Den populistiska radikalhögern: En patologisk normalitet

Radikalhögerns nuvarande politik är en frustrationens politik, präglad av den bittra vanmakten hos dem som inser sin oförmåga att förstå, och än mindre styra, dagens komplexa massamhälle.1

Det ovanstående citatet skulle kunna vara hämtat från vilket nyutgiven bok som helst om dagens radikalhöger, men kommer faktiskt från 1962 och sammanfattar Daniel Bells analys av 1950-talets radikalhöger i USA. De dominerande ståndpunkterna inom den akademiska debatten om den populistiska radikalhögern anknyter till denna analys eller närmare bestämt till Scheuchs och Klingemanns “normalpatologites”.2 Denna tes går i korthet ut på att radikalhögern är en patologi i det (efterkrigstida) västerländska samhället och att dess framgångar bara kan förklaras av kriser. Forskare som verkar inom detta paradigm anlägger ofta ett psykologiskt perspektiv på radikalhögern och använder sig ständigt av medicinska och psykologiska begrepp.

Jag ska först göra en kortfattad översikt över forskningsläget inom normalpatologiparadigmet och redogöra för dess grundsatser. Jag kommer att mena att tesen inte håller för empirisk prövning, eftersom attityder och ideologiska värderingar som vi förknippar med populistisk radikalhöger är ganska utbredda i dagens europeiska samhälle. Detta påkallar ett paradigmskifte i förståelsen av dagens populistiska radikalhöger: från normal patologi till patologisk normalitet. Avslutningsvis skisserar jag de viktigaste konsekvenserna av detta paradigmskifte för studiet av dagens populistiska radikalhöger.

Normalpatologitesen

Forskningen om den populistiska radikalhögern antar i allmänhet att (den västerländska) demokratin grundar sig på helt andra värderingar än radikalism i allmänhet och extremism i synnerhet. I sin politisk-historiska studie av politisk extremism definierar Uwe Backes extremism som antitetisk i förhållande till demokrati.3 Radikalism bör bäst beskrivas som demokratisk, men som antiliberalt demokratisk.4 Både extremism och radikalism motsätter sig således de grundläggande värderingarna i dagens västerländska samhälle.

Många studier av den “yttersta högern” (det vill säga extrem- och radikalhögern) överskrider emellertid den ideologiska motsättningen mellan radikalism och demokrati och betraktar i stället den yttersta högern (i alla dess former) psykologiskt, mestadels som en patologi i det moderna samhället. De mest inflytelserika studierna inom denna tradition är de psykoanalytiska analyserna av fascism, såsom Wilhelm Reich bok om fascismens masspsykologi och Theodor W. Adornos och hans medarbetares forskning om den auktoritära personligheten.5 Med tanke på att efterkrigstidens forskning om radikalhögern var kraftigt influerad av fascismstudier, är det inte särskilt förvånande att patologitesen dominerar även i detta fält.

Det tycks som om den tidiga forskningen om efterkrigstidens radikalhöger i USA påverkades i särskilt hög grad. Daniel Bells klassiska artikel “The Dispossessed” analyserar till exempel radikalhögerns “psykologi” snarare än dess ideologi och är full av hänvisningar till patologiska tillstånd som paranoia och konspirationsteoretiskt tänkande.6 Även Richard Hofstadter, författare till den inflytelserika artikeln “The Paranoid Style in American Politics”, har hävdat att radikalhögern “psykologiskt sett står utanför den demokratiska politiska ordningen”.7

Många studier av dagens europeiska radikalhöger har gått i samma fotspår. Det kryllar av hänvisningar till paranoia och andra psykiska sjukdomar i en typ av studier som tyvärr alltjämt intar en framskjuten ställning (särskilt i Tyskland och Frankrike). Men även i respektabel akademisk forskning är det vanligt att populistiska radikalhögerpartier och deras anhängare beskrivs som en “normal patologi”; bland framstående författare som verkar eller har verkat inom denna tradition märks Hans-Georg Betz, Frank Decker och Michael Minkenberg.8

