Detta måste göras

Det som kallats “det tjugoförsta århundradets första krig” – attackerna mot World Trade Center och Pentagon – rubbar hela vår världsordning. Krigsterminologin är i och för sig diskutabel, men med tanke på det storskaliga och exceptionella i situationen kan den vara motiverad – krig upphäver ju det normsystem som annars dämpar takten i samhällsförändringen.

Terroraktionen kommer för eftervärlden att symbolisera en serie av genomgripande samhällsförändringar som pågått under flera decennier och som har givits olika namn: det postmoderna samhället, nätverkssamhället, de nya krigen, globaliseringen, risksamhället och andra mer eller mindre träffande beskrivningar. Gemensamt för dessa skilda analytiska ansatser är uppfattningen att nationalstaterna i minskande grad kan utöva kontroll över olika flöden och förhållanden. Det kan gälla finanskapital, direktinvesteringar, information, kriminalitet, miljöförändringar, pandemiska sjukdomar och så vidare. Allt detta har gett upphov till en ökad sårbarhet och därmed en ny hotbild, som för övrigt redan påverkat svensk försvarsberedskap. Vi saknar emellertid en adekvat terminologi för att beskriva den framväxande nya världsordningen.

Med begreppet världsordning åsyftas de mer eller mindre explicita spelregler som möjliggör ett internationellt umgänge och olika typer av mellanstatliga transaktioner. En världsordning formas av strukturella förhållanden: materiella intressen, politiska relationer, militär kapacitet och andra maktförhållanden; den ändras långsamt under påverkan av politiska handlingar, mellanstatliga överenskommelser, och inte minst värderingar och ideal som styr människors handlande.

Nya möjligheter

Förhoppningar om en bättre världsordning infrias sällan. För sjuttio år sedan trodde Europa på kollektiv säkerhet genom Nationernas Förbund. Hitler och Mussolini gjorde slut på den drömmen. För 25 år sedan diskuterades “en ny ekonomisk världsordning” som skulle ge rättvisa åt tredje världen. I stället etablerades en hegemonisk diskurs enligt vilken de fattiga länderna själva ansågs bära skulden för sitt elände. För tio år sedan myntades så begreppet “en ny världsordning” av president Bush “den äldre”. Innebörden låg denna gång på ett moraliskt plan; att det internationella samhället i fortsättningen resolut skulle ingripa mot tyranner och terrorister. Denna ordning blev emellertid heller inte verklighet, eftersom den byggde på en alltför löslig allians av nationalstater. En fungerande världsordning, har historien lärt oss, kräver en viss grad av institutionalisering som motverkar unilateralt handlande i nationellt egenintresse.

Under senare tid har ingen politiker har haft större manöverutrymme när det gäller att påverka världsordningen än president Bush “den yngre”. Vi kan därför vänta oss en period av förändringar, inte minst vad gäller tillämpningar av folkrätten. Dessa kan gå i radikalt olika riktning, alltifrån multilateralism, alltså att det internationella samhället av stater gemensamt beslutar, till unilateralism, det vill säga att en mäktig stat ensidigt tar på sig ledarskapet för resten av världen (“antingen är ni för oss eller emot oss”).

När dette skrivs har det gått tre veckor utan att den allmänt väntade vedergällningen mot världens fattigaste land ägt rum. Uppenbarligen finns det olika läger i den amerikanska ledningen. Det finns därför en möjlighet att resultatet av dagens unika situation på sikt kommer att bli en “äkta” multilateralism. Med detta menar jag en internationell regim som dels vilar på folkrättslig grund och ett omfattande deltagande av stater och andra aktörer, dels har viljan och förmågan att hävda denna ordning. Denna bör helst inkludera vad som kallas hållbar utveckling och en rimligare fördelning av jordens resurser. En sådan “äkta” multilateralism konkretiseras i Ingvar Carlsson-kommissionens rapport om FN-systemets reformering (Our Global Neighbourhood). Här föreslås, bland annat, ett mer representativt säkerhetsråd, ett förstärkt ekonomiskt och socialt råd som kan bekämpa världsfattigdomen – samt en insatsstyrka som kan ingripa mot uppflammande konflikter runt om i världen.

