Museala hemsökelser

Vi ser inte saker som de är. Vi ser dem som vi är.
Anais Nin

Runtom i Europa sker omvandlingar av före detta etnografiska museer som ett sätt att bemöta de utmaningar och frågor som riktats mot museiinstitutionen i allmänhet: Vad ska den göra? För vem? Hur? Vem ska betala? Just de etnografiska museerna representerar modernitetens kanske mest extrema (museala) uttryck. Eftersom denna epok ännu inte med någon större framgång lyckats erkänna sin koloniala baksida, befinner sig dessa museer i en på en gång förnekad och uppburen position. Förnekad eftersom kolonialismen ännu inte givits sin adekvata plats i Europas berättelse om sig själv, hyllad eftersom den exotiska andre alltid varit central i berättelsen om vad Europa egentligen är. Ibland omnämns situationen som “den etnografiska krisen”, och på de flesta av Europas etnografiska museer – omgjorda eller ej – pågår projekt för att hantera denna kris. Det finns dock få indikationer på att dessa försök lyckas särskilt väl.

I Sverige är kanske inrättandet av ett nytt världskulturmuseum det mest uppenbara och omtalade försöket under det senaste decenniet. Världskulturmuseet valde redan från början att överge sina föremål, för att istället arbeta i enlighet med en museipraktik som inte tar sin utgångspunkt i de samlingar museet fått i arv från den koloniala epoken. Av utrymmesskäl hamnade dessutom samlingarna två kilometer bort. Det är en händelse som ser ut som en tanke och överensstämmer med det koloniala tänkesätt som helst vill glömma bort sig självt. Föremålen är det som allra tydligast bär vittnesbörd om den högkoloniala epoken och de överlägsenhetskomplex som präglade de vita män som for ut i världen för att upptäcka och erövra den. Att dessa föremål placerades på lämpligt avstånd följer den postkoloniala fantasin om att “det” är över nu.1 Men att överge föremålen, är det en framkomlig väg? Eller att, som kulturarvsforskaren Derek Fewsters uppmanar dagens museer, “resa sig ur sina samlingar”?2
Det låter enkelt och självklart: att resa sig ur mörkret, ur dammigt betungande och förpliktigande arkiv, upp i ljuset för att möta världen där utanför. Attraktionskraften i denna bild har naturligtvis att göra med dess tydlighet: den bekräftar liksom det mesta liberala modernistiska tankegods föreställningen om människan som autonom.3
Men kan vi göra oss kvitt vårt arv, det materiella och det symboliska, bara så där? Ligger de inte kvar där vid våra fötter ändå, samlingarna, oavsett om vi rest oss ur dem? Går det ens att tänka museer utan föremål, är de då inte redan något annat? Och att aktivt tänka bort föremål och samlingar som redan finns där, är inte det att bortse från de komplexa museala system som de ingår i? De kommer sannolikt att fortsätta spela roll, även om de inte syns – osynlighet är ingen garant för att inte verka: “Not even nothing can be free of ghosts”, som Karen Barad skriver.4 Museerna verkar, trots fantasifulla och politiskt drivna utställningar, fortfarande hemsökas av samlingarna och den kolonialitet de representerar men som i ganska liten grad syns i museirummet. Skälen att studera föremålen idag är naturligtvis helt andra än i etnografins barndom, innan fältarbetet uppfanns för att uppnå samma mål – att förstå främmande folk och kulturer, och förhoppningsvis därigenom också själva mänskligheten. Skälen att studera föremålen idag är att de finns här. Matter matters. Att vända dem ryggen löser knappast den etnografiska krisen, det gör oss inte mindre tyngda eller hemsökta av vårt koloniala och rasistiska arv. Tvärtom behöver vi hitta sätt att relatera till denna historia, detta arv, som varken bygger på förnekelse eller ofruktbar skuld.
***

