Kameler betalar inte i förskott

“Visst kan de stifta hårdare lagar. Men jag kommer ändå att ge mig iväg.” Så säger tunisiske Mohamed, som under många år uppehållit sig i Italien utan uppehållstillstånd och försörjt sig genom arbete på svartbyggen, till Bilal i hamnstaden Kélibia, bara åtta mil från Europa. Denna röst och många andra ur Fabrizio Gattis reportage där han under namnet Bilal tar sig från Senegal, via Mali, Niger och Libyen till Tunisien och vidare till Europa längs den väg som mängder av afrikanska flyktingar färdas, har varit viktiga för oss i vårt arbete med frågor om migration under det år som gått. Vi träffade Gatti under bokmässan i Göteborg i september 2014 och en vecka senare på en Eurozinekonferens om migration i Conversano, Italien, för att med utgångspunkt i hans mångåriga arbete med flykting­frågor och boken Bilal – på slavrutten till Europa prata om glapp och länkar, dels mellan de nationella nivåerna och den europeiska nivån på migra­tionens fält, dels mellan de formella systemen och de informella.

Six-meter-high, 12-km-long wall surrounding Melilla, Spain. From the exhibition “Moving Walls” in connection with the 2014 festival “Lector in fabula” in Conversano, Italy. Photo: Giovanni Cocco. Source: Lector in fabula.

Göran Dahlberg & Linn Hansén: Vi skulle vilja börja i gränserna. Det är snart 25 år sedan Berlinmuren föll, men trots att många murar onekligen rivits sedan dess så står också många av dem kvar, och många andra byggs och förstärks kontinuerligt, såväl inre som yttre. Huruvida det finns fler eller färre befästa gränser i världen idag än för 25 år sedan är svårt att uttala sig om, men våldet kring dem tycks hur som helst trappas upp.

Officiellt arbetas det överallt för att bekämpa människosmugglingen, det byggs högre murar, effektivare övervaknings- och kontrollsystem etc, vilket förstås på sätt och vis skapar bättre förutsättningar för smugglarna, som kan ta ut högre priser ju större riskerna är.

Hur förhåller du dig till föreställningen om en värld utan gränser, som diskursiv strategi eller som idé, men också som en faktisk möjlig framtid för världen? Är det överhuvudtaget ett relevant scenario för dig att adressera, en värld utan nationsgränser, med fri migration?

Fabrizio Gatti: Den lagstiftning som reglerar gränser ger upphov till illegala handlingar. Men problemet ligger inte i det faktum att det finns gränser: havet är i vissa fall en gräns, berg kan utgöra gränser. Det är möjligheten att korsa gränserna som är avgörande. Om vi närmar vi oss de samtida problemen kring migration genom att prata om själva existensen av gränser, så tror jag att vi skjuter möjligheterna att nå en överenskommelse eller lösning väldigt långt framför oss.

Europa har inte lämnat nationalismen bakom sig. När någon i Sverige hävdar att här välkomnar vi flyktingar och vi har ett bra system för att göra det, eller om en österrikare säger att vi måste stänga gränsen mot Italien för nu kommer det för många hit, så bottnar båda dessa utsagor i nationalism. Ingen i regeringsställning och få bland folk i allmänhet tänker på sig själva som europeiska med­borgare. De interna gränserna existerar i högsta grad. I ett sådant läge förflyttar vi oss väldigt långt ifrån vad som måste göras i nuläget om vi tar avstamp i frågan huruvida gränser, kring Europa eller var som helst i världen, alls ska erkännas.

Jag tycker inte att det borde finnas gränser i världen, människor borde vara fria att röra sig som de vill. Men som läget är nu, när så många människor dör vid Europas gränser varje år, fördröjer vi snarare de resolutioner och politiska beslut som krävs genom att prata om upphävandet av gränser. Skulle jag fråga en flykting, säg en syrier som över­levt en av de många förlisningarna på Medelhavet, om hon eller han tycker att det borde finnas gränser eller inte, skulle hon eller han troligen säga något i stil med: “Visst, du har rätt i att gränserna är själva skälet till att jag befinner mig i den här situationen. Men jag tror inte att människor dör för att gränser finns.” För gränser är så många olika saker: de lever vidare, mytologiskt, i människans tankar; de är geografiska avskiljare, på ena sidan Alperna pratar man italienska och på den andra pratar man tyska eller franska; och gränser är också fysiska konstruktioner.