Äkta multilateralism

Med “falsk” multilateralism menar jag aktioner som sker under multilateralismens täckmantel, men som i själva verket är uttryck för betydligt mer begränsade intressen; plurilateralism om det handlar om en grupp stormakter; regionalism om det är ett geografiskt sammanhållet block; eller, som just nämndes, unilateralism om en supermakt i realiteten är ensam aktör.

Vi är långt ifrån en äkta multilateralism. Det är utmärkt att NATO och EU vill delta i USAs kamp mot terrorismen, men om en sådan samordning skulle stanna vid den atlantiska alliansen blir Huntingtons dystra scenario, “civilisationernas kamp” mellan Väst och Islam, en självuppfyllande profetia. Därför är FNs agerande av stor betydelse för utgången. FN har naturligtvis alltid haft ambitionen att vara en multilateral organisation, men dess viktigaste organ, säkerhetsrådet, domineras fortfarande av en liten grupp stormakter, segrarna i det andra världskriget. Säkerhetsrådet har visserligen fattat det unika beslutet att ta upp kampen mot terrorism på sin dagordning, men det finns ännu inga sanktionsmöjligheter mot terrorismens värdnationer och det är oklart vad man överhuvudtaget menar med terrorism.

Ur USA:s nationella synpunkt är frågan om falsk och äkta multilateralism en avvägning mellan legalitet/legitimitet och effektivitet, och hittills har man prioriterat det sistnämna, oftast tolkat som militär slagkraft. Samtidigt kan det knappast ha undgått delar av den amerikanska ledningen att en historiskt unik konsensus håller på att växa fram i världen. Enligt den modell som fadern en gång utvecklade, är den nuvarande presidenten nu i färd med att skapa en stor allians, rymmande en mångfald av disparata intressen. Detta sker utifrån en position som ju före attacken kännetecknades av en låg grad av internationell trovärdighet, något som bland annat hänger samman med motståndet mot Kyoto-protokollet och den nya internationella domstolen, liksom unilaterala försvarsåtgärder (“stjärnornas krig”).

Ökad statsterrorism

Konsensus kan emellertid också skapas för tvivelaktiga syften. Ett antal stater stöder nu USA för att under multilateralismens legitimerande paraply ostört kunna ta itu med sina egna “terrorister” . Det gäller Ryssland i Tjetjenien, Kina i den muslimska Xinjiang-provinsen, några av de nystalinistiska f d sovjetrepublikerna i Centralasien, och Indien i Kashmir. Och som väl inte undgått någon passade Israel på att trappa upp krigföringen mot den palestinska myndigheten (även om man ur alliansens synpunkt gick alldeles för långt). Arabländer som Algeriet, Egypten och Saudiarabien gör inte någon åtskillnad mellan inre opposition och terrorism. Det sistnämnda, eller snarare dess regim, är ju dessutom direkt utpekat som krigsmål av den som allmänt anses vara ansvarig för terrordådet i New York.

Denna polarisering mellan ur demokratisk synpunkt tvivelaktiga regimer och deras mer eller mindre fundamentalistiska motståndare kommer sannolikt att bidra till terrorismens ytterligare spridning. “Kriget” mot terrorism kan därför i många fall innebära legitimerad statsterrorism. Det är heller inte säkert att de nu sittande regimerna, flertalet i det afghanska närområdet, kommer att gå segrande ur denna strid, vilket i så fall skulle innebära ännu fler religiöst extremistiska regimer. Pakistan, talibanregimens skapare, har det i särklass svåraste läget, och det djupt splittrade landet kan i värsta fall stå inför inbördeskrig med oöverskådliga återverkningar i hela regionen.

Samtidigt fortsätter det gigantiska koalitionsbygget. Många länder, exempelvis Storbritannien och väl även Sverige, stöder naturligtvis USA på grund av gemensamma värderingar. Andra erbjuder sitt stöd i utbyte mot avskaffade sanktioner, vapenköp, lättnader i handelsrestriktioner, skuldregleringar och bistånd. USA har vidare bestämt sig för att nu betala innestående skulder till FN för att därigenom minska sin impopularitet inom världsorganisationen. Slutligen tycker sig invandrarfientliga länder som Australien och Danmark ha fått nya argument för sin inhumana hållning genom den allmänna mobiliseringen mot terrorism.

