En barbar i Beirut

Beirut. Beyrouth. Bairout. Beryt. Berytos. Berotai. Blott namnet förmår tämja detta kaos utan början och slut som är staden. Namnet och staden kämpar med varandra om varandra på liv och död. Ett märkligt krig, eftersom den ena inte kan leva utan den andra och eftersom den enes död omedelbart åtföljs av den andra. Staden dör om den inte ger sig hän åt namnet och namnet om det inte här och var slår in sina kilar i stadens kött: de måste ömsesidigt penetrera varandra såsom hud söker hud trots att de vet att föreningen hotar dem med förintelse: kniven, viruset eller den hotande förlustens dödliga melankoli. Med varje ny berättelse och blickpunkt en ny stad: det är detta som är gåtan och det är detta som gör ursprunget, begynnelsens begynnelse, staden före namnet, till en så fatalt vacker lockelse. Att återvända till Beirut för att där, det vill säga här, återfinna hur det verkligen var, för att en gång för alla se var och hur allting började. Att ha sitt öga med när staden först kom till liv, när namnet först kom till staden, när allting sedan skakas i sina fogar samtidigt som fogarna försöker hålla skakningarna tillbaka, hur människorna lever sina liv och möter sin död i dessa skalv. Hur människorna gör allt vad människor gör oavsett vad som händer omkring dem: livets parasitära förening med världen, såsom namnet förenar sig med staden, i mer eller mindre våldsamma utbyten där gränsen mellan människa och värld sätts på spel: syret som cirkulerar in och ut ur kroppen, födan som förvandlas till rörelser och skit och safter, retningarna på huden och själens osynliga nerver som frambringar nya världar.

Att vakna upp för första gången i Beirut är som att vakna upp till en ny dröm. Eller bättre: till ett rike av tecken, vars inre kombinationer och sammansättningar först förefaller godtyckliga och slumpartade. Det är barbarens ångest: han förstår inte teckenriket, är en främling inför det språk som utspelar sig framför hans ögon och saknar de mest elementära medel för att tämja myllret. Namnet sviker honom. Han vet om att han är i Beirut, men var i Beirut? Han vet om att han har staden utanför sitt hotell, men vilket Beirut?

Samtidigt hejdar jag mig: barbaren har ångest därför att han har hört alldeles för många berättelser om staden som förmodligen har mindre med den att göra än med människornas behov av berättelser. När vi träder in i staden träder vi in i berättelserna om den: vi träder in i namnet. Jag inser att det inte finns någon annan väg än att bli en del av berättelsen: en del av orden som cirkulerar från öra till öra på samma sätt som myntet från hand till hand, viruset från kropp till kropp. Samtidigt får man inte blint upprepa namnet; man måste stämpla det med sin singulära blicks sigill.

Barbaren vet att ingen berättelse om Beirut är den andra lik, att de alla författas utifrån en bestämd synvinkel och ett bestämt intresse. I själva verket finns Beirut bara i dessa berättelser. Eller snarare, det finns lika många Beirut som det finns berättelser, som det finns ögon, läppar, sorger, ursinnen, nerver, förhoppningar att förnimma med. Inte så mycket Leibniz, där de olika points de vue tenderar att stråla samman, som Deleuze, där istället “varje utkikspunkt är en annan stad”.

För att inte tala om tidströsklar: det fanns en tid då staden inte var förknippad med krig, då hon tvärtom var namnet på platsen där Occidenten och Orienten solade sig tillsammans i perfekt harmoni. Tiden för den drömska bilden av staden såsom den framträdde inför de franska orientalisterna ögon: en Lamartines, Nervals, Flauberts, eller Barrès Voyage en Orient. Beirut som hoppet om en ny värld, en lycklig fusion av anden och kroppen, av västerlandets förnuft och österlandets magi. Europeiska konstnärer och författare skyndade hit i omgångar och följde de tidiga korsfararna i spåren: detta var såväl ett heligt land, en plats där de första kristna samlade sina berättelser och lät dem spridas över världen, som ett reflektionens land, ett säte för dialoger över kulturer, religioner och civilisationer. Det var hit de kom, regionens landsflyktiga: armenierna, assyrierna, palestinierna, de intellektuella som hoppades på det fria ordet och det öppna livet.

Men det var också hit som alla jordens erövrare kom: fenicierna (sedan järnåldern), perserna (mellan 559 och 333 f Kr), romarna från väst (från 60-talet f Kr), romarna från öst (mellan 324-630) araberna (från 630- talet), korsfararna (från 1100-talet), de egyptiska mamlukerna (från 1200-talets slut), de osmanska turkarna (från 1516 till första världskrigets slut), ryssarna (under en kort invasion 1772), britterna (som bombarderar staden 1840) fransmännen i olika omgångar (till exempel 1860 då de griper in för att rädda maroniterna från druserna och 1920 då de, under mandat från Nationernas Förbund, avskiljer Libanon från Syrien och sålunda skapar den moderna nationalstaten Libanon, Le grand Liban), israelerna (till exempel 1976 och 1982), syrierna (till exempel 1977 och i slutet på 80-talet) samt amerikanarna (1958 och i början på 80-talet), etc.

“Säg att ni är svensk med detsamma… det går fortare då”, säger den libanesiske taxichauffören till Jan Guillous Hamilton när de passerar den första av tre privata vägspärrar på vägen från flygplatsen till centrala Beirut. “Varför det”, frågar Hamilton, “är det bra att vara svensk?” “Det är det enda land som inte har försökt invadera Libanon”, svarar chauffören.

Ursprung och upprepning I:

Vad finns det kvar av före i efter? Vad har tiden gjort av människorna, ruinerna av staden? Och samtidigt måste frågan ställas utifrån ett längre perspektiv där erövringarna och krigen blott är några av alla våldsamma skalv som skakat Beiruts kropp. Kan hon någonsin bli sig själv igen efter den våldsamma jordbävning som fullkomligt raserade henne år 551 e Kr? Kan Beirut hitta tillbaka till sig själv efter arabernas erövring år 635 eller korsfararnas angrepp 1110? Kan hon återfinna sig själv såsom hon var före turkarnas ankomst under mitten av 1500-talet, före ryssarnas massiva angrepp 1772, före britternas bombanfall som förstörde hela hennes stadsmur 1840? Eller varför inte före de enorma svältkatastroferna och tyfusepidemin under det första världskriget (man räknade de döda i hundratusentals!)? Vad skall man säga om de massiva arkitektoniska ingrepp som fransmännen låg bakom under 30-talet och som i transparensens och övervakningens namn moderniserade bort det gamla Beirut, le vieux Beyrouth, le zouk – de små marknadernas, de trånga grändernas, de skumma badhusens, basarernas stad som besjungits av den till arab utklädde poeten Nerval och om vars stora Hammam Alphonse de Lamartine lämnat så detaljerade vittnesmål? Hur var Beirut före det andra världskriget och de antikoloniala revolterna? Före fransmännen utkämpade sitt inbördeskrig, mellan Vichyregimens anhängare i landet och de Gaulles styrkor? Kan Beirut någonsin finna tillbaka till livet före de blodiga sammanstötningarna 1958 och tillbaka till en stad som miste hela sitt centre ville under inbördeskriget mellan 1975 och 1990?

