Hernando de Soto och mystifieringen av kapitalet

Hernando de Sotos bok The Mystery of Capital: Why Capitalism Triumphs in the West and Fails Everywhere Else har blivit något så ovanligt som en utvecklingsekonomisk bästsäljare. Sedan boken först kom på spanska och engelska år 20001 har den översatts till ytterligare minst 19 språk, däribland världsspråk som Arabiska, Kinesiska och Ryska2 I pressen har berömmet ofta varit översvallande, vilket kan exemplifieras med citat från välkända tidningar och magasin som The Times; “… no less than the blueprint for the new industrial revolution” eller The Economist; “The most intelligent book yet written about the current challenge of establishing capitalism in the developing world”. När boken förhandsanmäldes i Sveriges största morgontidning fick vi veta att; “…om det finns någon rättvisa i världen […så är…] de Soto en given kandidat till nobelpriset i ekonomi.” 3

Flera av världens politiska frontfigurer, som Bill Clinton, Kofi Annan, George W Bush och Margaret Thatcher, Mexikos Vicente Fox och Egyptens Hosni Mubarak, instämmer i denna panegyrik. Även Luiz Da Silva och hans brasilianska vänsterregering hänvisar till De Soto som inspiratören bakom ett av sina mer genomgripande reformprogram.

Instituto Libertad y Democracia (ILD), det forskningsinstitut i Lima som De Soto har grundat och leder, har av The Economist utnämnts till världens näst mest inflytelserika think thank, med uppdrag från ILO, FN samt ett trettiotal regeringar i tredje världen och forna sovjetstater.

Bland akademiska ekonomer och utvecklingsforskare har mottagandet inte varit lika entydigt. Framträdande nobelbelönade ekonomer som Ronald Coase och Milton Friedman instämmer i hyllningskören. På andra håll, i mer undanskymda publikationer, framförs dock kritik och krav på sans och rimlighet.

Redan innan jag refererar huvuddragen i det resonemang som förunnats denna politiska och mediala framgång kan det vara på sin plats att framföra någon slags idé om varför så många tilltalas av de Sotos analys. Han säger sig inte bara ha svaret på den fråga som utgör bokens underrubrik utan erbjuder också ett enkelt recept på lösningen, som inte kräver mycket annat än den rätta viljan hos beslutsfattare och lagstiftare. Många tidigare förklaringsmodeller har innefattat ett antal, för många svårsmälta, ingredienser som de Sotos analys tycks klara sig utan. För det första så innefattar inte de Sotos lösningsförslag något behov av omfördelning eller skuldavskrivning av resurser från privilegierade grupper vare sig på ett globalt eller lokalt plan. Klyftorna mellan världens länder och regioner tillskrivs heller inte några historiska orättvisor eller positioner i en ojämlik ekonomisk världsordning. Det är inte marknadskapitalismen i sig som saknar förmåga att bringa välstånd till fattiga länder. Den är – som de Soto ofta upprepar – “the only game in town“. Vad som krävs är bara att man undanröjer de specifika institutionella faktorer som hindrar kapitalismen i tredje världen att utveckla sin fulla potential på det sätt som den sedan länge har gjort i västvärldens industri- och välfärdsstater. Här riktar de Soto den retoriska udden mot vad han uppfattar som socialisternas och marxismens monopol på att företräda de fattigas intressen.4

För det andra tar de Soto explicit avstånd ifrån den gamla weberska tanken om att de fattigas möjligheter till välfärd och förkovran fjättras av kulturellt betingade dispositioner och beteendemönster. Människor i utvecklingsländer är, menar de Soto, minst lika kapabla till innovationer, kreativitet och entreprenörskap som västvärldens. De fattiga är inte problemet utan lösningen.

Den springande punkten i de Sotos förklaring till varför länderna i tredje världen och det forna sovjetblocket dras med förlamande fattigdomsproblem är bristerna i egendomsrättliga arrangemang. Det gäller såväl de formella juridiska instituten som deras praktiska tillämpning och anpassning till faktiska omständigheter. De fattiga, menar de Soto, förfogar i själva verket över alla de materiella resurser som de behöver för att trygga sitt välstånd. Vad de saknar är i första hand formell, officiellt registrerad äganderätt över dessa tillgångar. Avsaknaden av sådana juridiska instrument innebär att de fattigas tillgångar inte kan köpas, bytas, säljas, lämnas i arv, belånas eller på annat sätt transfereras annat än inom ramarna för avgränsade nätverk, ofta underkastade parasitära lokala maktinstitutioner. Därför kan dessa tillgångar inte ligga till grund för en effektiv och dynamisk kapitalackumulation. Framförallt kan de inte fungera som säkerhet för lån som skulle kunna investeras i expansion och nyföretagande. Dessa tillgångar blir då, med de Sotos språkbruk, “dött kapital”. Den informella sektorn blir vad man brukar kalla för underkapitaliserad och kan då inte uppfylla sin fulla potential.