Scheuchs och Klingemanns teori om högerradikalism i det västerländska industrisamhället är faktiskt ett av de mest ambitiösa och omfattande försöken hittills att förklara radikalhögerpartiers politiska framgångar i efterkrigstidens Europa, särskilt i Tyskland. Den beskrivning av “normalpatologitesen” som följer är därför ingen sammanfattning av deras teori, utan snarare en förenklad sammanfattning av en del av den, nämligen den del som (dessvärre) har blivit mycket mer inflytelserik än resten av det fascinerande teoretiska angreppssättet.9 Normalpatologitesen i korthet är att den populistiska radikalhögerns värderingar är oförenliga med västerländska demokratiska värderingar, men att de har en viss potential i alla västerländska samhällen och således kan beskrivas som en normal patologi. Stödet för populistiska radikalhögerpartier anses grunda sig på “strukturellt bestämda patologier”.10

Normal patologi och akademisk forskning

Det normalpatologiteoretiska paradigmet har haft djupgående effekter på den akademiska forskningen om den populistiska radikalhögern. I ytterlighetsfallet undersöker forskare företeelsen utan att göra kopplingar till den konventionella demokratiska politiken, det vill säga utan att använda sig av vedertagna begrepp och teorier, just eftersom den populistiska radikalhögern är en patologi och därför bara kan förklaras utanför det “normala”. Beslutet att gå till väga på detta sätt är oftast lika mycket politiskt som vetenskapligt betingat: forskarna tror att vedertagna begrepp och teorier skulle legitimera den populistiska radikalhögern.

Denna extrema tolkning var särskilt utbredd i Frankrike, Tyskland och Nederländerna under 1980-talet och (större delen av) 1990-talet bland forskare som studerade den populistiska radikalhögern. Många forskare koncentrerade sig nästan uteslutande på den populistiska radikalhögerns historiska rötter, det vill säga kopplingarna till förkrigsfascismen och förkrigsnazismen.11 Man antog att efterkrigstidens populistiska radikalhöger måste förstås som en kvarleva från det förflutna, inte som en produkt av den aktuella samhällsutvecklingen.

Den mera moderata formen, som alltid dominerat i studier av populistiska radikalhögerpartiers valframgångar, har blivit alltmer populär tack vare forskare som tillämpat insikter från studiet av politiska partier (främst olika miljöpartier) på detta fält.12 Här använder man sig av vedertagna begrepp och teorier, även om man alltjämt betraktar den populistiska radikalhögern som en anomali i dagens västerländska demokratier.

Normalpatologiparadigmets huvudsakliga problem är efterfrågan: varför är efterfrågan på populistisk radikalhögerpolitik så stor? Man försöker sig på två olika svar, protest och stöd, vilka dock bygger samma antagande: under “normala” förhållanden har bara en bråkdel av befolkningen i västerländska demokratier efterfrågat populistisk radikalhögerpolitik. Därför letar man efter de “onormala” förhållanden under vilka “populistiska radikalhögeridéer” kan vinna spridning. De flesta akademiker finner svaret i moderna tolkningar av den klassiska modernitetsteorin.13

Praktiskt taget alla viktiga teorier om stödet för populistisk radikalhöger inom normalpatologiparadigmet hänvisar till någon form av kris som kan kopplas till någon typ av moderniseringsprocess och dess konsekvenser, till exempel globaliseringen, risksamhället, den postfordistiska ekonomin och det postindustriella samhället.14 Tanken är alltid densamma: samhället förändras snabbt och grundligt, vilket leder till en uppdelning mellan (självutnämnda) “vinnare” och “förlorare”, vilka de senare röstar på den populistiska radikalhögern som en protest (ilska och frustration) eller därför att de stödjer den (intellektuell låsning). Under dagens genomgripande samhällsförändringar röstar således “moderniseringens förlorare” på populistiska radikalhögerpartier.15

Viktigt att lägga märke är att populistiska radikalhögerpartier och politiska aktörer i allmänhet knappt spelar någon roll alls enligt detta synsätt. Den enda interna faktorn som emellanåt tillskrivs betydelse är karismatiskt ledarskap.16 Detta ligger inte bara i linje med Max Webers tolkning av karismatiskt ledarskap, även om inte särskilt många uttryckligen hänvisar till hans teori, utan är också i full överensstämmelse med patologitesen.17 I den “normala” politiken bör röstandet vara rationellt och basera sig på ideologi eller åtminstone identitet (klyftor), inte på ett irrationellt band till en individ.

