C. elegans och magkänslan
Säg att du går ut för att köpa en ny vinterjacka. Du har en begränsad budget och efter att ha suttit och surfat har du fattat ett antal beslut i förväg: jackan måste ha en viss tjocklek, inga fåniga dragskor i midjan och helst bra innerfickor. Du hittar jackor som uppfyller kraven men kan inte bestämma dig för någon av dem. Så provar du en jacka som inte uppfyller något av kraven och köper den på stört, för att den känns rätt, nästan utan att du fattat beslutet. Du blir förmodligen ganska nöjd. Din livslånga erfarenhet av att ha vinterjacka på kroppen består av en stor mängd sensorisk information (hur den känns över axlarna, hur lätt armarna glider in i ärmarna, om den ger silhuetten en viss tyngd som du förknippar med att du känner dig snyggare, hur den luktar, hur väl fickdjupet passar dina armar och händer… för att ta några exempel) som tillsammans är mer avgörande för ett bra beslut än att uppfylla det fåtal medvetna, verbaliserade krav du ställt upp.
Du har fattat beslutet på magkänsla. I denna och liknande situationer kan magkänsla borga för ett bättre beslut än vad den kognitiva analysen gör. På samma sätt kan man tänka sig att omedveten igenkänning exempelvis kan hjälpa oss att bedöma en social situation som farlig eller hotfull och agera på det genom att fly, utan att egentligen kunna förklara varför.
Jag vet inte om man kan påstå något sådant som att magkänslan är trendig, eller att det sjätte sinnet genomgår någon form av renässans. Jag hör ju att det låter lika dumt som att påstå att öron är inne i år, eller att överarmar är trendigare än underarmar. Men det finns fog att påstå att magkänslan breddar sina revir och avmystifieras. I det syftet talar man hellre om prekognition eller intuition än om magkänsla (och än mindre om det sjätte sinnet). Det gäller exempelvis i P1:s Kropp och själ (2021), där kognitionsvetaren Paul Hemerén beskriver prekognition som en omedveten igenkänning som gör det möjligt att dra vissa slutsatser och fatta vissa beslut blixtsnabbt och utan någon egentlig tankeprocess eller medveten värdering.
Ett återkommande resultat i de experiment som gjorts kring magkänslan, eller kring beslut grundade på intuition snarare än analys, är att erfarenhet är helt avgörande för att magkänslan skall fungera, i meningen att den leder till lika bra eller bättre beslut jämfört med en analys. I ett experiment som organisations- och beteendevetaren Erik Dane genomförde 2012 instruerades försökspersoner att skilja en äkta designerväska från en välgjord kopia. Den ena hälften ombads göra en noggrann analys av väskorna, och den andra fick instruktionen att ”gå på första intrycket”. I ett annat experiment från 2018, av företagsekonomen Vinod Vincent, instruerades försökspersoner att rekrytera rätt person bland sökande till en tjänst, i det ena fallet tillsagda att grundligt läsa CV och referenser, i det andra uttryckligen genom att gå på magkänsla och fatta beslutet snabbt. I bägge experimenten gav magkänslan ett bättre beslut än analysen för de försökspersoner som hade omfattande erfarenhet och sakkunskap om handväskor respektive personalrekrytering, men ett sämre resultat än analysmetoden för de försökspersoner som var noviser och lekmän inom respektive fält.