Att undanröja det befästningsverk av byråkrati, korruption samt irrationell lagstiftning och rättstillämpning som avgränsar den informella förfogandesfären från den formella ekonomins väldefinierade, registrerade och reglerade sfär av marknadsfunktionell privategendom är de Sotos mission. Hans exempel på hur detta murverk fungerar är på sina ställen drastiska. I ett experiment försökte forskningsinstitutets medarbetare att registrera en nyöppnad syateljé i Lima som ett helt lagligt enpersonsföretag. Skall vi tro på forskargruppens rapport fordrade detta 269 arbetsdagar á 6 timmar per dag. Avgifterna som processen medförde motsvarade 31 månaders minimilön för en peruansk arbetare. Att få ett lagligt tillstånd för att bygga hus på statlig mark krävde 207 särskilda kontakter med 52 olika myndigheter. Att sedan få lagfart på denna fastighet sägs ha krävt 728 sådana myndighetskontakter.

De Soto var under 1990-talet en av den peruanska presidenten Alberto Fujimoris närmaste rådgivare i ekonomiska frågor. Som sådan var han verksam med att genomdriva de av världsbanken och IMF initierade strukturanpassningsprogrammen, som medicin mot 80 talets skuldkris. Ingredienserna var de samma som i övriga Latinamerika. Åtstramning i den offentliga budgeten, marknadsliberalisering, frihandel, privatisering av offentliga tillgångar och verksamheter samt olika åtgärder för att dämpa lönekostnader var några. Denna politik, som går under benämningen “fuji-chocken” i peruanernas historiska närminne, tillämpades dock osedvanligt hårdhänt i Peru. Fujimoriregimen gick till och med längre än vad såväl Mario Vargas Llosas högerparti som IMF ursprungligen föreslagit. Effekterna är välbekanta; makroekonomisk stabilisering i form av budgetbalans och ett stopp på hyperinflationen, men tilltagande fattigdom och misär på grund av stigande matpriser, sjunkande reallöner och massavskedanden i offentlig sektor och konkurrensutsatta industrier. De långsiktiga tillväxteffekterna var knappast imponerande, med nya ekonomiska kriser mot 90 talets slut. Det är förmodligen mot denna bakgrund man skall förstå de Sotos intresse för varför de ekonomiska läroböckernas marknadsliberala recept fungerar så illa i många fattiga länder.

Det fenomen som de Soto i första hand refererar till känns nog igen av många som någon gång besökt de kåkstäder som omger de snabbt växande storstäderna i Asien, Afrika eller Latinamerika. Den som letar efter den passiva undersysselsättningens fattigdom kan säkert finna den, men det bestående intrycket är snarare det av en energisk ekonomisk aktivitet. Människorna som bor här har flytt landsbygden för att söka försörjning och är, under merparten av dygnets timmar, strängt upptagna med just detta. Här hittar man inte bara mängder av småhantverkare och skrotåtervinnare utan också regelrätta verkstäder, textilindustrier, snickerier, skomakerier och mindre sammansättningsindustrier för att nämna några exempel. Härifrån strömmar service till stadskärnan i form av hushållstjänster, diversearbetare, rickshawförare, gatuförsäljare och trottoarkök, prostitution och narkotikadistribution. Det är företagande i mikroformat utan registrering, legala kontrakt, skatter eller bokföring. Det är en daglig arbetskraftsförsäljning på en osäker spotmarknad utan anställningskontrakt. Det är ekonomiska transaktioner och relationer som i mångt och mycket etableras och upprätthålls utan legalt skydd och reglering. Aktörerna får förlita sig på tilliten i sociala nätverk, etablerade normsystem, den egna förmågan att mobilisera sanktioner eller den starkares välvilja gentemot den svagare.

I slummen byggs dessutom mängder av bostäder, ofta enklast tänkbara i plåt, tegel och betongblock men variationen är stor. Dessa tillgångar saknar vanligen officiella lagfartsbevis. Innevånarna är squatters på mark som tillhör staten eller någon frånvarande jordherre. Ofta byggs kåkstäderna på stenig, torr och oländig mark, på soptippar, på järnvägens bangårdar, mellan motorvägarnas körfält eller i skuggan av giftläckande fabriker. Områden som hade föga ekonomiskt värde innan ockupanterna fyllde dem med liv och som skulle återgå till samma tillstånd om de tvingades därifrån. På sina håll har caterpillars kommit och jämnat områden med marken för att skapa boendeutrymme åt medelklassen, bereda mark för växande storindustri och infrastruktur eller bara uppfylla någon storslagen utvecklingsstrategi. Det skedde i Delhi under Indira Gandhis brutala undantagstillstånd på 1970-talet och det sker i Bombay, Shanghai och Harare just nu, men det hör trots allt till undantagen.

Den ekonomiska verksamhet som bedrivs i den informella sektorn sker alltså inte bara utanför de former som de ekonomiska handböckerna tar för givna. Den är till stora delar dold för nationalräkenskapernas uppskattning av BNP och nationalförmögenhet. De Soto illustrerar fenomenet genom att påvisa att byggsektorn är förhållandevis liten och stagnerande i peruanska och brasilianska nationalräkenskaper samtidigt som försäljningen av byggmaterial är omfattande och växande.