Namnet är alltid inskrivet i rörelsen mellan ursprung och upprepning, mellan före och efter. Staden grundas som ett självständigt kungadöme i Fenicien (cirka 1400 f Kr) och hämtar sitt kanske första namn från sin första drottning Beryt. När romarna belägrar staden under kejsar Augustus år 14 f Kr, döper man om henne till Colonia Julia Augusta Felix Berytus – Julia Augusta efter Augustus dotter. Kejsaren förvandlar henne dessutom på en och samma gång till såväl lyckans som upprepningens symbol: Felix, latinets lycka, namnet för Fenicien, är samtidigt fågeln Felix som liksom staden alltid reser sig åter ur askan… I denna lyckliga militärkoloni etableras symptomatiskt nog både en av det romerska imperiets absolut främsta lagskolor (under Septimius Severus, 192-211 e Kr) och utbildningssäten (som till och med rivaliserade med Alexandria och Aten).

När den franske författaren Alphonse de Lamartine anländer till staden under sin orientaliska resa 1832, sin Voyage en Orient, sätter han sitt hopp till stadens helande krafter. Lamartine tror nämligen att detta terre sainte, denna lyckliga Berytus, skall kunna rädda hans svårt sjuka dotter och göra henne lika lycklig som den stad som bär dotterns namn: Julia.

Även om landet ständigt plågats av inre motsättningar och varit underkastat hela den politiska turbulens som alltid skakat regionen, så var det många som förvånades över den snabbhet med vilken den relativa freden försvann in i det absoluta kriget under våren 1975. Hastighetens märkliga estetik: plötsligt dras allt – människor, hus, gator, skolor, radiosändningar, rykten, ljud, lukter – in i en helt ny livsvirvel. Hela Beirut accelererar; den subtila skillnaden mellan en man som ena dagen lekfullt visar hur man laddar geväret för sina barn och samme man som dagen därpå skyddar samma barn med samma gevär från skottlossningen på andra sidan.

Det tar blott tre månader att demolera Beiruts centre ville, dess storslagna, öppna och mycket vackra centrum. Al-Bourj, tornet. Place des Martyres, Place des Canons. Det berömda slaget om – och från – hotellen tar nu sin början. Så fort som möjligt skulle lyxhotellen och skyskraporna belägras: det gäller att finna en säker point de vue för att på en och samma gång övervaka sina fiender och avlossa missiler mot dem. Plundrare och krypskyttar tar över stadskärnan, stridslinjerna befästs och den legendariska gröna linjen etableras. Det handlar om att inte sticka ut näsan genom fönstret eller dörren: att hålla sig inne så långt det är möjligt och att proviantera (mat, vatten, mediciner, vaxljus och batterier för ficklamporna) för så lång tid som möjligt. Ingen plats är säker, krypskyttarna kan när som helst hitta sin väg till de ätande, älskande och sovande – också genom väggar och tak. Beiruts barn tillbringar, likt mina kusiner, halva sin barndom i mörka skyddsrum – och lär sig förhoppningsvis långsamt att tåla ljudet av fallande missiler och byggnader.

Centre ville/downtown Beirut: det självklara målet för alla belägrare. Kontrollerar man centrum, äger man staden. Här finns stadens borg och torn (al-Bourj), dess panopticon, platsen utifrån vilken makten reglerar och övervakar livet. Det ursprungliga tjugometershöga tornet saknar ursprungsdatum men man vet att emir Fakhreddin lät renovera det på 1600-talet och att Kejsar Napoleon III:s generaler valde att slå basläger precis här 1861 – även om själva tornet redan försvunnit tidigare under 1800-talet. Som Roland Barthes skriver är de moderna städernas centrum alltid uppfyllda – det är utifrån centrum som “civilisationens värden förenas och förtätas: andligheten (med kyrkorna), makten (med kontoren), pengarna (med bankerna), marknaden (med varuhusen), språket (med dess agora, kaféer och promenadvägar). Att röra sig i centum, det är att möta den sociala ‘sanningen’, att delta i ‘verklighetens magnifika’ överflöd.”

Och sedan plötsligt, på några få intensiva och solheta månader, förlorar Beirut hela den grund på vilken hon vilar. Stadskärnan uppgår i tomma intet medan stadens själ kämpar mot att sugas in i detta svarta hål. Hålet i en ring, intet mitt i varat: under hela inbördeskriget expanderar hålet undan för undan på ringens bekostnad; staden imploderar in i sig själv medan stora delar av befolkningen väljer att fly upp i bergen eller från landet överhuvud. Hela centrum blir ett ödsligt ruinlandskap som knappt en människa besöker på femton år. Förmodligen är Beiruts centre ville den plats i världen som har haft mest ground zeros per capita.

Chocken var kanske ändå svårast för själva namnet: ena dagen var “Beirut” den storslagna symbolen för fred, harmoni, spirande ekonomi och leende kroppar utsträckta i solen; nästa dag ser vi hennes blödande kroppar på gatorna. Först den massiva idealisering av staden som tar fart efter det andra världskriget då hon skildras som “Mellanösterns Paris” i turistguider, massmedia, vykort och filmer (under 50- och 60-talet ett must have been there för dåtidens internationella jet set). Så här kan hon exempelvis framställas i en guide från 1957:

Allt är fritt, handeln, pressen, individen. (Album des Guides Bleus, Liban, 1957).

Och så här precis innan kriget bryter ut:

Välkomnande, öppna, toleranta, dessa ord som vanligtvis framstår som ytterst abstrakta, genomsyrar libaneserna ända in i deras mest modesta gester och vardagsliv. (Album des Guides Bleus, Liban, 1975)

Därefter brottet: Beirut träder fram i film efter film, bok efter bok, som själva symbolen för krig, kidnappningar, självmordsattacker, krypskyttar och terrorism. Hon blir jordens avgrund, det nya Babel, barbarernas stad. Under det kalla krigets sista faser är det alltid hit man sänder sina spioner (Kim Philby var till exempel en av stadens stamgäster), man letar upp islamistiska terrorister, knyter kontakter med vapenhandlare, hämtar manskap för nya miliser. Beirut blir en arena för stormaktspolitik: det är här som globens och regionens stater kämpar mot varandra genom ombud. Med den libanesiska statens sammanbrott uppträder varje politisk aktör som representant för det verkliga Libanon – alla med en mindre eller större makt bakom ryggen. Det shiitiska Hizbollah med Iran, Amalmilisen med Syrien, sla (South Lebanese army) med Israel, Chamounisterna med usa, etc.

