Krigets nya ekologi

Krigets framtid finns i de gator, kloaker, skyskrapor och låghusmattor som bildar världens sönderbrutna städer… Vår nyare militärhistoria är interfolierad med stadsnamn – Tuzla, Mogadishu, Los Angeles, Beirut, Panama City, Hué, Saigon, Santo Domingo – men dessa sammanstötningar har bara varit en prolog, i väntan på det verkliga dramat.
Major Ralph Peters, USA:s armé

Kameran skakar. skärpan är till en början dåligt inställd. Det tar någon sekund innan man tydligt ser vad filmen föreställer.

Sen kommer fokuseringen. Med ens framstår scenen som obehagligt tydlig: mannen som halvligger på marken; gruppen med poliser som står runt honom med batongerna i händerna. Sen kommer slagen. Sparkarna. I en och en halv minut pågår misshandeln.

Klockan är tre minuter efter midnatt den tredje mars 1991. När filmen är slut ligger Rodney King orörlig på marken.

Ett drygt år senare, den 29 april 1992, frias de fyra poliser som misshandlat Rodney King av en enig jury. Samma dag exploderar Los Angeles i våldsamma upplopp, de mest brutala i USA:s historia. Under sex dagar pågår oroligheterna. Hela kvarter bränns ner, över femtio människor dödas och tusentals skadas. Först när nationalgardet intar gatorna i Los Angeles upphör våldsamheterna.

Två år tidigare, 1990, hade den då tämligen okände historikern och urbanforskaren Mike Davis publicerat sin breda analys av Los Angeles historia och framtid, City of Quartz – Excavating the Future in Los Angeles. Hans utgrävning av Los Angeles sociala och etniska spänningar framstod plötsligt som profetisk. Och i ett slag förvandlades Mike Davis till en internationellt etablerad och uppburen samhällskritiker och hans böcker och artiklar fick läsare långt utanför den akademiska världen.

Nu sitter jag i hans kök i en liten villa i centrala San Diego. Han river sig i sitt gråa skägg, tar några rejäla klunkar kaffe och påpekar att upploppen fortfarande är ett öppet sår i Los Angeles historia. I stället för att bearbeta det som hände och försöka hitta förklaringar har de flesta makthavare bara försökt glömma. Ingen har gått till botten med upploppen och ingen har orkat se de sociala och etniska förklaringarna.

“Det enda vi har fått är en berättelse om polisbrutalitet som triggade den svarta delen av Los Angeles befolkning att ta till våld. Men det där är bara en liten del av sanningen. Det var inte i första hand afromerikaner som plundrade butiker och tände eld på stan. Tittar man på de gripanden som polisen gjorde var det framför allt latinamerikaner som stod för upploppen. Och tittar man närmare på orsakerna hittar man en väv av förklaringar där polisövergrepp bara är en del av bakgrunden.”

Mike Davis lyfter framför allt fram den fattigdom som i början av 1990-talet drabbade stora delar av befolkningen när ekonomin i södra Kalifornien gick in i en djup kris. Särskilt drabbades latinamerikanska immigranter; människor som redan under 1980-talet upplevt hur lönerna sjönk och möjligheterna i livet begränsades.

“Upploppen borde egentligen beskrivas som ett postmodernt bröduppror. Det fanns tydliga varningstecken månaderna innan. Det finns ett foto som mer än något annat beskriver vad som höll på att hända. Tre dagar före julafton 1991 publicerade Los Angeles Times en bild som föreställde tusentals latinamerikanska familjer i kö till ett av soppköken i Downtown.”

Implosion och explosion

Los Angeles är ett lapptäcke av världar. Detta är ingen smältdegel – snarare en provkarta över den globala maktordningen, uppdelad efter etniska gränser. På väg från mitt hotell i Santa Monica till Mike Davis i San Diego lämnar jag motorvägen och kör genom stadsdelen Watts. Fattigdomen är så påtaglig att jag blir förvånad. Denna svarta stadsdel förefaller helt frikopplad från resten av världen. Här finns knappt några affärer. Inga restauranger. Bara gamla kåkar i olika stadier av förfall. Det här är den tredje världen nedsänkt i den första; ett vidsträckt område med tiotusentals invånare plågade av arbetslöshet, gängkriminalitet och brist på offentliga resurser.

För denna del av Los Angeles finns det bara två vägar, tänker jag, antingen implosion eller explosion, antingen undergång eller revolt.

Läser man statistiken verkar vägen mot undergång redan utstakad. I stadsdelar som Watts pågår sedan 1980-talet ett veritabelt inbördeskrig. Stadsdelens ungdomar mördar varandra i en sådan omfattning att krig är det enda ord som går att använda.

När jag några timmar senare sitter i köket hos Mike Davis frågar jag om just detta; implosion eller explosion.

Hans svar är tydligt: både och.

