Det nödvändiga utan övning

Om det inte vore för tanken på föränderlighet
Och några rättfärdiga hus här mittemot
Skulle jag inte förstå vad jag håller på med
Hela dagarna Allt det som händer
När man försöker göra någonting
När man sätter igång
När jag hostar
Eller kliar mig
När jag gör mig själv illa
Biter på naglarna
River i små sårskorpor
När jag ganska oförhappandes börjar skriva
På ett oavslutat brev
Jag får syn på
Bland alla tidningar
Det är som att objuden vandra in
På någons bröllop
Tänkte bara säga hej och grattis
Lyfta upp ett tomt glas och låtsas dricka
Fejka några klunkar
Och låta det som ska hända
Hända
Låta det ta fart eller stanna av
Likt ett barn som somnar mitt i en mening

En tankeoskärpa
En grumlighet
Där i tanken
Att man faktiskt inte vet vad man ska göra
Att man kommer in på sin nya arbetsplats
Eller en fest
Och försöker se upptagen ut
Ännu en stund
Som det avståndet
Den tanken
De två tre sekunderna innan händelseutvecklingen
Ännu en stund
Detta att låta minnet uppta och tränga in i huden
Som regn
Som hårda vattenstrålar
Som två eller tre fullständigt olika sammanfattningar
Av det liv man levt tills nu
Det liv man behärskar
Hanterar
Flyttar till en ny lägenhet
En ny fastighet
Eller ställer mitt emellan två främmande händer
På bästa och enklaste sätt
Där i det avståndet
I den tanken
På alla saker som gjort mig till den jag är nu
Tanken på att någonting är påbörjat
Ofärdigt utdraget
I ett meningsfullt berikande
Mellan omgivningen och en själv

Ett tyst bild-likt rikt liv med barnen Och ens åldrade föräldrar
Det är varje oreflekterad gest:
Att instinktivt skicka upp en hand mot munnen
Innan en nysning
Denna hyllning till dem som någon gång lärt en detta
Och som man så gärna vill lära ut i sin tur
Det är som att sammanväxta knuffas uppför rulltrappan
Ut genom svängdörrarna
För att kika på trädgården
Det är träd
Gräs
Ett steg jag tar
Avståndet mellan att genomföra någonting
Och att avstå
Avståndet mellan att stå
Och att gå
Inbillning
Det är uppmärksamheten
Skärpan
Skorna fokuserade
Stegen som klapprar mot stengolvet på en flygplats
Någonstans i västeuropa
Minnenas överraskande order om framtida projekt
Det är allt detta nödvändiga Som blir det bestående
En radio
Kokt potatis
En gaffel man glömt ta fram
Verkligheten är alltför långsam

Det är ett glas vatten bredvid sängen
En första misstanke
Om att det kanske är min egen kyla
Som slår mot tänderna
Dessa små vita vassa barn
Vid strandkanten
Det är mötet mellan vänner
Detta att skicka någon saltet
Att hjälpa varandra att duka av bordet
Alla hårsmånen dummare och klumpigare
Än vad situationen kräver
Det är en konsekvent genomförd livlöshet
Till ömsesidig båtnad
Denna oerhörda kraft
Som läggs ned på att inte göra något
Eller att oupphörligen göra fel
Just där man tror sig ha valt den lättaste vägen
Det är de nödvändiga rutinerna
Vissa förhållningssätt
Vissa tekniker
Att slappna av
Att inte spänna käkmusklerna
Hålla magen i trim
Att drömma om kvinnor nästan helt utan bröst
Att i tysthet bära problemet med brösten
Det är att ha föraningar om ett speciellt slags brev
Som skulle förstöra allt man byggt upp
Under alla dessa år

Minnet av någonting som hände på en hemsk fest en gång
Eller lukten av skoputs
Gnisslet av bomull i öronen
På ett av de logement jag kunde minnas
Mitt i en överraskande nysning jag hade
Någon gång på åttiotalet
Vansinnet är alltid intakt i den plötsliga utandningen
Det är en rakborste jag hade
En favorit
Uppriktigt sagt
Jag minns den med stor smärta
Det är det fiskfjäll jag hittade för snart femton år sedan
I ett veck i det stansade lädret
Alldeles invid spännet
På mitt bälte
Jag vill minnas att jag petade bort det nästan omedelbart
Det var så enkelt
Det var den enkla tillfredsställelsen
I att göra någonting bra
I att göra någonting ordentligt
Det var tillfredsställelsen i att hålla armen utsträckt och rak
I en rimlig riktning
Renrakat ungdomlig och präktig
Och mena att det är just detta vi behöver
Detta vi saknar
Detta som är nödvändigt
Den platsen i livet
Den fastigheten
Det fiskfjället var väl onödigt

Eller (varför inte?) att ändå tillåta sig ett minimum av ödmjukhet
Och verkligen överväga att låta sig påverkas
Och vispa litegrann med pekfingret i ett “titta där!”
Eller tvärtom
Först en armlängds “titta där!” och sedan
Med samma lillgamla somnambula saklighet
Vispa mot någonting möjligt att begränsa
Liksom både glad och häpen över ansträngningen
Man vet man blir tvungen att uppbåda
När ögonen inte är riktade mot något bestämt mål
När de inte är rätt inställda
När man vet ungefär vad som väntar en
Men inte riktigt kan urskilja det ännu
Det är den älskade tröttheten
Vårdslösheten
Som infinner sig efter en dags hederligt arbete
Det är sätten att luta sig framåt i stolen och mjukt lirka
Med några fingrar i byxfickorna
För att lägga till pungen
Det är arbetets avtryck
I inbillningarna
I musklernas tillfälligheter
Återvändandet av någonting man sett och känt
Varenda dag i hela sitt liv
Alla saker som gjort en till den människa man är
Alla byggnader som fyller någon funktion
Alla brev jag ser oskrivna
Oöppnade
I ett annat land
På väg till ett annat land

Orsakskedjorna baklänges
En brevbärare utan armar
En brevbärare utan ben
Utan hiss
Utan övning
Och detta som svar
Som retur
Som verklighet Som den lätta snabba andhämtningen
Alldeles invid
Höften
På en eller annan påverkbar personlighet
I en typ
Av omständigheter
Av eftersända medlande sanningar
Som förflyttar sig hela tiden
Men inbegriper tanken
På det levande
Som levande
Och det döda
Som dött

Alltså: man vet vad man har tills nu
Man vet vad man står emellan
Dessa händer på bästa och härligaste sätt
Enkelt och levande leende av glädje
Glad av glädje och utan vittne all den tid
Man inte var född och inte kommer att leva.