Litterär utblick: Tjeckien, andra delen

Kanske kan man säga att det mest utmärkande draget inom den samtida tjeckiska litteraturen är en strävan efter maximal autenticitet. Memoarer och dagböcker tillhör de mest populära genrerna bland både författare och läsare.

Här har utan tvivel Tjeckisk drömbok haft ett inflytande, det unika och lysande verket av Ludvík Vaculík, en av de mest originella författarna inom den “starka generationen”. Vaculík bestämde sig för att under ett år (mellan den 22 januari 1979 och den 2 februari 1980) regelbundet skriva dagbok. Varje dag antecknade han alltså allt väsentligt som han upplevde, vad han tänkte på, vilka han mötte, sina drömmar, förhör och hemliga möten med vänner inom dissidentgruppen. Han skrev med syftet att efter ett år ge ut boken på det samizdatförlag som han hade hand om. Det blev en ovanligt effektfull bok, säkerligen tack vare Vaculíks geniala förmåga att reflektera över en människas vardagliga erfarenheter i ett system som har förvandlat henne till en fredslös, också tack vare omständigheterna i hans liv, som just det året var alldeles särskilt omväxlande även på det personliga planet. Äktheten i den på detta sätt komponerade boken verkade med överväldigande intensitet.

Att representanter för den äldre generationen ger ut sina minnen är ingenting märkvärdigt och det finns ingen anledning att tala om påverkan från något annat litterärt verk. Men nu dyker det upp dagböcker och anteckningar som hänför sig till levande personer och verkliga platser också av författare i den yngsta generationen. Så har filmregissören Igor Chaun (1963) publicerat två omfångsrika delar av sin dagbok som framför allt handlar om situationen efter revolutionen men också innehåller talrika återblickar på tiden dessförinnan. Det är en ofta nästan provokativt intim dagbok, narcissistisk och hänsynslös mot de människor som den berör.

En provokativ “roman” – i själva verket också programmatiskt öppna memoaranteckningar ur den politiska och intellektuella verkligheten efter revolutionen – har skrivits av en ännu yngre författare, den katolske konvertiten Martin C Putna (1967). Hans uppslagsrika Kniha Kraft [Boken Kraft] (1995) beskriver den andliga process som ledde honom till katolicismen, hans litterära åsikter och hans bedömning av den nutida civilisationen. Formen växlar mellan personliga anteckningar och brev som kan vara adresserade till närstående eller till mer avlägset bekanta och även döda. Ofta är författarens uppkäftiga öppenhet nästan chockerande.

Slut med skriverierna om kyrkan. Kommen till det stadium då jag bara behöver sätta på radion och höra Vlks röst [den nuvarande tjeckiske kardinalen, I K] eller Fiala eller någon annan “efterträdare till apostlarna” för att det ska framkalla en kräkreflex hos migŠ Har den karln, det högsta rovdjuret, över huvud taget någon åsikt som han står för? [Vlk betyder varg på tjeckiska, övers. anm.] När han blev befordrad efter sin tjänst i Budejovice var vi alla glada – en sydtjeckisk bonde, ingen fisförnäm fröken. Det kommer att bli en kämpe. Och se – Vlks devis lyder: vad ni säger skall vara varken ja eller nej, allt som är entydigt kommer från det onda.

Eller:

Det allra stolligaste är det entusiastiska mottagandet av Milan Kunderas romaner. Det är död litteratur, full av cynism, en litteratur som förgiftar livet. Kunderas angrepp mot det som han raffinerat entomologiskt kallar ¹homo sentmentalis¹ är ett angrepp mot en av mänsklighetens rötter, nämligen den känslighet och uppriktighet som är det enda vi verkligen behöver.

Störst anstöt inom katolska kretsar väckte författarens registrering av känslor medan Salve Regina sjungs: “Hora! Maria är en hora! Hon är en hora!!!Š En hora är hon, en slampa, en subba, jag ska visa henne, antingen jag eller hon.” Det är tydligt att graden av autenticitet här har nått sin kulmen, författaren prisger sig här åt alla sina kritiker och överskrider gränserna för den goda smaken.