“Los Angeles kommer med största sannolikhet att få uppleva nya oroligheter. Fortsätter ekonomin nedåt så som det ser ut nu, är det tyvärr bara en tidsfråga innan stan exploderar i nya upplopp. Samtidigt är det ju tydligt att stadsdelar som Watts och Compton håller på att förgöra sig själva. Även om våldet mellan gatugängen har minskat något under senare år är det ändå på en sådan nivå att man måste jämföra med ett krig.”

Men, påpekar han, det är viktigt att höja blicken och sätta in de här stadsdelarnas utveckling i ett mycket större perspektiv.

Ur en hög med böcker plockar han fram en av sina senaste – Slum – och säger att man i dag kan identifiera fyra tendenser när det gäller städernas utveckling.

För det första har vi en urban tillväxt som är skild från ekonomisk tillväxt. Städer, framför allt i syd, tenderar att växa hastigt trots att ekonomin i många fall är på tillbakagång. Framför allt drivs den här tillväxten av fattiga människor från landsbygden som söker sig in mot städerna och deras slumområden.

För det andra håller de gängse definitionerna av vad en stad är för något på att förlora i förklaringsvärde. Idag sker den urbana tillväxten framför allt i städernas periferi, såväl ekonomiskt som befolkningsmässigt.

“Vi håller på att få ett helt nytt urbant landskap, ett landskap som varken är stad eller landsbygd. Den snabba tillväxten av slumområden utanför städerna i tredje världen är ett exempel. De väldiga områdena med villaförorter, köpcentrum och arbetsplatser här i Los Angeles, och på andra håll i västvärlden, är ett annat.”

För det tredje har vi fått stora stadsområden som är helt frikopplade från den globala ekonomin; i tredje världen handlar det om slummen, i USA om områden som just Watts och Compton och i Europa om förorter som Clichy-sous-Dois utanför Paris. Denna utveckling tvingar i sin tur människor att försörja sig på informella vägar samtidigt som den öppnar upp för brottslighet, extremism och fundamentalism, menar Mike Davis.

“Detta är en utveckling som ingen har förutsett. Ingen räknade för några årtionden sedan med att en så stor del av världens befolkning skulle bo i stadsområden helt utan kontakt med världsekonomin. Människorna i slummen är dessutom en social klass som inte passar in i våra gängse beskrivningar av samhällets stratifiering. De saknar till exempel den sociala kraft som arbetarklassen hade vid 1900-talets början.

Arbetarrörelsen hade en styrka eftersom den kunde stoppa produktionen. Industrialiseringen tenderade att föra människor samman. Logiken i den informella ekonomin förefaller vara den motsatta. Den informella ekonomin driver människor att utnyttja varandra. I värsta fall hemfaller de åt nihilistiskt våld, som gatugängen i Los Angeles.”

Det är lätt för makthavarna att vända ryggen åt människorna i slummen, konstaterar Mike Davis. De är, ur ett nyliberalt perspektiv, överflödiga. Samtidigt, påpekar han, är det farligt att blunda för de problem som den globala ekonomin skapar. I två böcker, The monster at Our Door – The Global Threat of Avian Flu och Buda’s Wagon – A Brief History of the Car Bomb, som båda tillkom under arbetet med Slum, ger han två exempel på varför det är fullkomligt fel att låtsas som att slummens problem bara är slummens.

“Globala epidemier och global terrorism är två problem som huvudsakligen härrör från slummen. När man talar om ‘failed states’ menar man ofta “failed cities” som Gaza city, Sadr City eller slummen i Port au Prince.

Det riktigt intressanta och obehagliga är att den amerikanska militären tidigt uppmärksammade detta förhållande, mycket tidigare än någon annan. Och den uppmärksammade den här utvecklingen ur ett mycket praktiskt perspektiv, inte teoretiskt. Enligt militären är dessa slumområden framtidens slagfält. Det är där striden kommer att stå.

Det finns två händelser i den amerikanska militärens historia under 1900-talet som mer än något annat lade grunden för denna inriktning. Dels sprängningen av den amerikanska ambassaden i Beirut i början av 1980-talet, dels reträtten från Mogadishu i början av 1990-talet. Båda dessa händelser har haft en mycket större betydelse för dagens taktik- och strategiutveckling än kriget i Vietnam.”

Egentligen, säger Mike Davis, är motståndarna i det här kriget militärt svaga. Det handlar om narkotikasyndikat, gatugäng och terrorister. Problemet är terrängen. Därför jobbar den amerikanska militären sedan flera år tillbaka hårt för att ta fram ny taktik för att kunna ta sig an den urbana slummen.

“Det mest intressanta som pågår just nu är USA:s och Brasiliens gemensamma insats i Port-au-Prince, Haiti. Jag menar att usa ser den insatsen som en möjlighet att prova och utveckla strategier för att stabilisera städer med hjälp av säkerhetsinsatser, stadsplanering och sociala insatser. En sorts modern motsvarighet till Haussmanns upprensning av Paris på 1800-talet.”

Mot denna explosiva värld av fattigdom ställer Mike Davis “ondskans paradis”. Slutna öar för den globala eliten.