Denna avmystifierade förståelse av magkänsla som en form av omedveten, erfarenhetsbaserad igenkänning som leder till en form av prekognition tycks vara generellt accepterad idag. Forskningen anger dock i stort sett ingenting om hur prekognitionen känns, det vill säga vad för mekanism som prekognitionen förmedlas genom. I fiktionen finns däremot exempel. De två mest kända torde vara Spindelmannens spider-sense och Harry Potters ärr. Spindelmannens prekognition har genom åren beskrivits relativt utförligt; det är en stickande, kittlande känsla som Spindelmannen tycks uppfatta med sin hud – i serierutorna illustrerad som vågiga streck i luften omkring honom – som förvarnar om fara och gör det möjligt att se runt hörn och slåss i mörker. Harry Potters ärr fungerar på motsvarande sätt som en sorts portal för prekognitionen. Det bultar och kliar och fungerar då främst som ett slags Voldemort-alarm, men kan ibland också larma på långa avstånd och mer generellt när Potters fiender triumferar eller hans vänner lider nederlag. Gemensamt för beskrivningarna är att prekognitionen förmedlas genom kroppen, den är en fysisk sensation.
*
Att varken Spindelmannens eller Harry Potters prekognition förlagts till magen får nog främst antas vara ett estetiskt val av upphovsmakarna. Det hade riskerat att bli lite löjligt och väl intimt med ständiga hänvisningar till magen och svårt att undvika det som ändå får sägas ligga i tangentens riktning: toalettsituationen. Men magens koppling till känslor är oomtvistad och återkommande. Man mår illa av oro, blir akut skitnödig av skräck, får fjärilar i magen av förälskelse och magknip av förväntansångest eller av akut längtan. Man kräks av vämjelse, av chockartad separation eller ibland av panikångest. Inom epidemiologin är det väl belagt att det finns en betydande samvarians mellan IBS (irritable bowel syndrome, ”orolig mage”) och depression samt mellan IBS och ångest, även om det är långt ifrån klarlagt om det verkligen föreligger ett orsakssamband och vad som i så fall leder till vad (om det är magbesvär som leder till depression, eller att depression leder till magbesvär, eller att en helt normalstrulig mage tenderar att tolkas som sjuklig av den som är deprimerad).
Den som intresserar sig för kopplingarna mellan kognition och sensoriska förnimmelser, och i synnerhet mellan hjärna och mage, kommer snart att få upp ögonen för en omtalad liten molekyl: serotonin. Serotonin är megakändisen bland signalsubstanser och välbekant för en ganska bred allmänhet. Det beror huvudsakligen på SSRI-läkemedlens genombrott och breda användning (de vanligaste i Sverige är Sertralin och Escitalopram), främst mot depression. SSRI är en förkortning av Selective Serotonin Reuptake Inhibitor, på svenska alltså selektiv serotoninåterupptagshämmare. Det första omtalade pillret lanserades år 1988 under namnet Prozac och skrevs in i kulturen genom Elizabeth Wurtzels bästsäljande självbiografiska roman Prozac – Min generations tröst.
Man räknar med att var tionde svensk behandlas med något antidepressivt preparat, där SSRI-gruppen står för den klart största delen; man vet att sex procent av stockholmarna behandlas med SSRI-preparat och troligen ligger andelen däromkring för övriga svenskar också. SSRI-läkemedlen innehåller inte serotonin, men de ökar det kroppsegna serotoninets effekt genom att blockera de mekanismer som begränsar serotoninets verkanstid. Resultatet uppfattas av våra celler som mer serotonin. Om det fanns en skepsis kring ”lyckopiller” förr i tiden, har serotoninet numera befäst sin särställning för välbefinnandet och fått en sådan vetenskaplig lyster kring sig att det går att beställa dess strukturformel som ett vackert smycke i silver.
Det som däremot få lekmän känner till, och som jag hajade till över när jag för första gången hörde under läkarutbildningen, är att serotonin inte i första hand är hjärnans signalsubstans, utan tarmens. Över 90 procent av kroppens serotonin finns i mag-tarmkanalen och endast en mycket liten andel skvalpar omkring i hjärnan. Exakt vad allt det där serotoninet gör i människans mag-tarmkanal är inte fullständigt klarlagt. Man har kunnat belägga så många, så komplexa, så variabla och delvis motstridiga funktioner att det är svårt att förstå vilken som är den dominerande. Därför gör man det biovetenskapen vanligtvis gör när allt är en svårbegriplig röra: man vänder sig till en enklare organism och hoppas att saken ska klarna. Helst en långt, långt enklare organism. Serotinin är en gammal, evolutionärt välbevarad och vida spridd molekyl. Den finns hos snart sagt allt slags liv, även hos växter (många frön, frukter och nötter har relativt höga serotoninkoncentrationer, och det finns en teori om att serotoninets roll i sammanhanget är att påverka magtarmkanalen hos det djur som ätit fröet så att passagen därigenom påskyndas).
