Eller var det för att han var så vacker?

När jag var tjugotvå ville jag skriva fram ett annat sätt att vara man på. Det kändes nödvändigt, jag ansåg att det fanns ett bredare emotionellt register och en djupare inlevelse och rikare intimitet hos män än vardagsspråket visade. Alltså måste det till ett nytt språk, mer intimt, sensualiserat. Min första bok handlade om vänskapen mellan två unga pojkar, jag ville utforska möjligheterna att göra en sådan vänskap minst lika intensiv och symbiotisk som det var vanligt att säga att vänskapen mellan flickor kunde vara. Resultatet blev ett slags kortprosasamling (eller en fragmentarisk roman) med titeln Mørkets munn – den skulle handla om sådant det inte är lätt att ge språk, och som även uttalat vilar i mörker. När boken kom ut 1986 läste somliga den som en berättelse om homosexuell kärlek; det gjorde mig i och för sig ingenting, men jag blev lite förvånad eftersom det var något annat jag var ute efter.

Det är omöjligt för mig att närma mig den boken nu, för min del får den gärna vila i frid. Men tjugo år senare satt jag återigen och skrev på en roman om kön; där var utgångspunkten en känsla av att detta att vara man, åtminstone för mig, var något helt annat än det jag hade språk för. Jag har nästan alltid levt med den känslan, men nu tyckte jag att jag visste mer och att jag litterärt sett kunde mer än förut. Berättelsen handlade om en man och en kvinna, de var gifta med varandra, och en gång upplever mannen att hans svartsjuka förvandlas till det motsatta, till en önskan om att se sin älskade tillsammans med en annan. De träffar en man och det uppstår en triangelhistoria som är konkret, kroppslig: det är tre individer som etablerar ett sexuellt förhållande. Jag satsade på att den situationen skulle vara tillräckligt extrem och tydlig för att göra något annat synligt i beskrivningen av kärlek, av sexualitet, av sätt att vara man och kvinna på, än det jag sett tidigare. Bland annat så här: en man som vill se sin älskade tillsammans med en annan man släpper väl taget om ett slags manlig emotionell äganderätt? Samtidigt närmar han sig förmodligen samma känsla av äganderätt från motsatt håll, som ett slags voyeur kanske, någon som vill titta på, och som därmed iscensätter och manipulerar andras handlingar och känslor?

Sexualitet utvecklas i historiska, samhälleliga rum. Romanens handling utspelar sig mellan 1985 och 2005, den tid jag hade varit vuxen, men också den period när privatiseringen av det offentliga påbörjades, när New Public Management praktiskt taget blev ett självgenererande tänkesätt kring organiseringen av välfärdsstaten. Det måste alltså handla om privatisering långt inne i kroppens innersta liv. Att skriva den romanen var som att debutera på nytt, och samtidigt hade jag under skrivandet en märklig känsla av att det inte hade hänt så mycket med uppfattningen om kön under dessa tjugo år. Eller: att det som hänt hade rört sig åt motsatt håll jämfört med vart jag var på väg. Romanen fick titeln Tjuendedagen; det här ska inte handla om den, jag vill bara nämna att den innehåller ytterligare en berättelse, och att de två berättelserna möts på ett sätt som inte går riktigt jämnt upp. Den andra berättelsen i romanen handlar bland annat om mina förutsättningar – en man som inte vill kalla sig man – för att skriva om kön. Romanen behövde en berättare, och berättaren måste vara kvinna, och jag kallade henne Liv Larsen. Hennes berättelse börjar med att hon flyttar till Bergen för att studera, 1985. Det gjorde jag också. Därutöver visste jag inte vad det var för särskilt med henne, annat än att hon åtminstone inte skulle vara man. Men Liv Larsen är ambivalent och besväras även av konventionellt kvinnliga attityder. Hon gillar inte flickor som kammar varandra, hon ogillar utpräglat kvinnliga sätt att klä sig, föra sig, sälja sig. Att realisera sig själv betyder bara att sälja sig billigt, säger hon. Och samtidigt dras hon till det hon inte tycker om, hon förälskar sig i flickor hon själv inte vill vara lik.

