Moralisk rätt att förbjuda

I oktober kom den sensationella nyheten: filmstjärnan Angelina Jolie skulle regissera en film om Bosnien! Det skulle bli en kärlekshistoria, filmad i Bosnien med skådespelare från platsen.

Men känslan av sensation förvandlades snabbt till en skandal: kulturdepartementet gav inte Jolie och hennes filmteam tillstånd att filma i förbundsrepubliken Bosnien-Hercegovina. Kulturministern Gavrilo Grahovac sa att han hade fattat beslutet efter påtryckningar från Association of Women Victims of War, en organisation som representerar kvinnor utsatta för massvåldtäkter under Bosnienkriget.

Ingen hade läst manuset – inte Grahovac och inte heller de kvinnor som utövade påtryckningarna. Det har påståtts att den handlar om ett offer som blir förälskad i förövaren – våldtäktsmannen.

Om vi lägger sympatin med offren och deras känslor åt sidan. Vilken rätt, bortsett från den moraliska, kan dessa kvinnor ha haft för att kräva att filmen ska förbjudas? Kan begäran på censur rättfärdigas för att brottet är förbjudet enligt lagen? Även om så vore fallet är det ett fall för en åklagare och inte för en kulturminister.

Det råder inga tvivel om att massvåldtäkterna av bosniska kvinnor är en extremt känslig fråga. Men det betyder inte att frågan inte går att behandla. Jasmila Zbanics film Grbavica: The Land of My Dreams, som vann Guldbjörnen på Berlins filmfestival 2006, berättade brilliant historien om en kvinna som tvingades förklara för sin tonårsdotter att hon var resultat av en våldtäkt under kriget. Problemet i Jolies fall är att många bosnier, precis som många andra offer, inte gillar att utlänningar lägger sig i “deras krig”.

Tyvärr har många konstverk om kriget i Bosnien varit torftiga och bristfälliga representationer av lidandet. Att ha tragiska erfarenheter är ingen garanti för att kunna uttrycka dem konstnärligt. Det kan hända att Jolis debut som regissör slutar med att hon gör en förfärlig och okänslig film. Men kanske inte. Att kräva censur på en film innan den har hunnit göras är för mig helt obegripligt.

Låt oss inte heller glömma ett annat viktigt faktum, kopplad till massvåldtäkter: det var för att massvåldtäkter i Bosnien och Rwanda fick internationell publicitet som det erkändes som ett vapen “etnisk rensning” och ett brott mot mänskligheten år 2002.

För att komplicera saken ytterligare, huvudargumentet från kvinnorna – att de blir kränkta av tanken på att någon av dem kan ha förälskat sig i sin våldtäktsman – är mycket problematiskt för mig. Varför? För att kunna våldta kvinnorna (eller för att tortera eller döda dem) är förövarna tvungna att reducera dem till icke-människor, till “skräp” som de kallades. Genom att förneka mänskligheten hos förövarna gör offren precis vad förövarna gjorde mot dem.

Jag påstår inte att våldtäktsoffer ska glömma – det är mycket svårt. Men att avhumanisera förövarna bidrar endast till att det grundläggande problemet missförstås: vi bär alla inom oss potentialen till både godhet och ondska. I kritiska situationer finns det inget som försäkrar oss om vilken sida vi väljer.

I rättvisans namn finns ett annat mycket allvarligare problem som kvinnliga krigsoffer konfronteras med. En annan sorts förnedring som inte Angeline Jolie skapat, utan deras egna samhällen. För våldtäktsoffren var det inte lätt att återgå till ett normalt liv. Länge hade de inte ens juridisk status som krigsoffer. Detta innebar att de inte hade rätt till några pensioner eller andra sociala förmåner, vilket förvärrade “skammen” de redan fått utstå. Detta var något som uppenbarades först efter att Zbanic släppt sin film och organiserade en internationell petition.

Vore det inte bättre att ta itu med de verkliga problemen, i stället för påhittade? Kvinnorna lider säkerligen mer av att bli stämplade och uteslutna i sina samhällen, än av en påhittad kärlekshistoria från en Hollywoodstjärna.

Kontroversen i Bosnien om ministerns förbud pågick i en månad. När förbudet hävdes var det för sent. Angelina Jolie hade bestämt sig för att filma i Budapest.