Shibboleth/checkpoints: barbarians at the gate

Det blir snart lika svårt att veta vilka man kämpar med som vilka man kämpar mot. Mot den accelererande paranoian – som ständigt riskerar att mynna ut i ett allas krig mot alla – strävar inflytelserika intressen efter att inrätta tydligare skiljelinjer, skarpare hotbilder och efter att inskärpa de bräckliga lojaliteterna. Det behövs fasta gränser för att kunna kontrollera såväl insidan som utsidan, intrikata lösenord för att hålla ambivalensen stången. Man uppfinner följaktligen ständigt nya checkpoints: först och främst kravet på att ha rätt namn – den avgörande metonymen för såväl religiös som klanmässig tillhörighet – och sedan kraven på att komma från rätt kvarter, att bära de rätta identitetshandlingarna, att kunna uttala orden på rätt sätt. Sibbolet eller shibboleth. Identitetsförhören organiserar livet, utan dem vet man inte vilka som skall och inte skall ingå i cirkulationen av livsgåvor respektive dödsutmätningar. Att mäta ut det rätta avståndet till den andre, som man ännu inte känner, som kan konstituera såväl en fara som en möjlighet, är en svår konst. Inte minst i ett land där ven som helst kan bli din framtida mördare.

A password, un mot de passe: hudfärgen i Sydafrika, Davidstjärnan under nazismen, glasögonen under Pol Pot, passet för så kallade “illegala flyktingar” vid EU:s murar. Och så vidare. Rätt shibboleth öppnar upp de viktiga portarna; fel kan betyda att du inte har någon morgondag. I Libanon upprepas tragedin vid floden Jordan. Så beskriver journalisten Robert Fisk hur falangisten och maronitledaren Bashir Gemayel i början av kriget – efter att fyra kristna hittats dödade i en bil i december 1975 – gav sina män order om att döda de första fyrtio muslimerna i sikte. De satte sålunda upp en vägspärr och skar halsen av alla som inte kunde visa att de var kristna. Denna så kallade svarta lördag räknar snart mer än tre hundra dödade. Taktiken blir sedan legio.

Det är inte vad en identitet är som är viktigt, utan vad som är möjligt att göra i, och mot, dess namn; inte vad en politisk fraktion eller nation verkligen är eller har varit, utan vad som signeras i dess namn.

De ständigt nya miliserna förhandlar med varandra och utländska intressen som vore Libanon redan i deras händer: så kan en viss milis som kontrollerar en del av Beirut sälja ut jorden för europeiskt kärnavfall, medan en annan milis några kvarter bort säljer ut rätten till marken för framtida byggprojekt till utländska investerare. Internationella knarkoch vapenhandlare från hela världen dyker upp i staden. Den svarta ekonomin blomstrar mitt under brinnande krig. 1979 bygger man till och med ett lyxhotell, Hotel Summerland, mitt i ett område där bomberna faller dagligen, utrustad och skyddad av en egen milis. 1982, samma år som Israel invaderar Libanon för andra gången på allvar med närmare tjugotusen civila döda och ett sönderbombat Beirut som resultat, öppnas det berömda bageriet Barbar, som snart omvandlas till en del av den populära Barbar street, en hel gågata med libanesisk fast food specialities. Konflikten eskalerar år för år och staden faller samman som ett korthus medan folket drar sig undan vågen av nybildade miliser och anstormande trupper från resten av världen. Fristaden till vilken så många människor tidigare flytt blir nu staden från vilken alla flyr. 1982 drivs så även plo på flykt från de invaderande israeliska trupperna. Inte alla palestinier: det är i synnerhet de militära styrkorna som drivs bort, medan försvarslösa äldre män, kvinnor och barn blir kvar bara för att snart slaktas av de kristna falangisterna – under Ariel Sharons översyn. Massakrerna i de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila blir de nya symbolerna för Beirut. B som i barbarisk, bestialisk och bombad. Istället för den religiösa toleransens och mångfaldens land blir Libanon nu exemplet på det “mångkulturella” samhällets omöjlighet. I politiska debatter i Västeuropa använder man mer än gärna henne – liksom senare Balkan – som ett varnande exempel för invandring i allmänhet och för Mellanöstern i synnerhet. Orientalismens andra sida: korstågstidens retorik, den kristna världens paranoia gentemot islam, den toleranta västvärldens motstånd mot “den orientaliska despotismen” drabbar libaneserna med full kraft. Såväl George Bush Senior som Junior placerar Libanon på listan över skurkstater och terrorfästen – och kanske är det blott en tidsfråga innan usa finner skäl för att intervenera ytterligare en gång i civilisationens namn.

Döden löser allt (Stalin) – belägringens biopolitik

Det finns en scen som är djupt inristad i mitt minne trots att jag blott har sett den på film: under ett familjebröllop, där en av mina kusiner gifter sig, briserar plötsligt två kraftiga bomber i snabb följd någonstans i närheten. De glada och vackert uppklädda gästerna tvingas att kasta sig ned på marken för att ta skydd, ligger sedan kvar i ett par långsamma sekunder, men reser sig därefter genast som om ingenting hade hänt och till synes alls utan att kommentera händelsen. Detta är ett exempel på den “belägringens etik”, som Lidija Ginzburg talar om i Anteckningar från belägringen (om den tyska arméns belägring av Leningrad 1941–44). Man fortsätter att leva mitt i brinnande krig, man försöker att inte låtsas om det, man uthärdar för att andra skall uthärda och för att man inte skulle uthärda om de andra inte skulle uthärda. Det sociala förbudets väldiga abstraktion, skriver hon, fordrar att man inte ger upp, att man gör allt för att bevara hoppet om att världen är möjlig att leva i:

I lugna och fredliga tider kan man till exempel vakna hemma i sin säng, stel av skräck vid tanken på det ofrånkomliga försvinnandet, medan man kan promenera omkring helt förstrött och likgiltigt mitt under ett bombardemang […]. Ibland är det lättare att gå mot en dödlig fara utan att tänka på den än att gå till jobbet utan att tänka på en offentlig reprimand man fått. Det finns inget annat område där det blir så uppenbart och åskådligt vilken kraft det sociala trycket har. Sedan urminnes tider och ända fram till våra dagar har ordet ynkrygg varit ett magiskt ord. Det går an att vara rädd för en förkylning, men att vara rädd för döden är skamligt. Hur har man kunnat inpränta någonting sådant i människan, med hennes starka självbevarelsedrift, hur har det varit möjligt att uppfostra henne till detta? Förklaringen är kanske den att inga samhällen eller stater hade kunnat existera annars, och därför har alla satsat sina uppfostringsresurser på just den saken.