Territoriellt kämpande grupper

Det går alltså inte att undvika frågan vad som skall menas med “terrorism”. Detta är inte någon egentlig “ism”, det vill säga inte en särskild ideologi, utan en extrem kampmetod som oftast brukas av starkt underlägsna, förtryckta grupper för att uppnå politiska mål. Den är inte begränsad till någon speciell religion. Den mest utpräglade terrorismen utanför Palestina finner man kanske i dag bland de hinduiska tamilska tigrarna i det buddhistiska Sri Lanka. Men även territoriellt kämpande grupper – sikher, albaner, tamiler med flera – stöds av en ofta förmögen diaspora med förgreningar i olika världsdelar.

Terrorismen är alltså i växande grad en global företeelse och kan inte liknas vid en fientlig regim på ett specifikt territorium. Därför är jämförelserna mellan anfallet av Pearl Harbour och angreppet mot New York irrelevanta. Terrorister bygger alltmer omfattande internationella nätverk och pragmatiska koalitioner. Att angripa sådana kan snarast jämföras med att bekämpa grova former av internationell kriminalitet.

Att motverka terrorism är en självklar målsättning för alla demokratiska stater och alla anständiga regimer. Insatsen kommer att bli långvarig och sannolikt sätta sin prägel på den framtida världsordningen. En oroande fråga är om utövarna av kampmetoder som inkluderar självmord primärt är intresserade av politiska mål, eller om det handlar om andra mål: hämnd, martyrskap, odödlighet.

Fungerar organiskt

Våld föder som alltid våld. Att avrätta palestinska terrorister har inte ökat säkerheten för israeler. Terrorismen avspeglar det samhälle den riktas mot, och när detta samhälle förändras byter också terrorismen ansikte. Nätverken kan jämföras med vissa organismer; när en cell slås sönder uppstår nya fusioner – så länge inte de underliggande förhållanden som föder dem förändras.

Vi kommer därför heller inte ifrån en diskussion av dessa förhållanden. Kritisk debatt om globalisering och globala orättvisor har under senare tid i det närmaste tabubelagts genom att förknippas med USA-hat och uppvigling. Att hävda existensen av ett samband mellan terrorism och världsfattigdom sägs i bästa fall vara en otillåten förenkling. Enligt min uppfattning är det i stället alltför lättvindigt att förklara terrorism med hänvisning till fanatism eller galenskap, medan frågan hur terroristaktioner förhåller sig till världssystemets utarmade bottenskikt är en komplicerad men ingalunda ointressant problemställning.

En direktkoppling, alltså terrorism som föds direkt ur elände och desperation, kan inte avfärdas, men är inte den mest relevanta i detta sammanhang, bland annat därför att denna typ av terrorism har en begränsad slagkraft. Det är inte den terrorism vi såg den 11 september. Det finns emellertid också ett indirekt samband, som går ut på att en viss typ av terrorister identifierar sig med “världens fördömda”. De är välutbildade och välfinansierade, förenar social välgörenhet med hänsynslöst våld, och styrs av en stark moralisk övertygelse, ytterligare förstärkt av religiositet. På denna ideologiska grund byggs de systematiskt och långsiktigt arbetande globala nätverken. Det finns slutligen ett praktiskt samband, nämligen att många av de fattigaste områdena i världen också är de mest våldsdrabbade och kaotiska, och att dessa “no go-zones” utgör en tillflykt för terrorister och kriminella organisationer, inte sällan i samverkan.

Den äkta multilateralismens världsordning måste, till skillnad från vad som kan förväntas av en mer eller mindre opportunistisk allians, ta itu med dessa strukturella förhållanden. Den måste också bygga på politisk pluralism, en civilisatorisk samexistens i stället för “civilisationernas kamp”. Att uppnå detta kommer att kräva mycket tid, tålamod och resurser. När USA vunnit kriget gäller det att vinna freden. Alternativet är en repressiv och arrogant världsordning – som alstrar terrorism.