1998 publicerade den före detta dissidenten, undergroundförfattaren och för inte så länge sedan vice inrikesministern Martin Fendrych (1957) sina dagboksanteckningar med titeln Jako pták na dráthe [Som en fågel på ledningstråden]. Också han förde dagbok om händelserna i sitt liv mellan våren 1996 och hösten 1997, fastän något mindre systematiskt. Han var tydligt påverkad inte bara av Vaculíks metod utan också av hans uttryckssätt och förmåga att inte dra sig för att anteckna alla slags situationer, alla fakta. Ändå, säkert också på grund av författarens ställning, hans litterära begåvning och förmåga att återspegla världen som den ser ut nu, har detta blivit ett av de mest intressanta litterära verken under de senaste åren. Det är autentiska anteckningar om tankar och handlingar bland folk som för inte länge sedan var förpassade till olika pannrum, husvagnar och lagerlokaler – och som nu efter revolutionen styr landet. I boken förekommer många ofta bara flyktigt tecknade figurer, där finns också mycket bitterhet, fylleri, politisk partiskhet, liksom reflexioner över den nya samhällsstilen, över tillståndet i samhället.

Vi har kommit tillbaka från Rumänien. När man är utomlands lever man inte. I denna mediala värld finns man bara när man sitter på sin kammare framför teven, silar i sig tidningarna eller sväljer smörkokt forellŠ Alltså: man finns bara när man inte finns. Tidningarna från de dagar då jag var borta bredde jag ut på golvet och läste. En rännil av svart beklämning rann in i mig. Vad har jag med detta att göra? Frågade jag mig. Är detta min värld?
Jag har ingen annan. Och denna hög med skit säger lika mycket om mig som om andra människor. Den vittnar om oss.

Medan första delen av boken mest är ett vittnesbörd om tiden, om andra människor och om politiken bakom kulisserna, visar Fendrych sin litterära begåvning i den andra delen, som framför allt smärtsamt skildrar föräldrarnas sjukdom och död.

Även de andra mer betydande representanterna för denna generation har tydligt valt autenticiteten som den viktigaste principen i sitt skapande. Även om de inte tar till dagboks- eller memoarformen skriver de gärna i första person, men vilken form de än använder vill de framför allt ge läsaren ett intryck av att de bearbetar egna erfarenheter. På den fråga som Martin C Putna ställde sig 1995 och som jag skrev om i denna artikels första del – vilket läger kommer den nya generationen att ansluta sig till? – svarar de alltså entydigt: barnbarnens generation vänder helt klart postmodernismen ryggen.

Överdriften som metod

Under de två senaste åren har det kommit tre intressanta böcker av unga kvinnliga författare. I Deník silené manzelky[Den galna fruns dagbok] berättar Irena Obermannová (1962) en helt vanlig historia: Xénie, en ung kvinna, författarinna, journalist, mor till två döttrar, upptäcker att hennes man Petr är otrogen. Med sorgset humoristiska överdrifter beskrivs hjältinnans handlingar, hennes försök att klara sig ur en situation som hon tycker är hopplöst förtvivlad. Korta, närmast parodiska telefonsamtal med väninnorna som försöker trösta henne, det fåfänga försöket att locka tillbaka den förlupne maken eller bli framgångsrik journalist på en modetidning, de fåfänga ansträngningarna att så fort som möjligt hitta en ny kärlek som ersättning för den gamla. En situation som upplevs som tragisk förvandlas genom berättarens överdrifter till komik: omedelbart efter sin skilsmässa är det hon som tröstar sina väninnor som har blivit övergivna av sina män. Hjältinnans öde kan ses som de flesta kvinnors öde.

Hon var inte ödmjuk. Hon var inte som kvinnorna i Japan. Hon beundrade inte sin man. Hon trippade inte på tå. Hon teg inte. Hon skrev en ansökan om skilsmässa och väntade att han skulle falla på knä och säga: “Förlåt.” Varför skulle han göra det? För barnens skull, för hennes skull? Det finns så många barn och så många Xénior!
Kvinnor förstår inte denna väsentliga sak: det finns fler kvinnor. De måste hålla sig på mattanŠ

Hjältinnan försöker också begå självmord, men samtidigt som hon sväljer tabletterna ringer hon själv till doktorn och ber också brandkåren komma om hon inte skulle orka öppna dörren. Hela historien skulle riskera att bli banal om Obermannová inte hade valt en lättsam ton, om inte stunderna av självömkan hade balanserats av medvetandet om just det vardagliga och opoetiska i hjältinnans plåga och som sagt av den komiska överdriften. Som en betoning av det autentiska är sista tredjedelen skriven i dagboksform och vi förflyttas till de händelser i Xénies liv som föregick den egentliga historien, alltså till slutet av äktenskapet. Här infogas personliga upplevelser, fantasiföreställningar och noteringar om händelser i samhället. Sarkasmen i en sådan uppläggning är tydlig. Dagboken slutar med det lyckliga äktenskapets tid.

