"EU sponsrar Israels ockupation"

Kammaråklagare Hans Ihrman beslöt nyligen att lägga ned förundersökningen mot Ung Vänsters Ali Esbati för dennes penningbidrag till den sedan i somras av EU terroriststämplade organisationen PFLP (Folkfronten för Palestinas befrielse). Åklagaren motiverade med att bidraget var litet (3930 kronor) och uppsåtet oklart. Ali Esbati för sin del beklagade beslutet att inte åtala honom. Syftet med inbetalningen var bland annat att i en rättssal få belyst skillnaden mellan humanitärt bistånd och terrorismstöd, mellan befrielserörelse och terroristorganisation. En rättsprocess hade riktat offentlighetens ljus på de politiska argumenten bakom den skärpta lagstiftningen. Är denna över huvud taget förenlig med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och gällande folkrätt?

Det finns en annan och näraliggande infallsvinkel på problemkomplexet bistånd-terrorism-internationell rätt. Våldsamheterna i Mellanöstern skördar inte bara mänskliga offer. Från israelisk sida pågår en systematisk förstörelse av palestinsk egendom och infrastruktur, hus och fruktodlingar, åkermark, vägar, offentliga institutioner, skolor etc. Den här förstörelsen började inte med al Aqsa-intifadan – den har pågått ända sedan ockupationen inleddes för mer än 35 år sedan – men den eskalerade kraftigt. Mellan september 2000 och december 2001 tillfogades palestinsk infrastruktur, jordbruk, offentliga och privata byggnader skador för mer än 300 miljoner amerikanska dollar. Enbart under de tre månaderna från mars till maj i år uppgick den israeliska skadegörelsen till 340 miljoner dollar.

Vem betalar?

Du, bland andra europeiska skattebetalare. I maj beräknades att israelerna sedan intifadans utbrott hade förstört EU-finansierade projekt för 33,6 miljoner euro. Nyligen anslog EU-kommissionen ytterligare 29 miljoner euro till akuta humanitära insatser och för att stödja “det palestinska reformarbetet”, särskilt inom rättssystemet.

De ockuperade palestinska områdena är till allt annat den biståndsintensivaste plätten på jorden. Ingenstans i världen är det internationella åtagandet större. Regionen myllrar av biståndsgivare och hjälporganisationer. Detta hänger direkt samman med den så kallade fredsprocessen, som inleddes med undertecknandet av Oslo-deklarationen 1993. Redan i oktober samma år mötte 42 givarländer upp vid en av USA sammankallad konferens, och beslutade om den största biståndsinsatsen i historien. Enligt Världsbanken har det internationella biståndssamfundet sedan dess betalat ut 4,4 miljarder dollar till de ockuperade områdena.

Det speciella med biståndet är att det inte som brukligt motiveras av fattigdomsnivån, utan politiskt. Syftet, som den svenska regeringen fastslagit i god samstämmighet med sina givarkolleger, är tvåfaldigt: att stödja en fredlig utveckling i regionen, och att stödja upprättandet av en demokratisk palestinsk rättsstat.

Så länge som den så kallade fredsprocessen pågick var allt frid och fröjd, åtminstone i givarländernas perspektiv. För dem blev biståndsinsatsen i sig ett tecken på att fredsprocessen rullade på. För biståndsarbetare och myndigheter på plats – för att inte tala om palestinierna själva – tedde sig utvecklingen annorlunda, och betydligt mer oroande.

På den ena sidan tillkom fler och större bosättningar. Under fredsprocessens år (1993-2000) ökade antalet bosättare på Västbanken (förutom östra Jerusalem) med mer än 100 procent. Med hjälp av en uppsättning sofistikerade byråkratiska och juridiska tekniker – som innefattar manipulativt användande av ottomanska marklagar från 1800-talet, att förklara mark “övergiven egendom”, militära beslag, statlig expropriering och statsbidrag till privata markköp på den “fria” marknaden – kontrollerar Israel idag mer än halva Västbanken. Den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem konkluderar i sin rapport, Land Grab:

Den drastiska förändring som Israel har gjort i Västbankens karta förhindrar varje möjlighet att upprätta en oberoende, livskraftig palestinsk stat som del av palestiniernas rätt till självbestämmande.

Alltså raka motsatsen till fredsprocessens och det internationella biståndets uttalade mål.