Det märkliga var att när jag satt och skrev som om jag var Liv Larsen, var det som om jag skrev om mig själv. Jag hade bott sju år i Bergen, där jag bland annat läste sociologi. Det gjorde Liv Larsen också, men det var inte väsentligt; det väsentliga var att hennes erfarenheter var mina erfarenheter, till och med när jag hittade på dem, hennes livskänsla var min livskänsla på ett sätt jag inte kunnat skriva om tidigare. För romanen var det inte viktigt att det jag skrev var mina egna erfarenheter, åtminstone inte på annat sätt än att det gav mig en röst jag kunde tro på tillräckligt länge för att kunna genomföra skrivandet. För den som läser romanen är det helt oväsentligt om Liv Larsen är jag, eller omvänt. Men det var förstås inte oväsentligt för mig själv. Och så småningom slog det mig att det var helt avgörande för min identifikation med jaget, och för skrivandet, att hon inte var man.

Varför? Bland annat för att det är ännu svårare att skriva fram en ambivalent, skev manlighet än att skriva fram en alternativ, skev kvinnlighet. Förståelsen av vad en kvinna kan vara har man vridit och vänt på, den har varit i rörelse under minst tvåhundra år, medan det som inte betraktas som kvinnligt (och som därför måste vara manligt?) i stort sett tycks oföränderligt och givet.

Jag började i första klass 1970. Skolan var splitterny, byggd året innan, brunbetsad och låg, med platt tak, var den placerad i terrängen som en arkitekts dröm. Den var en arkitekts dröm, varje klassrum hade egen ingång från skolgården, en liten trappa med två, tre trappsteg, och innan vi släpptes in i klassrummet på morgnarna slängde vi av oss skolväskorna vid trappan. Ryggsäckarna låg där i en hög och väntade på att vi skulle plocka upp dem och sätta på oss dem och gå in till skolbänkarna och papperna och blyertspennorna och böckerna och ljuset.

Men vänta lite. Det var två väskhögar: en för pojkarnas och en för flickornas. Pojkarna hade blå ryggsäckar och nästan alla flickor hade röda, utom några tjejer som hade bruna skinnryggsäckar, och några killar som nog hade gröna, om jag minns rätt. Men jag var mest intresserad av H:s ryggsäck, han var den enda killen som hade brun ryggsäck med fransar på locket. Jag hade en nästan likadan, det var fransar på min med, men den var blå. Den bruna ryggsäcken avvek, inte mycket, men tillräckligt mycket för att jag aldrig skulle ha vågat gå med en sådan. Men det gjorde alltså H. Han hade brunt, lite lockigt hår och gick ofta i bruna manchesterbyxor och en kofta i brunt och vitt, och bruna skor. Alltihop vittnade, tror jag, om något hans mamma hade tänkt ut, bilden av en vacker pojke. Men det klädde honom, och han bar de lite för fina kläderna med en avspänd värdighet, precis som den bruna ryggsäcken.

Under de första skolveckorna hände samma sak varje dag: H kom in på skolgården, slängde ifrån sig ryggsäcken på killarnas hög på höger sida. Sedan kom några av de andra killarna, tog upp hans ryggsäck och slängde över den till den vänstra högen, där de röda och bruna flickryggsäckarna låg. H gick och hämtade tillbaka sin ryggsäck och la den på pojkhögen. Strax slängdes den över till flickhögen igen.

Det var som om H var alldeles för fin för att vara pojke.

Tjejernas ryggsäckar låg förresten lite mer ordentligt än killarnas. Tjejerna slängde inte sina ryggsäckar på marken som vi, de ställde ned dem ordentligt intill varandra medan vi slängde ifrån oss våra, som om vi egentligen inte ville ha dem. Jag gjorde också så, och det försökte väl antagligen H också göra, men hans ryggsäck fick ändå inte ligga kvar bland våra. Den bruna ryggsäcken med fransar var avvikande, den var lite för bearbetad och fin, precis som H:s kläder, och därmed blev den kanske för feminin. Hur som helst var den för fin för att ligga ihop med våra, de blå killryggsäckarna som bara skulle slängas på marken som om de ingenting var värda. Som om det var feminint att bry sig om hur ens saker såg ut, och som om det feminina var stängt för oss, vi hade ingen ingång dit, och kanske var det detta H ställde sig så högt över.