Ekonomer, antropologer och utvecklingsforskare som ägnat sig åt att undersöka reellt existerande ekonomier har länge intresserat sig för denna informella ekonomi som verkar vid sidan av eller allt som oftast i symbios med, den formella ekonomins prisreglerade marknader och offentliga institutioner. Sådana sektorer finns i alla ekonomier men deras omfattning och karaktär varierar. Om informella ekonomier – eller uttryckt med konkurrerande etiketter; skuggekonomin, den dolda, den underjordiska, den svarta ekonomin – har det bedrivits en hel del forskning som de Soto helt och hållet ignorerar.5

Många av de allmänna iakttagelser som är relevanta och rimliga i de Sotos resonemang återfinns också i denna forskning. Vad som trots allt har gett de Soto och ILD plats i också i de utvecklingsekonomiska läroböckerna är att de faktiskt vågat sig på att kvantifiera ett värde på det döda kapital som dväljs i den informella ekonomins limbo. Metoden är okonventionell men tillräckligt heroisk och arbetskrävande för att imponera på somliga ekonometriker av facket, som själva sett sig hänvisade till de statistiska indikatorernas avskärmade horisont. Under det sista årtiondet på 1900-talet gav sig ILDs forskare ut på fältarbeten för att räkna och värdera fastigheter i fem städer. Det var alltså bara själva fastigheterna man värderade, inte värdet av de industriella och kommersiella verksamheterna. Den övervägande majoriteten var givetvis bostadshus. Förklaringen är praktisk. Produktionen i den informella sektorn verkar i skymundan men fastigheterna står där de står. Därför menar de Soto också att de summeringar man kommer fram till skall förstås som minimivärden. – Om enbart fastigheterna är värda så mycket, hur mycket blir det då inte om den produktiva verksamheten kunde räknas in? – Förutom i hemstaden Lima genomfördes undersökningen i Mexico City, Manila, Kairo och Port-au-Prince. I boken finns dock inga siffror från Mexiko redovisade och det är oklart på vilket sätt förhållanden där påverkar slutsatserna.

Inte heller får vi veta speciellt mycket om hur forskarna på fältet faktiskt bär sig åt för att ta reda på vad fastigheter som saknar formella lagfarter skulle få för marknadsvärde om de faktiskt fick sådana. Här förväntas läsarna helt enkelt förlita sig på forskarnas omdöme i en procedur som säkerligen aldrig kommer att kunna upprepas. Detta är onekligen problematiskt eftersom ett av de främsta skälen till att de Sotos skriverier väckt sådan uppmärksamhet är de häpnadsväckande höga potentiella värden som tillskrivs det döda kapitalet. Det är dessa resurser som skall lyfta de fattiga ur armodet. Resultaten från fallstudierna har fått ligga till grund för antaganden om globala genomsnittstal för andelen informella fastigheter och deras värde i 179 utvecklingsländer och före detta sovjetstater. Med hjälp av demografiska uppgifter har sedan en uppskattning av det döda kapitalets värde extrapolerats. Siffran man presenterar är svindlande; 9,34 billioner (tusen milliarder) dollar, varav 6,74 billioner härrör från städernas fastigheter.

Ett sådant astronomiskt belopp är onekligen svårt att relatera till. De Soto gör ett pedagogiskt försök genom att hävda att det är “nästan precis lika mycket som det samlade värdet av alla företag som är listade på de viktigaste aktiebörserna i världens tjugo mest högutvecklade länder.” Som oftast droppar de Soto siffror utan att besvära sig med referenser. Om man kontrollerar mot hemsidan för New York Stock Exchange så kan man konstatera att det samlade värdet (Global Market Capitalisation) enbart på denna, förvisso världens största, aktiebörs uppgick till 16 billioner dollar år 2001 och att den hade vuxit till 19,8 billioner år 2004.

Här måste man ju också fråga sig om iakttagelser från fyra storstäder i förhållandevis små länder verkligen kan ligga till grund för så precisa antaganden applicerade på Kinas och Indiens megabefolkningar eller andra, så kallade, utvecklingsländer. I en världsomspännande undersökning av de informella ekonomiernas omfattning räknades Peru, Filipinerna och Egypten, liksom för den delen Mexiko, (Haiti behandlades inte i denna rapport) bland de allra minst formaliserade ekonomierna i sina respektive regioner.6 Det gör dem givetvis till intressanta objekt för studier av själva fenomenet, men knappast till lämpliga utgångspunkter för generella slutsatser om dess globala omfattning.

Det mest uppenbara problemet vid en kritisk granskning av de Sotos kalkyl är dock att överhuvudtaget finna någon koppling mellan siffrorna på andelen informella fastigheter samt deras beräknade värde som redovisas i fallstudierna, och de antaganden om samma värden som sedan läggs till det globala demografiska materialet.7 De Sotos beräkningar utgår från att 85 procent av alla urbana fastigheter i tredje världen är informella. Det är något lägre än den andel redovisningen av ILDs egna fallstudier anger för Egypten (92 %) men betydligt högre än för Peru (53 %), Filippinerna (57 %) och Haiti (68 %). Av beräkningarna framgår också att det genomsnittliga värdet på alla dessa informella stadsfastigheter världen över antas vara så högt som 20 500 US$. Inte heller denna siffra har något uppenbart stöd i de egna fallstudierna. Det genomsnittliga värdet för Peru – det rikaste av de undersökta länderna – blir där visserligen något högre (21 471 $) men för de tre andra länderna är det å andra sidan betydligt lägre (Egypten 16 403 $, Filippinerna 14 939 $, Haiti 5 739 $)8 Merparten av världens fattiga lever i länder med betydligt lägre BNP/C än Peru, också Egypten och Filipinerna är mätt på detta sätt rikare än jätteländerna Indien och Kina.9 Som läsare lämnas man följaktligen i total ovisshet om vad som egentligen ligger till grund för de Sotos skattningar.