Den enkla modellorganism som biologerna använder är nematoden, det vill säga rundmasken, Caenorhabditis elegans, förkortat C. elegans. Den ser ut ungefär som ett mycket litet kommatecken. Den är en millimeter lång, genomskinlig och lever i jorden, där den främst livnär sig på bakterier från förmultning. Om C. elegans kan sägas att den inte har några som helst hemligheter kvar; den är undersökt utan och innan. Dess samtliga celler har räknats och beskrivits i detalj. C. elegans är den första flercelliga organismen vars totala arvsmassa blev sekvenserad; redan år 1998 skedde det. Det vi idag förstår om apoptos, programmerad celldöd, kommer till stor del från forskning på C. elegans. Nematoden har till och med varit i rymden, och det flera gånger. Det vetenskapliga syftet med detta var främst forskning kring tyngdlöshet och dess effekter på muskelceller och åldrande, men mest känt är att C. elegans överlevde Columbia-katastrofen 2003, då rymdfärjan splittrades och föll isär i samband med återinträdet till atmosfären och sju astronauter dog.
Nematodens insatser för molekylärbiologin och för förståelsen av själva livet är nästan oöverskådliga. De har inspirerat poeten Linda Gregerson till en slags hyllningsdikt (ur diktsamlingen Magnetic North, 2008). Dikten har (förstås) titeln Elegant och är svår att citera ur eftersom den är flödande men samtidigt invecklad, varför resultatet blir att utdragen oundvikligen känns amputerade. Men eftersom den här beskrivningen av apoptos är så exceptionellt distinkt och samtidigt vacker kommer här trots allt ett försök:
its thousand and ninety invariant
cells of which
131 and always
the same
and always in a particular sequence are programmed
for extinction
[…]
Found
that death was not an afterthought. The genome
is a river too. And simpler, far
more elegant, to
keep the single system and discard the extra cells
it spawns.
Den lilla nematoden har ingen hjärna. Den är en liten transparent kropp bestående av tvärs- och längsgående muskler som i intrikat samverkan med varandra kan driva masken framåt där den liksom ålar omkring i jordhögar, förmultnad skog och komposter över hela vår planet. Vi säger att den söker föda. Fast vad betyder ”söker” i sammanhanget? Bristen på hjärna, hjärnbark och något som kan liknas vid ögon gör detta sökande till något helt annat än björktrastens sökande efter den inande myggan eller getingens sökande efter den söta fallfrukten. Det finns ingen syn som kan identifiera mat och ingen minnesbank som kan låta meddela att det här är en typisk miljö som brukar vara näringsrik. Att C. elegans ändå inte svälter ihjäl utan tycks kunna selektera mellan näringsfattiga och näringsrika mikromiljöer och röra sig mellan dem beror sannolikt till stor del på just serotonin. Nematodens muskulära framåtdrift tycks ständigt pågå, men den kan vara mer eller mindre intensiv, vilket gör att hastigheten kan varieras och den lilla kroppen bromsa in. Detta är centralt för dess överlevnad. Det har visats flera gånger, bland andra av biologen Elizabeth Sawin, att närvaron av bakterier, nematodens huvudsakliga föda, ökar produktionen av serotonin i mag-tarmsystemet. Detta förmedlar i sin tur en signal som leder till minskad muskelaktivitet och en relativ inbromsning. Motsatsen gäller också; en bakteriefattig miljö leder till ökade kroppsrörelser och ökad hastighet.