Jag tror att vi snarare ska prata om att människor dör för att de nekas några ark papper, även om dessa papper i sig är en konsekvens av konstruk­tionen av gränser. Hur mycket kostar ett pass, bläcket på pappret? Människor dör för dessa ark.

Det som skett de senaste åren på båda sidor av Medelhavet kan inte längre talas om i termer av migration, eller immigration. Det handlar om flykt, människor hoppar i de där båtarna för att de vet vad de lämnar bakom sig. De skulle inte hoppa i om de inte var absolut tvungna.

När jag påbörjade min resa som Bilal var unge­fär 75-80 procent av mina medresenärer vad man skulle kalla “ekonomiska migranter”. De kom från väldigt fattiga förhållanden, men inte från krig eller den sortens regimer vi skulle kalla diktaturer. 20-25 procent av dem var asylsökande, till största delen från länder som ligger högst på den listan också idag: Eritrea och Somalia. Den främsta orsaken till det är att militärtjänstgöringen i Eritrea sträcker sig över 40 år, en livstidsdom. Till och från kom också många från Liberia, och från Sierra Leone, på grund av krigen där. Nu, tio år senare, har situationen förändrats: nu är 80-90 procent asylsökande, och inte bara från Eritrea och Somalia.

Människor tar sig till Libyen eller Egypten och riskerar sina liv och dör på Medelhavet för att de vet att de europeiska länderna skrivit under den internationella konventionen och inte ska kunna neka dem asyl. När människor som flytt kriget i Syrien hörde Sveriges regering säga att man beslutat att ge permanent uppehållstillstånd till alla syrier, gick de till konsulatet i Istanbul och sa “Jag hörde nyheten på radio och jag vill ansöka om uppehållstillstånd i Sverige”. De fick då svaret att de måste ansöka på plats i Sverige. “Hur skulle jag kunna göra det, jag är ju här?” “Ja, det är ditt problem.” Men man kan inte tala om resans slut utan att förhålla sig till själva resan i sig. Innan vi börjar prata om en värld utan gränser måste vi prata om problemet med papper, vi måste hitta lösningar som gör det möjligt att passera dessa gränser, det vill säga utfärda visum, öppna humanitära korri­dorer, investera i flyktingläger i Egypten, Jordanien, Libanon och stötta de stater som omhändertar enormt många flyktingar. Under 2014 har hittills 125 000 människor anlänt till Europa med hjälp av smugglare, den enda internationella verksamheten på fältet som räddar livet på människor – genom att sätta dem i båtar som sjunker.

Man skulle kunna se dessa 125 000 människor, kanske är det 130 000 vid det här laget, som motsvarande en europeisk stad. “En stor stad! Hur skulle vi kunna ta emot alla dem?” Så svarar högern. Men det bor ungefär 500 500 000 människor i EU, vilket i migrationstermer motsvarar en nation eftersom våra gränser är gemensamma. Det betyder att det går 125 flyktingar på varje europeisk stad i Göteborgs storlek, med omkring 500 000 invånare. Det vore märkligt om en hyfsat rik, europeisk stad på 500 000 invånare inte, tillfälligt eller permanent, skulle kunna ta hand om 125 personer om året. Men börjar vi tänka på frågan i nationalistiska termer – “vi gör mer och de gör inte tillräckligt” – kommer vi inte komma fram till någon­ting och människor kommer att fortsätta dö på havet. Dessutom ger den typen av argumen­tation ökat inflytande till de som påstår att vi behöver förstärka gränserna.

På sätt och vis faller detta på vårt ansvar, vi som är progressiva journalister eller författare. Många gånger tittar vi för mycket på generella, “idealistiska” problem, och undviker de prag­matiska problem vi har framför oss. EU sade sig vilja upphäva gränserna. Och så blev det, vi tog bort gränserna för pengar, och för varor, men inte för människor. Inom Europa är gränserna också fortsatt fasta, det är därför jag aktar mig för att prata om upp­hävandet av gränser. För att jag vet att de finns inuti de flesta människor. Därför vill jag att vi istället ska prata om papper.

