar, ansvar för det egna handlandet. Medan deltagarna i en grupp eller konstellation är “inne” eller “ute”, är individerna i ett nätverk uppkopplade eller nedkopplade. I de flesta nätverk uppstår ganska snart tendenser till strukturering och permanentande av nätverket, vilket i princip innebär att nätverket övergår till något annat. Moliní menar att behovet av motstånd inte behöver vara anledningen till att ett nätverk uppstår – ett exempel på motsatsen finner man inom vallfärdande menar han.

I och utanför Palestina är en palestinsk konstnär främst en representant för Palestina. Det finns få handlingar som är starka nog för att den rollen ska överskridas. Men vad representerar i så fall de anonyma konstnärer som målar på muren? Är de deltagare i en större kollektiv rörelse som reagerar på de förändrade värdegrunder som globaliseringen medför, både inom konsten och samhällslivet? Den nio meter höga israeliska muren som skiljer folk från folk verkar fungera som ett läskpapper för konstnärer och aktivister, samtidigt som den är en manifestation av den dolda agenda som struntar i allt vad internationell rätt heter. Många av målningarna visar öppningar i muren: dörr, fönster, himmel; de “upplöser muren” och skulle på så vis kunna läsas som metaforer för kommunikation, för Internet eller kanske digitalboxar som sänder alla världens kanaler (digitalteve är vanligare i Palestina än i Sverige). Det är inte det estetiska uttrycket som är den gemensamma nämnaren, det är budskapet.

Den israeliska muren är inte den enda som byggs i världen. Kanske byggs murar i första hand för att skilja rika och fattiga åt. Illusionen av frihet existerar som en nödvändighet för var och en, men frihet för en fattig kan betyda att ta sig innanför den europeiska muren, medan frihet för en rik är att hålla den fattige borta. På sitt album The Wall (1979) gav Pink Floyd sin bild av det engelska skolsystem där aga fortfarande var något normalt. Den mur de sjöng om var en mental mur, en skiljelinje bakom vilken ett av samhället sanktionerat våld utövades, allt i enlighet med skolans regler. Men om skillnaden mellan regelsystemet och livet blir för stor utövas en form av våld på det samhällsmedborgaren uppfattar som rättvisa. Livet är enligt Pink Floyd en produkt av maskinen: “… welcome my son, welcome to the machine. Where have you been? It¹s alright, we know where you have been. You have been in the pipeline […] And you didn¹t like school and you know you are nobody¹s fool …”

Kring den israeliska muren är två krafter i spel, en som aktiverar och sätter och en som deaktiverar och avsätter. “Det nakna livet”, skriver Giorgio Agamben, “är en produkt av maskinen och inte något som föregår den, liksom rätten inte har något säte i naturen eller i Guds förstånd. Liv och rätt, anomi och nomos, auctoritas och potestas, resulterar från brottet av något till vilket vi inte har någon annan tillgång än via fiktionen om deras förbindelse och det tålmodiga arbetet som demaskerar denna fiktion och åtskiljer det som antas vara förenat.”

Pink Floyd sjunger om en osynlig mur, en mur gestaltas på skivan. Den israeliska muren är konkret, vilket inte hindrar att konsten och fiktionen bitvis får den att upplösas. I båda fall är konsten en politisk handling, en handling som bryter förbindelsen mellan våld och rätt, och istället öppnar ett utrymme för en förhandling mellan liv och rätt.