Ekologisk materialism

Har naturen ett egenvärde, eller ligger dess värde i att den är förutsättningen för mänskligt liv? Fundamentalistiska naturvänner och pragmatiska ekologer argumenterar olika, är ibland oeniga, men kämpar oftast för samma sak. Likväl måste människan erkänna sina egna intressen i miljön för att en ekologisk politik skall kunna fungera på global nivå.

Naturen blir politisk när människor börjar uppträda som förespråkare för den i det politiska rummet. Floran, faunan, biotoperna och atmosfären – det vi till vardags menar med “natur” och som främst avses här – lyfts då in i en sfär av förhandlingar om intressen och skilda världsåskådningar. I den tyska naturskyddslagen motiveras skyddet av “natur och landskap” med att dessa har ett “egenvärde” och att de utgör “grundvalen för allt mänskligt liv, som vi har ansvar för också i förhållande till kommande generationer”. Det handlar om “ekosystemets kapacitet och funktionsduglighet”, “ett hållbart utnyttjande av naturtillgångarna”, “djur- och växtriket” samt naturens och landskapets “mångfald, egenart och skönhet” ( 1 i tyska naturskyddslagen). Denna dubbla motivering som bygger på att naturen både har ett egenvärde och ett bruksvärde för människan är också utbredd i den offentliga diskursen om miljöfrågor. I grund och botten rör det sig emellertid om två helt olika argument.

Eftersom inte alla utan vidare håller med om att naturen måste skyddas, motiveras naturskyddet ofta indirekt genom sin funktion i arbetet med att bevara ett större ekologiskt sammanhang, vilket i sin tur är livsviktigt för människan och hennes ekologiska nisch. Även sådant som först verkar onödigt, fult eller rentav farligt kan anses värt att bevara. Ett exempel på ett stort ekologiskt sammanhang är det globala klimatet, för vars skull enorma regnskogsområden eventuellt måste skyddas mot direkta mänskliga exploateringsbehov, eftersom dessa skogar genom sitt bidrag till klimatet indirekt fyller en funktion som är avgörande för människans överlevnad.

Samtidigt undviker de som argumenterar för naturens egenvärde att hänvisa till dess nytta för människan. Vilka motiv framhålls då av dem som anför icke-utilitaristiska argument för att skydda naturen? Enligt dessa förmedlas egenvärdet direkt till den mänskliga betraktaren genom upplevelsen av naturens skönhet, mångfald och prakt. Detta egenvärde är emellertid inte samma sak som att naturen finns till bara för att människan skall uppleva den. Upplevelsen leder såväl till förundran inför vad naturen åstadkommer som vördnad och respekt inför den. En respekt som inte behöver vara religiöst motiverad, men ofta är det. Naturvärdet ligger då i naturens gudomliga karaktär, som existerar oberoende av människan. Men respekten för naturens egenvärde kan också komma sig av en mänsklig självkritik. Människans destruktiva historia, med en förstörelsekraft som varit riktad mot både henne själv och naturen, kan leda den mänskliga betraktaren till en självbegränsande etik. Naturen tillskrivs ett högre värde än människans värld och därför avkrävs hon återhållsamhet gentemot naturen.

De som engagerar sig i naturskyddsfrågan kan ändå anse att båda motiven är korrekta. Men de olika argumentationssätten får konsekvenser på det politiska området.

Vad skall vi skydda: natur – miljö – ekosystem?

Lämnar man den ovan nämnda, vardagliga bemärkelsen av begreppet “natur” blir det genast oklart vad som egentligen skall bevaras. Naturbegreppet är mångfacetterat. I vid mening står det mot det övernaturliga och inbegriper då människan och hennes värld. Då blir också skogsförstöring, förorenade floder, klimatkatastrofer och en eventuellt obeboelig värld “naturliga” processer, och därmed kan begreppet inte längre användas för att motivera en viss ekologisk politik. Det är också vanligt att “naturen” ställs mot “det konstgjorda”, det av människan skapade. Då betyder natur “orörda” levnadsförutsättningar och resurssammanhang, som blivit till under lång tid och utan mänsklig påverkan. Men ett sådant naturbegrepp är också för snävt, eftersom vi i dag måste skydda så mycket mer än den “orörda natur” som tvivelsutan har blivit mycket ovanlig.