Politiken är en biopolitik, ett sätt att reglera människans relation till sitt liv och sin död, att hota med död och locka med liv, men den måste samtidigt spela ett dubbelt spel och utnyttja dödens gåta i den politiska ekonomin. Å ena sidan handlar det om att få människorna att inte frukta döden, utan snarare våga dö för en sak som framställs som så värdefull att också livet måste offras för den. Å andra sidan att verkligen frukta döden, eller snarare ett visst sätt att dö på, för att makten fortfarande skall kunna ha det yttersta avskräckningsmedlet gentemot sin befolkning. Det handlar mindre om själva utslocknandet än formerna för det. Alltifrån de offentliga avrättningarna (vars logik Foucault så ingående skildrar i Övervakning och straff) till de offentliga förnedringarna (som förkroppsligas i bilderna från de amerikanska tortyrcentralerna i Irak).

Att plåga på gränsen till döden utan att nödvändigtvis döda i fysisk mening, det är en politik som syftar till att upplösa all personlig dignitet hos offret genom att utsätta henne för den totala maktlöshetens trauma. Maktens obscena iscensättningar av nakna, sargade och stympade kroppar: Kristus på Golgata, de dödade amerikanska soldaterna som släpas nakna genom Mogadishus gator, den inspelade avrättningen av Nick Berg från Irak, etc. Det handlar om att döda i livets namn. För varje död på deras sida, ytterligare ett liv på vår. Snart tas hela landet i besittning av denna politique du massacre. Från ingenstans dyker de upp i en stadsdel, i en by eller i ett läger – och så är massakern igång. Ingen skonas: man klubbar och hugger ihjäl, skalperar människor levande, tävlar i prickskytte på småbarn, skär upp gravida kvinnor och sparkar fotboll med deras foster. Man statuerar exempel, visar vilken dödlig kraft det egna livet besitter.

Fasan sprider sig – liksom kraven på hämnd. Som Foucault betonar utvecklar sig makten genom denna dubbla rörelse: å ena sidan förstörelsen, underkuvandet, förintandet (av fienden); å den andra skapandet, uppbyggandet, mobiliserandet av nya livskrafter. Genom att gemensamt döda fienden förstärks gemenskapen: det är med de andras blod som den egna gruppens ed formuleras. Den ingjuter i bödlarna en känsla av att de, mitt under de mest ohyggliga massakrer av civila, trots allt verkar i livets riktning. Foucault:

Man förmår hela befolkningar att ha ihjäl varandra i namn av att de måste leva. Massakrerna har blivit livsviktiga. Det är som förvaltare av livet och överlevnaden, av kropparna och rasen, som så många regimer har kunnat föra så många krig och därvid döda så många människor.

Med den libanesiska statens sammanbrott och inbördeskrigets utbrott mister sålunda staten detta uppdrag: den förlorar sin roll som förvaltare av såväl döden som livet. Avrättningarna och krigsförklaringarna blir nu milisernas sak. De iscensätter tydligt sin makt genom att öppet manifestera sin förmåga att behärska och plåga de andras kroppar, de fordrar ingen lojalitet av de döende utan hoppas på deras skräck och smärta, de förväntar sig inte kärlek utan fruktan och underkastelse. Miliserna kontrolleras inte av någon statsapparat; nu tar den libanesiska maffiastrukturen över fullt ut. De tidigare inflytelserika politikerna lämnar agoran för att (åter) inta rollen som familjeöverhuvud och klanledare (zuamas), vilket i praktiken innebär att de blir ett slags överbefälhavare för egna arméer, dirigerade från bestämda områden i landet. Här finner vi druzklanerna Jumblatt (med fadern Kamal och den fortfarande aktive sonen Walid i spetsen) och Arslan, maronitfamiljerna Chamoun (där Chamille, under en tid landets president, fungerar som överhuvud), Franjieh (med Suleiman, också han president under en period, som ledare och sonen Tony som arvtagare) och Gemayel (med fadern Pierre som bygger upp sin organisation och armé, Falangisterna, efter nazisternas modell efter ett besök under OS 1936 och vars båda söner Bashir och Amin båda blev presidenter), sunniklanerna (Sohl, Karamé, med flera) och de olika ledarna för de shiitiska grupperingarna. Inbördeskriget är lika mycket, eller i högre grad, en uppgörelse mellan dessa olika klaner.

Världen är full av demoner (Herakleitos)

Döden löser emellertid föga. Snarare tenderar de dödade att bli än mer levande. I en huvudstad med ett stadscentrum som heter Place des Martyres borde detta förvisso vara en självklarhet: den döde återkommer som vålnad och hämtar sin livskraft ur de levandes ouppklarade affärer. Beirut belägras formligen av spöken, fantomer, våldnader, demoner, zombies – en för varje obetald skuld – och livet kretsar i lika hög grad kring att tillfredsställa dem som att tillfredsställa de levande. De döda går igen på de levandes ben.

Så länge de döda inte är riktigt döda är de levande dömda till eviga upprepningar: våldnaden påminner om regissören som tvingar skådespelaren att om och om igen utföra samma handling, och som nöjer sig först när skådespelaren insett sin skuld gentemot honom. Av någon anledning glömmer de levande emellertid gärna att de själva är de dödas marionetter. Inom varje levande väser ljudet av oändliga generationer döda, inom varje människa utkämpar de döda och de levande en fasansfull kamp som alltid slutar med att de döda hämtar hem såväl segern som människan i fråga. Och för varje människa som dör stärker de sitt grepp över de kvarlevande.

Varje kamp mellan människor utspelar sig mot denna bakgrund: skall fienden förpassas till dödsriket eller finns det något annat sätt att neutralisera hans makt? I Libanon är det idag svårt att glömma det politiska mordets risker – inte minst därför att martyren och självmordsbombaren upphäver biopolitikens klassiska fundament genom att förvandla hotet om död till en gåva. Landets privilegierade väljer istället att intensifiera den klassiska strategin för att kontrollera hotet från de andra: att sudda ut dem från den politiska kartan, marginalisera och reducera dem till homo sacer. Om det inte finns möjlighet att ge alla politiskt inflytande, sociala rättigheter och ekonomisk kraft, återstår att förpassa dem från agoran, rättvisan och stadens lustzoner. Och viktigast av allt: de måste raderas ur minnet och vetandet. De fattiga massorna finns inte.

