Ett enda liv

Att ett motstånd mot det som i vår tid brukar kallas “biomakt” – kontroll, reglering, exploatering och instrumentalisering av det levande – kan ha sitt ursprung i möjligheter inskrivna i det levandes egen struktur och inte i de filosofiska begrepp som överblickar denna; att det där kan finnas ett biologiskt motstånd mot biopolitiken; att “bio-” kan förstås som en komplex och motsägelsefull instans som vänder sig mot sig själv och som å ena sidan utgör den moderna suveränitetens ideologiska medel och å andra sidan hejdar densamma: detta är någonting som aldrig verkar ha begrundats.

“Vers le passé, puisque la régénération est une propriété très ancienne, attachée aux animaux primitifs, comme l’hydre, la planaire, l’étoile de mer.” Photo: Roger Jones. Source:Flickr

Filosofins antibiologiska fördom

Vad vill detta säga? Det är ett faktum att vår epok har bevittnat det definitiva uppluckrandet av den gräns mellan det politiska och det levande subjektet som vi under flera sekel har tagit för given. Foucault har på ett mästerligt sätt belyst upplösningen av denna gräns, ett upplösande som markerar biopolitikens födelse och som kännetecknar den moderna suveräniteten:

Människan förblev i årtusenden densamma som hon var för Aristoteles: ett levande djur som därtill hade förmågan att skapa sig en politisk existens; den moderna människan är ett djur med en politik där dess liv som levande varelse är satt i fråga.1

Dessa välkända ord karakteriserar biomakten som det dispositiv som för in livet “i de politiska teknikernas fält”. Makten utövas, på tröskeln till moderniteten, i “livsprocesserna” och försöker “kontrollera och modifiera dem”.2 I Homo sacer fortsätter Giorgio Agamben analysen av denna differensfria zon mellan biologiskt och politiskt liv som hädanefter definierar det gemensamma rummet. Det levande har definitivt trätt in i politiken.

Det är emellertid viktigt att påpeka att detta “inträde” är unilateralt, icke-dialektiskt, utan återvändo. Den “dubbla överkorsningen av politiseringen av livet och biologiseringen av politiken”3 äger rum utan spänningar eftersom biologin är fråntagen rätten till gensvar och, kort och gott, förefaller låta sig stöpas i maktens form. Allt sker som om biologin – ända sedan dess födelse på 1700-talet – förberett sig på sin politiska installation genom att låna sina flyktiga kategorier åt makten. I själva verket har biologins alla begrepp, enligt Foucault, en “omfattande och överförbar karaktär”4 genom vilka de överskrider sin tekniska betydelse för att få en normativ betydelse. Men de biologiska begreppens politiska tillblivelse verkar inte ha mer än en riktning: den som leder mot kontroll och reglering av individer i termer av populationer. Det tycks förutsättas att det inte kan existera ett biopolitiskt motstånd mot biopolitiken.

Giorgio Agamben radikaliserar denna ståndpunkt genom att, utan att tveka, säga att nazismen inte ens hade behov av att anpassa genetikens begrepp i enlighet med sina egna mål. De var redan, i ett avseende, redo för bruk:

Här är det viktigt att notera att nazismen, tvärtemot en vanlig fördom, ingalunda begränsar sig till att för sina egna syften utnyttja och förvränga de vetenskapliga begrepp den hade nytta av; förhållandet mellan den nationalsocialistiska ideologin och utvecklingen av tidens biologi och samhällsvetenskap, framför allt genetiken, är mer nära och komplext, och framför allt mer oroande.5

Utifrån samma perspektiv tvekar inte Roberto Esposito att skriva att nazismen “är en realiserad biologi”.6

Ett sådant sätt att tänka förbiser det som i biologin varken karakteriseras av dressyr av kroppar eller av reglering av beteenden, utan som uppenbarar den reserv av möjligheter som är inskriven i människan själv. En dimension som de revolutionära upptäckterna inom molekylär- och cellbiologi numera vittnar om. Dessa upptäckter, som i stor utsträckning fortsätter att förbli ignorerade av filosoferna, skulle just kunna förnya den politiska frågan. Detta låter sig visas med utgångspunkt i två centrala kategorier. Den första är epigenetiken. Den andra är kloning, utifrån dess två operativa fält: den könlösa reproduktionen och regenerationen eller självreparationen.

Vi är väl medvetna om att vi här har att göra med explosiva begrepp som oftast framträder som den samtida biopolitikens priviligierade verktyg och deras på samma gång industriella, biologistiska och arvshygieniska derivat. Ändå vidhåller jag att dess kategorier tillåter oss att ifrågasätta filosofins antibiologiska fördom.