GD & LH: Tror du att vi som skribenter och publi­cister behöver välja vilken typ av kritik vi riktar mot systemet? Vad skulle du säga är viktigast att rikta kritik mot: det europeiska migrationssystemet (lagstiftning, regelverk osv) så som det är tänkt att fungera, det vill säga hela systemet och dess grunder, eller själva det faktum att systemet inte fungerar som det är tänkt att det ska? Problemet (i den mån det går att prata om ett problem) verkar vara tvehövdat: dels fungerar det formella systemet inte i enlighet med dess egna premisser, dels kanske premisserna i sig själva inte ens är värda att slåss för. Om systemet fungerade som det var tänkt skulle det ändå inte i någon väsentlig mening förändra den fruktansvärda situationen för dagens migranter.

Du skriver i artikeln Passing the buck (Eurozine, 15.9.2014) om den båt som förliste utanför Lampedusa den 11 oktober 2013: “Och den slutgiltiga, oacceptabelt bittra ironin: en båt vid namn Libra, tillhörande den italienska marinen, var väldigt nära dessa flyktingar – precis bortom horisonten, omkring 50 kilometer bort. Mindre än en timmes resväg. Men under lång tid, alldeles för lång tid, gav varken den italienska eller den maltesiska myndigheten order om ett ingripande.” Och du avslutar med vad du kallar “en enkel och möjligen dum fråga: varför? Varför är incitamentet att förskjuta ansvaret så starkt till och med när det handlar om att rädda liv? Varför fortsätter detta spel nationerna emellan, när det är tänkt att vara en “europeisk” fråga?”

Vilka strategier är relevanta i det här läget? Är det så att härskarens verktyg inte kan montera ner härskarens hus? Eller är det tvärtom så att det är just dessa verktyg som krävs nu, att kritiken snarare måste vara immanent för att kunna göra skillnad? Är i din mening valet mellan att arbeta inifrån respektive utifrån (om det finns något sådant som en utanförposition) reellt och relevant?

Det finns nationella modeller för till exempel asylmottagning inom Europa som anses vara fungerande. Till exempel kan människor som befinner sig i det tyska systemet få tillgång till en bostad relativt snabbt, de erbjuds språkkurser och praktikplatser och behärskar därmed språket efter ganska kort tid, det är möjligt för dem att få någon typ av arbete och de flesta av dem stannar i Tyskland. Jag skulle säga att det är ett ganska bra system, när du väl är inne i det. Det svenska systemet är, som jag förstår det, ett bra system jämfört med det italienska och det grekiska. Andra modeller fungerar inte alls särskilt bra, till exempel i Italien blir du som asylsökande omhändertagen av systemet, men så snart du fått din flyktingstatus lämnas du på gatan. Vilket är orsaken till att många flyktingar frätt sönder sina fingertoppar med syra för att istället kunna ta sig till Norge eller Sverige. Efter att ha bott i åratal i gamla fabriker eller övergivna hus i Rom eller Milano så menar de sig inte hitta någon annan lösning. De enda jobb de får är under slavliknande former. Jag betraktar det som ett dåligt system.

Samtidigt beslutade den italienska regeringen i september 2013 att inleda Mare Nostrum-operationen, där man använder militärbåtar för att rädda människor från att drunkna. Vilket jag ser som en god operation i sig. Grekland ägnar sig åt “pushbacks”, de hindrar båtar och dödar människor på havet, Frankrike gör ingenting alls… Spanien ger marockansk militär tillträde till Melilla för att klubba ner de migranter som tar sig över stängslen, förra våren dog 14 personer när spansk polis sköt i vattnet där de simmade.

Jag är besviken över att de europeiska politikerna inte gjort någonting sedan Lampedusa-katastroferna, och de borde ju dessutom gjort något långt tidigare. Men jag tror fortsatt på en gemensam lösning. Ett första steg måste vara att sätta sig ner och se över de olika nationella modellerna för att sedan använda sig av de bästa aspekterna av de respektive systemen. Om EU använde pengarna de köper motorbåtar till Frontex för till att istället låta de europeiska regeringarna ta hand om flyktingar tror jag att staterna faktiskt skulle se till att hjälpa fler. Men följdfrågan blir då: är europeiska medborgare, efter årtionden av främlingsfientligt kampanjande från alla håll, även från vänster, redo att föra en sådan diskussion?

