Myllrets hjärta

Så går vågen loss. Tjugotusen människor reser sig och sätter sig och massan böljar och samba dunkar i Gigantinho – Porto Alegres Globen – när helt okända Leonilda Zurita kliver upp på scen för att läsa ett brev från den nya latinamerikanska vänsterns mest osannolika gestalt: indianledaren Evo Morales.

World Social Forum 2003 går mot final. Bara Noam Chomsky, Arundathi Roy och en stor fredsmarsch är kvar på programmet efter Leonilda Zurita och alla vet att vad som dominerat årets Porto Alegre inte är Kriget eller IMF eller Attac eller Naomi Klein – utan ny latinamerikansk vänster. Lula, vill många tro, är bara toppen av ett kontinentalt isberg. Några talar om hans seger som en historisk händelse större än Allende i Chile, och förväntningarna på svarvaren som blivit president i det mest ojämlika landet på den mest ojämlika kontinenten är enorma. Inte sedan mexikanska revolutionen har en son till en fattig bonde kommit till makten i Latinamerika och i Porto Alegres vimmel ställs nu frågan om kontinentens 500 år av elitstyre kan vara på väg att övergå i något genuint annorlunda. Eric Hobsbawn, historikern, är en av många som i dag diskuterar segern för Lula och hans arbetarparti PT i ödesmättade termer: “PT:s valseger är en av få händelser i början av det tjugoförsta århundradet som ingjuter hopp för resten av seklet.”

Samtidigt har insikten, det är nästan övertydligt här i Porto Alegre, djupnat om att detta isberg – i den mån det existerar – i första hand inte består av partier utan av en bred svärm nya sociala rörelser där direkt aktion och olika former av deltagardemokrati är ledstjärnor. Utan energi från MST, den starka jordockupationsrörelse som dominerar i Porto Alegre, och CUT, det radikala brasilianska fack som bildades 1983 och nu är bärande led i den globala rättviserörelsen, hade Lula aldrig kommit till makten. I Myllrets revolt – sociala rörelser i Latinamerika (Federativs 2003) gör Arwid Lund ett försök att greppa utvecklingen: “En klar skillnad gentemot tidigare är att det i allt högre grad är sociala rörelser som utgör centrum i den folkliga kampen mot nyliberalismen, inte parlamentariska partier och gerillor som förut. En ny vänster som till stor del är partipolitiskt obunden och fri håller på att formera sig i Latinamerika.”

Det är en analys som delas av politiske filosofen José-Antonio Orosco som i senaste numret av Radical Philosophy – med temat “The problems of resistance” – lägger fokus på den nya vänstern i Latinamerika: “rörelser som kämpat för ekonomisk demokrati och förändringar av politiska kulturer har haft större framgång än de som koncentrerat sig på att ta över den institutionella politiska makten.” Också i den helt färska boken Rörelsernas tid (Atlas 2003)) dominerar det nya läget i Latinamerika, särskilt bonderörelserna: “Smittan sprider sig. Från Latinamerika till Sydafrika till Asien tycks man i dag följa MST:s exempel: en slags global landreform – underifrån.”

Leonilda Zurita hämtar andan. Vågen gör ett sjunde varv och folk blir yra. Det tystnar. Stärkt av några tuggade kokablad ska hon inför sin största publik någonsin avlägga rapport om “det konkreta kriget mot privatiseringarna” i hemlandet Bolivia och förklara varför Evo Morals inte som planerat kan delta i kvällens samtal med Chomsky och Roy.
– Vi är i krig, säger hon. Den 13 januari startade vi en kampanj av samordnade vägblockader och demonstrationer över hela landet och nu har militären svarat. Tjugo bönder har dödats. Nio av militärens kulor och elva på andra sätt. Hela Bolivia är i dag militariserat och vi är livrädda att de en gång för alla ska tvinga bort oss från vår jord. Därför kunde Evo Morales inte komma, han ber om ursäkt, men han måste leda vårt försvarskrig.