Vi är våra egna. Vi är fattiga och lyckliga. Jag hade fel. Att gifta sig är härligtŠ Och igår var det nyårsaftonŠ Petr hoppade omkring i trädgården och tände tomtebloss för oss. För oss och för vårt barn. För våra barn. För oss och hela drösen av år tillsammans. Dom ska vi väl inte sabba. Härliga tider.
Vad väntar oss under det nya året? En liten. Och mer?
Jag älskar honom.
När vi är tillsammans kan ingenting hända ossŠ

Strävan efter att skildra ett i grunden tragiskt ögonblick i livet utan att bli patetisk och sentimental, strävan efter att lätta upp nästan alltför vardagliga och banala scener genom överdrifter och uppenbara fantasier gör den här boken till ett egenartat verk. Samtidigt är den typisk för den metod som den unga litteraturen väljer.

Irena Dousková (1964) har i sin novell Hrdy Budzes(en nybildning som har uppstått genom ett barns missuppfattning av den patetiska versen: A hrdy bud¹, zes vytrval, Var stolt över att du härdat ut) använt den beprövade metoden att lägga orden i ett barns mun för att berätta om en (sin) barndom i en liten stad under det kommunistiska systemets sista tid. Berättarens naivitet ger inte bara en friskhet åt de vardagliga upplevelserna och relationerna, den gör det också möjligt att utan slitna schabloner beskriva den gamla regimens perversitet. Så här omnämner berättaren till exempel sin fritidshemsfrökens självmord:

Men Kacenka, så sa jag i alla fall till mamma, Kacenka visste inte heller varför fritisfröken gjorde så. I köket sa hon sen till pappa att det var dom där svinen som hade jagat livet ur henne. Hon menade nog ryssarna eller kanske kommunisterna, för ryssarna och kommunisterna är svin, men det får jag inte säja. Men Kacenka och Andrea Kroupová säjer det jämtŠ

Berättelsen i första person, de exakt uttryckta barnsliga känslorna och iakttagelserna, världen sedd ur ett helt annat perspektiv, där väsentliga saker ställs bredvid sådana som ur de vuxnas synpunkt är helt underordnade – allt detta ger ett sken av fullkomlig trovärdighet och blir därmed tilldragande och fängslande i dagens så föga autentiska värld. Irena Dousková inordnar sig nästan programmatiskt i den litterära strömning där autenticiteten verkar vara den väsentliga principen.

Den tredje av de kvinnliga författarna, Iva Pekárková (1963), skulle egentligen förtjäna en egen studie. Även om hennes verk till både stil och tematik skiljer sig markant från hennes jämnårigas produktion, siktar även hon alltmer mot att ge berättelsen en betonad trovärdighet. Tjugotvå år gammal lämnade Iva Pekárková illegalt Tjeckoslovakien och levde i över tio år i USA. Hon försörjde sig genom olika slags arbeten; som taxichaufför i New York var hon tvungen att i detalj lära känna denna makalösa stads topografi. Hon fascinerades framför allt av sådana kvarter som har en speciell karaktär: Brooklyn, Bronx, East Village. Efter sin återkomst till Tjeckien skriver hon också framför allt om stadens utkanter och dess speciella invånare. Medan hon i sin näst senaste roman Gang zjizvenych[De ärrigas gäng] fortfarande strävar efter att förse sin New York-historia med en fullständig intrig (nästan med romanhandling och romantik), avstår hon från detta i sin senaste bok, Muj I.Q. [Min I.Q.] (1999). Jag använder med avsikt ordet bok, för detta inte särskilt omfångsrika verk är svårt att kategorisera. De korta kapitlen, för det mesta på två sidor, kan betraktas som avsnitt ur en dagbok, som ett försök att skapa ett dynamiskt och alltmer preciserat porträtt, som ibland poetiska, ibland drastiska reportage eller essäer eller som en ovanligt brokig litania till stadens ära. Hjältinnan (med tydligt självbiografiska drag) berättar här om sin älskare som är av blandras, en horkarl, småtjuv, passionerad älskare, snygging, buse, latmask, narkoman, slagskämpe, musikant. (“I.Q. var som en 300 mil lång, tättskriven dasspappersrulle. Och jag hade hamnat i en situation då jag var tvungen att läsa hela. När jag var tvungen att rulla upp hela.”) Men hon berättar framför allt om staden, dess soptippar, gårdar, gränder och parker, dess färger och stämningar, om dess invånare och deras vanor, om gängvärlden.