EU:s ledande medlemsstater dödar just nu den europeiska ekonomin, inte minst de södra ländernas. På Europeiska rådets möte den 24 oktober 2013, strax efter att 640 människor drunknat i Medelhavet, satte sig ledamöterna ner bara för att strax därefter resa sig upp och bordlägga den migrations­politiska diskussionen till 2014, efter valet. De var så rädda för vissa medborgares reaktioner. Jag känner stor hopplöshet inför detta.

GD & LH: I Bilal skriver du: “Det är lätt hänt att man missar själva ögonblicket när världen förvandlas till det sämre. Ondskans banalitet.” Är vi där nu?

Det ögonblicket är redan förbi. Vi passerade det när vi tecknade samarbetsavtal med de nord­afrikanska diktatorerna, utan konstitutionell för­ankring, för tio år sedan, de så kallade Europa-Medelhavsavtalen. Ett samarbete som följdes upp 2008 då Italien skrev under ett vänskapsavtal med Gaddafi som bland annat innebar en upptrappning av den gemensamma kampen mot “illegal” invandring.

Det finns ingen anledning att förvånas över att allt faller sönder nu. Vi understödde den libyske diktatorn, vi européer har ansett honom vara en god försvarare av våra gränser. Så, ögonblicket är passerat. Och det här är bara början. Jag är väldigt pessimistisk. Jag vet att vi måste fortsätta prata om de här sakerna, för vi måste agera för och försvara frihet och demokrati. Det var inte i och med Bashar al-Assads mord på sitt eget folk, inte med inbördes­kriget i Libyen, inte med Morsis regering eller al-Sisis kupp i Egypten, utan tidigare än så som vi passerade det, under tiden då jag reste som Bilal. När vi fortfarande hade möjligheter och ekonomin växte kraftigt, men istället för att bygga upp demokratin i våra länder föll vi till föga för högerns hot efter kalla kriget. Innan dess vågade ingen i Italien prata så som Lega Nord och Berlusconi, de forna fascisterna, pratar nu. Men när kalla kriget var över blandades korten bort och plötsligt tog alla till orda. Kommunistpartiet fanns inte längre, men Berlusconi fortsatte peka ut dem som ett hot, för annars skulle det inte funnits några skäl att rösta på honom. Samma sak hände i Tyskland.

Pratar man med politiker säger de att vi är tvungna att göra så här, förstärka gränserna och stänga människor ute – gör vi inte det kommer extremhögern att ta makten. Samma sak med ekonomin. Men genom att resonera på det sättet agerar de redan som ombud för extremhögern. De banar väg för dem. Och eftersom oppositionen inte tycks redo att presentera några andra lösningar är jag mycket oroad över den ekonomiska situationen. Vi står inför en mycket kaotisk situation. Den här generationens politiker ser en fri marknad som lösningen på allt och har övergett tanken på att samhälleliga institutioner skulle kunna hantera samhällets kriser. Istället sätter man all sin tilltro till marknadskrafterna. Det är ett avgörande hot mot den sociala stabiliteten – det räcker att titta på vad som hänt i Grekland.

De länder som inte tar emot några flyktingar alls påstår att det kostar för mycket. Och det finns ingen europeisk skattelagstiftning, ingen europeisk banksammanslagning. Vi har en gemensam valuta, men den svarar inte mot någon regering. Det är enormt rörigt.

En annan viktig aspekt av gränsfrågan – jag talar helst i så konkreta termer som möjligt om detta – är Dublinförordningen. Som jag nämnde tidigare bollade Italien och Malta ansvaret för att rädda den båt som höll på att sjunka utanför Lampedusa 2013 fram och tillbaka mellan sig. Båten väntade i ungefär fem timmar innan undsättning kom, och människor dog. Den främsta orsaken till detta var Dublinförordningen. Lampedusa, som är italienskt, låg närmare båten men eftersom Malta är ansvarigt för just detta geografiska område så skickades nödsignalen dit. Malta brukade förr kunna säga “Åk ni, ni är närmre”, men den dagen inväntade man besked från premiärministern om huruvida Malta skulle acceptera att ta i land dessa människor, vilket i sig tog tre timmar. Och människor dog.