Antropologen James Siegel ägnar ett kapitel i boken Objects and Objections of Ethnography åt att analysera det omdebatterade parisiska museet Musée du Quai Branly som kan sägas vara Frankrikes motsvarighet till Världskulturmuseet. Det är ett nybyggt och nyöppnat museum ungefär jämngammalt med byggnaden vid Korsvägen i Göteborg. Det är liksom Världskulturmuseet ett prestigeprojekt med politiska förtecken, och dåvarande presidenten Jacques Chirac var drivande i dess instiftande. Det kan läsas som ett svar på den etnografiska krisen, och inkluderar liksom Världskulturmuseet äldre etnografiska samlingar. Men, där museet i Göteborg främst satsat på ideologiskt eller politiskt formulerade tematiska utställningar av tillfällig karaktär, kännetecknas Quai Branly av sina geografiskt organiserade basutställningar, som helt domineras av föremål i mörka rum med långt driven formgivning av utställningsrummet (i princip utgörs huvuddelen av ett enda sammanhängande rum med flytande rumsliga uppdelningar). Museet i Göteborg har haft som sitt raison d’être att arbeta med mångfaldsfrågor, att vara en mötesplats och att “främja interkulturellt utbyte”,5 medan det franska museets roll enligt Jacques Chirac är att hedra tidigare föraktade folk, genom att visa hur vackra föremål de producerat.6 Quai Branlys fokus på den estetiska aspekten av föremålen utgår från ett universaliserande antagande om att deras skönhet gör dem meningsfulla för alla oavsett deras etniska sammanhang.7 Det är inte vad föremålen “berättar” om detta sammanhang som gör dem intressanta, utan deras avhistoriserade estetiska kvaliteter.8 Estetiken är alltså det centrala urvalskriteriet, och museichefen har tydligt markerat att inga föremål som inte har ett eget estetiskt värde ska visas på Quai Branly.9 Siegel tolkar denna ansats som att det koloniala arvet i form av “‘[n]edlåtenhet’, ‘arrogans’, ‘misstänksamhet’, ‘förakt’, och ‘avståndstagande’ [skulle] ersättas med beundran. Och därigenom skulle uppskattningen av föremålen tillfalla nationerna där föremålen tillverkats.”10 Den etniska kategoriseringen behålls, men jämställs med exempelvis “medeltida” i “medeltida konst”. Att kategorisera ett föremål som “nigerianskt” eller “beninskt” är alltså inget annat än en förment oskyldig bestämning som kan jämställas med historiska epokbenämningar. Det nya museet är naturligtvis också tänkt att bidra till att höja Frankrikes status, inte minst eftersom föremålens enastående skönhet antas avspegla fransmännens vittberömda känsla för god smak. Föremålen har blivit en del av det franska kulturarvet och vittnar således om detta estetiska sinne – trots att de kommit till Frankrike under kolonialtiden, inte sällan på dubiösa vägar, och deras ägandeförhållanden fortfarande är oklara.

Även på Världskulturmuseet har den nationella självbilden stått i fokus när man velat spegla Sverige som ett mångkulturellt samhälle. För Quai Branly har dess fokus på den estetiska aspekten av föremål givit upphov till mycket kritik, där motsättningen mellan etnografiskt vetande och estetiska värden har provocerat alltsedan museets öppnande. Också detta har sin motsvarighet på Världskulturmuseet, men spänningen ligger där istället mellan etnografiskt vetande och politiska mål. Om etnografi i sin ursprungliga, bokstavliga betydelse innebär att “skriva folk”, betyder det i moderniserad form snarare att öka kunskapen om människor i sina samhälleliga, sociala och kulturella kontexter. Att främja interkulturellt utbyte, som Världskulturmuseets uppdrag lyder, är inte riktigt samma sak som att öka kunskapen om människor. Överhuvudtaget vet vi ganska lite om hur interkulturellt utbyte – oftast tolkat som motverkande av segregation – bäst främjas. I debatten om Världskulturmuseet har Quai Branly ofta åberopats som ett skräckexempel, som det svenska museets motsats. Men är skillnaden mellan att söka hedra tidigare föraktade folk och att främja interkulturellt utbyte egentligen så stor? I båda fallen handlar det om att stärka redan existerande självbilder: i Frankrike den om att vara den goda smakens självklara högsta instans, och i Sverige om att vara välvillighetens yttersta hemvist. I båda fallen bedrivs samtidigt också ett slags ofrivillig etnografi, eftersom de ideologiska ambitionerna inte motsvaras av den bas museet vilar på. Ett slags hemsökelsens etnografi.
***

