En skön känsla av utopisk energi

Göteborg och Genua har efterlämnat oro, förvirring och även en känsla av pessimism eller till och med uppgivenhet. Begripligt med tanke på våldet – polisens och svartskjortornas. Men obefogat i ett större perspektiv.

På mindre än två år har en stark internationell proteströrelse växt fram. Den är framgångsrik och har bidragit till att samhällsdebatten förändrats på ett remarkabelt sätt. Handelsfrågorna har politiserats, rättvisan ställts i fokus och olika maktperspektiv gjorts tydligare. De institutioner som varit främsta måltavlor för kritiken – IMF, WTO och Världsbanken – har blivit uppenbart medvetna om sina legitimitetsproblem, och försöker åtminstone att öppna sig för kritikernas argument.

Protesterna har växt sig starka i ett intressant politiskt läge. Den nyliberala anstormningen är sedan länge diskrediterad. Högern har inte längre kvar relevanta frågor och inte heller trovärdiga svar. Den pseudovetenskapliga föreställningen om “den enda vägens politik” har börjat förlora kraft. Den demokratiska grundidén att medborgarna faktiskt kan välja mellan olika vägar, och att valen inte är värderingsfria, har i stället återvänt. Förändringarna är mycket bredare än bara demonstrationer vid olika toppmöten. Kanske var ändå Tony Blairs valseger för fem år sedan en både symbolisk och faktisk vändpunkt.

Det finns egentligen bara en sak som gäller: “Keep on pushing”, som Curtis Mayfield och The Impressions sjöng 1964 när medborgarrättsrörelsen var som starkast.

Diskussionerna om våldet borde vara enkelt avklarade. Det så kallade “Svarta blocket” – svartskjortorna – måste isoleras (oavsett om de heter AFA eller nåt annat) och maskerade demonstranter kan rimligen inte vara välkomna. Demonstrationsrätten försvaras. Polisen kritiseras. När det här skrivs har inga rapporter från de kommissioner och grupper som utreder händelserna i Göteborg ännu kommit. Men det framstår ändå som gåtfullt att kraven på polischefen Håkan Jaldungs avgång varit så få – en chef som förklarar att polisarbetet var en “framgång” har i varje fall inte mitt förtroende. Och vad gäller Genua, om man får tro vad som hittills framkommit, ser det än värre ut i polisiära förlöpningar.

Det är nu oändligt mycket mer angeläget att prata om var proteströrelserna ska ta vägen. Det räcker inte längre att vara mot, det gäller också att vara för något.

Kanske kan man börja med att ringa in några områden som kritiken mot den nyliberala och orättvisa världsordningen berör. Hitta ett fokus.

– Demokrati. I en artikel i New Left Review (maj, 2001) skriver Naomi Klein att kampen mot globaliseringen utvecklats till en strid mot storbolagens maktutövning och för demokratins grundidéer. Hon menar att det handlar om att återerövra samhällets allmänning – de platser som bör vara gemensamma och fredade från bolagens försök att förvandla dom till varumarknader.

Det är demokratistridens ena aspekt. Den andra handlar om de globala och politiska institutionerna. Hur de kan demokratiseras, hur insynen kan öka, hur ansvar utkrävs och vilken roll medborgarna ska ha i en global demokratisk ordning. Inga små uppgifter.

Det gäller även EU. Både Nicemötet förra året och behandlingen av folkomröstningen på Irland leder rakt ut i ett bottenlöst träsk. Det är svårt att se annat än två huvudriktningar ur krisen: antingen en avveckling av hela unionsprojektet och återgång till EG-modellen eller en utveckling mot federalism. Ett vägval där vänstern är kluven och osäker.

– Rättvisa. Idén om en Tobinskatt har gett det slitna kravet på en mer rättvis världsordning nya dimensioner. Det är som att en gammal tankespärr fallit och möjligheten att införa en övernationell skatt som finansierar internationella projekt för första gången blivit tänkbar. Man kan använda intäkterna till att finansiera FN (och på så vis slippa beroendet av amerikanska pengar) eller kanske skapa någon form av global fördelningspolitik. Horisonten för det möjliga har skjutits framåt.

Men rättvisetanken strider också mot utvecklingen i Sverige med växande inkomstskillnader och klassgap. Och den har fått en kosmopolitisk dimension genom kraven på öppnare gränser för inte bara västeuropéer utan för alla människor.

– Livsstil och identitet. Poängen är att friheten att välja sitt liv och att forma sin identitet inte bara är privata projekt. Proteströrelserna, och inte minst Naomi Kleins bok No Logo, har återigen politiserat frågan om individuell frihet. Vänstern har återerövrat frihetstanken kan man säga.

Friheten behöver helt enkelt gemensamma, ofta politiska, beslut och handlingar. Den vinns inte på marknaden eller i nåt slags privat vakuum som högern försökt trumma in. Pluralism och frihet kräver exempelvis att storföretagen hålls i schack, annars vinner likriktningen, likgiltigheten och den grå konformismen. Regleringar och förbud behöver inte alltid kväva människors frihet, utan kan också möjliggöra och försvara den. En gammal insikt har plötsligt blivit som ny.

I likhet med sextiotalets radikala våg av aktivism och diskussioner är det internationella perspektivet starkt. Det är de globala frågorna som bränns. Men precis som den gången studsar också kraven och önskemålen med oerhörd kraft också rakt in på landets alla arbetsplatser: demokrati, rättvisa och makt över det egna arbetet.

Situationen är likartad. Arbetsgivarnas ideologiska offensiv framstår som allt mindre attraktiv. Nu snarast frånstötande. Det måste hel enkelt till andra lösningar för att lösa det moderna arbetslivets problem än de avregleringar som SAF försökt pressa igenom.

I sin viktiga bok Mellan anpassning och motstånd diskuterar Örjan Nyström bland annat det radikala upproret mot de tayloristiska arbetsorganisationerna i början av 1970-talet med gruvstrejken som startsignal. Och han ställer sedan frågan om när en ny revolt och en ny diskussion om “det goda arbetet” kommer och hur den kan se ut.

I alla de här frågorna, och sättet på vilket de tacklas och diskuteras, finns en stark känsla av utopisk energi. De rymmer ett ja. En radikaldemokratisk och kosmopolitisk vision om rättvisa. En vilja att inte längre bara “stå i vägen” och blicka bakåt, utan att i stället ligga i fas med det möjliga, vara framfusiga, frigjorda från gamla bojor, bejaka utveckling, förändring och modernitet – men en annan och mer tilltalande modernitet och framstegstanke än den nyliberala.

Det är här, inte i våldsfrågan, som de verkliga skiljelinjerna mellan vänster och vänster, radikalism och radikalism, kommer att ritas upp under de närmaste åren.