Det finns ett EU-direktiv, 2001/55/EC, som ser ut att vara skrivet av en subversiv flyktingorganisation, men som i själva verket är formulerat och framröstat av Europeiska rådet. Direktivet anger att om Europa står inför stora flyktingtillströmningar så ska unionens gränser öppnas och visum beviljas. De människor som anländer ska fördelas mellan medlemsstaterna. Detta direktiv har aldrig åkallats på EU-nivå. Italien använde sig av det vid ett tillfälle, 2011, under Berlusconi-regimen. När inrikesministern insåg att 60 000 människor förväntades anlända i anslutning till revolutionerna i Tunisien och Libyen bestämde han sig för att ge alla sökande tillfälligt uppehållstillstånd på humanitära grunder, för han insåg att det inte var en realistisk möjlighet att skicka tillbaka dem. De flesta av dem ville fortsätta till Frankrike, där de hade släktingar. Några av dem gick till den franska ambassaden innan de klev i båtarna och sa: “Jag har mina föräldrar i Frankrike, jag återvände till Tunisien när jag var 18 år och inte kunde få jobb i Frankrike och de sparkade ut mig. Så jag vill återvända till Frankrike.” Flera av dem har berättat för mig att konsulatet sa: “Ok, om du betalar 4 000 euro som en garanti så kan vi utfärda ett visum.” Svaret var uppenbart: “Hade jag 4 000 euro skulle jag stanna kvar här!”

Sarkozy skickade då sin armé till gränsen mellan Italien och Frankrike för att förbereda sig för tunisiernas ankomst. Tunisier är franskspråkiga personer. Italien motsatte sig Frankrikes agerande men gjorde själva samma sak när flyktingar från Afghani­stan kom till Grekland och därifrån försökte ta sig vidare, framför allt till Storbritannien, och därmed behövde passera Italien. Italien skickade tillbaka dem. Trots att man var medveten om att Grekland inte var något alternativ sa man att “sådan är lagen”. Lagen har utformats för att skydda den europeiska nationalismen, och det är därför Europa kommer att falla, det europeiska projektet kommer att falla om vi inte sätter stopp för detta mycket snart.

GD & LH: På senaste tiden har fler och fler fall observerats där människor från till exempel Syrien kommer till Sverige via Medelhavet och Italien, och där man i Italien har mött gränspolis som valt att inte registrera deras fingeravtryck utan istället låtit dem resa vidare. Detta skulle dels kunna tyda på att Italien inte förmår hantera situationen, de låter människor passera för att de inte själva vill ta hand om dem, men det skulle också kunna läsas som att Schengensystemet på sätt och vis underminerar sig självt. Vilket, utöver att det påverkar möjligheterna för den enskilda migranten att ta sig vidare, säger något om utvecklingen av den EU-gemensamma migrationspolitiken.

FG: Fram till sommaren 2013 lämnade alla som anlände till Italien fingeravtryck. Det var standardförfarandet, och det är därför eritreaner och somalier brände sina fingertoppar. I juli förra året anlände några syrier som flytt via Egypten till Calabria i södra Italien och de är de första jag hört talas om som vägrat lämna sina fingeravtryck. De anlände och de var väl förberedda, de hade släktingar i Sverige och någon hade förklarat för dem att de inte skulle lämna fingeravtryck i Italien om de inte ville bli fast där för evigt. Så, de vägrade, och IOM (International Organisation for Migration) var på plats och försökte förklara att genom att lämna fingeravtryck kan de få statligt stöd och möjlighet att söka asyl, men de sa nej, vi kommer inte att stanna i Italien. Och det finns ingen lag som säger att du måste lämna fingeravtryck om du inte arresterats.