Eller var det för att han var så vacker? Jag tyckte åtminstone det. Och bland annat därför gick jag och hämtade hans ryggsäck och la tillbaka den i killhögen där min ryggsäck låg. Jag lyfte upp hans och la tillbaka den, och jag minns känslan av att se hans ryggsäck ligga i högen igen, nära min egen. Jag passade inte på att lägga den ovanpå eller bredvid min ryggsäck, fast det var det jag ville, jag la den bara någonstans i högen. Men jag gav mig inte. Långt efter att H slutat bry sig blev det min uppgift att rädda tillbaka hans ryggsäck till killarnas sida. Jag blev argare och argare för varje gång, och jag gav mig aldrig, jag slet till mig hans ryggsäck och sprang tillbaka med den till vår sida, där någon av de andra stod och väntade på att slänga iväg den igen. De blev förstås uppmuntrade av att jag hetsade upp mig, de hade ännu roligare på grund av mig. Men jag kunde inte ge mig, jag var gråtfärdig och alltihop var pinsamt. Jag kämpade för en förlorad sak, jag skulle aldrig vinna, och ritualen utspelades varje morgon i flera veckor utan att jag förstod vad vi höll på med, vad det betydde.

För vad betydde det? Varför blev det så mycket viktigare för mig än för H? Varför var jag så rädd att se hans ryggsäck ihop med tjejernas? På något sätt var jag förälskad i H, det förstod jag själv, och det var väl därför jag ville skydda honom. Jag blev hans självutnämnda riddare, och det var så jag betraktade mig själv långt in i andra klass när han bytte skola och vi tappade kontakten. Men det var något annat också, som kanske var viktigare: Det var outhärdligt för mig att se hans ryggsäck ligga tillsammans med tjejernas. Han var pojke, och då skulle hans ryggsäck vara bland pojkarnas. För hur skulle det annars gå för oss? Hur skulle det annars gå för mig?

Det här hände fyra år innan Gro Harlem Bruntland blev miljöminister, drygt tio år innan hon blev statsminister. Den brunbetsade skolan med det platta taket låg liksom organiskt i terrängen, och alldeles utanför skolgården var det skog. Tidigt 70-tal: Vi sprang mellan träden. Någon hade gått vilse eller gömt sig, och vi andra var tvungna att leta. Killarna sprang, jag menar de andra killarna sprang. De sprang mycket fortare än jag, allihop, medan de skrek, vrålade, slet av grenar och slogs med pinnar, kastade sten. Jag minns det hårda skrattet överallt, den äckliga lukten på killarnas toa och gänget som alltid samlades där, de tryckte ned slumpvis utvalda i pissrännan och sparkade sönder väggarna mellan båsen, och det var som om allt måste förstöras, och jag förstod aldrig varför. Men jag förstod att om detta var att vara pojke, då var jag inte pojke.

Senare, långt senare, förstod jag att det var fler än jag som upplevde det så. Men det hör väl till det kategoriserande i de kategorier vi har för kön, att allt som inte passar in blir osynligt. Trots att jag tydligt kände av allt som inte var pojkaktigt hos mig själv såg jag det inte hos andra.

Jag hade börjat få långt hår, vilket betydde att håret nådde över öronen, som en hjälm. Även på det sättet såg jag ut som en vanlig kille, som de andra, jag blev inte feminin av det, det var jag noga med. Men det hjälpte inte. Jag sprang inte fort och jag slogs inte; det gör jag fortfarande inte, men nu är det ingen som försöker få mig att göra det heller, ingen som säger Varför ger du inte igen då, som mina föräldrar och bröder sa, de var väl rädda att det skulle vara något fel på mig. Och det var jag också. Många av tjejerna hade kort hår, det var ganska vanligt och ingen tyckte att de slutade vara tjejer av den anledningen. Men de blev varken starkare eller friare av att ha kort hår. Hälften av tjejerna hade kort hår, den andra hälften långt, men ingen av dem var väl friare inombords än de andra är jag rädd. Sådant var det verkliga 70-talet, feminismens årtionde, betraktat från 1,25 meters höjd över marken. Flickor var flickor, pojkar var pojkar, ryggsäckarna skulle ligga i var sin hög, och ingen lekte ostraffat med någon från andra sidan. Fyrtio år har gått.

Jag är vuxen, jag har barn som snart är vuxna, och jag har barn som är ganska små. Min yngsta dotter är fyra år, hon är inte som jag. Hon gillar att springa fort, hon gillar att slå omkring sig med pinnar, hon gillar att skrika högt och verkar nästan aldrig vara rädd för något. Om hon blir skrämd är det naturligare för henne att skrika och slå än att gå därifrån. Jag har bara sett henne gömma sig en enda gång, när en ko ville slicka henne på handen. Men om ett större barn försöker ta ifrån henne det hon leker med blir hon förbannad. Hon skriker och slår och ger sig aldrig, hur hårt och långvarigt bråket än blir. Alltså: beslutsamhet, dristighet, kraft.