Runtom i Beirut möter en särskild kategori av den libanesiska nationens fredlösa: palestinierna. Det är inte lätt att identifiera dem med blotta ögat eftersom de inte uppvisar några direkta yttre kännetecken. Sålunda behövs det specifika checkpoints och schibboleth för att urskilja dessa intima barbarer, de som till såväl språk som utseende är almost the same, but not quite (med Homi Bhabhas formulering). Baudrillards beskrivning av de moderna nyliberala staterna passar väl in på palestiniernas tillvaro i Libanon:

Hela sidor av befolkningen faller i glömska och överges fullständigt. […] Det sociala glömmer bort dem, och de glömmer sig själva. De hamnar utanför synfältet, som zombies ägnade åt utradering och åt statistikens kurvor över försvinnanden. Detta är den fjärde världen. Hela sektorer av våra moderna samhällen, hela länder från tredje världen hamnar i denna fjärde världens föröknade zon.

För att bara nämna ett exempel: i det mäktiga privata företaget Solideres återuppbyggande av den gamla stadskärnan smulade grävskoporna, den 16 februari 1996, sönder ett redan sönderskjutet hus för att på dess ruiner bygga upp nya hus och hotell för de välbärgade. Problemet var bara att huset ockuperats av en hel familj hemlösa palestinier – och att de fortfarande var i byggnaden när den raserades. Med deras död stod det för många klart att det nya Beirut i själva verket skulle bli två: ett för de privilegierade och ett för landets zombies. Ett Beirut för de som på samma gång tillhör den politiska och ekonomiska eliten – likt mångbiljonären Rafic Hariri som samtidigt var såväl Solideres huvudägare som landets premiärminister – och ett för de som utarmats på maktmedel till den grad att det endast är våldet som kan bryta deras isolering. När Hariri förklarade att Solideres uppgift var att återskapa och reproducera “the original look and feel of central Beirut” stod det för många klart att det (återigen) skulle bli ett slags gated community för de rika. Libanon skulle födas på nytt, återvända till sitt eget ursprung – vilket samtidigt innebar att det åter skulle placera sig precis där det var innan kriget, vid samma avgrund.

Denna dödförklaring av de levande skapar emellertid en helt ny arena, en kuslig scen mitt på floden Styx där zombies som kommer från döden förenar sig med zombies som kommer från livet. De döda som vägrar att lämna livet och de levande som vägrar att dö bildar en mäktig allians, en reservarmé för såväl revolutionära som fascistiska intressen. Snart tävlar olika ledare om att få dem på sin sida med alla tänkbara lockbeten: hämnd, skådespel, droger och bröd.

Ursprung och upprepning II: det förflutna börjar i framtiden

Man åkallar emellertid inte de döda hur som helst, man måste åberopa dem i en viss konstellation och göra anspråk på en viss affinitet och släktlinje för att de skall mobilisera sina resurser. I alla så kallade etniskt laddade motsättningar finner vi dessa omtagningar där den egna gruppens identitet motiveras med exempel på historiska förföljelser från andra grupper ur det förflutna och skräckvisioner om hur det skall gå för dem i framtiden. Så förankrar sig exempelvis många kristna grupper, i synnerhet maroniterna, sig själva i ett historiskt kollektiv som förbinder sig med fenicierna snarare än med araberna och som definierar sig själva i motsättning till de senare. Maroniterna framställer sig som ständigt hotade genom historien – exempelvis av den arabiska erövringen, det ottomanska styret, drusernas massakrer, den framväxande arabnationalismen, palestiniernas ankomst och inte minst av den islamistiska vågen från och med slutet av 1970-talet. De ser sig gärna som västerlandets och kristendomens sista utpost i arabvärlden.

I själva verket skriver de in sig som naturliga subjekt i den europeiska Historien. Det är de som utgör de första kristna församlingarna (Paulus grundlägger till exempel en kristen församling i Tyros, som också blir det första biskopssätet) och de är också aktiva tillsammans med korsfararna i kampen för kristendomens spridning. Den nära relationen till Frankrike, la douce mère, etableras under samma period och den franske kungen St Louis IX (Ludvig den Helige) kan till och med utropa följande redan 1250: “Vi är övertygade att denna nation som grundats av den helige Maron [grundaren av maroniternas kyrka] är en del av den franska nationen”. Han lovar samtidigt de kristna att de skall skyddas “som vore de fransmän själva“.

Under 1800-talet noterar Maurice Barrès hoppfullt, under sin orientaliska resa, att de kristna libaneserna möjligen är på väg att skapa en “fransk-orientalisk civilisation” och varnar för farorna som hotar dem. “De eftersträvar “, fortsätter han, “genom sitt språk ett ideal som de kallar för ŒFrankrike’ och som de begär med det slags nostalgi som plågar landsflyktiga”.

Vid krigets början håller den i huvudsak kristna alliansen en relativt låg kristen profil på grund av potentiella inre motsättningar. När Bashir Gemayel sedan i början av 80- talet förenar de skilda grupperna inom alliansen blir denna kristna profilering alltmer framträdande. De framställer sig nu som representanter för ett hotat kristet transhistoriskt vi – med tusenåriga rötter – som måste hålla ihop för sin framtida existens mot ett hotande muslimskt transhistoriskt dom. De döda på den egna sidan åkallas för att bekämpa de levande på den andra sidan – samtidigt som de levande i den egna gruppen mobiliseras för att bekämpa zombiernas återkomst till den andra gruppen. Under inbördeskriget lär vissa kristna grupper ha iklätt sig korsfararmunderingar för att egga upp stämningen inför angreppen på muslimska grupper. De levande går bokstavligen igen på de dödas ben.

*

Det florerar två välkända skapelsemyter om Libanon. I den första versionen skapar Gud landet efter paradisets alla förebilder; ett land av mjölk och honung där solen alltid lyser och havet slingrar sig som en älskarinna kring den libanesiska jorden. När grannländernas befolkning får se landet blir de gröna av avund och frågar Gud hur denna orättvisa kunnat ske. Guds svar lugnar dem: “märk väl att jag till denna värld sedan skapade libaneserna”. I den andra versionen är det istället libaneserna som undrar hur det är möjligt att Gud givit dem allt detta goda. När de frågar Gud om varför han privilegierat just dem till denna grad svarar Han istället: “märk väl att jag inte lämnade er utan grannar”.