På den andra sidan uppfyllde Yassir Arafats palestinska myndighet knappast de krav som man förknippar med en demokratisk rättsstat. Tvärtom, byråkratin, ineffektiviteten, nepotismen och korruptionen svek de högt ställda förväntningar som palestinierna på ockuperat område ställde på sitt hemvändande ledarskap. Allt fler upplevde fredsprocessen som en ny, raffinerad form av ockupation, och sig själva som klämda mellan å ena sidan ockupationsmakten Israel, som fortsatte att bygga bosättningar, exklusiva motorvägar, checkpoints, och å andra sidan en palestinsk myndighet som ägnade en stor del av sina knappa resurser åt att förfölja oliktänkande bland de egna.

Enligt en rapport som Världsbanken sammanställde i våras (Fifteen Months) kom den nu pågående intifadan som “en chock för givarsystemet”. Betraktar man fredsprocessen som normaltillståndet – vilket är naturligt för givarsystemet eftersom det är så integrerat i fredsprocessen att det är otänkbart utan den – blir intifadan “en chock”, orsaken till allt ont, inklusive förstörelsen av de enorma värden som givarsystemet investerat i regionen sedan fredsprocessens början.

Om man däremot – som den absoluta majoriteten palestinier och initierade bedömare gör – betraktar intifadan som en reaktion inte på fredsprocessen utan på ockupationen, blir utfallet ett annat. På ockupation är uppror den normala reaktionen. Det abnorma, ociviliserade, destruktiva är ockupationen. Ansvaret för våldet vilar i första hand på ockupanten. Detta innebär på intet sätt ett försvar för självmordsbombare och terrorism, bara en påminnelse om att folkrätten faktiskt inkluderar den ockuperades rätt att söka att befria sig. Folkrätten inkluderar också – vilket Catherine Bertini, FN:s generalsekreterares personliga humanitära sändebud, påpekar i en rapport från regionen i augusti i år – att under ockupation bär ockupanten ansvar för den ockuperades väl och ve, inklusive livsmedel och mediciner.

Enligt Bertini börjar allt fler röster inom givarsystemet ifrågasätta att biståndet, som var tänkt att bidra till en fredlig utveckling i regionen och upprättandet av en demokratisk palestinsk rättsstat, nu i stället används till akuta hjälpinsatser till den instängda och försvarslösa palestinska befolkning som det rätteligen ankommer på ockupationsmakten Israel att försörja – samtidigt som den israeliska försvarsmaktens attackflyg, stridsvagnar och bulldozrar jämnar biståndsfinansierade infrastruktur-projekt med marken eller vandaliserar dem till oigenkännlighet: flygplatsen och hamnen i Gaza, statistiska centralbyrån i Ramallah, fredscentrat i Betlehem…

Det internationella utvecklingssamarbetet har förvandlats till ockupationssponsring.
Situationen är i sanning absurd. Här pumpar amerikanska skattebetalare in bistånd, bland annat i form av vapen, med vilka Israel skjuter sönder biståndsprojekt som bekostats av europeiska skattebetalare. På de ockuperade områdena tycks givarsystemet ha hamnat i krig med sig självt.

I det skräckens regemente som nu härskar i Israel tycker sig allt fler skymta en terrorist i varje palestinier. Allt fler förespråkar “definitiva” lösningar, inklusive etnisk rensning. Lika raserat är förtroendet och tilliten på den palestinska sidan. Allt fler förespråkar väpnad kamp.

Vad kan omvärlden göra?

Bistånd behövs, men räcker inte. Det internationella biståndet måste kopplas till tydligare politiska krav och åtgärder för att inte förlänga den kris (ockupationen, och våldet i dess spår) som det skulle bidra till att lösa. Mest akut är de ockuperade palestiniernas skyddsbehov, som snarast måste säkras med hjälp av internationell trupp under FN:s befäl. Vidare krävs en betydligt aktivare diplomati från EU:s och medlemsstaternas sida. Frihandelsavtalet mellan Israel och EU bör omprövas med hänvisning till den israeliska ockupationspolitikens dagliga kränkning av mänskliga rättigheter och folkrätt. Bojkotter och sanktioner är andra möjliga påtryckningsinstrument.

Men det är bråttom. Med tanke på vad Ariel Sharon bär ansvar för i det förflutna, vem vet vad han är i stånd till om de ockuperade områdena skulle hamna i medieskugga under ett amerikanskt angrepp på Irak?

Då är det inte Ali Esbati och Ung vänster som bör dras inför rätta, anklagade för att ha bistått terrorister i strid med internationell rätt. Det är du och jag, skattebetalande europeiska medborgare.