Bolivia är en axel på den nya kartan. Sedan, ibland före, subcomandante Marcos visade masken 1994 har flera indianrörelser i Latinamerika radikaliserats; en ny militans – född i ursprungsfolkens såväl ekonomiska som kulturella och konstitutionella marginalisering – har chockat eliter i land efter land de senaste åren. I januari 2000 störtades Ecuadors regering av indianorganisationen Conaie i allians med radikala officerare. Revolten kom sen av sig, men i november 2002 valdes upprorets ledare Lucio Gutiérrez – stödet från Conaie avgjorde – till Ecuadors nye president. I Guatemala och Peru pågår liknande processer men i särklass skakigast har det varit i Bolivia. Sedan det så kallade vattenkriget – då bolivianska kokabönder, studenter och arbetare efter våldsamma kravaller lyckades stoppa regeringens försök att privatisera vatten – är inget sig likt; vattenbråken fortsätter, Världsbanken vill se Bolivias naturgas utsåld till storbolag, USA:s “war on drugs” kräver att kokaodlingar besprutas till döds och av de allt självmedvetnare ursprungsfolkningarna ses alltihop som en koordinerad offensiv mot hela deras kultur.

Lämnar man för ett ögonblick de rurala indianernas situation och ger sig in i metropolerna blir bilden än värre. Afrika är den fattigaste kontinenten, men Latinamerika den mest ojämlika: i majoriteten av länderna tar de rikaste tio procenten hand om 50 procent av de samlade inkomsterna och med de senaste trettio årens olika IMF-program har klyftan vuxit. I Brasilien, till exempel, kunde den fattigaste befolkningshalvan 1960 dela på 18 procent av de samlade inkomsterna. I dag får den nöja sig med 10. I Mexiko och andra länder är utvecklingen densamma och den informella sektorn har exploderat, citykärnan i varenda latinamerikansk storstad ligger i dag insvept i oändliga lapptäcken av kåkstäder och i varje skjul finns en teve där reklam och såpoperor dygnet runt reproducerar medel- och överklassens konsumtionsbeteenden som självklar normalitet. Påminnelsen om den fattiges misslyckande är konstant.

Leonilda Zurita lämnar ordet till Noam Chomsky, kliver av scenen och singlar ut en bunt flygblad: “Uppror i Bolivia – i försvar av gasen, kokan, vattnet och jorden!”. I den tjugotusenhövdade publiken sitter, bland andra, representanter för olika grupper som börjat organisera kåkstädernas folk och vad som hänt i Latinamerika de senast åren är att de här två trängda sfärerna håller på att växa samman – för de indianer som tvingas lämna hem och by när en ny oljereserv upptäckts är ett liv i storstans avlagringar ofta den enda utvägen. I denna skarv föds nu ett politiskt subjekt och det är här det säregna fenomenet Evo Morales uppstått. I grunden kokaodlare – men påläst på Malcom X, Che Guevara, Rigoberta Menchu, subcomandante Marcos, befrielseteologi och den egna historia som är ett enda långt band av folkliga uppror – har det inte varit svårt att analysera boliviansk vardag i termer av “kriminalisering av samhällen”. Att svarta och latinos i USA står för åtta gånger större andel av fängelsebefolkningen än de gör utanför beror inte på att det finns fler kriminella i deras samhällen, utan på att dessa samhällen kriminaliserats. Rastret kan, som Evo Morales gjort, läggas över dagens Bolivia. När vatten som alltid använts blivit privat, när koka som alltid odlats blivit förbjudet, när mark som alltid utnyttjats sålts till ett oljebolag – då har hela ens livsutrymme kriminaliserats. Strikt marknadslogik, att materiell tillväxt är viktigast av alla värden, är sällsynt svår att förena med indianers världsbild konstaterade subcomandante Marcos under den långa zapatistmarschen 2001: “Denna dumhet att råna jorden, som de kallar modernitet, den kallar vi okunnighet.”

I Bolivias allt mer direkt aktions-inriktade miljö – vattenkriget, där fem dog och hundratals skadades, är bara det mest omskrivna – startade Evo Morales med stöd från fackliga och sociala rörelser för några år sedan bonde- och indianpartiet Movimiento al socialismo (MAS). Klart inspirerat av den latinamerikanska politiska tradition – el basismo – som betonar och bejakar olika basorganisationers självbestämmande väljs MAS representanter inte fram inom partiet utan kommer från olika gräsrotsrörelser. I juni 2002 var det presidentval, och Evo Morales såg för en stund ut att kunna bli Bolivias nye regeringschef. Den sagolika framgången överraskade alla, men en skakad elit kunde till slut andas ut när det stod klart att högerns kandidat Gonzales Sánchez de Lozada vunnit knappt. Det hindrar inte Evo Morales från att komma igen nästa val, och det hindrade inte parlamentet att byta ansikte; sedan i juni står plötsligt personer i helt annan klädsel än kostym i talarstolen och pratar dessutom en rad andra språk än spanska. Morales själv meddelade efter valet ett antal krav och varnade att om de negligerades av den nya regeringen skulle en omfattande våg av strejker, vägblockader och demonstrationer dra över landet. Sen dess har det gått ett halvår. Och den 13 januari – som Leonilda Zurita förklarar – startade det. Två månader senare, i början av mars, har ytterligare 40 människor dött och landet befinner sig i totalt politiskt kaos sedan även polisen anslutit sig till de strejkande massorna.

