Full pott för chauvinismen

Det svenska valet hänger ihop. Skrapar man lite på dess tre delar – valrörelse, valresultat, efterspel – finner man snart ett otrevligt kitt. I allt från det historiskt låga valdeltagandet till mittens stora framgångar och det parlamentariska läget – socialdemokraterna regerar vidare med stöd av vänstern och de gröna – finns en röd tråd. Eller snarare en blågul. Det handlar om en nationellt inåtvänd valprocess där all sorts värnande om det svenska givits full pott.

Sant är att Sverige inte har något stort rasistparti á la Kjaersgaards eller Le Pens, men när det gäller institutionaliserad främlingsfientlighet och nationell självgodhet ligger landet vid den europeiska fronten. Valet i september 2002, och debatten före, bekräftar med eftertryck att svenskarna och dess politiska företrädare bestämt sig för att slå vakt om den svenska välfärdsstaten – men bara just den svenska. Europafrågan i synnerhet och den internationella solidariteten i allmänhet har lyst med sin totala frånvaro medan de partier som via ett strategiskt kodspråk förstärkt en känsla av vi och dom – svenskar och invandrare – belönats med råge.

Börjar man i den perifera högermarginalen står det klart att det rasistiska partiet sverigedemokraterna femdubblat sina platser – från 8 till 39 – i landets kommuner. Från att ha suttit i åtta kommuner sitter de nu i tjugo och i många på betydligt fler än en stol. Visst är sverigedemokraterna fortfarande ett kommunalt tokparti utan reellt inflytande, men 2002 års val visar oroväckande tydligt att smittan sprider sig.

Moderaterna, med sitt ras från 23 till 15 procent valets största förlorare, är ett parti som den senaste mandatperioden präglats av en radikal förnyelse i sin syn på invandring. Pådrivna av en ung generation har partiet lagt mycket tid på att profilera sig som – och därmed skiljt sig från många högerkollegor i Europa – en av Sveriges främsta krafter för ett mångkulturellt samhälle. Socialt skiktat förvisso, men bortser man från skandalen i valstugorna – då äldre moderater inför dold kamera luftade grov rasism – är det ett faktum att partiets unga spelat en progressiv roll i debatten om ett framtida mångkulturellt samhälle. På valdagen kom betalningen: en tredjedel av väljarna flydde till folkpartiet – valets stora skräll – som rört sig i rakt motsatt riktning.

Inför valet 1998 var Europapolitiken och den internationella solidariteten mycket tydliga profilfrågor för folkpartiet. På teve och gator och torg stod framförallt partiets ledande unga kvinnor och talade sig varma för en federalistisk utveckling i EU och allt det skulle kunna innebära i form av vitalisering av demokratin och konkreta steg mot en reell global politisk ordning. Övriga partier fick precisera sig och den angelägna frågan om att bygga och värna andras välfärd fanns med. Så ej i år. Europafrågan har i valet 2002 varit lika frånvarande som folkpartiets progressiva kvinnor. Under sensommaren spelade partiet i stället ut raskortet på ett sätt som borde skakat sanna liberaler och minner om otäcka tider; valstrategerna har (Svenska Dagbladet den 3 september 2002) medgett att lanseringen av förslaget på språktester för medborgarskap och “ökade krav på invandrare” var rent taktiskt och den som tagit del av folkpartiets helsidesannonser har inte haft svårt att finna den kodifierade flirten med de främlingsfientliga, en sorts Pia Kjaersgaard light. Och tricket lyckades. Förstås. Med en stenhård tystnad om EU:s framtid och en lika stenhård retorik till försvar av det svenska nästan tredubblade folkpartiet sig självt och kunde brett leende ta på sig ledartröjan inom borgerligheten.

Det är en erfarenhet med dålig eftersmak. Varje bild av den jublande folkpartiledaren som publicerades dagarna efter valet är fläckad av allas vetskap om vilka röster som lyft fram honom. Hettar det till i valrörelsen 2006 kommer det främlingsfientliga kortet att spelas ut igen, då kanske av socialdemokraterna. Bara tanken öppnar fruktansvärda perspektiv.