Den första versionen möter vi, menar historikern Fouad Said, hos de som fortsätter att skylla landets olyckor på de andra libaneserna, på andra etniska och religiösa grupper. Den andra versionen hos de som istället lokaliserar krigets orsaker och motsättningarna till främmande elements inblandning; om det så är palestinierna, Israel, Syrien, Iran eller usa. “Båda fallen är givetvis tragiska”, säger Said, “men i det sista fallet finns det ett uns av känsla för nationen som åtminstone utlovar ett möjligt libanesiskt vi.” Vi skall inte glömma, menar han, att “ingen nationalstat kunnat etablera sig utan att aggressivt markera sin särart gentemot andra folk”.

I den nationella mytologins begynnelse finns alltid de andra, grannarna. Nationen börjar aldrig med sig själv – dess yttersta grundval återfinns alltid i ett externt element, en grundläggare som skapat den utifrån, eller en fiende som ur kaoset externaliserats för att en viss inre ordning skall bli möjlig. Denna logik kan komma till uttryck på många sätt: det väsentliga är att nationalismens krafter arbetar för att dölja denna anomali, för att täcka över sin egen ursprungliga annanhet, sitt ursprungliga främlingsskap inför sig själv. Amerika började inte med amerikanerna, nazisten skulle inte vara någonting utan juden, kristendomen ingenting utan den judendom den vecklar sig ut ur, västerlandet helt förlora sin identitet och självbild utan de så kallade ociviliserade barbarerna och terroristerna i Orienten. I en av Freuds vackraste texter, Moses och monoteismen, frilägger han denna dynamik också i hjärtat av judendomen genom att hävda att dess founding father Moses i själva verket var egyptier. Den israeliska nationalstaten – liksom alla stater som insisterar på staten som ett slags kärl för en enda identitet, om så konfessionell eller etnisk – drabbas därigenom i sin själva grundval eftersom den härigenom arbetar för att stänga ute själva det fundament på vilket den vilar. I begynnelsen var inte nationen, utan den motsträviga skärvan; inte rasen, nationen eller gemenskapen, utan de antagonistiska fragmenten. Inget ursprungligt pussel till vilket bitarna harmoniskt skall sammanfogas, snarare delar som inte går att få ihop hur man än försöker. En agonal sammansättning som olika krafter försöker utnyttja och sätta samman på motstridiga sätt. För övrigt vet vi vart den organiska och harmoniska helhetens metaforer brukar leda oss – det som inte passar in döms ut, spärras in eller utrotas som virus, cancer, löss, råttor. Överhuvudtaget utvecklar sådana samhällsideologier en våldsam känslighet inför det avvikande, inför antinomin, det vill säga inför allt som inte hör samman med namnet. Allt det som namnet inte lyckats tämja och som faller utanför nationens, rasens eller religionens enhetliga kropp: den statslöse, nationslöse, gudlöse, den papperslöse, den illegala flyktingen, invandraren, främlingen, den homosexuelle. Negationen av negationerna. Den intime främlingen som inifrån undergräver de krafter som söker transparenta sammansättningar.

Den som är utan stat, och som liksom barbaren inte talar statens språk, är antingen en “usling” eller “förmer än människa”, skriver Aristoteles. “En människa utan nation trotsar alla kända kategorier och framkallar motvilja”, förklarar Ernest Gellner. Mot homo sacer – för att åter använda Agambens begrepp – kan inte civilisationen upprätthålla civiliserade måttstockar, eftersom denna människotyp, eller icke-människa, inte förstår något annat språk än våldet. “Homo sacer”, skriver Agamben, är en varelse “som man får döda”; ett rent, naket och avskalat liv, ett bios, som inte skyddas av några juridiska restriktioner. Det räcker med att nämna Guantánamo eller Abu Ghraib för att förstå vad det handlar om: i civilisationens namn ger man sig rätten att bli ett med sin egen bild av barbaren.

Den dubbla negationen och nationens födelse

Man skulle, med George Naccaches berömda formulering, kunna hävda att den moderna nationalstaten Libanon är resultatet av en dubbel negation. Åtminstone så formulerades grundstrukturen i den oskrivna Nationella pakt som etablerades 1943 mellan landets dåvarande mäktiga namn, den maronitiske ledaren Bishara al-Khoury (som också blir landets första president) och den sunnimuslimske ledaren Riyadh al-Sohl (som blir landets första premiärminister). I detta avgörande fördrag slås fast att landet varken skall bli entydigt arabiskt (muslimskt) eller entydigt västligt (kristet). Så artikuleras landets historiska kompromiss: ett slags tredje väg, eller, om man så vill, ett val av en identitet utan identitet. De kristna skulle lova att inte försöka förvandla landet till en del av västvärlden, medan muslimerna i sin tur skulle lova att inte försöka förvandla det till en del av arabvärlden. Härigenom skulle Libanon bli en nation som var stor och tolerant nog att rymma flera visioner, en institutionaliserad och självständig mötesplats för en fredlig korsbefruktning mellan Orienten och Occidenten – precis i enlighet med den europeiska fascinationen för landet under 1800-talet.

Man skulle emellertid också kunna formulera pakten som en dubbel affirmation: landet skall vara kristet och muslimskt, arabiskt och västerländskt på en och samma gång. Sålunda anges också i samma pakt rätten att bevara de redan existerande banden till arabvärlden respektive västvärlden – om än till en viss gräns, vars specifika belägenhet givetvis inte kunde specifieras. Banden skall både bevaras och brytas: det är ur denna svåra födelseprocess och balansgång som den nya nationalstaten Libanon kämpar för att finna en framtid efter självständighetsförklaringen den 22 november 1943 (och efter de franska trupperna lämnat landet 1946).

För att garantera denna ordning blåser man liv i det politiska representationssystem som redan 1926 års konstitution utverkat och som definierar Libanon som en parlamentarisk republik, sammansatt av skilda religiösa sekter. Fördelningen av politiska poster skall grundas på konfessionell tillhörighet: presidenten skulle alltid vara maronit, premiärministern alltid sunnimuslim, parlamentets talman alltid shiamuslim, stabschefen drus, överbefälhavaren ortodox, och så vidare i en hierarkisk fördelning för de närmare tjugo officiellt registrerade religiösa grupper som finns i landet. (En struktur som lånar väsentliga drag från det ottomanska imperiets mutasharrafiyah.)