Siegel framhåller klassifikationen som de etnografiska samlingarnas nödvändiga ingång. Samlingarna görs med andra ord tillgängliga genom klassifikationerna, men som vilket annat sorterande system som helst så fixerar och begränsar det samtidigt förståelsen. Arkivens klassifikation bekräftar alltså den rådande ordningen. Det är svårt att få tillgång till en samling som Världskulturmuseets med omkring 100 000 föremål på annat sätt än genom arkivet och dess klassifikation. Den är gjord under väldigt lång tid, ofta parallellt med att föremålen förvärvats, enligt en mängd olika ontologiska och epistemologiska principer. Dessa principer är svåra att överblicka, samtidigt som de avgör vad man kan hitta. Den pågående digitaliseringen innebär oftast ingen omvandling, inget nytänkande, utan blott ett passivt byte av medium. Det är vad man har råd med, det som finansiärer valt att bekosta, och resulterar inte i något radikalt brott med redan gjorda klassificeringar från samlingarnas långa existens i olika museikontexter.

Som Siegel påpekar sammanfaller etnografins födelse i tid och rum med en övertro på klassifikationens möjligheter. Etnografin och klassificerandet samverkade för att ordna det oordnade, tämja det vilda, och att skapa ett hem till det främmande. Det främmande blev mindre främmande genom att inordnas i ett vetenskapligt tänkande.11 Kulturforskaren och vithetsteoretikern Sara Ahmed förtydligar antropologins roll genom att visa hur den inte bara har fört främlingen närmare “oss”, utan också samtidigt skapat främlingen. Det är inte förrän det främmande förs “hem” – till exempel genom de föremål som samlades in till museerna – som det framträder för oss. Främlingen uppstår alltså inte alls ur okunskap utan är tvärtom en produkt av kunskap. Främlingen existerar inte innan vi lär känna den – i bemärkelsen producerar vetande om den. När vi lär känna främlingen förstärks också detta “vi”. “Kunskap är förknippad med formationen av en gemenskap, det vill säga, med formationen av ett ‘vi’ som vet genom (snarare än mot) främlingen.”12

De etnografiska museerna har presenterat okända och främmande föremål för en publik som inte finner sig själv eller sin egen historia direkt representerad av föremålen som visas, utan indirekt: genom att lära känna den andre. Idag försöker många av dessa museer upplösa gränserna mellan det “vi” som i en upplysningsanda vet, och den främling som ställs ut och blir känd. Det gäller inte minst museet i Göteborg. Med skiftet från etnografiskt till världskulturellt museum skulle de kategoriseringar som förut verkat bestämmande för museets praktik omkullkastas. Alla ska välkomnas som likvärdiga medlemmar i vår förmodat gemensamma kultur.13 Man vill vara en positiv röst i det samhälleliga samtalet om mångfald, och “en plats där människor kan känna sig hemma över gränser”.14 Publikens roll, och mötet med den, framhålls och utställningarna förväntas ta form i detta möte. Samtidigt har man ett uttalat utomnationellt fokus, vilket gör att mötet fortfarande sker mellan “där” och “här”, och “här” utgörs först och främst av själva utställningsrummet, medan “där” präglar innehållet i utställningarna, samt den föreställda – mångkulturella – publiken.

Genom utställningar på teman som migration och publika Eid-firanden i museets lokaler vill man spegla sin samtid som den ser ut här och nu – men det går knappast att bortse från att i den mån de gör det, är det för att “där” nu också befinner sig “här”. Olika kroppar betraktas som mer eller mindre nära det “här” som är (i) rummet – några kommer att kännas igen som sådana som har varit “här” från början, medan andra kommer att kännas igen som sådana som har kommit. Dessa djupt rotade föreställningar blir avgörande för hur kroppar passerar i museirummet, hur kroppar känns igen, som “hemma” och nära eller som de som välkomnas in i ett vi som välkomnar.15 Det kategoriserande språk enligt vilket museet en gång strukturerades håller “sakerna” på plats i magasinen, och därmed också de människokroppar som de sammankopplas med.