Trots detta ser jag det som ett stort misstag att inte registrera fingeravtryck. Så många utsatta människor är i rörelse, många av dem minderåriga. Om de kidnappas så vet ingen vart de tagit vägen, inte ens om de överlevt resan. När familj och släkt letar efter människor som flytt kan de italienska myndigheterna inte ens svara på huruvida de anlänt, eftersom de inte lämnat några fingeravtryck. När jag satt på förvaret i Lampedusa som Bilal lämnade ännu alla fingeravtryck. Därmed avgör du ditt öde, men du ger samtidigt myndigheterna ett bevis på din existens. Och skulle någon leta efter dig finns det en möjlighet att få tag på dig, att få veta att du överlevt resan.

Men, genom att lämna dina fingeravtryck så bryter du samtidigt med din personliga ambition att ta dig till en plats där du känner att du kan leva, eller där du har möjlighet att återförenas med din familj – familjeåterförening är också en personlig rättighet. Det finns mängder av fall där människor kommer till Milano på jakt efter en smugglare som kan ta dem vidare till Tyskland, och där smugglaren tar migrantens pengar, lämnar denne på gränsen till Österrike och säger “nu är du i Österrike” trots att de fortfarande är i Italien. Och gränsen till Österrike är stängd.

Inga gränser eller krav på papper kommer att hindra människor från att resa. När jag reste som Bilal chockades jag över lastbilar med 300 människor ombord, fiskebåtar med 350 personer. Nu, tio år senare, tar båtar av samma storlek upp till 600 personer. Det blir värre och värre och fler och fler dör. Vi i Europa säger att “detta händer för långt bort från oss, vad kan vi göra?” Men det som sker är följderna av våra krav på papper. Vilket betyder att vårt samhälle vänjer sig vid död. Om de 640 personer som dog utanför Lampedusa i oktober 2013 (varav 100 var barn) inte provocerar fram någon som helst känsla av förpliktelse hos politiker att gemensamt komma fram till en lösning, om de inte ens är beredda att kalla till ett gemensamt krismöte, betyder det att våra politiker är redo att räkna kroppar.

Så, det ögonblick vi pratar om har passerats för länge sedan, när Gaddafi 2004 välkomnades i Bryssel av den dåvarande ordföranden för Europa­kommissionen, italienska Romano Prodi, dit han kommit för att skriva under ett avtal med EU, eftersom han satt på olja och gas, men inte hade en tanke på att bygga ett demokratiskt samhälle.

GD & LH: Vi skulle vilja gå vidare från glappen mellan den nationella och den europeiska nivån, till huruvida det är möjligt att på något sätt utnyttja skärningspunkterna mellan de formella och de informella systemen. Är dessa gråzoner möjliga att utnyttja i någon kritisk bemärkelse? I maj arrangerade vi ett samtal kring gränser och migration, där en av deltagarna hävdade att det enda migrations­relaterade system som fungerar i Europa idag är människosmugglingen – det vill säga, fungerar i relation till sina egna premisser. Det finns många olika sorters smuggling; alltifrån människor som gör sitt bästa för att hjälpa vänner eller andra vars liv är hotade, till nätverk som utan skrupler drar nytta av människors desperata belägenhet. Men, trots att merparten av människosmugglingen, som du visar i din bok, sannolikt är hänsynslös: finns det något vi, som är kritiska till det rådande systemet, skulle kunna lära oss av smugglingen? Skulle vi som arbetar inom det formella systemet kunna lära oss något av de som arbetar informellt, delvis utanför lagar, regler, system?

FG: Smugglarna har lämnats att bli den enda internationella verksamheten att hantera migranter och asylsökande. Trots det vet jag faktiskt inte vad vi skulle kunna lära oss av dem, eftersom deras verksamhet enbart bottnar i ekonomisk vinning. Under mina resor var det den enda anledningen jag kunde se till att smugglarna gjorde vad de gjorde – pengar. Det är enklare att smuggla än att arbeta som fiskare eller som en chaufför som kör bilar med djur eller varor, för migranter lastar på och av sig själva från bilar och båtar, och de betalar för resan redan innan de kliver på. Fraktar du kameler måste de anlända oskadda till marknaden, dör de längs vägen har du problem. Så är det inte med migranter.