Socialdemokraterna, valets andra segrare, sitter nu kvar vid makten med stöd av två partier som kräver utträde ur den europeiska unionen, ett krav som dessutom delas av halva den socialdemokratiska väljarkåren. EU-fientligheten i Sverige – här unikt nog kanaliserad via vänstern – är fortsatt kompakt och de vars främsta politiska agenda stavas global politik och europeisk samordning i syfte att bygga fungerande motkrafter till amerikansk världsdominans har all anledning att känna sig besvikna. Igen. Förutom de röda och gröna partiernas – det senare har fått en vågmästarroll – chauvinistiska idé om att göra Sverige till en utopisk satellit i världen är det ett faktum att socialdemokraterna, som nu rest sig från 36 till 40 procent, under de två senaste mandatperioderna har genomfört nästan vart och ett av de asyl- och flyktingpolitiska förslag som i början av 1990-talet lanserades av främlingsfientliga Ny demokrati. Det är inte vackert. Socialdemokraternas företrädare har dessutom försvarat skärpningarna i flyktingpolitiken med uttrycklig hänvisning till partiets främlingsfientliga delar och sannolikheten för att det mönstret snart upprepar sig i fråga om folkpartiets förslag om hårdare “krav på invandrare” är allt annat än liten.

Att Göran Persson nu brutit den trend där socialdemokratiska regeringar i Europa sedan hösten 1999 förlorar makten i land efter land har skänkt stort hopp åt andra s-märkta européer. Och visst är det sant att europeiska högerpartier kunnat ta makten tack vare starka framgångar för genuint främlingsfientliga rikspartier som Sverige än så länge saknar och att Persson på så sätt haft “tur med motståndet”. Likväl har den svenska valrörelsen och dess tydliga men blockpolitiskt relativt betydelselösa valutslag varit en plåga för framför allt två grupper. Först och främst – förstås – för de personer med utländsk bakgrund som dag efter dag förnedrats av att ett mycket skärpt och schabloniserat “vi och dom”-perspektiv pumpats ut från den politiska eliten. Som Ali Esbati, ordförande för vänsterpartiets ungdomsförbund och själv med utländsk bakgrund, uttryckte det under valnatten: “Den debatt som varit har vidgat klyftan mellan så kallade svenskar och oss andra för mycket lång tid framöver. Det känns tufft.” Misstro, frustration, minskat valdeltagande – allt står för dörren.

De andra förlorarna är de progressiva internationalisterna. Just när ett kosmopolitiskt perspektiv och en konstruktion av globala demokratiska strukturer är viktigare än någonsin drunknar frågan i ett aldrig så uppskruvat fokus på nationell identitet, nationella medborgarskap och nationell kultur. Vänstern har stärkt greppet om de unga – av de svenska förstagångsväljarna lade 60 procent sin röst på socialdemokraterna, vänsterpartiet eller de gröna – och internationell solidaritet är en omvittnat stor fråga för dessa grupper. Problemet är att många i denna unga och allt mer tongivande vänstergeneration drar fel slutsats av sin mycket berättigade kritik av ett demokratiskt undermåligt EU. Valundersökningarna visar att EU och EMU kommer långt ner på förstagångsväljarnas prioriteringslista och i stället för att på allvar börja bygga europeiska partier, gränslösa fackföreningar och kräva en riktig konstitution för EU kräver de att Sverige lämnar EU eller att hela projektet ska “krossas”.

Här står nu Göran Persson. I skuggan av den förra mandatperioden – en tid då hans agerande redan präglades av pinsam initiativlöshet gällande framtidens Europa – ska han försöka känna vartåt vinden blåser och gör han det väl märker han att tydligare än allt i detta val är att det nationella perspektivet skärpts. Även i Sverige. En åldrande generation till höger kräver hårdare tag mot något diffust de kallar “invandrare” medan en ung generation till vänster kräver ett utträde ur EU. I mitten står en regeringschef som är hård till det yttre men feg till det inre och som hellre vill vara landsfader forever än förändra världen. Det bådar inte gott.