I den offentliga debatten används begreppen “miljö”, “ekologi” och “hållbarhet” synonymt med “natur”, trots att de tvingar oss att inta helt andra perspektiv. Begreppet “miljö” kopplar resurs- och energiflödena till människan och inbegriper hennes påverkan på omvärlden, “ekologi” avser utväxlingssystem samt biotiska och abiotiska enheters ömsesidiga beroende av varandra, medan “hållbarhet” avser sådana systems förmåga till långsiktig stabilitet. “Naturen”, i den starka betydelsen “orördhet”, hamnar därmed i bakgrunden och kommer genom dessa begrepp endast indirekt att användas i den politiska debatten, inom miljöpolitiken och den ekologiska politiken. Alternativt får den en snarast regional eller lokal innebörd, på det sätt som avses i uttryck som “naturskyddsområden”. I den globala miljöpolitiska debatten spelar naturbegreppet ingen central roll. Därför blir också argumenten för att skydda “naturen”, utan särskild hänvisning till människan och hennes behov, mindre viktiga.

Eftersom det bara är människan som kan göra naturen politisk är detta förhållande heller inte överraskande. Bara en liten minoritet anser att naturskyddet kan motiveras med naturens egenvärde. Inte ens i religioner som talar om en skyldighet att “bevara skapelsen” hindrar det att man också menar att människan ska “lägga under sig” naturen. “Orörd natur” är en modern föreställning, i själva verket rentav avigsidan av en civilisation som bygger på hänsynslös plundring och förstörelse. Många av de urfolk som ofta idealiseras av civilisationströtta européer lever exempelvis både i och med men också mot naturen. Den ekologiska politiken kan inte förlita sig på naturcentrerade ideologier, må de vara religiösa eller sekulära. Alldeles oavsett det etiskt betänkliga i nedvärderingen av människan, är detta omöjligt också av taktiska skäl, eftersom sådana ideologier alltid bara företräds av en minoritet, och därför aldrig kommer att vinna det inflytande som den ekologiska politiken behöver i dag. Det kommer alltid att finnas världsbilder som drivs av starka mänskliga intressen, i vilka naturskyddet får stå tillbaka för kulturell och ekonomisk produktion, och dessa intressen hävdar sina anspråk på det politiska området med samma legitimitet som naturintresset. För fundamentalistiska naturvänner är det brasilianska jordbrukets intressen, liksom det kinesiska eller tjeckiska energislöseriets, de tyska kemiföretagens, deras anställda och kunders intressen i grund och botten politiskt och moraliskt illegitima. Men det stämmer inte, hur ekologiskt problematiska de än är.

Argumentet för att bevara den mänskliga ekologiska nischen är däremot ett starkt motiv som kan delas av alla. I dag kan den ekologiska politiken med hjälp av övertygande bevis framställa sig som ett allmänintresse som sträcker sig långt utöver ren beundran av naturen. När allt kommer omkring handlar den ekologiska politiken om att bevara den materiella grundvalen för allt mänskligt liv. I dag är detta självklart för så många människor i världen att den ekologiska politiken, eller åtminstone dess retorik, har blivit allmängods.

Samma mål och konflikter

Det globalt växande stödet för ekologiska motiv spelar också utpräglade naturvänner i händerna. De som försvarar naturens egenvärde och de som vill slå vakt om människans levnadsvillkor marscherar ofta sida vid sida på vägen mot en ekologiskt hållbar ekonomisk världsordning. Skyddet av regnskogen, naturskyddsområden, artskyddet, det ekologiska jordbruket och mycket annat kan i dag motiveras med att det bidrar till det ekologiska systemets stabilitet och till bevarandet av människans ekologiska nisch. Olika argument ger samma resultat.

Men det kan också uppstå konflikter mellan miljö- och naturskyddet. En i första hand globalt inriktad ekologisk politik kan exempelvis kräva ett stort antal vindkraftverk utmed kusterna, medan den lokalt inriktade förkämpen för djur- och naturskydd vill skydda kretslopp och habitat som är typiska för regionen. Klimatförändringarna, befolkningsökningen, den världsomspännande industrialiseringen, det ökande behovet av energi och naturtillgångar samt de globala skador som miljön redan tillfogats har dramatiskt ökat tidspressen på försöken att ställa om det globala ekonomiska systemet i ekologiskt hållbar riktning. Den överväldigande tyngden i de intressen som företräds av hundratals miljoner människor utan ekologiskt engagemang tvingar oss till kompromisser. Också i detta sammanhang uppstår en slitning mellan fundamentalistiska naturvänner och hållbarhetspolitiker – för om ett krav är alltför radikalt, naturförhärligande och naivt är det förstås osannolikt att det uppfylls, och ju färre ekologiska framsteg desto mer katastrofala följder.