I enlighet med samma konstitution skulle dessutom uppdelningen mellan kristna och muslimer i parlamentet och andra politiska organ alltid grundas på en 6:5 proportionalitet (alltså sex kristna på fem muslimer). Allt i enlighet med en maktfördelningsprincip som utgick från de religiösa gruppernas förmodade demografiska styrka (en princip som skapade enorma problem eftersom den enda folkräkning som gjorts – och som de privilegierade grupperna accepterade – var från 1932 (!) där den kristna befolkningen förklarades vara i knapp majoritet gentemot den muslimska). I väsentliga stycken skulle denna libanesiska politiska struktur kunna betecknas som en consociational democracy.

Den nationella paktens roll för landets framtida historia är kraftigt omdebatterad. Å ena sidan har den framhållits som ett exempel på en lyckad kompromiss – det är tack vare den som Libanon kunde åtnjuta en relativ stabilitet och ett ekonomiskt uppsving fram till kriget. Den förhindrade att någon enstaka grupp tog över makten, den möjliggjorde att varje grupp kunde känna en viss trygghet i kraft av att de alltid kunde räkna med att representeras i valen och att deras ledare, med hjälp av koalitioner, kunde motverka koalitioner från andra sidan som hotade deras intressen. Det konfessionalistiska representationssystemet gav en viss säkerhet i form av garanterat inflytande åt landets minoriteter. Det var i alla fall Michel Chihas uppfattning, en av hjärnorna bakom 1926 års konstitution: “systemet skulle garantera en rättvis politisk och social representation åt minoriteterna” och möjliggöra att dessa ofta landsflyktiga grupper skulle kunna fortsätta att “fritt få utöva sin egen religion”. Staten skulle härigenom “erkänna de olika gruppernas skilda identiteter”, tills de “långsamt skulle försvinna” och inte längre behövas som skydd mot samma stat.

Den nationella pakten gav, för att uttrycka det på ett annat sätt, en institutionell form åt rätten att förvägra de andra religiösa grupperna deras rätt att nationalisera sin version av Libanons förflutna och framtid, av landets politiska och kulturella identitet. Rätten att skydda sig mot varandra skrevs så att säga in i rättsordningen, samtidigt som de konfessionella tillhörigheterna sanktionerades som sociala och politiska identifikationsformer. Den politiska sekterismens maktbalans var, så länge den inte brakade samman, relativt accepterad av befolkningen – och ofta hyllad som framgångsrik av intellektuella både inom och utom landet. I synnerhet var den uppskattad av de folkgrupper – maroniter och sunnimuslimer – som tilldelades lejonparten av det politiska inflytandet över landets framtid och som dessutom såg den som en säkerhetsanordning, en spärr gentemot vad de uppfattade som hotet från varandra. Bristen på en gemensam positiv libanesisk identitet för dessa skilda grupper togs för given och upphöjdes till organiserande princip för nationen. Om det ändå var lönlöst att finna ett dominerande innehåll för den libanesiska nationalstaten, om varje sådant försök till hegemonisk maktordning måste resultera i mobilisering för krig, så föredrog man hellre kallt krig. Bättre att tydligt och klart erkänna vilka som var de intima främlingarna för att på så sätt kunna hålla dem i schack. En högst bräcklig maktbalans som på en och samma gång sanktionerade och reglerade hatet. Den stora risken var därför också alltid att de olika grupperna inte skulle kunna hålla sina egna under kontroll: minsta konflikt mellan enskilda individuella representanter för de antagonistiska grupperna hotade med att sprida sig genom hela nationen.

När jag ställer frågan till Samah Idriss, redaktör för den legendariska tidskriften al- Adab, om hur man idag, efter kriget, skall bedöma den Nationella Pakten, svarar han torrt och lakoniskt: “Är inte inbördeskriget bevis nog för dess totala dårskap? Vi levde i mer än tjugo år under ett system som dagligen sanktionerade en sekterisk identifikation med den egna gruppen, som fjärmade oss från alla andra grupper och som omintetgjorde varje strävan efter en libanesisk samhörighetskänsla. Vi vände oss inte till staten såsom ett slags representant för allas våra intressen – vi vände oss till våra egna representanter för att representera oss mot staten och alla andra grupper. Vi levde i ett samhälle som redan från början deklarerat sin brist på förtroende för oss och mot vilket vi redan från början deklarerat vår brist på förtroende. Den Nationella pakten upphöjde denna misstro till norm.”

Forskaren Samira Natallah, som jag träffar på hennes kontor vid Hamra street, går ännu längre i sin kritik. Den avgörande frågan vi måste ställa, hävdar hon, är frågan om vilka grupper det var som ytterst tjänade på denna politiska ordning: “För vilka(s) intressen var den Nationella pakten skräddarsydd? Genom att uppmuntra till identifikation med de mest primitiva av lojaliteter, kom detta politiska system att dölja de faktiska klasskillnader som höll på att växa fram i Libanon under fyrtiotalet och som successivt etablerades i landet under hela perioden fram till inbördeskrigets utbrott 1975. Den Nationella pakten undergrävde framväxten av ett ideologiskt och politiskt klimat där en sekulär klasspolitik skulle kunna slå rot.”

Hon konstaterar att de grupper som förlorade mest på den Nationella pakten – i synnerhet de stora mängder av shiamuslimer som var den nya ekonomins förlorare och som var klart underrepresenterade på grund av den uråldriga folkräkningen – aldrig mobiliserade sig i klasstermer utan istället hemföll åt en religiös argumentation. Istället för att strida mot de stora ekonomiska klasskillnaderna och den Nationella pakten såsom en reaktionär konstitution, tog de på sig rollen som den iranska revolutionens förlängda arm i Libanon. Detta gjorde det i sin tur möjligt för de privilegierade klasserna att själva skydda den rådande ordningen med samma teologiska retorik: varje fråga om sociala, politiska och ekonomiska orättvisor kom i skymundan och istället fick vi den religiösa och sekteristiska hysterins hotbilder. “I själva verket”, säger Natallah, “måste vi förstå hur den Nationella pakten och de politiska eliter som formulerade den grundlade en politisk ordning som exakt motsvarade elitens ekonomiska intressen. Så blev den Nationella pakten en konstitution som bäst tillvaratog överklassens gemensamma intressen eftersom den stärkte deras ställning genom att på en och samma gång legitimera dem som folkets representanter och ge dem rätten att ingå allianser med det internationella kapitalet.”

