Marquee Moon

“Detta” är television. Det indexikala “detta” efterliknar televisionens linjeraster som låter bilden ta form linje för linje, uppifrån och ned, och som fortsätter att framställa bilden som på samma gång närvarande och bleknande, som något som om och om igen måste skapas på nytt för att åter bli närvarande.

Still from the film. Photo: Judy Radul.

När jag säger “television” menar jag, på sätt och vis, att vi borde tala om månen. Ny teknologi beskrivs ofta med ord som refererar till en tidigare teknologi, ett syndrom som Marshall McLuhan kallar för “den hästlösa vagnen”. Till exempel användes begreppet “trådlös” för första gången om radio, och under 1930-talet biografvisades journalfilmer som syftade till att förklara det annalkande fenomenet television. Våra teknologiska ontologier är instabila – saker och ting ändrar regelbundet form. Innan televisionens födelse på 30-talet var det månen människor tittade på tillsammans. Överallt på jordklotet blickar vi, varenda natt, mot i stort sett samma måne. 1969 såg omkring 600 miljoner människor den första bemannade månlandningen på tv.

Television är att se på avstånd. Tv-kameran kan använda teleobjektiv för att få syn på det som befinner sig långt bort och tv-sändaren skickar ut signaler över stora avstånd. 1960-talets månlandning producerade de ikoniska första bilderna av jorden sedd från rymden. Detta utomjordiska perspektiv är vad Hannah Arendt kallar för en arkimedisk punkt, en distanserad blick på världen som härstammar från teleskopet. För henne representerade det en rörelse från en delad värld till en värld där perceptioner inte längre är direkta sinnesförnimmelser utan snarare någonting som filtrerats genom teknologiska instrument. Enligt Arendt (som skrev “The Conquest of Space and the Stature of Man” 1963) framhäver rymdåldern “processen” och lämnar frågorna om mening och vara därhän; den byter ut frågorna om varför och vad mot frågan om hur. “På så sätt intar processbegreppet den plats som begreppet vara tidigare hade haft, eller också uppfattas varat endast som process. Och om det en gång hörde till varats väsen att det visade sig och framträdde, så hör det till processens väsen att den själv förblir osynlig, att man endast kan sluta sig till dess förhandenvaro från vissa data, vilka inte är fenomen i egentlig mening.”1

I takt med postmodernismens utveckling förvandlades processen till någonting i sig själv gott. Men för Arendt blev processen mindre öppen i och med det “experimentella” etos som förutsätter ett vetenskapligt sätt att närma sig världen. Att simulera naturliga förhållanden i en laboratoriemiljö leder till en situation där vi inte längre litar på vår egen upplevelse av verkligheten, utan snarare på vad som går att upprepa (vad som återkommer) i experimentet. Våra experiment överskrider oss själva och initierar processer “utan återvändo”, bortom det vi kan konceptualisera eller kontrollera. Det är inte förvånande att televisionen enligt Marshall McLuhan också hyser en förkärlek för processen, “Eftersom tv:s låga definition medför att publiken i hög grad lever sig in och engagerar sig, så är de mest effektiva programmen de som framställer situationer som består av något förlopp som ska kompletteras.”2 Hans hypotes bekräftas av det faktum att lekprogrammen, pratshowerna och dokusåpornas sociala experiment är de mest varaktiga formerna av inhemsk tv.

Hannah Arendt skriver, apropå experimenten, att vi till slut lärt oss hur vi kan “upprepa processer som försiggår i solen”. Betydligt mer tvetydigt än den atomära efterapningen av solen är det månlika skenet från televisionens ljus. Detta sken dränker hemmen i ett flytande ljus som är som från en annan värld. Det lyser genom tv-skärmen, som Paul Virilio kallade “det tredje fönstret”. Walter Benjamin, som förutsåg biograffilmens chockeffekt och återgivningsteknikernas inverkan på perception och politik, skulle lika gärna kunna ha syftat på televisionen när han skrev om månen. Benjamin drar sig till minnes Berlin, varifrån en av de första stora livesändningarna – Tredje rikets sommarolympiad 1936 – visas medan han befinner sig i exil i Paris. Han skriver om ett ljus som kommer in genom fönstret i hans pojkrum, ett ljus som skapar en värld som omformar hans väsen. Inte för att det är främmande, utan snarare för att detta utflöde genom en temporär splittring skapar en rymd där “det förutvarande” redan tycks “ockupera alla platser”. I texten, betitlad “Månen”, skriver Benjamin:

Ljuset som strömmar ner från månen är inte riktat mot skådeplatsen för vår dagliga tillvaro. Den omkrets som det på ett förvirrande sätt illuminerar tycks tillhöra ett annat eller parallellt jordklot. […] Den bleka strålen som trängde in till mig genom träjalusin fick mig att förstå det. Sömnen blev orolig; månen skar den itu genom att komma och gå. När månen stod i rummet hade jag evakuerats, för rummet tycktes bara vilja ha månen som gäst. Det första min blick föll på var tvättservisens båda krämfärgade handfat. På dagen föll det mig aldrig in att uppehålla mig vid dem. […] Hur glad jag än var att uppfånga ett livstecken – även om det bara var mitt eget – från de nattliga omgivningarna, så var det ändå opålitligt och väntade bara på att likt en falsk vän föra mig bakom ljuset. Det skedde när jag hade lyft handen med karaffen för att hälla vatten i ett glas. Kluckandet från vattnet, och ljudet när jag först ställde ifrån mig karaffen, sedan glaset – allt slog emot mitt öra som en upprepning. För det förutvarande tycktes redan ockupera alla platser på det parallella jordklot som jag bortförts till. Jag fick foga mig i det. Och när jag närmade mig sängen var det alltid med farhågan att finna mig själv utsträckt där.3

Jag är inte riktigt säker på vad televisionen var. Det började smått och slutade stort. Liksom många andra former av teknologi var den en sammansättning av flera olika delar, ett sätt att se och en vana lika mycket som ett vara. Tv tycks ha varit en mottagningsplats inuti mig själv men också en sändningsplats utanför mig, belägen mycket långt bort, kanske fallen från en satellit i rymden. Jag måste vara gjord av tv. Jag är relativt säker på det. Ändå kan jag inte påstå att jag är “nära” de serier som jag varje dag brukade komma hem till: Gilligan’s Island, Barney Miller, All in the Family eller Chico and the Man. De formar en avlägsen insida. Likt Benjamins måne har televisionen en plats inuti som inte är nära.

Delar av denna text skrevs till utställningen This is Television på daad galerie i Berlin, september 2013. Den har sedan vidareutvecklats för Glänta.

Verket som gett namn åt utställningen är en 16-millimetersfilm som blandar klipp på fullmånen över Berlin och det reflekterade ljuset från en tv-skärm med utdrag ur Walter Benjamins tankar om månen från boken Barndom i Berlin omkring år 1900. Marquee Moon är ett album från 1977 av bandet Television.

Höjdpunkter från utställningen

Still from the film. Photo: Judy Radul.

Still from the film. Photo: Judy Radul.