Resultatet blir att C. elegans tillbringar mer tid i bakterierika mikromiljöer än i bakteriefattiga sådana och att den därför tycks röra sig bort från näringsfattiga miljöer till näringsrikare. Detta utan att kunna se, minnas eller, såvitt vi kan förstå, viljestyra sin muskelaktivitet. Samtidigt kan inte denna försörjningsmodell sägas vara helt passiv eller slumpmässig. Den utgörs av en specifik, och för C. elegans mycket ändamålsenlig, mekanism som är resultatet av ett beteendemässigt svar på ett visst stimuli (närvaro av bakterier). Uttryckt på ett sätt som molekylärbiologer brukar avsky, skulle denna serotoninförmedlade signal kunna låta: Högt serotonin = full mage, schysst livsmiljö, chilla, här kan vi stanna ett tag. Lågt serotonin = tom mage, dålig livsmiljö, här har du ingen framtid, skynda på, migrera, migrera!
En sådan instruktion är inte någon liten fotnot till livet utan tvärtom kanske dess minsta gemensamma nämnare, paragraf 1A i den allra viktigaste manualen. Med en ännu hårdare förenkling och till ännu större förtret för de tålmodiga molekylärbiologer som kartlagt tusentals receptorer och jonkanaler för att förstå hur sådana här mekanismer hänger ihop skulle man kunna säga: Här är gott – stanna. Här är dåligt – dra. Det förefaller inte orimligt att det här är den allra första magkänslan, primitiv men livsviktig, embryot till den komplexa prekognition som omtalas och beforskas idag. Till skillnad från nematodens magkänsla medieras människans prekognition förmodligen genom hundratals eller tusentals biologiska reläer och modulatorer, men den tycks fortfarande, liksom Harry Potters ärr, förmedla det enkla budskapet: Här är dåligt – dra. (Men, tänker kanske någon, Harry Potter drar ju sällan. Oftare slåss han. Det är sant, och det är sannolikt här som hjärnbarkens komplexitet tar över och modifierar den entydiga signalen dra! hos nematoden till en mångfald av möjliga utfall hos människan.
*
Kommen såhär långt är det svårt att undvika frågan om SSRI-läkemedlen, som så många människor behandlas med, påverkar magkänslan. En och annan vaken läsare kanske ställer sig frågan om huruvida någon kommit på att mata C. elegans med Prozac och se vad som händer. Under ledning av biologen Elizabeth Sawin vid MIT har C. elegans faktiskt ”behandlats” med Prozac (fluoxetin) och det fick förväntad effekt: i närvaro av bakterier saktade den svultna nematodens framåtdrift signifikant mycket mer med Prozac än utan Prozac. Här är gott – stanna-signalen förstärktes alltså.
Det är inte utan tvekan som jag återkommer till SSRI. Min tvekan beror på att det är förödande lätt att råka låna sig åt en vulgärkritik av SSRI-preparaten genom att övertolka det vi vet från C. elegans till människan. Ett sådant resonemang skulle gå ut på att de antidepressiva läkemedlen inte bara förstärker Här är gott – stanna-signalen, utan också riskerar att försvaga signalen Här är dåligt – dra. I ett mänskligt samhälle skulle det kunna betyda att det dövar den signal som uppmanar dig att söka dig bort från en ogynnsam, fattig eller rentav farlig och nedbrytande livsmiljö. Det är inte långt till att i nästa steg utmåla SSRI-läkemedlen som en förnöjsamhetens sövande drog, som sänker motivationen att exempelvis söka sig bort från ett nedbrytande förhållande och helt enkelt ökar toleransen för dåliga livsomständigheter, och i slutändan att SSRI-preparaten därmed mixtrar med den allra viktigaste och äldsta överlevnadssignaleringen vi har.