Och mycket riktigt var det den politiska eliten som tjänade storkovan på den ekonomiska boom som tog fart i Libanon från femtiotalet och framåt. Libanon blev ett paradis för utländska investerare, både för de multinationella företag som ville fly undan höga skatter och samarbeta med en välvillig statsmakt och för de opec-stater som ville placera sina oljevinster i banker med höga räntor. Libanon blev Mellanösterns Schweiz: eftersom landet hade fri valutahandel, en lagstadgad banksekretess och erbjöd möjligheten till hemliga bankkonton, drog det till sig kapital från hela världen. Strax före kriget fanns det mer än 80 stora banker på plats, varav 16 inhemska. De rika blev som vanligt allt rikare – medan de vanliga medborgarna, i avsaknad av en sekulär politisk statsmakt som kunde fördela rikedomarna, blev alltmer beroende av de religiösa och politiska zuamas för sin sociala existens och faktiska överlevnad. (På så sätt bildades också den vida militära rekryteringsbas som maffialedarna behövde när kriget väl stod för dörren).

Den postkoloniala libanesiska staten var sålunda på en och samma gång ett uttryck för en mycket komplex historia av erövringar och belägringar, för den globala kapitalismen, för djupt traditionalistiska familje- och klanmönster och för religiösa-ideologiska lojaliteter och för regionala och internationella kraftmätningar. Avsaknaden av en offentlig agora, där den feodala intresseantagonismen ersätts av en mer individualiserad debatt, liksom avsaknaden av en offentlig sektor, producerar en mycket bräcklig nationalstat där alla grupper övervakade varandras minsta rörelse – och där staten själv var i händerna på de skilda kollektiven.

Minsta skakning riskerade att rubba den sköra maktbalansen. En avgörande sådan händelse äger rum när Nasser kommer till makten i Egypten 1952 och väcker massornas arabnationalistiska känslor. 1958 suger Nasser-effekten in landet i ett slags virvel som ställer det på randen till inbördeskrig. Väpnade sammandrabbningar äger rum under flera månader. Under hotet av att Libanon skall förlora sin självständighet och slukas upp i Nassers nya välde, ingriper snart usa, med den maronitiske presidenten Chamouns goda minne, för att säkerställa maktbalansen i Libanon och etablera en ny allierad i det pågående kalla kriget. De intervenerande hänvisar till Eisenhowerdoktrinen som ger usa rätten att ingripa världen över för att skydda “den fria världen” mot kommunismens utbredning, vilken Nasser anklagas för att representera.

Nästa stora utmaning mot den sköra maktbalansen kommer med den så kallade Svarta september i Jordanien 1970. Under våldsamma former driver Kung Hussein ut den Palestinska befrielseorganisationen plo som istället tar sin tillflykt till Libanon. De palestinska flyktingarna i Libanon ökar radikalt i landet – tillsammans med de flyktingar som fördrevs i samband med Israels bildande uppgår de snart till närmare 400 000. Den bräckliga staten utsätts nu för svåra påfrestningar. Till att börja med genom att plo successivt övertar kontrollen och administrationen av flyktinglägren, inleder en mobilisering och militär disciplinering av flyktingarna och med tiden framträder som en alltmer självständig styrka inom landet. Vidare genom att plo fortsätter sin väpnade kamp mot Israel från Libanon (raider, granatattacker, etc), vilket leder till att Israel hämnas på Libanon med massiva bombanfall över libanesiska byar och städer (det vill säga, inte blott mot palestinierna utan också mot civila libaneser). Libanon dras, oberoende av sin vilja, in i ett alltmer intensivt krig mot den israeliska staten – emedan den inte förmår kontrollera denna nya framväxande stat i staten, plo.

Detta nya predikament skapar djup oro hos den privilegierade och västligt orienterade politiska eliten, eftersom den ser den palestinska mobiliseringen som ett hot mot landets självständighet och som ett steg mot en ökad arabisering-orientalisering-islamisering av landet. Efter arabvärldens katastrofala nederlag i samband med kriget mot Israel 1967 (då Israel erövrar och tar över kontrollen av Jerusalem, Sinai, Gaza, Västbanken och Golanhöjderna), framträder plo som ett slags ersättning för Nassers förlorade lyskraft. De palestinska stridskämparna, fedayeen, interpellerar stora delar av den radikala delen av befolkningen – och hotar med en radikalisering av hela Mellanöstern. Libanon börjar skakas av heta debatter om palestinierna och två motsatta krav reses på statsmakten: från de konservativa att staten neutraliserar plo (liksom Jordanien gjort under Svarta september) och från de radikala att staten aktivt ingriper på palestiniernas sida. Det är en politisk dividing line som ställer den libanesiska vänstern – löst samlad i den Nationella rörelsen under företrädesvis sekulärt betonade muslimska och drusiska ledare såsom Kamal Jumblatt – mot den libanesiska och företrädesvis kristna högern i den så kallade Libanesiska fronten under falangisterna i Gemayelklanen och familjen Chamoun. Om den förra vill reformera landet och driva en propalestinsk linje (palestinska grupper ingick för övrigt också i den Nationella rörelsen), definieras den senare av sin vilja till politisk och socioekonomisk status quo och av sin fruktan för den palestinska närvaron.

Den traditionella historieskrivningen förlägger inbördeskrigets tändande gnista till den 13 april 1975, dagen då de första verkliga striderna bryter ut mellan vad som kommer att uppfattas vara palestinier och falangister och som slutar med att 26 civila palestinier massakreras. Å andra sidan inträffar nästan precis två år tidigare en annan händelse som mobiliserar hela den våldsamma paranoia som två år senare skall kanaliseras in i kriget. Den 10 april 1973 gör nämligen den israeliska säkerhetstjänsten Mossad en underjordisk operation mitt i centrala Beirut – närmare bestämt i ett hus på Rue Verdun där min familj lever – och avrättar tre högt uppsatta palestinska ledare, Kamal Nasser, Kamal Oudouan och Abu Youssef, varav den sistnämnde var Arafats andre man och medgrundare av Al-Fatah. Någon enstaka minut innan Mossad stormar byggnaden, dödar portvakten och flera grannar, har min far (precis hemkommen från Sverige) just stängt porten om sig för att återse sin familj – en port som strax sprängs i luften och som inleder såväl de makabra avrättningarna av de palestinska ledarna som den anstormande paranoia som snart skall genomsyra det libanesiska samhället. Förtroendet för den libanesiska staten körs i botten: hur var det möjligt för israelerna, under ledning av en viss Ehud Barak utklädd till kvinna, att genomföra en sådan kommandoraid mitt i huvudstaden? Hur visste de att Abu Youssef var där – han som, likt Arafat, knappt stannade mer än en natt på samma ställe? Hur kom de överhuvudtaget in i landet? Och varför var den libanesiska polisen och armén så passiva? Protestmarscherna besätter Beirut och landets premiärminister Saeb Salaam väljer att avgå. För vänstergrupperna och palestinierna blev alla dessa oklara omständigheter ett tecken på att den libanesiska staten inte var att lita på – snarare misstänktes den rentav som delaktig i operationen.

Foto: Michael Azar