Utanför Gigantinho ser det ut som Stockholms vattenfestival. Folk flödar runt och skedar i sig bränd fisk från svajiga papptallrikar medan olika konferenser avlöser varandra i det största cirkustältet. Det är Brasiliens landsorganisation CUT – trumfet i dagens latinamerikanska vänster – som byggt upp en hel tältstad för att husera “World Trade Union Forum”.

CUT springer, som MST och Lulas arbetarparti PT, ur 70-talets kamp mot militärdiktaturen. Sedan en makalöst snabb industrialisering mellan 1960 och 1980 är Brasilien i dag en av världens största ekonomier och CUT:s makt – med sina sju miljoner medlemmar koncentrerade i den centrala bilindustrin – enorm. Den relativa ungdomen som socialistisk rörelse, ett plus man delar med PT och MST, är dessutom dubbelt positiv – ingen barlast från kommunistisk galenskap och ännu fri från socialdemokratisk förlamning. Därtill är CUT det starkaste kortet i den fackliga treenighet – övriga är sydafrikanska Cosatu och sydkoreanska KCTU – som allt oftare går under benämningen Social Movement Unionism, en strategi för att bredda fackens roll som samhällsförändrande kraft.

SMU:s tanke är att tiden passerat då facken kunde lämna det mesta utom sin huvuduppgift – att hindra underbudskonkurrens mellan lönearbetare – därhän. När tidningen Arbetaren nyligen (51-52/02) gjorde en temabilaga om SMU lät man idéns främste förespråkare – Kim Moody, författare till boken Workers in a lean World – sammanfatta budskapet: dagens fack måste bidra med ett tydligt klassperspektiv i all social kamp men samtidigt låta andra grupper utnyttja industriarbetarnas relativa makt. SMU, konstaterar han, använder “de starkaste av samhällets förtryckta och exploaterade, generellt sett de organiserade arbetarna, för att mobilisera dem som har mindre möjligheter att uppnå självmobilisering: de fattiga, de arbetslösa, de osäkert anställda, grannskapsorganisationerna.”

Knappast en ny idé. Industriarbetare som spets är klassisk marxism, men i dagens gränslösa och socialt spruckna värld kan en radikalisering få en helt ny innebörd. Det är åtminstone CUT:s övertygelse. Och det är därför man 1998 tillsammans med MST organiserade en nationell kampanj för att samla mat åt fattiga, första maj samma år ihop med studentrörelser startade en bred kampanj mot arbetslöshet och 1999 deltog i omfattande protester mot IMF. För att sen, 2000, ta initiativ till historiens första WSF, en succé som på bara tre år vuxit sig så stark att flera tongivande intellektuella i dag talar om det som “världens viktigaste politiska händelse”.
Det är sånt som nu ska diskuteras i cirkustältet. Panelen består av flera representanter från Fria Fackföreningsinternationalen – en organisation CUT anslöt sig till efter lång skepsis mot FFI:s stela institutionalism – men det går trögt. Latinamerikanernas försök att väcka FFI:s och den rika världens facks intresse för en mer aktiv facklig radikalism når inte fram. Och när alla bugningar och styltiga hälsningsfraser är klara är tiden ute.

– Inget vidare möte, säger en besviken röst och släpper en loska gruset. Det är som vanligt när FFI träffas. Mest rituella ryggdunk.

Klockan sex är skuggor långa. Näriga boyz kränger vatten dyrt för det har blivit packat på avenidan; en demonstration formerar sig och mitt i MST:s hav av trummor kryssar Noam Chomsky omkring med ett gäng livvakter och lyssnar på skrik. “NÀO AL ALCA!”, “NO AL ALCA!” – inga bokstäver hatas djupare här än översättningen av FTAA, Free Trade Area of Americas, det frihandelsavtal som 2005 förvandlar allt mellan Eldslandet och Alaska till en enda oreglerad megamarknad. Om det blir verklighet.