I antologin Evil Paradises – Dreamworlds of Neoliberalism beskriver han och en rad andra författare och akademiker en värld av förnekelse. I grindsamhällen över hela jorden avskärmar sig eliten från den brutala verkligheten i den nyliberala ekonomins spår.

– Om södra Kalifornien har någon betydelse för utvecklingen av världens städer är det som förebild för livet i dessa skyddade enklaver.

Eller som han skriver i introduktionen till Evil Paradises:

Many of the “dreamlands” described in the pages that follow are, in fact, iterations of Los Angeles, or at least “California lifestyle”, as a global phantasmagoric ideal, which the nouveaux riches pursue with the same desperate zeal in the desert of Iran and the hills of Kabul as they do in the gated suburbs of Cairo, Johannesburg, and Beijing. But, as in autochthonic Los Angeles, Hell and the Mall are never more than a freeway drive apart. Thus the real housewives of Orange County, like their counterparts in Hong Kong’s tony-phony “Palm Springs” or Budapest’s neo-Habsburg gated communities, exploit the same labor of maids who themselves live in slums or even chicken coops on the roofs of mansions. The Metropolis-like phantasmagoria of Dubai¹s super-skyscrapers or the Olympic megastructures in Beijing arise from the toil of migrant workers whose own homes are fetid barracks and desolate encampments. In the larger perspective, the bright archipelagos of utopian luxury and “supreme lifestyle” are mere parasites on a planet of slums.

Mörk framtid

Los Angeles, november 2019. I den överbefolkade och nedgångna staden kämpar Rick Deckard för att behålla sitt förstånd. Han är en “blade runner”, en polis med uppdrag att döda genetiskt framställda replikanter vars enda brott är att de vill vara riktiga människor.

Mot en fond av förfall, brottslighet och ohämmad kommersialism jagar Rick Deckard genom ett mörkt Los Angeles. Här finns inget utrymme för mänsklighet eller närhet – bara rå ensamhet. Och över allt detta svävar väldiga reklamskepp, som skriker ut sitt budskap: köp dig fri, lämna metropolen och jorden för ett lyckligt och lugnt liv i utomjordiska villaförorter.

Mike Davis återkommer ofta till Ridley Scotts mörka skildring av Los Angeles framtid i filmen Blade Runner från 1982. Kanske inte så mycket för att han tycker den är realistisk, snarare handlar det om ett intresse för det dystopiska och det apokalyptiska. Han säger att han gärna undersöker baksidan av saker och ting; att han helst lyfter fram det aparta och det negativa.

Själv menar han att det närmast är en metod; att han genom att fokusera på det negativa ser nya mönster och nya samband.

Samtidigt som denna metod visat sig vara framgångsrik, som i hans utgrävning av Los Angeles framtid, har han fått mycket kritik för sin ensidiga fokusering på allt som är negativt. Särskilt boken Ecology of Fear – Los Angeles and the Imagination of Disaster, som kom i slutet av 1990-talet och som närmast kan beskrivas som en fristående fortsättning på City of Quartz, fick otroligt mycket kritik på just den punkten. Mike Davis anklagades för att blunda för all kunskap som gick på tvärs med hans bild av Los Angeles som ett samhälle på randen till ekologiskt och socialt sammanbrott. Samma kritik har riktats mot hans beskrivning av slummen i Slum.

“Det är ingen hemlighet att jag är fascinerad av den apokalyptiska sidan av vårt samhälle. Samtidigt tycker jag att kritiken är lite missvisande. Jag ser inte bara det dystopiska, säger han och påpekar att en av hans senare böcker, Magical Urbanism – Latinos Reinvent the US City, har en tydlig positiv grundton.

I den beskriver jag hur den latinamerikanska invandringen håller på att revitalisera våra amerikanska storstäder. Med latinamerikanerna håller döda och nedgångna stadsdelar i städer som Los Angeles och New York på att få nytt liv. Dessutom ett liv som är mer urbant än det förortsliv som präglat många amerikanska städer under efterkrigstiden.”

Men även om det finns positiva anslag i hans rika produktion av böcker och artiklar är det ändå det dystopiska anslaget som biter sig fast.

I slutet av Ecology of Fear målar han upp en bild av framtidens amerikanska storstäder. Han gör en sorts modern version av Chicagoskolans berömda uppdelning av Chicago i olika zoner. I Mike Davis bild av storstädernas utveckling är rädsla en av de starkaste drivkrafterna. Rädsla för kriminalitet och droger driver medelklassen och kapitalet allt längre bort mot det som numera kallas “edge cities”, samtidigt som innerstaden delas upp i olika zoner. Några säkra och hårt övervakade, andra övergivna av myndigheter och prisgivna åt kriminalitet, missbruk och en informell ekonomi.

I mitten av Mike Davis schema finns en liten kärna dit storstadens alla hemlösa samlas. Och längst ut i periferin, som en tydlig markering av var fokus ligger, finns en ring av fängelser. Så ser rädslans ekologi ut.