Den samtida urbana erfarenheten är en där “man inte kan färdas genom våra städer utan att konstant konfronteras med kulturell annanhet”, hävdar Quai Branly-intendenten Germain Viatte. Denna förtrogenhet med det främmande leder enligt Siegel till att det exotiska upplöses och blott annanhet återstår.16 Det finns inte längre några okända platser eller folk om vilka vi kan gå till ett museum och bli upplysta, och därigenom förstå vår egen särart. Alla antas ha rest överallt, om inte annat så med teknikens hjälp, smakat alla världens smaker, dansat till alla tänkbara rytmer. Detta är den moderna antropologin medskyldig till, genom sitt arbete med att nedmontera föreställningen om olika åtskilda kulturer. Därigenom antas behovet av att få annanheten förklarad för sig ha upphört, “dom” är nu förstådda – och dessutom närvarande – också utanför museisamlingarna. Ändå finns “de andra” fortfarande kvar som en stabil kategori, avmystifierad eller ej.

Världskultur behandlas ibland i singular, som en kultur, men det är ett singular som är tänkt att rymma – och förena – många. Häri ligger dess potentiellt stora vinst, men också dess problem – ett problem som det delar med andra praktiska och politiska uttryck för mångfaldsdiskursen och som utgörs av att själva grunden består av ett skillnadstänkande, om än ett välvilligt sådant. Avsikten med begreppet världskultur var att upplösa befintliga gränser, att befria oss från etnotismen.17 Kanske hade det fungerat om det inte vore för det koloniala arvet, och om man inte befunnit sig i en värld där just prefixet “värld” levde sitt eget liv – till exempel genom begreppet världsmusik, som kommit att betyda “etnisk musik”.
***

Den etnografiska krisen beskrivs ofta som ett internt fenomen, där framförallt antropologiämnets uppgörelse med den egna koloniala historien och det utvecklingsparadigm som utgjort ämnets ramar, samt framväxten av den postkoloniala kritiken, är orsaken. Det vill säga en epistemologisk kris: den vetenskapliga grund de etnografiska museerna vilade på har blivit obsolet. Men enligt Siegel finns det också externa skäl:

Innan etnologiavdelningen stängdes hade det allmänna intresset för museet minskat avsevärt: delvis beroende på att museet var underfinansierat, men också för att det som förut drev folkmassor till museet verkade ha gått upp i rök. Intresset för den etnografiske andre hade avmattats, säkert till stor del beroende på antropologernas arbete, vilka minutiöst skildrat det förnuftiga i de studerade samhällena, men också för att människorna som tillverkat föremålen blivit kända under sina etniska namn, vilket istället för att få dem att framstå som exotiska nu lämnade dem helt utan koppling till museibesökare.18

Kanske ska man förstå den stora samtida europeiska museiomvandlingen inte bara som en botgöring, som ett sätt att rätta de orätter man bidragit till under kolonialepoken, utan också som ett försök att rädda en typ av museer som i själva verket tjänat ut sin roll? Vad åstadkommer dessa ny(gaml)a museer, i sin nya postkoloniala stass, annat än att säkra museernas överlevnad ytterligare en tid? Bidrar detta liv på lånad tid verkligen till att de tidigare hånade nu istället hedras; till att interkulturellt utbyte främjas? Eller har de politiska deklarationerna bara gjort det möjligt att låta det i grunden koloniala projektet sträcka sig framåt i tiden, in i en samtid där det öppet koloniala blivit omöjligt? Är dessa museer snarare nykoloniala än postkoloniala?

Förmodligen finns det två “lösningar” på den etnografiska krisen. Den ena är radikal, men kanske utan större effekt när det gäller de koloniala hemsökelserna, och därtill inte särskilt lockande – att utplåna det arv som samlingarna utgör: lämna tillbaka eller sälja dem till högstbjudande – att rent av lägga ner hela museiverksamheten.

Detta alternativ innebär många uppenbara praktiska, etiska och epistemologiska problem. För vem tillhör dessa föremål egentligen – ofta skapade långt innan nationalstaterna var uppfunna, kanske producerade av ett folk som inte längre existerar som folk?19 Till vem ska de således lämnas tillbaka? Kan man sälja något som man inte äger, eller vet vem som rättmätigt äger? Många föremål saknar dessutom marknadsvärde – kan man verkligen bara destruera dem i så fall? Vi lämnar detta alternativ därhän som för närvarande orealistiskt.