Några ledtrådar till hur de Soto och hans grupp burit sig åt för att bestämma värdet av den informella egendomen på landsbygden ger boken knappast ens på den nationella fallstudienivån. Här inbegrips inte bara fastigheter utan också den oregistrerade jordbruksmarken. Liksom, förefaller det, områden som förvaltas under kollektiva, kooperativa eller offentliga arrangemang. Det globala värdet av informella agrara tillgångar extrapoleras till 2,6 billioner dollar. Det är ju också en hisnande summa i sig, men som andel av det beräknade totala värdet av informella tillgångar framstår det ändå som anmärkningsvärt lågt. Detta är också ett av de Sotos budskap. Det är i städerna som potentialen finns. De senaste fem årtiondenas massiva urbanisering skall ses om en möjlighet, inte ett hot.

Ovanstående kan tyckas vara en ointressant lek med siffror. Det ligger givetvis i den informella ekonomins karaktär att den verkar i det fördolda så att dess omfattning och karaktär blir svår att uppskatta. Men själva siffran spelar en central roll i upphöjelsen av de Sotos bok, och i hyllningar till ILDs forskningsinsatser framhålls att den informella ekonomins omfattning nu har uppenbarats genom okonventionella forskningsmetoder.

Vi kan givetvis lämna den exakta kvantifieringen därhän och nöja oss med att de Soto och hans medarbetare konstaterar att den informella sektorn utgör en mycket stor andel av de undersökta städernas ekonomier och att merparten av egendomen helt saknar registrerade egendomsbevis. Då är det väl också rimligt att utgå från att detta är ett allmänt förhållande i fattiga länder. I så måtto stämmer ju de Sotos bok väl överens med många andra iakttagelser och forskningsresultat men tillför inte särskilt mycket ny kunskap. Att förstå mer om hur man förfogar över och hushållar med resurser i den informella ekonomin blir då minst lika viktigt som de traditionella ekonomihandböckernas prisreglerade transaktioner och offentliga förvaltning.

Men de Sotos anspråk är ju mer storslagna än så. Det informella kapitalets omfattning framställs ju som den avgörande orsaken till att vissa länder och regioner utvecklat välfärdsamhällen medan merparten av jordens befolkning lever i ett relativt armod. Om det informella kapitalet kunde formaliseras skulle ekonomierna i dessa länder kunna följa i den rika västvärldens spår. Om regimer och lagstiftare bara kunde mobilisera den rätta viljan och beslutsamheten och undanröja de byråkratiska och juridiska hindren skulle det döda kapitalet få liv.

Här finns all anledning att fundera lite närmare över bokens argumentation. Vad innebär det egentligen att blåsa liv i dött kapital? I de Sotos evangelium framställs det döda kapitalet på sina håll som en nedgrävd skatt. Sätt en prislapp på de fattigas kapital, gör det tillgängligt för prisreglerade transaktioner och de fattiga blir plötsligt besuttna.

Men ett samhälles potential att producera materiell välfärd bestäms ju inte i första hand av en hög med tillgångar, med eller utan prislapp, utan av det nyttoflöde som dessa tillgångar eventuellt kan ge när de kombineras med mänskliga och naturgivna resurser, och av hur detta flöde fördelar sig. Det så kallat döda kapitalet är ju i denna mening långtifrån sterilt. Det bor folk i slumstädernas kåkar och hus. Det produceras varor och tjänster också i oregistrerade företag. Att dessa tillgångar förses med formella lagfarter innebär ju inte automatiskt att det nyttoflöde de bidrar till att generera förändras. Vi skulle förvisso få en mer realistisk uppfattning av nationalräkenskaper och förmögenheter, men det formella brödet mättar inte mer än det informella.

Vad de Soto egentligen argumenterar för är att dessa tillgångar skulle kunna skapa betydligt mer välfärd om de drogs in i den formella sektorn. För detta finns det förvisso teoretiska argument. Här finns de effektivitetsargument som de Soto delar med all världens apologeter för fritt marknadsutbyte. Ur ett välfärdsperspektiv skulle man argumentera för att en formaliserad ekonomi skapar förutsättningar för att tillämpa lagstiftningar och regleringar till skydd för arbetskraft, hyresgäster och konsumenter. Exempelvis förbud mot barnarbete och skuldslaveri, regleringar av arbetsmiljö och brandsäkerhet, lagstadgade minimilöner och hyresregleringar. Om detta säger de Soto av förklarliga skäl inget. Hans formalisering av ekonomin syftar till att skydda äganderätter och underlätta fria marknadstransaktioner, inte till regleringar och sociala skyddsnät. Sådana regleringar förutsätter ju inte heller att förfoganderätter formaliseras just i riktning mot privat ägande, samma effekter kan uppnås i kooperativa eller offentliga arrangemang. Framförallt förutsätter de en välfärdsorienterad politisk vilja och styrka där en formalisering av ekonomiska relationer utgör en måhända viktig men långtifrån tillräcklig grund. I länder där politik, juridik och våldsmonopol traditionellt kontrollerats av en ekonomisk elit finns det ju också goda skäl för svaga grupper att hålla sina fåtaliga tillgångar undan offentlig kontroll.