Den här sortens transporter av människor borde utföras av rika länder, de borde utföras av FN, av NGO:er, av EU. Proasyl, en väldigt bra stiftelse i Tyskland, har uppvaktat Europaparlamentets talman, Martin Schultz, och bett honom finansiera en civil räddningsservice på havet. Det skulle inte vara tillräckligt, men jag stöder initiativet. Vi måste slåss, och vi måste agera gemensamt för att förebygga att migranter tvingas hoppa på dessa båtar, vi måste se till att de kan ta sig över Medelhavet på andra sätt.
Frågan ni ställer är intressant, men tyvärr kan jag inte se att det finns något att lära sig av smugglarna. Kaptenen på båten som korsar Medelhavet är inte den som ska anklagas, han riskerar att fängslas, kanske är han flykting själv och har bara några dagar tidigare instruerats om hur GPS:en fungerar, och får betala mindre för resan om han kör. Medan ligorna smugglar människor för pengar, inte av humanitära skäl.
Det märkliga är att det inte är smugglarna, utan flyktingarna, som jagas och grips. När Berlusconi-regeringen antog en mycket hård migrations­lag­stiftning motiverades den med att den instiftades i syfte att komma åt smugglarna. Det är som om man skulle arrestera cigaretterna när man vill stoppa cigarettsmugglingen. Det är fullständigt motsägelsefullt. Men så är det också bara en ursäkt, och migrationsfrågan är extrem­högerns hävstång när de tar sig upp ur under­jorden, där de hållit till sedan andra världskriget. De är i allra högsta grad här nu, redo att förstöra Europa en gång till.

GD & LH: I Bilal skriver du: “Den största lögnen är att allt detta kan förändras med ord.”

FG: Jag tror att den sortens demokratiska sam­hällen vi byggt efter kalla kriget också behöver en opposition som arbetar inifrån. Vi kan hävda att vi lever i ett demokratiskt system för att vi kan prata som vi vill, med varandra på det här sättet eller skriva böcker som Bilal, som fördömer makten. Det må vara demokrati – men ingenting förändras. En kollega till mig skrev ett väldigt bra granskande reportage för några år sedan, om USA:s affärer i Europa under Bush-regimen, om hur misstänkta al-Qaida-medlemmar kidnappades och flögs till Syrien för att torteras. Jag skickade ett sms till honom när jag läst artikeln och tackade för en bra text. Han svarade: “Ja, vi kommer att ge våra barn en bättre värld.” Jag skrev tillbaka: “Jag tvivlar på det. Det viktigaste är att våra barn inte tror att vi varit medbrottslingar.” Men nu, inför allt det som pågår, måste nästa fråga bli: Är det tillräckligt? Vi skulle givetvis kunna ta oss till andra sidan havet och arbeta som volontärer och kämpa för bättre villkor. Men jag medger samtidigt att i en demokrati förblir orden det enda verkliga vapnet för samhällelig förändring, och förbättring.

Förra året var det tio år sedan jag inledde min resa som Bilal. Tio år senare står vi inför dessa skeppsbrott och massakrer på havet. Jag tror inte att vi är ensamt ansvariga, men jag tänker på alla möjligheter vi haft att agera – istället har vi stått där, förvirrade eller överväldigade eller så har vi helt enkelt rört oss därifrån, och nu blir situationen värre och värre. Har vi gjort tillräckligt för att skydda mänskligheten? Det är den huvudsakliga frågan. Jag kommer eventuellt att träffa Cecilia Malmström här i Göteborg, och om jag gör det kommer jag att fråga henne: Tycker du att vi gjort tillräckligt? Jag tror att hon kommer att svara: “Men det europeiska regelverket ser ut så…” Men gå då utanför reglerna. När de förbjöd mig att komma in på förvaret i Lampedusa sa jag att jag skulle dit oavsett. Jag har suttit häktad och stått åtalad för det. Men jag känner mig inte skyldig. Samhället har förändrats, nya storebröder övervakar oss nu. Vi har en ny framtid framför oss, men här står vi med samma gamla nationalistiska frågeställningar. Om det finns ekonomiska överenskommelser som inte tillåter vissa manövrar, placera då migrationen utanför den balansräkningen. Gör den till en del av en europeisk balansräkning. På så sätt skulle den kunna utgöra en rikedom, istället för, som de hävdar, ett problem.