Vilken är denna antibiologiska fördom? Den samtida filosofin kännetecknas av ett okritiskt och icke-dekonstruerat upphöjande av det symboliska livet framför det biologiska livet.

Det symboliska livet är det som överskrider det biologiska livet, som ger det en mening. Det betecknar det spirituella livet, livet som “konstverk”, livet i termer av en omsorg om sig och ett sätt att vara, som frigör vår närvaro i världen från dess blott naturliga och obskyra dimension.

Foucaults kroppsbegrepp, och det nakna livet hos Agamben, vittnar om denna icke-ifrågasatta klyvning av livsbegreppet. De driver paradoxalt nog ut det som förmodas utgöra deras hjärta, det biologiska, vilket av denna anledning blir deras otänkbara rest.

Låt oss upprepa meningen från Sexualitetens historia: “människan är ett djur med en politik där dess liv som levande varelse är satt i fråga”. Hastigt identifierar Foucault “den levandes liv” med kroppen: “målet för denna forskning [är] att visa hur maktmönstren kopplas direkt till kroppen”.7

Kroppen får sitt värde som en länk mellan “anatomin, biologin, det funktionella”8 och framträder som den minsta gemensamma nämnaren för ett antal bestämmelser som förutsätts avgöra “det levandes särart”, “faktumet att vara vid liv”, “att vara en levande art i en levande värld”9, att ha livsvillkor, hopp om fortsatt liv, individuell och kollektiv hälsa.

Men man inser snabbt att kroppen i själva verket 1) är allt, och del av ett register där det biologiska definieras på ett instabilt vis: “kroppar, funktioner, fysiologiska processer, sensationer, njutningar”10 eller “organ, somatiska lokaliseringar, funktioner, anatomisk-fysiologiska system, sensationer, njutningar”11; 2) att den både är och inte är reducerbar till biologin. Det biologiska sägs vara “det mest materiella, det mest levande”12 i kroppen. Hur bör man förstå detta? Att det finns det som är mer och det som är mindre levande, det som är mer och mindre materiellt i kroppen? Om detta är fallet, betyder det att det som är “mindre levande” och “mindre materiellt” i kroppen är det i kroppen som är okroppsligt: det spirituella, eller det symboliska?

Samma problem återfinns hos det “nakna livet” som Agamben lånar från Benjamin (bloss Leben) och som blir en central kategori i hans analys av biopolitiken. I många avseenden verkar det nakna livet flyta ihop med det biologiska livet. Det hänvisas till som “det enkla faktumet att vara vid liv” och utgör det “naturliga livet” (för vilket det inte finns gott och ont, men “njutning och smärta”, “det biologiska livet som sådant”13). Det beskrivs ofta som “rent”14 eller “enkelt”; “bara levande”, “vanligt naturligt liv”. Men det kan även vara en synonym till kroppen: “den enkla levande kroppen”, den lydiga kroppen (“makten tränger in i subjektens kroppar”.15) Men här återfinns samma vaghet: “Det nakna livet”, skriver Agamben, “bebor den biologiska kroppen hos varje levande väsen”.16 Det finns alltså fortfarande plats för någonting annat än det nakna livet i den biologiska kroppen. Och av vad utgörs då detta som inte är det nakna livet? Det nakna livet är det som bebor den biologiska kroppen utan att vara reducerbart till denna; det är dess symbol.

Märk väl, biologerna hjälper oss inte vad gäller denna fråga. Ingen av dem har bedömt det som nödvändigt att svara filosoferna och bryta upp identifikationen mellan biologi och biologism. Det förefaller otänkbart att de inte känner till Foucault, att de inte har stött på begreppet biopolitik … I sin upptagenhet vid polerna etik och evolutionism reflekterar de inte kring det sätt på vilket vetenskapen om det levande hädanefter skulle och borde störa identifikationen mellan biologisk determinism och politisk normalisering. Den etiska sköld som skyddar samtidens biologiska diskurs räcker inte till för att bereda plats för teoretisk olydnad mot anklagelserna om sambandet mellan vetenskapen om det levande, kapitalism och den teknologiska manipulationen av livet.

Klyftan i det levande

För att så slutligen lägga grunden för diskussionen är det alltså på sin plats att be den samtida biologin om “tillåtelse”, för att återanvända Georges Canguilhems uttryck, att frigöra dess “grundläggande begrepp”.17

Epigenetik och kloning är en sorts begrepp som är sammanlänkade genom en mängd komplexa relationer, och som placerar det levande i centrum för interaktionerna.