Det andra alternativet är att lämna de universalistiska anspråken när det gäller frågan om vad etnografiska museer ska göra, och istället låta ett långsamt och omsorgsfullt arbete med samlingarna utgöra en möjlighet.20 Exemplet Quai Branly visar tydligt att det knappast är en framkomlig väg att “bara” visa föremålen, utan att kontextualisera dem, utan att låta dem berätta “sin” historia. Men vilken är då deras historia? Kan föremål berätta vilken historia som helst? Kanske berättar de i lika hög grad om omständigheterna som fört dem hit och om det nu där vi konfronteras med dem, som om det då där de en gång förvärvades?
***

Under en vecka i mars 2012 genomfördes ett labb på Världskulturmuseet i Göteborg, där cirka 40 olika föremål från fyra olika samlingar stod i fokus. Till labbet hade fyra specialister på olika delar av samlingarna bjudits in, samt en översättningsforskare med särskilt intresse för museal representation.21 Dessutom medverkade ett tjugotal andra forskare, journalister, författare och museianställda i projektet som var ett samarbete mellan delar av museets personal och Göteborgs universitets satsning på kulturarvsstudier. Projektets mål var att genom tvärvetenskapliga och interkulturella dialoger söka nya metoder för att arbeta analytiskt med samlingarna.22 Alla inblandade arbetade med att försöka relatera till föremålen, även om avståndet till dem var olika långt. Ibland handlade det om föremål som var i stort sett identiska med vardagsföremål som fortfarande används av någon av deltagarna. I andra fall om föremål som hade en direkt koppling till någons privata familjehistoria. Vissa föremåls användningsområde kunde vi bara gissa oss till utifrån kunskap om liknande föremål från angränsande områden. Ändå producerades under labbet många tankeväckande berättelser om dessa föremål. Berättelser som inte var styrda eller formade av en specifik utställningsidé, eller av en intendents vision. Inte heller av ett absolut kunskapsanspråk. Berättelserna var spretiga och mångtydiga, trogna och otrogna föremålens historia, och långt bortom genrespecifika krav på informativitet, lättillgänglighet, korrekthet etcetera. Dessa ledord är naturligtvis inte i sig felaktiga, eller möjliga att förbigå i faktiska utställningar. Men när man vill utforska föremålens möjliga betydelser, eller bryta upp epistemologiska och ontologiska försanthållanden som museiinstitutionen i sig aktiverar är dessa ledord möjligen mer hindrande än frigörande.

Genom att arbeta med utgångspunkt i samlingarna kan man tydliggöra och synliggöra tidsliga och rumsliga sammanhang och diskurser som omgärdar föremålen. Ofta är dessa sammanhang naturaliserade, eller så djupt inbäddade i föremålen och samlingarna att de blivit ett med dem. Ett sätt att närma sig dessa diskurser är att arbeta med den kommunikation som attribueras till samlingarna, det vill säga de system av representationer som definierar och systematiserar dem. Det handlar om katalogtexter, brev och dokument som finns i museets arkiv, samt texter producerade i samband med att föremålen varit utställda, om de alls varit det. Text och material definierar varandra på museet, också som representanter för “här och där”.23 Föremålen kommer från “fjärran”, medan texterna nästan alltid är “härifrån”. Fjärran är det som inte är “vi”: allt annat, resten. Denna dikotomi är i sig en kvarleva från de klassiska koloniala strukturer som var vägledande när samlingarna en gång skapades, och logiken fortlever såväl inom museets väggar som utanför dem. Texterna som alltså är producerade “här”, oftast av vita museimän, är språkliga, medan objekten som hämtats från fjärran är tysta, passiva och anonyma.