Frågan om FTAA är Latinamerikas största nu. Området skulle omfatta över 600 miljoner människor och sorterar man bort den vanliga frihandelskritiken – avtalet skapar lika villkor för ojämlika aktörer, storbolag blir i praktiken lagstiftare, fattiga fastnar i råvaruexport, regionala kulturvärden slås ut, etc – återstår i FTAA en enorm symbolladdning som nu håller på att svetsa samman alla Latinamerikas sociala rörelser. Arwid Lund laborerar i Myllrets revolt med teorier från Michael Hardts och Antoinio Negris bok Empire och kallar kampen mot FTAA för dagens viktigaste “kontinentala motståndsprojektet”: “Motståndet mot FTAA är ett kollektivt och pluralistiskt projekt, med en mängd deltagande subjekt – organisationer, grupper och partier – som zapatisterna skulle kalla för det civila samhället och Antonio Negri och Michael Hardt skulle kategorisera som ¹myllret¹.”

Men myllrets ryggrad heter CUT. Föreställningen att el neoliberalismo är det system som ersatt militärdiktaturerna som förtrycksapparat i Latinamerika är enormt utbredd och får i Porto Alegre en nästan religiös överton. Ofta blir det förenklade hatet mot nyliberalismen patetiskt, men faktum är att även om ökad handel lyft många miljoner ur fattigdom de senaste 30 åren så har orättvisorna i nästan alla länder inte bara bestått, utan ökat – trots industrialisering. Kryddar man den halvandliga idén om el neoliberalismo med helt odiskutabla fakta som att USA under hela efterkrigstiden direkt eller indirekt stött militärkupper i Latinamerika så fort en vänsterrörelse fått makt – Guatemala 1954, Brasilien 1964, Dominikanska Republiken 1965, Chile 1973, Grenada 1983, Venezuela 2002 – får man en het politisk gryta vars temperatur nu stiger. Lägger man sen till att det var samma dag som Nafta – frihandelsavtalet mellan USA, Kanada och Mexiko – trädde i kraft som zapatisterna 1994 utlöste sitt väpnade uppror i Chiapas blir symbolmättnad och konfliktyta än tydligare. Washingtons försäkran om att FTAA:s syfte är “allas väl” har försiktigt uttryckt ingen hög trovärdighet på dessa breddgrader. Latinamerikaner kan sin historia, och tills dess att USA och EU slutat subventionera de egna jordbruken och med dumpat överskott slå ut bönder är det få i Porto Alegre som tar frihandelsvisionärerna på allvar. Att svenska Arla – efter 160 miljoner i årligt jordbruksstöd från EU – bara på några år gjort flera tusen fattiga bönder i Dominikanska Republiken arbetslösa genom att dumpa mjölkpulver är, menar de kritiska, ingen udda händelse utan ett led i ett system som folk här allt oftare kallar “ekonomisk terrorism”.

CUT är “emot” FTAA. Och den man som aldrig blivit vad han blev utan CUT – president Lula – har sagt att ett genomförande av FTAA i nuvarande skrivning skulle vara som en nordamerikansk “annektering” av Latinamerika. Och – det vet alla – utan Brasilien, världens tionde största marknad, är FTAA ett fullkomligt ointressant projekt för Washington.

Så hur blir det?

Jacuífloden glider förbi. Fartyg bärs sakta ut i Atlanten och bakom Porto Alegres hamnmagasin, dessa dagar inredda till seminariesalar, står en halv kilometer lång strip med boklådor. Klockan är sju, Lula har just avslutat ett laddat tal och 70 000 människor väller mot city när en kvinna från förlaget Zedbooks viftar till med en färsk pocket: Politics Transformed – Lula and the workers party of Brazil (LAB 2003).

Redan förordet sätter fingret på FTAA. Författaren Sue Branford konstaterar att Latinamerika för första gången på 30 år fått en seriös president som vågat ifrågasatta själva kärnan i den globala marknadsidén – “att den viktigaste uppgiften för en regering är att skapa gynnsamma villkor för privata investerare.” Det finns annat att göra, och förutom ett lyckat samspel med CUT, MST och andra rörelser är det PT:s direktdemokratiska ambitioner som vittnar om transformerad politik. Den deltagande budgeten, mest utvecklad just här i Porto Alegre där PT länge haft delstatsmakt, är ett demokratiexperiment som nu håller på att förändra det sociala landskapet. Medan andra latinamerikanska politiker sagt sina folk att modernisering betyder privatisering har PT öppnat den offentliga bugeten för direkt medborgarinflytande. Det är vågat, men funkar. Via ett speciellt system av decentraliserad och direkt beslutsmakt har breda lager i Porto Alegres befolkning blivit aktiva i det kommunala budgetarbetet enligt principen att de som berörs av ett beslut också ska vara med om att fatta det. Resultatet är en radikalt annan prioritering när det gäller satsningar på infrastruktur; 9 000 familjer som för tolv år sedan bodde i plåtskjul har fått ordentliga bostäder, 99 procent har i dag tillgång till rent vatten, avloppssystemet täcker nu 86 procent av hushållen till skillnad från 46 procent 1989, och på tio år har 50 nya skolor byggts. Tarso Genro, en av dem som teoretiserat mest om den deltagande budgeten, menar att de konkreta resultaten bara är halva projektet; minst lika viktig är förändringen av det “politiska landskapet” – en civil kraft har vuxit fram vid sidan av staten och “nu finns två nav i den lokala demokratin: dels valurnan och dels de nya direktdemokratiska institutionerna.”