I det första fallet (epigenetiken) äger interaktionerna rum mellan två system av överföring av ärftlig information, både vad gäller den individuella utvecklingen (den ontogenetiska utvecklingen) och vad gäller bevarandet av artkaraktäristiken (fylogenetisk ärftlighet). I det andra fallet (kloning) äger utbytet rum mellan två reproduktionsregimer: fortplantning samt cellkärneöverföring. Båda dessa fall låter det levande framträda som en öppen struktur där ett flertal överföringsregimer beträffande minne och arv möts.

Man bör tänka på “det som är mer levande och materiellt i kroppen” som en spelplats, den organiska identitetens formativa och transformativa dynamik som opererar i den levandes egen ordning och inte utanför henne. Det öppna gapet mellan den levande och henne själv, i form av det dubbla gränssnittet mellan överföringsregimer och reproduktionsregimer, är ett paradoxalt minnesgap genom att det avslöjar den numera grundläggande rörelsen mellan skillnadens irreversibilitet och reversibilitet.

Epigenetiken

Epigenetiken tillåter oss först och främst att ifrågasätta definitionen av det levande som en mängd funktioner; den tillåter oss också att ifrågasätta definitionen av det levande som ett program; slutligen suddar den ut skiljelinjen mellan det som bara lever och utformandet av ett sätt att vara. Ordet “epigenetik” härrör från substantivet “epigenes” (från grekiskans epi – ovanpå eller vid sidan av, och genesis – genes; epigenesis betyder alltså bokstavligen ovanför eller vid sidan av genesen) och uppkom under 1600-talet för att beteckna en biologisk teori som menar att embryon utvecklas genom en successiv differentiering av organ och som således vänder sig mot preformationsteorin. Den sistnämnda förutsätter, tvärtom, att den levande organismen är helt konstituerad på förhand, i miniatyr, i embryot. Det finns en rest av “epigenesen” i vår tids “epigenetik” eftersom det är en vetenskap som riktar in sig på en viss typ av progressiv och differentierad utveckling. Termen användes för första gången år 1941 av Conrad Waddington för att benämna den domän inom biologin som behandlar relationerna mellan generna och fenotypen18, eller mängden av observerbara karaktärsdrag hos individen för vilka dessa är ansvariga. Man beskriver således epigenetiken som studiet av de ärftliga och reversibla förändringar i genernas funktion som äger rum utan en förändring av dess sekvens. Sedan 1970-talet avser termen den mängd olika mekanismer som kontrollerar genuttrycket via RNA-transkriptionen och modifierar genernas funktion utan att förändra DNA-sekvensen. RNA är främst känd för sin roll som budbärare, att överföra DNA:s genetiska information till fabrikerna utanför cellkärnan som producerar proteiner, men har på senare tid kommit att bli alltmer erkänt för att vara en huvudaktör i epigenetikens historia. Men vad är det vi kallar för epigenetisk historia?
Det rör sig först och främst om en väsentlig dimension av den ontogenetiska utvecklingen. Redan Thomas Morgan uttryckte nödvändigheten av att tillgripa epigenetiska fenomen för att förstå den individuella utvecklingen. Han frågar sig: “Om individens egenskaper är determinerade av generna […] varför är inte alla kroppens celler identiska?”19 Då varje cell från en och samma organism har samma genetiska ursprung måste ett differentierat uttryck hos generna förutsättas. Det är de epigenetiska mekanismerna som konstituerar detta uttryck, vilket huvudsakligen följer av den cellulära differentieringen och DNA-metyleringen via RNA, som främjar eller tvärtom försvagar transkriptionen av koden.
Föreställningen om epigenetisk historia hänvisar i andra hand till en typ av ärftlighet; det vill säga en specifik form av överföring av information från en generation till en annan, därav vikten av dess fylogenetiska dimension. I Evolution in Four Dimensions insisterar Eva Jablonka och Marion Lamb, som går så långt som till att tala om vår epoks “epigenetiska vändning”, på att den genetiska överföringen inte är den enda formen av ärftlig överföring:

Idén att det endast är DNA som är ansvarigt för de ärftliga skillnaderna mellan individer är så djupt förankrad i människors föreställningsvärld att det är svårt att göra sig av med den. Idén att den information som överförs via ärftlighetssystem som inte är genetiska är av stor betydelse för att förstå ärftlighet och evolution är ännu inte accepterad.20