Empiriskt finns heller inget entydigt stöd för att den formella företagssektorn skulle vara mycket mer effektiv än den informella. Tvärtom visar en del studier på att produktiviteten faktiskt skulle vara högre i den informella sektorn. Förmodligen för att arbetskraften exploateras hårdare och för att byråkratin är mindre.10 I exempelvis Taiwan som gärna framhålls som den mest dynamiska av de ostasiatiska tigerekonomierna är en betydande del av tillverkningssektorn huvudsakligen informellt organiserad. Vid sidan av den storskaliga industrin, där det statliga inflytandet tidvis varit stort, har en mycket expansiv textil- och enklare sammansättningsindustri etablerats inom ramen för vad som på sina håll beskrivits som en gerillakapitalism.11 Här organiseras kreditmobilisering, kontroll- och övervaknings-funktioner huvudsakligen inom ramen för komplexa relationer av släktband och sociala nätverk som sträcker sig över hela ost- och sydostasien och har historiska rötter i det kommersiella skikt som vid revolutionen flydde från Shanghai och andra fastlandskinesiska kuststäder.

Det argument som de Soto lägger mest tonvikt vid är dock att formalisering och registrering av egendom underlättar kreditmobiliseringen. Också detta är ju i någon mening rimligt. En förutsättning för att en bank eller annan långivare skall acceptera en fastighet eller annat kapital som säkerhet för lån är ju att tillgången kan säljas om låntagaren inte kan betala. Långivaren vill förmodligen också ha en möjlighet att kontrollera legitimiteten i låntagarens egendomsanspråk, liksom att den inte samtidigt är belånad till någon annan. Ju svårare det är att försäkra sig om dessa förhållanden desto osäkrare är säkerheten, vilket rimligen driver upp den ränta som långivaren kräver för lånet. Att formalisering och registrering av äganderätt till slumstädernas tillgångar gör det lättare för dess innevånare att låna pengar är därför svårt att förneka. Frågan är bara hur mycket lättare, och vilken betydelse detta får sluminnevånarnas välfärd? Den process där de Soto förväntar sig att formalisering av dött kapital bringar välstånd via ökad kreditmobilisering rymmer i själva verket flera komplexa tranformationer som de Soto knappast bryr sig om att problematisera. Tillgångar skall bli säkerhet, säkerhet skall ge krediter och krediter skall ge ökade inkomster.

Den forskning som bedrivits kring fattiga människors möjligheter att mobilisera krediter visar att bristen på formella lagfarter inte är den enda och långt ifrån alltid det viktigaste hindret för exempelvis sluminnevånare att låna pengar i bank. Deras avsaknad av kontakter, utbildning och språkfärdigheter liksom avsaknaden av dokumenterade och regelbundna inkomster ligger dem ofta till last även då fastigheter med formella lagfarter kan användas som säkerhet. 12 Undersökningar av kreditgivning i utvecklingsländer visar att långivare ofta kräver säkerheter vars värde är flerfalldigt högre än lånesumman. Denna transformation medför i så fall ett betydande dränage av de värden de Soto beräknar för det döda kapitalet.13 mer krediter använder dessa enbart för långsiktigt inkomstbringande investeringar. Så är inte fallet i rika västländer och säkerligen än mindre i fattiga slumstäder vars innevånare vanligen lever på minimala ekonomiska marginaler.

I de Sotos retoriska konstruktion blir ekonomiernas informella karaktär till slut inte bara en förklaring till att människor lever i fattigdom. Informell ekonomi framstår mer eller mindre som liktydigt med fattigdom. Om de fattigas ekonomiska liv bara kunde inkorporeras i den rationellt organiserade formella ekonomin skulle deras levnadsförhållanden snabbt förbättras. Fattigdom har ju egentligen inte sin grund i brist på resurser utan i brist på egendomsbevis. Därigenom blir just de förfoganderättsliga arrangemangen det enda relevanta skiljetecknen mellan formellt och informellt. Alla andra komponenter ignoreras eller behandlas såsom ingenting annat än sekundära effekter.

Den empiriska forskningen ger en betydligt mer mångfacetterad bild av den informella ekonomin. Företagen kan vara fabriker med upp till 100 anställda eller en kvinna med en badrumsvåg i ett gathörn, liksom drogkarteller och beskyddarverksamhet. Husen kan vara skjul av postsäckar och korrugerad plåt men också mer solida konstruktioner av tegel eller betongblock. Här hittar man också flerbostadshus vars inneboende betalar hyra till en hyreshaj i den informella företagssektorn. Också de hemsnickrade kåkarnas innevånare betalar inte sällan hyresliknande avgifter till lokala gangsters eller, om man så vill, beskyddare. Vandrar man tillräckligt länge i slumstaden kan man därför också stöta på luxuösa, och inte sällan välbefästa villor där sådana slumlords kan residera. Också dessa har säkerligen byggts på ockuperad mark och hör givetvis hemma i den så kallat informella egendomssfären. Informell ekonomi kan vara en ockuperad fabrik i Argentina eller svartanställda illegala emigranter som till låg betalning säsongsarbetar inom jordbruket, sköter hushållen och upprätthåller en allt större del av den arbetsintensiva servicesektorn i de rika västländerna. Där hittar man internationella nätverk av prostitution, trafficking och knarkhandel, men också byarnas livsmedelsproduktion för självhushåll och lokala marknader eller grannar och bekanta som byter tjänster med varandra.