Under det veckolånga labbet arbetade vi med de utvalda föremålen och de arkivtexter som omgärdar dem. För specialisterna var det svårt att kringgå de felaktigheter och brister som fanns i den knappa informationen om föremålen, och en del tid gick åt till att försöka korrigera dessa fel, eller i alla fall synliggöra dem. Det handlade om felaktiga platsangivelser, felaktiga namn och misstolkningar av föremålens användningsområden. Anonyma porträtt uppmärksammades särskilt. Ofta angav bildtexten kort och gott “kvinna”, “man” eller “inföding”, ibland med tid och geografisk plats specificerad (även om det fanns undantag där de porträtterade människorna presenterades med namn). Detta är klassisk mark i litteraturen kring de etnografiska museernas sätt att reproducera skillnad.24 Etnografen/samlaren är noggrant bokförd, ofta är samlingen uppkallad efter honom, medan “infödingarna” typologiseras och ses som representanter för en stam, ett kön, en ålder och kanske en social position.

I många fall visade labbet att den saknade informationen inte nödvändigtvis försvunnit ut i historiens glömska; den är fortfarande möjlig att komplettera, till exempel genom efterlevande släktingar, och därmed göra människorna på bilderna till människor med namn och egna berättelser. “Dessa foton kunde vara del i någons familjealbum, idag”, sa en av specialisterna i mötet med fotografierna i samlingen. “Istället för att stanna vid frågan om vad vi ska göra av våra samlingar, borde vi fråga oss hur vi kan få dem att växa”, sa samma person. Hur kan vi flytta samlingarna med oss framåt i tiden, låta dem representera dynamik, konflikt och verkliga människor istället för främlingar utan reella kopplingar till vare sig “här” eller “nu”? En annan av deltagarna uppmanade museet att tala om henne – som en del av det kollektiv som kommit att representeras av en dammig samling – i presens. “Vi är inte borta. Vi finns, idag. Här omtalas vi i imperfekt, som om vi vore döda.” Museiföremål och museer som institutioner för representation handlar inte blott om våld begånget i det förflutna, utan om det koloniala våldets pågående efterverkningar.

I arbetet med labbet, som vi, artikelförfattarna, tillsammans med museet planerade och genomförde men med huvudsaklig roll som observatörer, inträffade några saker värda att uppmärksamma. Det första som hände under planeringen var att uppgiften att välja ut “ett begränsat antal konkreta föremål”25 sömlöst översattes i geografiska/spatiala termer. Därmed valdes fyra samlingar ut för det kommande arbetet: en aboriginsk, en samisk, en mapuchesk och en kongolesisk. Det andra som hände var att när detta geografiska/spatiala tänkesätt var etablerat för föremålen, föll diskussionerna kring vilka experter som skulle bjudas in till labbet raskt in i samma modell. De fyra specialisterna valdes således ut efter – och på grund av – att de tillskrivits samma etniska eller nationella tillhörighet som föremålen. För föremålsurvalet är det inte så konstigt, givet klassifikationssystemet i arkivet. Dock överensstämmer den uppdelningen inte med den nuvarande rumsliga situationen, eftersom föremålen idag är ordnade efter principer som har med material och funktion att göra, snarare än geografi. Exempelvis finns i magasinen ett rum med långa rader av spjut, och andra rader med sköldar. Mittemot står hyllor med korgar. I ett kallare rum finns fjädrar och pälsar – vanligen i form av rituella dekorationer. Av praktiska skäl förvaras liknande föremål tillsammans, oavsett geografiskt ursprung. Därför kan den som har tillgång till museets inre ganska lätt röra sig bortom arkivens stränga geografiska klassifikationer, och istället närma sig föremålen med andra utgångspunkter. Denna praktiska möjlighet utnyttjades inte för att tänka bortom den mycket mer abstrakta rumslighet som världens geografi utgör. Rummet rakt framför oss skrevs över av arkivkort, som istället fick bestämma vilka föremål som skulle plockas fram ur de olika magasinen.