Likväl är den epigenetiska ärftligheten idag obestridlig. De epigenetiska modifikationerna har faktiskt det särdraget att de är ärftliga från en generation celler till en annan,21 vilket komplicerar idén om utveckling och avslöjar dess “dimensioners” obestridbarhet.
Föreställningen om en epigenetisk historia hänvisar slutligen till det sätt på vilket modifikationer av det genetiska mönstret inte endast är beroende av interna och strukturella faktorer som de som vi har tagit upp, utan även av miljöaspekter.
Epigenetiken erbjuder alltså det genetiska materialet ett sätt att återverka på utvecklingen av miljöbundna betingelser.
Även om växter varken har ett nervsystem eller en hjärna så har deras celler förmågan att memorera årstidsväxlingar. Hos djuren är reaktionen på miljöfaktorer än mer utbredd. Laboratoriestudier på besläktade möss har nyligen visat att en kostförändring kan påverka deras avkomma. Ungarna kan få brun, gul eller fläckig päls i relation till denna förändring. När honorna under sin dräktighet får en viss form av kost utvecklar deras avkomma främst brun päls. Merparten av de ungar som kommer till världen från vanliga möss (som inte fått någon kompletterande kost) har gul eller fläckig päls. Det finns alltså ett överförbart minne som är miljöbetingat.
Som Thomas Jenuwein, föreståndare för den immunbiologiska avdelningen vid Max Planck-institutet hävdar:

Man kan utan tvekan jämföra distinktionen mellan genetiken och epigenetiken med skillnaden mellan att skriva en bok och läsandet av den. När boken väl är skriven så kommer texten (generna eller informationen som är lagrad i form av DNA) vara de samma i alla de exemplar som har distribuerats till allmänheten. Emellertid kommer varje läsning av den givna boken, som hos läsaren väcker känslor och personliga extrapoleringar under kapitlens gång, att ändra historien en smula. På ett liknande sätt tillåter epigenetiken flera läsningar av en bestämd matris (boken eller den genetiska koden), vilket ger utrymme för skilda tolkningar, enligt de förutsättningar utifrån vilka man undersöker denna matris.22

Det levande gör mer än att verkställa ett program. Om det levandes struktur är en mötespunkt för det givna och det konstruerade så blir det svårt att etablera en strikt gräns mellan naturnödvändighet och självuppfinnande.

Kloning

Vi kommer nu till kloning. För att närma oss detta sista som en ny begreppslig kategori som föreslås tänkandet av den samtida biologin så är det passande att återvända till problemet som presenterades ovan, kring spelet mellan skillnadens reversibilitet och irreversibilitet. Ett spel som “på ett varaktigt vis rubbar våra föreställningar om den irreversibla karaktären i celldifferentieringsprocesser”.23

Den första klonforskningen hade ursprungligen som mål att studera celldifferentieringens mekanismer. Men av logiska skäl uppkom snabbt därefter frågan om en möjlig dedifferentiering hos cellerna. Som Nicole Le Douarin skriver:

De banbrytande experimenten kring kloning hade som mål att belysa ett av livets främsta problem: hur konstruerar sig de flercelliga organismer i vilka arbetsdelningen mellan celler är reglerad? Biologernas nyfikenhet fick dem att ställa frågan om detta fenomens generaliserbarhet. Är de differentierade cellkärnorna hos högre livsformer såsom däggdjur kapabla, som hos amfibier, att omprogrammeras för att återfå det säregna och unika tillståndet hos äggets kärna?24

Är det med andra ord möjligt att nå till cellens första stadium, det embryonala stadiet där cellerna ännu inte är specialiserade?
De experimentella metoder som hade möjliggjort ett svar på denna fråga var inte tillgängliga 1960. Det är först senare som odling av ägg och däggdjursembryon blev möjligt, vilket då öppnade vägar för mycket intressant forskning. Den har möjliggjort uppkomsten av bioteknologier som har lett till assisterad befruktning, till produktionen av embryonala stamceller sedan 1981, till kloningen av fåret Dolly 1996 och av många andra däggdjursarter sedan dess.25
Låt oss försöka få lite ordning på denna lista genom att betona två biotekniska operationer som utförs på cellen: å ena sidan produktionen av embryonala stamceller – som baseras på en första form av kloning som kallas för terapeutisk kloning – och å andra sidan kloningen av däggdjur, så kallad reproduktiv kloning. Dessa två operationer bevisar möjligheten av en reversibilitet i den cellulära differentieringen och omkullkastade således en dogm som tills då betraktades som definitiv.
Det problem som kloningen ställer differentieringskategorin inför är inte främst det som berör kopian, hotet om den eviga återkomsten av det identiska. Klonen kommer aldrig att vara en trogen och perfekt kopia:

Epigenesen är en kraftfull bestämmande faktor för utvecklingen […] när det rör sig om att reglera genernas verksamhet och etablerandet av neurala nätverk. Den är det i ännu större utsträckning när det gäller utvecklingen av singulariteten, förhoppningar och talanger hos alla och envar. Den miljö i vilken människan lever i sitt blivande spelar på detta område en betydelsefull roll.26

Om alltså möjligheten till reproduktion genom kloning ställer oss inför skillnadens problem, har detta inte först och främst att göra med kopians ekonomi. Problemet, som befinner sig mitt i den dialektiska relationen mellan epigenetik och kloning, är snarare den enkelriktade och definitiva karaktären hos celldelningen, programmet och arvet. Det som står på spel är, annorlunda uttryckt, möjligheten att gå tillbaka till en tid innan skillnaden.
Således insisterar det radikalt nya i den samtida biologins förståelse av det levande paradoxalt nog på återkomsten av cellulära utvecklingsmöjligheter – som finns hos primitiva djur och som man trodde hade försvunnit eller åtminstone minskat hos de så kallade “högtstående” djuren. Dessa möjligheter är just könlös reproduktion och regeneration. De sistnämnda representerar uråldriga former av liv som aktualiseras genom de avancerade teknikerna terapeutisk respektive reproduktiv kloning. Den nya bioteknologiska utvecklingen, långt ifrån att vara en simpel instrumentalisering, manipulering och förvanskning, aktualiserar således ett minne om det levande i oss. Det posthumana och det prehumana. Ingen filosof uttalar sig någonsin om denna dimension av naturens återkomst i tekniken.

Reparera, regenerera: möjligheternas spel

Möjligheten att på naturlig väg reparera hela, eller delar av, sin kropp – regeneration – har i stor utsträckning gått förlorad hos däggdjur under evolutionens gång. Det är därför upptäckten av stamceller som kan reparera, omforma eller återskapa skadade organ och skadad vävnad, på samma gång pekar i riktning mot framtiden och det förgångna. Mot framtiden genom utvecklingen av tekniker vars syfte är den medicinska användningen av dessa celler; mot det förgångna eftersom återskapandet är en mycket gammal egenskap som förknippas med primitiva djur såsom hydran, vattenmasken och sjöstjärnan.
I flera avseenden har biologins framsteg gjort att ett förflutet, som man trodde tillhörde en svunnen tid, kunnat återvända på ett nytt sätt. Jean-Claude Ameisen tolkar denna återkomst som ett möjligheternas spel – möjligheter som det handlar om att “väcka ur deras sömn”:

[Vi] kan försöka att förnya och bevara oss själva med utgångspunkt i våra egna stamceller, med utgångspunkt i de sporer som sover i våra kroppar.27

Han fortsätter:

De oräkneliga mänskliga innovationerna har konstruerats med utgångspunkt i – det tillfälliga – undertryckandet av de flesta av deras utvecklingsmöjligheter. Och den rikedom i dessa utvecklingsmöjligheter som sover som djupast i våra kroppar, sträcker sig utan tvekan långt bortom det som vi ännu kan föreställa oss.28

Aktualiseringen av fylogenetiska kvarlevor som man trodde var försvunna för alltid, utgör själva kärnan i dagens biologiska forskning.
I vilket avseende kan de möjligheter som vi har berört utgöra en motståndskraft? Biologins motstånd mot biopolitiken? För att svara på dessa frågor krävs det ett utarbetande av en ny materialism, som bekräftar det symboliskas och det biologiskas sammanfallande. Det finns bara ett enda liv.
De biologiska möjligheterna visar på nya former för omvandling: en omprogrammering av genuppsättningar utan att modifiera det genetiska programmet; en ersättning av hela kroppen eller delar av den utan vare sig transplantationer eller proteser, en förståelse av självet som en källa för reproduktion … Dessa operationer fullgör en verklig dekonstruktion av programmet, av familjen och av identiteten som hotar att bryta upp det politiska subjektets förmenta enhet; att avslöja den obestridliga om än mångtydiga karaktären hos dess “biologiska liv”. Artikulerandet av en politisk diskurs kring kroppar är alltid partiell, och kan inte fånga upp allt det som det levandes struktur är i stånd att frambringa genom att göra möjligheterna till omkastning av generationsordningen synlig, genom att komplicera föreställningen om arvet, genom ett ifrågasättande av härstamning, genom ett nytt förhållande till döden samt tidens irreversibilitet; följden av allt detta kan leda till en ny erfarenhet av ändligheten.