Särskilt på internationell nivå har argument som enbart utgår från naturens egenvärde svårt att göra sig gällande i det komplexa ekologiska tänkande som är nödvändigt i dag. Konflikter mellan naturaktivister och människor i fattigare länder om hur de använder marken, skogarna och luften där kommer inte att lösas så länge naturaktivisterna fortsätter att vifta med sina pekpinnar eller förespråka ekologiska livsstilar. Här måste vi förhandla fram internationella och regionala modeller som kombinerar människors rätt att använda naturresurserna med naturskyddsområden och den internationella handeln och industrins intressen med fattigdomsbekämpning på ett sätt som möjliggör utvecklingen av ett hållbart globalt ekonomiskt system.

När motivationen kommer från en naturupplevelse

En ekologisk politik som bygger på en rent vetenskaplig inställning till hållbarheten har en rationell och principiellt sval inställning till miljöproblematiken. Oftast krävs emellertid mer för att engagera människor politiskt. I själva verket är det ofta en starkt emotionell, romantisk, estetisk eller religiös naturkänsla som får människor att engagera sig i gröna partier och organisationer. En emotionellt färgad naturupplevelse kan sträcka sig från medlidande med djuren till överväldigande intryck av vackra landskap och en känsla av att ingå i en högre naturlig ordning. Frågan är om man alls kan bli en engagerad miljövän utan att ha haft sådana intuitiva upplevelser. Detta förhållande till naturen mycket vanligt och något som människor framför allt upplever som turister. Visserligen är turismen själv ofta en del av problemet, och alltför sällan leder turistens naturupplevelse också till ekologisk praxis. Ändå spelar en emotionellt laddad naturupplevelse ofta en viktig roll när människor börjar argumentera politiskt för naturen. Att en gång ha upprörts över att se förorenade floder, oljeutsläpp och skogsbränder eller andas in förorenad luft förefaller vara en förutsättning för miljöpolitiskt engagemang.

Men en sådan koppling till vår naturmiljö är inte självskriven, eller ens “naturlig”, utan snarare en kulturhistoriskt betingad produkt av vissa historiska perioder och traditioner. Många människor upplever naturen annorlunda, som främst en resurs, och skulle aldrig kunna uppfatta den på något annat sätt. Åsynen av bolmande skorstenar, svedjebruk eller massdjurhållning utlöser inte samma reaktioner hos alla människor som hos dagens miljömedvetna stadsbor, för vilka den egna upprördheten är självklar. Även om det emotionella förhållandet till naturen är helt avgörande för det miljöpolitiska engagemanget, räcker det inte till för att generera en global ekonomisk förändring. Människors materiella intressen måste också beaktas och mobiliseras.

Inom delar av vänstern avfärdas naturbegreppet som reaktionärt, och nog är det riktigt att underkänna naturen som grund för den egna argumentationen. Om man i den politiska diskursen åberopar naturen för att visa vad som är gott, och sätter likhetstecken mellan det onaturliga och det onda för att därmed strypa diskussionen, blir naturbegreppet reaktionärt. Det blir en anförvant till “människans natur”, som ofta används för att fördöma avvikande beteenden, definiera könen som för evigt motsatta poler och brännmärka hela kulturer och levnadssätt som “onaturliga”. I den meningen är “natur” ett rent konservativt begrepp.

Ekologisk materialism kontra falsk naturkritik

Men av och till leder också denna berättigade kritik av natursvärmeriet till att den ekologiska politiken avfärdas. Jag skulle vilja kontra med att poängtera att kritiken av naturbegreppet inte får missa själva poängen. En snabb titt på global miljöstatistik och rapporter om klimatförändringarna, livsmedelsproduktionen, de krympande naturtillgångarna, vattenkonflikter, luftföroreningar, transporter och energi visar bara alltför tydligt på det omedelbara behovet av ekologiskt inriktade reformer av den globala ekonomin. I dessa sammanhang framstår den ideologiska kritiken av begreppet “natur” omedelbart och otvivelaktigt som irrelevant. Begreppen “ekologi” och “hållbarhet” klarar sig utan konservativa fiktioner om vad som är “naturligt”. Ingen som vill undvika sådana ideologiska aspekter får bortse från det trängande behovet av en ekologisk politik.

Den ekologiska politiken behöver inte inskränka sig till en ideologiskt motiverad livsstilspolitik, eftersom den i dag sammanfaller med produktionspolitiken, ekonomin, de fysiska flödena av energi, råvaror och naturtillgångar. Ett världsomspännande system för materiell utväxling dels mellan människor, dels mellan människa och miljö, måste utformas så att det inte på kort sikt rasar samman. En samling materialistiskt laddade begrepp som “naturtillgångar”, “livsmedel”, “hälsa” och “välstånd” räcker för att motivera en ekologisk politik. Det handlar om hårda materiella intressen och om att uppväga effekterna av dessa. Därför sammanfaller dagens ekologiska politik med vänsterns ursprungliga krav på global materiell rättvisa.