På taket till I.Q:s kåk i Marlborough Houses försiggick en initiering av en flicka i ett gäng. Jag vet inte vilket, här lär ha funnits tjugosju olika gäng och subgäng, eller fyra, kanske sjutton – och om deras antal också hör till legendernas och det osäkras område, hur ska man då kunna veta vilket gäng hon initierades i?

Hon var tretton år. Det viktiga för henne var att så fort som möjligt bli medlem i ett gäng så att hon var skyddad i Marlborough Houses. (Annars skulle hemska saker kunna hända henne!) När en kille initieras i ett gäng är det värre. Han måste bevisa att han är karl. Överfalla någon. Stjäla på ett snabbköp. Döda någonŠ Men en flicka? Hon behöver bara sätta sig bekvämt på ett tak av tjärpapp. Alldeles bakom skorstenen. Och det värsta i hela initieringen är att hennes nakna bakdel fastnar i asfalten och det blir avtryck av de små stenarna där bakŠ

Pekárková har i den här boken skapat en mycket särpräglad stil, ett litterärt collage som inte saknar handlingselement men som framför allt strävar efter en dynamisk bild av staden och berättelsens båda huvudpersoner. Hennes språk pendlar mellan en nästan naturalistisk strävan efter att fånga det språk som talas där nere och ett språk fullt av poetisk symbolik.

Kommunikation hellre än provokation

Jag har naturligtvis bara nämnt ett fåtal böcker, några av de tiotals eller snarare hundratals författare som publicerar sig här i landet. (Ibland har jag en känsla av att vi i Tjeckien har fler som skriver än som läser.) Jag är medveten om att jag har förbigått en rad författare som inte är mindre framstående än de som jag har nämnt, till exempel Daniela Fischerová, Eva Kanturková, Eda Kriseová, Vladimír Macura, Pavel Verner, Miroslav Hule. Jag har talat om prosaverk av några unga ännu “okända” författare, eftersom jag trots all olikhet finner vissa gemensamma drag i deras verk, en strävan efter autenticitet som förefaller mig karaktäristisk för den här tidens litteratur. Till skillnad från författarna i de föregående generationerna föredrar de så gott som uteslutande helt intima ämnen. De bemödar sig om kommunikation med läsaren, avstår från provokativa formella framstötar, försöker skriva på ett begripligt språk, undviker sentimentalitet och patos, de är hellre ironiska, för att inte säga cyniska. De är helt främmande för allt slags moraliserande, och däri skiljer de sig från den “starka generationen”; livet är som det är, de registrerar helt enkelt och har inget behov av att själva dra några slutsatser. De känner inga tabun – framför allt inte på det sexuella området, onani är nästan ett modemotiv, otrohet betraktas som normalt, för att inte säga självklart. Huvudpersonerna super sig gärna ordentligt fulla, har gärna samlag, och droger är också något självklart. Dessa författare, och här skiljer de sig från mellangenerationen, drar sig inte heller för att släppa in vardagliga problem i sin värld, inklusive det som brukar kallas politik, de skriver ofta om den omvälvande novemberrevolutionens dagar 1989.

Denna generation har, kanske med undantag av Jáchym Topol (som jag skrev om i Ord&Bild 1:2000, där det också finns ett utdrag ur Topols roman Andel), ännu inte skapat något “stort” prosaverk, såvitt jag vet inte heller något stort drama eller något beaktansvärt diktverk. De flesta författare som jag har nämnt behärskar det litterära hantverket väl, kanske nästan alltför väl. Ibland slår det mig att några av de talangfulla personer som för femtio år sedan skulle ha blivit författare idag skriver tv-manus, gör dokumentärfilmer eller i denna det tryckta och talade ordets störtflod har gett upp sina ansträngningar innan de ens har börjat skapa. Men i det avseendet torde situationen i Tjeckien inte skilja sig särskilt mycket från situationen i vilket annat europeiskt land som helst.