Fjärde vägen

Landa i Sverige efter ett år borta är inte skoj: till vänster ligger två partier och försvinner och dom har inte ens tagit ihjäl varandra utan sig själva. Det lilla halverar sig medvetet genom att skrika att man minsann tillhör den vänster som fortfarande – herregud – inte lämnat planhushållningsdebatten. Och det stora ropar att fantasin är slut så nu lämnar man över till en restaurerad borgerlighet som bytt en nyliberal ryggrad mot en socialkonservativ. Aj, aj – finns nån tröst i detta? Inspiration? Nånstans ett tecken på frisk agenda som kan mota en höger alltid redo att dra i bromsen för social och moralisk utveckling?

Nej, inte i Sverige. Men i Spanien.

När författaren Ahmed Rashid nyss sa att han hoppas på Spanien som front i en förnyad europeisk antiterrorsatsning byggd på förnuft – inte tro – som ett allt akutare alternativ till Bushs var det ingen slump. Konkret handlade det förstås om agendan från ettårsdagen av dådet i Madrid men på ett djupare plan om nåt mer vitalt: José Luis Rodríguez Zapatero.

Spaniens premiärminister har sen han tillträdde överraskat på punkt efter punkt. Inte så mycket i innehåll som i takt. Marken var förvisso väl krattad efter att José María Aznars grå konservatism drivit fram ett nästan desperat spanskt sug efter moderna reformer, men få hade vågat tro på så mycket så snabbt. Efter att den nya regeringen brutit alliansen med USA och plockat hem trupperna från Irak for Zapatero till Latinamerika för att spela en kreativ roll i byggandet av ett Sydamerikanskt EU; kontinenten vimlar i dag av vänsterpresidenter med framför allt en punkt på agendan: minska beroendet av USA och i stället närma sig Europa. Det socialistiska Spanien är given länk i detta och går allt vägen kan Zapatero katalysera en historisk geopolitisk förskjutning; ett Latinamerika som marginaliserar Vita huset från hundra år av förödande närvaro i såväl ekonomi som politik.

Ändå är det varken i världen eller Europa Zapateros mest betydande insatser ligger, utan hemma. Förutom att smitta över gränsen så även portugiserna röstade rött i februari har Zapatero brutit med Spaniens mest olustiga tradition: mörkläggningen av det förflutna. Medan andra länder, tydligast Tyskland, via en levande historia hela tiden bearbetat det fascistiska traumat har Spanien i decennier blundat för sitt. Det har i år gått trettio år sen Franco dog men landet har inte vaknat upp från hanteringen av sin fascistiska erfarenhet som en kollektiv minnesförlust. Förrän nu. Den nya regeringen har, i stark kontrast mot Aznars, bestämt att riva upp och penetrera alla sår i linje med övertygelsen att en levande historia är ett samhälles enda vaccin mot totalitär comeback. Processen är igång och kommer, förstås, påverka hela den europeiska självbilden.

Viktigast är emellertid den progressiva pragmatism nordisk vänster blivit usel på. Ingen ska låtsas att Zapatero är en politiker som bär på underklassens befrielse, tvärtom är han i ekonomisk mening en försiktig tredje vägen-sosse och att han plötsligt lyser starkt är kanske mest ett tecken på hur illa det står till på andra håll. Men ändå. När Gianni Vattimo, italiensk filosof och marxist, i El Pais säger att Zapatero snabbt blivit förebild i europeisk vänster syftar han inte på radikal omfördelning av ekonomisk makt utan på kampen för civila rättigheter. Trots ett välkommet ras i antalet kyrkobesökare de senaste åren är det katolska arvet starkt med allt vad det innebär av elände i moralfrågor och därför är det så skönt att just på Iberiska halvön se en räcka moderna reformer som förändrar liv för massor och distanserar regeringskollegor. Få saker är mer angelägna just nu än att mota den religiösa backlash som är ryggraden i patriarkalt och sexistiskt tänkande över hela världen. Zapatero har till kyrkans förskräckelse delat ministerposterna lika mellan kvinnor och män, aviserat liberalisering av en grotesk abortlag, sagt ja till stamcellsforskning, insemination och homoäktenskap samt slagit in på en pragmatisk narkotikapolitik som kommer rädda i stället för döda tusentals utslagna. Det är bra jobbat på ett år, men ändå småsaker jämfört med den åtgärd som irriterat svenska socialdemokrater och anhängare av mer galler runt Europa: amnestin. I februari kunde flera hundra tusen papperslösa invandrare i Spanien kliva upp ur underjorden och få del av rättigheter alla förtjänar. Bli människor.

José Luis Rodríguez Zapatero är inget skäl till jubel, men till hopp. När han nyss påbörjade kampen för en global fredsdialog byggd på “möten mellan civilisationer” i stället för USA:s bibliska tanke om en “clash mellan civilisationer” gjordes det mot bakgrund av Spaniens strategiska roll såväl geografiskt som historiskt och kulturellt; landets muslimska arv och invandring kan bli en lika viktig brygga till arabvärlden som länken till det radikaliserade Latinamerika. Zapatero har visat att han tror på politik och har en reformiver som skarpt skiljer honom från Blair, Schröder, Persson och resten av de stoppmärken som ställt sig i den tredje vägen. Man kan bara hålla med Gianni Vattimo när han konstaterar: “Det är svårt att avgöra hur mycket Zapatero kan åstadkomma i dessa mörka tider, men det finns goda skäl att vänta sig en hel del.”