Men i förhållande till FTAA bleknar allt. Sue Branford tar för givet att frihandel knäcker fattiga och det är ibland sant, men lika sant är att både den antika nationalism som präglar Hugo Chavéz Venezuela och den kompromisslösa indianromantiken i Evo Morales Bolivia ligger på samma avstånd från Lulas vision som Vita huset. FTAA är Lulas öde. Skriver han på vänder alla rörelser han nu vilar på honom omedelbart ryggen. Avfärdar han handelns avgörande betydelse för välståndsskapande och går in i patetisk revolutionsretorik á la de trotskister som flockas i Porto Alegre är han lika död. Inget tyder på det senare. En del på det förra. Konsten blir att hitta en ny väg som klipper banden med den auktoritära kommunisttradition Che Guevara födde och samtidigt utvecklar det bästa ur den demokratiska vänster zapatisterna och Lula själv representerar. Ett handelsavtal lär det bli. Men Lula kan – om han vill – tvinga fram en hård revision till skydd och hjälp för Latinamerikas fattiga och därmed fylla termen “post-neoliberalism” med konkret innehåll.

I februarinumret av Le Monde Diplomatique konstaterar Emir Sader att 2003 ser ut att bli det viktigaste året i Latinamerika sedan 1973. Medan politisk oro eller direkt kaos råder i Colombia, Venezuela, Ecuador, Bolivia, Nicaragua, Paraguay och Haiti sätter Sader – utifrån sitt vänsterperspektiv – hoppet till kontinentens östra hälft. Argentina är förvisso mest kaosartat av alla just nu, men i april hålls presidentval och en av kandidaterna, Elisa Carrio, går till val på en kopia av Lulas sociala program. Vinner hon har Lula fått en partner i sitt projekt “Zero hunger” – alltså att få “marknaden att förstå att alla människor behöver tre mål mat om dagen”. Blir det verklighet öppnas dörren för en vänsterpresident även i Uruguay, som håller val 2004. Och sen, konstaterar Sader, vet man aldrig vad som händer.

Men presidenter och partier är ytans politik. I essän “From Che to Marcos – the changing grassroots left in Latin America” (Dissent XX/02) söker historikern Jeffrey W Rubin rötterna till dagens förändringar på ett djupare plan. De Che-inspirerade rörelserna – manifesterade i det ena marxistleninistiska gerillaprojektet galnare än det andra – har inte lyckats med annat än att skapa “fruktansvärd repression” medan nya rörelser i zapatismens spår spelat enorm roll, inte genom att ta makten utan via förändrade föreställningar om vad politik kan vara: “Blickar man ut över aktivismen i dagens Latinamerika är det uppenbart hur fokus skiftat från Che till Marcos”, skriver Rubin och syftar på en allt kompromisslösare betoning av demokrati, antirasism, genusproblematik och minoritetsrespekt. “Dessa nya Marcos-inspirerade rörelsers fokus på kultur och demokrati representerar i dag det största hoppet för en riktigt djup etisk och human politisk förändring i Latinamerika.”

Klockan blir nio och toner fladdrar i vinden. World Social Forum 2003 är slut och en flöjt smeker sista kvällen på ungdomskampingen. Tio tusen unga – hälften med Che eller Marcos på bröstet – börjar packa ihop.

Trots all hysterisk karnevalsstämning för att hylla den kontinentala vänsterns framgångar råder fortfarande delade meningar om man bör se på Latinamerikas framtid med hopp eller fruktan. Att Lula är resultatet av en bred utomparlamentarisk resning med rötter i 80-talet är uppenbart. Frågan om han – världens viktigaste vänsterledare – kommer avväpna eller tillfredsställa det svärm av utomparlamentariska krafter som burit fram honom får sannolikt sitt svar i detta.