Sammanfattningsvis studeras den populistiska radikalhögern med hänsyn till antingen “fascism” (den extrema varianten) eller “kris” (den moderata varianten). Man inriktar sig på att förklara efterfrågan, som borde vara låg under “normala” förhållanden. Politikens utbudssida och den populistiska radikalhögerns egen roll lämnas nästan helt utan avseende. I den mån som interna utbudsfaktorer alls kommer in i bilden så talar man om karismatiskt ledarskap, som betraktas som en patologisk kvarleva från ett mörkt förflutet.

En bedömning av normalpatologitesen

Som så ofta är fallet med populära idéer har få prövat normalpatologitesens giltighet. Scheuch och Klingemann utarbetade själva det teoretiska ramverket 1967, men presenterade aldrig några empiriska belägg. De forskare som verkat inom traditionen efter dem har förmodligen aldrig läst den ganska obskyra publikationen och har snarast behandlat tesen som bevisad, som odisputabel sanning som inte kräver empirisk undersökning.18

I denna del ska jag analysera påståendet att den populistiska radikalhögern är en normal patologi. Jag gör detta på två nivåer, dels den ideologiska, dels den opinionsmässiga. Först reder jag ut huruvida den populistiska radikalhögerns ideologiska kärna – en kombination av nativism, auktoritarism och populism19 – verkligen går på tvärs mot det västerländska samhällets grundläggande värderingar. Därefter undersöker jag huruvida dess värderingar verkligen bara omfattas av en (liten) minoritet av Europas befolkning.

Ideologin

Utmärkande för den populistiska radikalhögerns ideologi är nativismen, det vill säga en ideologi enligt vilken stater uteslutande ska befolkas av medlemmar av den egna befolkningsgruppen (“nationen”) och element av annat ursprung (personer och idéer) utgör ett hot mot den homogena nationalstaten.20 Det nativistiska tänkandet har en lång historia i västerlandet, särskilt i USA, med rörelser som Knownothings i början av 1800-talet.21

Historiskt och ideologiskt är nativismen nära kopplad till idén om nationalstaten, en nationalistisk konstruktion som har blivit en hörnsten i europeisk och global politik. Nationalstatstanken är att varje nation ska ha sin egen stat och vice versa, även om detta ofta är outtalat, att varje stat bara ska ha sin egen nation. Olika europeiska konstitutioner slår fast att landet är kopplat till en nation; den slovakiska konstitutionen inleds till exempel med orden “Vi, den slovakiska nationen”, och artikel 4.1 i den rumänska konstitutionen slår fast att “staten vilar på det rumänska folkets enhet”.22 Idén om nationell självbestämmanderätt omhuldas till och med i FN-stadgans första kapitel och första artikel, som talar om “aktning för principen om folkens lika rättigheter och självbestämmanderätt”.23

Alla hänvisningar till nationell självbestämmanderätt behöver naturligtvis inte vara uttryck för nativism. Första artikeln i den irländska konstitutionen fastslår till exempel:

Den irländska nationen bekräftar härmed sin oförytterliga, oförgripliga och suveräna rätt att välja sin egen regering, att reglera sina relationer med andra nationer och att utveckla sitt politiska, ekonomiska och kulturella liv i enlighet med sin nationella egenart och sina egna traditioner.

Senare i konstitutionen är emellertid inställningen till icke-infödda fullständigt öppen, till exempel i den tredje artikeln, där det talas om “den irländska nationens bestämda vilja att i en anda av harmoni och vänskap förena alla de människor med vitt skilda identiteter och traditioner som bebor den irländska öns territorium”.