Det är inte orimligt att ställa sig frågan om vad SSRI-läkemedlen har för effekter på samhällsnivån. Att det finns en skepsis och oro är rimligt med tanke på att det rör sig om en relativt ung läkemedelsgrupp som nu förskrivs till en såpass stor andel av befolkningen. Men att påstå att SSRI dövar grundläggande överlevnadssignalering är ett dubbelfel. Fel nummer ett har att göra med att en direkt överföring av biologiska slutsatser mellan en nematod med 302 nervceller och en människa med strax under 100 miljarder nervceller, vilka dessutom har en betydande differentiering med flera underkategorier, inte låter sig göras. Det är som att försöka dra slutsatser om världshaven utifrån vattenpölen utanför dörren. Men fel nummer två är kanske ännu allvarligare: den som läser Sawins artikel noterar att de svultna nematoder som placerades i en helt näringsfattig miljö, dvs en bakterietom miljö, inte alls påverkades av Prozac. De ringlade och ålade sig exakt lika mycket som kontrollgruppen som inte fick Prozac. De hade ju överhuvudtaget ingen serotininsignalering, och eftersom SSRI inte tillför serotonin utan enbart förstärker effekten av befintligt serotonin, ledde inte behandlingen till någon skillnad i beteende när miljön var extremt fattig. Här är dåligt – dra-signalen tycks fungera hyfsat även under inflytande av SSRI, åtminstone när det är riktigt dåligt. Sammanfattningsvis behöver man inte ens gå in på de omdiskuterade studier som antyder att SSRI räddat många liv (genom att minska suicidrisken hos deprimerade) eller de talrika personliga vittnesmålen om att ha blivit hjälpt av SSRI för att påstå att ovanstående biologistiska kritik mot SSRI är dåligt underbyggd.
*
Den som söker på ”magkänsla” och, än mer, på ”gut feeling” får mestadels träffar om att våga lita på sin magkänsla, ibland också om att ”sluta övertänka”. Politiskt kännetecknas samtiden av en ökande misstro mot vetenskapen och dess sanningsanspråk. Det som kallas för klimatförnekelse är ett av många exempel. Att USA nyligen hade en president som i direktsändning fritt spekulerade om att dricka blekningsmedel för att bekämpa coronaviruset är ett annat exempel, så groteskt att det nästan känns fånigt att nämna. Mer vanligt förekommande i vår svenska politiska verklighet är uppvärderingen av individens känslor inför samhällsföreteelser. ”Upplevd otrygghet” är ett av de tydligaste exemplen. ”Upplevd otrygghet” betraktas politiskt idag som i princip lika allvarligt som faktisk otrygghet, men genomgående är det de grupper som statistiskt har lägst risk att bli våldsutsatta (äldre kvinnor utanför storstäder) som är mest rädda. Ändå vore det politiskt självmord – till skillnad från för 20 år sedan – att försöka lugna den upplevt otrygga människan med argumentet att rädslan ofta är grundlös och irrationell. Tvärtom räcker ”upplevd otrygghet” som motiv för att anlita fler väktare och så kallade trygghetsvärdar till höga samhällskostnader. Samhället säger alltså, utan omsvep eller egentliga brasklappar, ”lita på magkänslan”. Samhället säger visserligen inte ”lita inte så mycket på SCB:s staplar och siffror”, men det är det som följer av ”lita på magkänslan” även om det är ett ofta outtalat led. Som bland annat Danes och Vincents experiment visar borde det dock ha funnits en brasklapp, det viktiga tillägget ”… om du har omfattande erfarenhet”. Om tendensen att uppvärdera magkänslan och nedvärdera vetandet fortsätter utan det tillägget, talar det mesta för att vi har att se fram emot en tid av riktigt dåliga samhällsbeslut.
Published 17 April 2024
Original in Swedish
First published by Glänta
Contributed by Glänta © Cecilia Verdinelli / Glänta
PDF/PRINTNewsletter
Subscribe to know what’s worth thinking about.