De Sotos dualistiska distinktion mellan två homogena ekonomiska sektorer, den formella och den informella, blir då en rätt grov förvanskning av verkligheten. Rimligare är nog att se gradvisa skillnader mellan en mängd olika former av förfoganderättsliga arrangemang som i sig rymmer såväl formella som informella element i varierande grad. Denna gradskillnad är dessutom huvudsakligen kvalitativ till sin karaktär och kan därför svårligen kvantifieras på ett meningsfullt sätt. I många fall är den informella ekonomin snarast ett komplement till den formella sektorn. Som när gathörnets cigarettförsäljare blir det sista ledet i en transnationell tobaksindustris produktions- och distributionskedja.

När en sådan dualism sammanfogas med ett utvecklingshistoriskt perspektiv får de Sotos resonemang en – i mitt tycke rätt unken – bismak av gammal moderniseringsteori med rötter i en evolutionär historiesyn. Ett teoretiskt perspektiv som tar sin utgångspunkt i begreppsparen traditionellt och modernt och i förväntningar på en kumulativ och linjär utvecklingsprocess. Utvecklade moderna västländer och en utslätad och homogen modell av de produktionsformer och institutionella strukturer som etablerats där fick i denna tradition tillhandahålla en planritning för den enkelriktade utvecklingsväg som såkallat underutvecklade länder hade att vandra. Fattigdom blir då en fråga om efterblivenhet, det gäller att mobilisera de resurser som krävs för att påskynda, och undanröja de institutioner som hindrar eller bromsar, fattiga människors färd mot det utstakade målet. De Soto placerar i överensstämmelse med detta perspektiv den informella ekonomin i en traditionell, förmodern sfär. Fattiga länder har fastnat på vägen och inte lyckats frigöra sig från de informella relationernas hämmande garn.

Denna evolutionism rimmar illa med historiska erfarenheter. Det är långtifrån givet att utvecklingen rör sig i riktning mot mer formella arrangemang. Som de Soto själv påvisar innebar exempelvis utvecklingen på den brasilianska hyresmarknaden under 1980 och 1990 talens krisår att nästan hela sektorn avformaliserades. Den forskning som bedrivits på den informella ekonomins omfattning i Storbritannien visar på att sektorn ökade drastiskt i omfattning under 1970 talskrisen och Thatcherregimens efterföljande stålbad.14 Härur kan man motivera en tung invändning mot de Sotos tes. Historien bekräftar inte att förekomsten av informella arrangemang i ekonomiska relationer orsakar fattigdom och underutveckling. Ovanstående exempel visar snarare på det omvända förhållandet; på försämrade levnadsvillkor och arbetslöshet följer en växande informell ekonomi.

Andra invändningar mot evolutionär tolkning kan man härleda ur världsekonomins globalisering. När världens ekonomier i allt högre grad integreras på global nivå, genom tilltagande handel, migration och finansiella flöden samt allt större transnationella företag och ekonomiska nätverk, undergrävs räckvidden i de formella institutioner som reglerat förfoganderättsliga arrangemang och andra former av ekonomisk samverkan på nationell och regional nivå.

Konkret yttrar det sig på många sätt. Den illegala migrationen innebär att en betydande del av världens befolkning är fullkomligt hänvisade till att arrangera sin försörjning informellt. Generellt innebär tilltagande etnisk segregation, främst av arbetsmarknader men säkerligen också av exempelvis fastighets- och kreditmarknader på många håll, goda möjligheter för den informella ekonomin att växa på den formella ekonomins bekostnad. Svårigheten att komma överens om förfoganderättsliga arrangemang kring globala kollektiva nyttigheter som världshavens fiskreserver, vetenskapliga upptäckter, upphovsrätter, eller den knappa resurs som utgörs av exempelvis stratosfärens begränsade uthållighet inför den mänskliga produktionsapparatens påverkan, är andra exempel på detta. Den ekonomiska aspekten av senaste årens globaliseringsdebatt handlar kanske i första hand om hur en sådan formalisering av ekonomiska relationer skall utformas. Här finns ingen entydig väg. Här står intressen och ideologiska ställningstaganden mot varandra. MAI-förslagets anspråk på skydd för internationella investerare står mot krav på tobinskatter, sanktioner mot skatteparadis, eller Kyotoprotokollets utsläppsreglering. Open source står mot intellectual property rights.

Detta konfliktperspektiv leder direkt vidare till vad som enligt min mening är de Sotos allra svagaste punkt. Med mina mest vidsynta glasögon på skulle jag nog kunna överse med merparten av de invändningar som hittills formulerats. Det finns trots allt ingen anledning att invända mot påståendet att den informella sektorn omfattar en mycket stor del av många fattiga länders ekonomier. När alla faktorer vägs in så verkar det rimligt att anta att detta på många sätt försvårar för dem som lever i dessa länder, även om orsakssambanden som sagt inte alls är entydiga. Förutsättningarna för en starkare part att exploatera och förtrycka den svagare blir knappast heller mindre för att förfoganderätten är informell.