När hon sover i sängen med en knubbig hand under kinden eller sitter vid bordet och ritar, i timmar, är det lätt att se att hon är en fyraårig flicka. Men när hon springer på gatan och slår och skriker på sina kompisar, är hon då en liten pojke? Nej, hon är samma flicka hela tiden, det begriper var och en, men kategoriseringarna är fortfarande så snäva att det anses naturligt att säga att en liten flicka är pojkaktig om man vill visa hur stark och frimodig hon är. Det är inte lika lockande att säga att en pojke är flickaktig om man vill visa att han är försiktig eller omsorgsfull. En pojke som liknar en flicka – det är som en brist, något är lite galet eller tragiskt, något som måste accepteras på ett så diskret och outtalat sätt som möjligt.

Hon är fyra år och har kort hår, det har hon bestämt själv. Men jag undrar om hon kommer att ändra sig när hon börjar skolan? Ett test: gå in på vilken skola som helst och leta efter flickor med kort hår. De finns inte längre. Om en flicka mellan tre och tretton får för sig att hon vill ha kort hår slipper hon inte undan kommentarer om att hon liknar en pojke, att hon inte är feminin, och så vidare. Eller gå in i vilken affär med barnkläder som helst, eller leksaksaffär; du blir tvungen att välja mellan rosa och ljusblått nästan oavsett vad du ska ha. Den könsmässiga uppdelningen har bara fördjupats under de år jag varit vuxen, mina barn lever i en ännu starkare könsmässig apartheid än den jag växte upp i.

Förra hösten la jag märke till en kritiker som citerade en mening av en manlig norsk författare i min ålder. Meningen gick ut på att ett hus utan en kvinna bara var ett hus, inte ett hem. Jaså. Men det som verkligen förvånade mig var att meningen citerades som klok och värd att begrunda, som något att lägga vikt vid. Det säger mig – ja vad säger det mig egentligen? Det är som om vi fortfarande inte har kommit ifrån den där skolgården vi växte upp på, eller har kastats tillbaka dit, lika fångade i föreställningar om vad kön gör med oss som vi var före det upphaussade och utskällda 70-talet.

Ingår det fortfarande i mansföreställningen att man ska vara en frikopplad satellit, en människa utan förmåga att ta hand om sig själv och andra? Att ett hus omsorgsfullt skött av en man (eller flera män) bara är ett tomt hus och inte ett hem? Det är i så fall både nedslående och fascinerande. Men jag springer inte längre omkring och räddar min egen eller andras maskulinitet, då slänger jag hellre min egen ryggsäck på tjejhögen. För om det fortfarande är så att det bara är flickor som kan skapa hem, och om den där sortens tröstlösa meningar uppfattas som ett sätt att vara “klok” manlig författare på, då är jag mycket hellre flicka.

När jag var barn och kom hem från skolan hände det att min ena bror hade hunnit hem före mig. Musiken hördes på långt håll, hög volym, och jag hörde att han sjöng med, till exempel till David Bowie. Tänk på den androgyne David Bowie från tidigt 70-tal, “John, I’m Only Dancing” eller “Changes”, och tänk på världens alla pojkar och män som gjort just detta, sjungit med till den där rösten som går hela vägen upp, som blir ljus och metallisk och kokett och insmickrande, och som rör sig ut i ett större mänskligt register än det manliga normalt tillåter. När jag kommit in brukade min bror skruva ned volymen, och när han pratade med mig sjönk rösten till det vanligare, mörkare och mer uttryckslösa än det jag hörde när han var ensam och sjöng.

Den vanliga manligheten blir för fattig, för begränsad och uttryckslös för oss alla. För min del handlar det dessutom om att jag inte tycker att jag behärskar den så bra. Förvånansvärt många behärskar ju det klassiskt manliga uttrycket och kan göra det varierat och humoristiskt och mångtydligt. En särskild sorts belevenhet! Men det fungerar inte för mig, inte på det sättet. I min version blir den klassiska manligheten garderad och tillknäppt. Enstaka flickor och kvinnor (och några män) tar fram den i mig. Jag blir ansvarstyngd och ansträngd och tråkig, och efter några minuter blir det outhärdligt, åtminstone för mig själv. Jag är en man som måste sträcka mig mot det kvinnliga för att känna igen min egen manlighet.