Om valet av föremål kan skyllas på gammal ovana är det knappast lika enkelt när det gäller urvalet av specialister. Snarare är det ett uttryck för den postkolonialt informerade välvilja som präglar många museer, där man vill ge rösten åter till den som en gång tystats. Projektets huvudmål var att “avkoda outtalade förgivettaganden” i museets praktiker. Vi som utformade ramverket för projektet agerade enligt antaganden om särskilda folks särskilda koppling till särskilda platser. Det som Walter Mignolo benämner “det koloniala såret” aktiverade behovet av att komplettera den vite etnografens röst (som ljuder så starkt i samlingarna) med andra röster för att i någon grad ändra riktning på kunskapsöverföringen. Denna ansats är hedervärd och viktig, men den innebar också att labbet självt hemsöktes av etnografin och de klassificerande systemen. Detta är på ett sätt ett misslyckande, men kan samtidigt läsas som ett synliggörande av hur hemsökelserna präglar också den politiska välviljan på ett sätt som ibland tycks ofrånkomligt.

Men var hamnar vi om bara aboriginer får tala om aboriginska föremål? Om bara samer får tala om samisk kultur? Tar vi då inte flera steg tillbaka från antropologins och den postkoloniala kritikens utmanande av det klassiska kulturbegreppets fantasi om tydligt åtskilda och stabila kulturer? Att komma som aboriginsk intendent till ett svenskt museum och se bristerna i den australienska samlingen framtvingar ett omskrivande och överskrivande av koloniala berättelser.26 Men räcker det? Kan vi stilla vårt samvete, läka våra koloniala sår, om “rätt” information finns i katalogerna och på etiketterna, och om “rätt” person har bidragit med den? Är den koloniala fasen därmed överskriden? Ja kanske, men endast för att leda över i den postkoloniala fas som snarare bör kallas nykolonial.

Önskemålet att bli korrekt representerad – eller alls representerad – som vi såg hos de specialister som bjudits in till labbet – måste tas på allvar, och det måste erkännas som ett privilegium att vara fri från sådana önskningar. Samtalet kan emellertid inte stanna där. Filosofen Kwame Appiah påminner oss om att även om relationen mellan folk och föremål är viktig, finns andra möjliga kopplingar:

Kopplingen människor känner till kulturella föremål som symboliskt tillhör dem, därför att de tillverkats inifrån en värld vars mening skapats av deras förfäder – kopplingen till konst via identitet – är kraftfull. Den bör erkännas. Men vi måste påminna oss själva om andra kopplingar.27

Ett museiföremål präglas av lager av mening, lager av representation, och varje objekt i museets samling aktiverar många olika tider och berättelser: tillverkningsögonblicket; tiden då det brukades på det sätt som tillverkningen avsåg; insamlingens tid; arkiverandet på museet; eventuella utställningar som föremålet varit en del av. Och så detta nu, när vi återbesöker det. Man kan låta ett föremåls “ursprungliga” kontext förbli viktig samtidigt som man integrerar andra historier och ger andra kopplingar en framskjuten roll. Eventuellt hamnar dessa historier i konflikt med varandra, men de måste inte samsas. Att de kolliderar kan bidra till att de avtäcker kolonialitetens sätt att verka idag, på sina motstridiga sätt.
***

Etnografiska föremål gör ont, därför att de representerar ett kolonialt sår; ett våld som begåtts och som fortfarande begås.28 Som så ofta när det gäller smärta är impulsen att undvika det som gör ont, och det är så man kan läsa det sätt som etnografiska museer över Europa har hanterat sina samlingar. Att som i fallet Quai Branly enbart se till föremålens estetiska kvaliteter, eller som i fallet Världskulturmuseet placera föremålen några kilometer bort i ett gudsförgätet magasin, ger kolonialiteten nya möjligheter att hemsöka oss. Om man på allvar vill “rätta orätt”, och komma närmare det mål som exempelvis Världskulturmuseet inrättats för att åstadkomma – att vara en plats där människor kan känna sig hemma över gränser – måste man kanske, som Sara Ahmed säger, orka vara lika öm som sina ömma punkter, och vara det under lite längre tid.29 Stanna istället för att skynda vidare för att komma loss.

“Punkten sväljer meningen”, säger multikonstnären William Kentridge.330 Genom att placera föremålen i magasin långt från utställningslokalerna har man på Världskulturmuseet försökt sätta punkt för den smärtsamma berättelse föremålen representerar. Men låter sig denna punkt sättas? Samlingarna fortsätter att producera mening och vi kan, genom att ta föremålen på allvar, använda detta meningsskapande till att fortsätta skriva berättelsen och konfrontera hemsökelserna.