Det är när han börjar diskutera hur man skall åstadkomma mer effektiva och välfärdsskapande institutionella arrangemang som de Sotos förenklingar blir riktigt enerverande. Det handlar främst om att rätta till en del missförhållanden i lagstiftning, rättstillämpning och byråkrati. Vilka dessa är kan man identifiera genom att jämföra det framgångsrika Väst med det fattiga Öst och Syd. Förlorarna är få och föga ömkansvärda; de är korrupta byråkrater och deras kollaboratörer bland en liten konkurrensskyddad grupp av näringsidkare som monopoliserat den formella sektorn. Alla andra, de som kan se framåt och vill skapa nytt istället för att bevara det bestående, från slummens fattiga entreprenörer till internationella storkapitalister, framstår som otvetydiga vinnare.

De Soto hänvisar till den historiska utveckling som framgångsrika industriländer redan genomgått. Hänvisningarna till den europeiska utvecklingen är svepande trots att litteraturen på området är både omfattande och full av kontroverser. De Soto nöjer sig med att påpeka att något uppenbarligen händer i övergången från feodala till kapitalistiska egendomsrelationer. Det är i Förenta Staternas historia han hittar sina konkreta exempel. Den ideologiskt laddade historia som de Soto återberättar här är bekant från såväl Hollywoods filmdukar som historiska avhandlingar. Det är berättelsen om den stora fronten i väster där nybyggare, boskapsuppfödare och guldgrävare successivt etablerar ett formaliserat system för exklusiv äganderätt över betesmarker, odlingar, bosättningar, gruvor och inmutningar.15 Precis som dagens sluminnevånare hade de börjat som squatters, ockupanter och precis som merparten av tredje världens bönder saknade de till en början formella lagfarter på den mark de nyttjade. Det är det amerikanska systemets förmåga att omvandla de utomlagliga regler och sedvänjor som ockupanterna utformade till äganderättslagstiftning som enligt de Soto skapat själva grundvalen för den dynamiska kapitalismen.

Det är denna judiciella utveckling som de Soto vill överföra på de fattiga länderna. Formellt utomlagliga anspråk måste, säger han, accepteras och integreras i det formella systemet. Det är förvisso en revolutionär tes men det är inte lätt att se vart de Soto tänker sig att den skall leda. Det institutionella landskap som de Soto vill bygga om har föga gemensamt med 1800-talets nordamerikanska vildmarker. Här står faktiskt en hel massa motstridiga rättsanspråk mot varandra. Vem är det egentligen som skall tillerkännas formell äganderätt? Och vilka konkreta rättigheter och skyldigheter följer på en sådan formalisering?

Inte heller de Sotos nordamerikanska favoritexempel är fritt från sådana konflikter. Förutom den mest uppenbara, att urinvånarna med våld berövades rätten till sina jaktmarker och odlingar till förmån för erövrarnas expansion, så stod också nybyggarnas anspråk i konflikt såväl med varandra som med andra intressenter. Federala och delstatliga myndigheter hade sålt och fördelat landkoncessioner till gruv- och järnvägsbolag. Strider mellan bolag och nybyggare är ett återkommande inslag i de expanderande Förenta Staternas historia.

Än mer komplexa var sådana motsättningar i den europeiska moderniseringsprocessen där den relativa knappheten på jord var betydligt större och arvet från feodala strukturer påtagligt. I det förmoderna Europa kunde det, som Marc Bloch en gång formulerade det, vara omöjligt att peka ut någon viss person som ägare till ett bestämt markstycke.16 De anspråk som olika intressenter kunde hävda över jorden och de frukter den gav förgrenade sig såväl horisontellt som vertikalt i det sociala rummet. Mellan den brukande bonden, dennes närmaste jordherrar och vidare i den feodala hierarkin till den regalrättsliga nivån, samt mellan brukaren och dennes släkt, bygrannar och andra nätverk för lokal samverkan.

Äganderättsbegreppet i snäv juridisk mening räcker inte till för att begreppsliggöra ett sådant grenverk. Rimligare är ett tänka sig knippen av rättsanspråk som reglerar individers och gruppers rätt att förfoga över olika resurser.17 Sådana knippen konstrueras och understöds inte bara av formell lagstiftning och statsmaktens sanktionsmöjligheter utan också av sociala nätverk, sedvanor, normer och värdeskalor. I slutändan sätts gränserna för varje individs eller grupps förfogandepotential snarast av den legitimitet som deras anspråk tillerkänns av övriga berörda parter eller av de maktresurser de olika parterna förmår att mobilisera. Fördelningen av sådana rättsknippen formeras inte bara på individuell nivå utan också utifrån sociala kategorier som stånd, kast, klass, kön och etnisk hemvist.

Ägande- eller andra typer av förfoganderätt utrycker alltså inte i första hand individers relationer till specifika tillgångar; utan relationer mellan individer förmedlade i deras relation till dessa tillgångar. De manifesterar, som Karl Marx en gång definierade saken, sociala relationer. De Soto är inte alls främmande för denna definition utan återupprepar den uppskattande på flera ställen. Man kan dock fråga sig om han är beredd att dra de rimliga konsekvenserna av en sådan förståelse.

Knippen av förfoganderättsliga anspråk kan spaltas upp och ges många olika dimensioner. Tre som ofta nämns är rätten att bruka en tillgång, rätten till det överskott den genererar samt rätten att göra transaktioner med den. Andra viktiga dimensioner är graden av exklusivitet, alltså möjligheten en intressent har att utestänga andra, liksom graden av formalitet i rättigheternas utformning.18 Dessa dimensioner är ömsesidigt beroende av varandra. Förändras en så förskjuts villkoren för alla andra. Att ha formell äganderätt innebär vanligen att ha ett mycket brett spektrum av rättigheter över en tillgång. Det gäller dock långtifrån alltid; vi behöver bara betänka de inskränkningar som långt in på 1900-talet begränsade en gift svensk kvinnas rätt att förfoga över sitt giftorättsgods trots att hon formellt ägde det. I praktiken godtar varje samhälle en mängd inskränkningar i innehavarens rättigheter utan att det diskvalificerar denne från positionen som formell ägare. Någon analytiskt given gräns mellan äganderätt och andra former av förfoganderättsliga arrangemang är då inte heller möjligt att fastställa, den utrycks i varje sammanhang i rådande rättsordning och tillämpad rättstolkning.

Att specificera, registrera och formalisera vissa individers exklusiva rättigheter över informella tillgångar innebär samtidigt att man avvisar andra intressenters eventuella anspråk. Formaliseringen innebär nästan alltid en överströmning och omfördelning av rättskapacitet från vissa individer och sociala kategorier till andra. Det är dessa fördelningseffekter som de Soto hela tiden tassar runt när han föreslår att utomlegala rättsanspråk skall legaliseras. Han skriver att vi måste acceptera faktiska förhållanden och ge dem ett legalt ramverk. Men dessa faktiska förhållanden är inte likadana efter som de var före legaliseringen. Vem skall få dessa rättigheter? Är det slumlords och hyreshajar eller de som faktiskt bor i de informella fastigheterna? Är det de som driver verkstäder och fabriker eller de som idag kasserar in beskyddspengar? Är det jordockupantens eller haciendaägarens, eller kanske det transnationella företaget som staten eller haciendaägaren sålt till? Är arbetarna på de ockuperade argentinska fabriker som gick i konkurs under senaste krisen eller konkursboets intressenters, eller är det kanske den formella fabriksägarens rätt att bestrida konkursen?

Det som De Soto framställer som en enkel bekräftelse av informella regelverk är i själva verket ett slagfält av motstridiga intressen och rättsanspråk. På hans egen latinamerikanska hemmaplan har jordreformsfrågan dominerat egendomsdebatten ända sedan Emiliano Zapatas mexikanska revolutionärer formulerade sin Plan de Ayala 1911. Först under andra halvan av 1900-talet kom den mexikanska reformprocessen att följas av andra, i Bolivia, Guatemala, Colombia, Peru, Chile och slutligen Nicaragua och El Salvador under 70- och 80-talen. Trots det är jordägandet i Latinamerika fortfarande extremt snedfördelat. Idag drivs jordreformstraditionen främst av den Brasilianska gräsrotsrörelsen MST, som under de senaste femton året organiserat tusentals ockupationer av jord som ägs men inte nyttjas av storegendomar. Ockupationerna har mobiliserat mer än etthundratusen familjer.19. De Soto nämner MST och deras informella förfoganderättsliga regelverk som exempel på squatters vars äganderätt måste stärkas. Han bortser då ifrån att MSTs kamp faktiskt riktar sig mot formellt oklanderliga ägare. Inte heller nämner han att de oftast väljer att organisera sin kontroll över ockuperad jord i kollektiva och kooperativa former, snarare än i individuella och privaträttsliga.

Jordfrågan i Latinamerika, åtminstone på landsbygden, rymmer en annan problematik, utöver den att formella rättigheter saknas. Nämligen att de formella rättigheter som faktisk finns över jorden kan spåras bak till den spanska och portugisiska conquistans elitvälde. De har i extremt hög grad introducerats ovanifrån på ett sätt som knappast kan uppfattas som legitimt av övriga berörda parter. Det är en historisk snedfördelning som idag visar sig inte bara i tillgången på mark utan också i en extremt ojämn fördelning av inkomster och förmögenheter. Detta är inte unikt för Latinamerika utan känns igen på många andra håll där moderna egendomsrelationer etablerats under koloniala betingelser. Sådana fördelningseffekter har som sagt ingen plats i de Sotos modell. Genom att vidhålla att fattigdomen kan lösas enkelt genom att ge alla fattiga formell äganderätt drar de Soto en mystifierande slöja över vad om faktiskt är reella sociala motsättningar.

Säkerligen kan de Sotos retorik användas för att inspirera och motivera betydelsefulla reformer. Exempelvis det brasilianska reformprogrammet för att legalisera bostäder i storstädernas favelas. Men så länge författaren själv undviker fördelnings¬problematiken är det troligast att boken främst kommer att användas för att försvara privatäganderättens helgd, nu som motor i fattigdomsbekämpningen, och därigenom bidra till att blockera en viktigare utveckling av omfördelande välfärdspolitik.