Men även i de fall europeiska stater inte är nativistiska tillgriper de “banal nationalism”. Med denna term beskriver Michael Billig de vardagliga “ideologiska vanor med hjälp av vilka de västerländska nationerna reproducerar sig själva”.24 Enkelt uttryckt påminns västländernas medborgare dagligen och stundligen om sin “nationella identitet” genom ett överflöd av mer eller mindre subtila antydningar, allt från nationaldagsfirande till namnen på medieinstitutioner (till exempel Irish Times, British Broadcasting Corporation, Hrvatska Radio Televizija) och skolans historieundervisning. Även om allt detta är banalt bygger det i grund och botten på nationalstatstanken.25

Auktoritarism, tron på ett strikt organiserat samhälle där auktoritetskränkningar straffas hårt26, begränsar sig inte till den populistiska radikalhögerns ideologiska kärna. “Kärlek och respekt för auktoriteter”, en förskönande omskrivning av auktoritarism, anses till exempel vara en av konservatismens hörnstenar.27 Auktoritarism intar överhuvudtaget en framträdande plats inom både sekulärt och religiöst tänkande, från (ur-)liberaler som Thomas Hobbes till socialister som Vladimir Iljitj Lenin, från romersk katolicism till ortodox kristendom.

Det tredje och sista särdraget är populism, som här definieras som en tunn ideologi som bygger på föreställningen att samhället är uppdelat i två homogena och antagonistiska grupper, “det rena folket” mot “den korrupta eliten”, och som gör gällande att politiken borde vara ett uttryck för la volonté générale, det vill säga allmänviljan.28 Den populistiska ideologin har visserligen mycket djupare rötter i USA än i Västeuropa29, men anknyter i sina huvuddrag till grundläggande värderingar i det västerländska samhället.

Som Margaret Canovan så väl uttryckt saken har demokratin en förlösande och en pragmatisk sida; den förra bygger på idén eller idealet om vox populi vox dei (eller “styrelse av folket, för folket och genom folket”) och den senare framhäver vikten av institutioner. “Fast förknippad med den moderna demokratin är en tro på sekulär frälsning som står i motsättning till dess pragmatiska ansikte: löftet om en bättre värld genom det suveräna folkets handlande.”30 Populismen grundar sig på detta “demokratiska löfte”.31 Genom att betrakta “folket” som en homogen moralisk storhet menar populisterna att folkets sunda förnuft (i singularis) alltid borde vara mönsterbildande och aldrig får inskränkas av “odemokratiska” institutionella restriktioner så som konstitutionellt skydd av minoriteter.

Även populismens etablissemangsfientlighet ansluter till vanliga föreställningar i det västerländska samhället. Det handlar om allt från Lord Actons berömda visdomsord “makt verkar korrumperande” till den negativa uppfattning om mänskligheten som är så väsentlig för kristendomen (till exempel läran om arvssynden). Det faktum att den evangeliska kristendomen spelar en mycket större kulturell och politisk roll i USA än i Västeuropa kan mycket väl vara en del av förklaringen till den utbredda och djupt rotade etablissemangsfientlighet som finns i landet. Och om det i stor utsträckning var eliten som drev på de västeuropeiska demokratiserings- och statsbyggnadsprocesserna, som förutsatte en stark centralmakt och elitistisk misstro mot folket, så var det “vi, det amerikanska folket” och en misstro mot centralstyrning hos såväl massorna som eliten, även unionens fäder, som byggde USA.

Opinionen

Av det föregående avsnittet framgår att huvuddragen i den populistiska radikalhögerideologin i många stycken ligger i linje med de traditionella ideologiernas grundsatser. Vi ska nu undersöka i vilken mån de slår igenom i opinionen. Vi använder oss huvudsakligen av olika undersökningar från Eurobarometer, som inte bara är den enda regelbundna EU-övergripande opinionsundersökningen, utan som också uppehållit sig mycket vid frågor och värderingar som är av intresse för denna studie.

Även om nativism inte är detsamma som rasism, vad nu detta kan betyda för respondenterna, så ger undersökningar som Eurobarometer belägg för extrema nativistiska stämningar i Europa. En undersökning från december 1997 fann till exempel att “[e]ndast en tredjedel av intervjupersonerna uppgav att de ‘inte alls’ var rasister. En tredjedel ansåg sig vara ‘något rasistiska’ och den återstående tredjedelen förklarade sig öppet vara ‘ganska’ eller ‘mycket rasistiska'”.32

När det gäller de mer detaljerade frågorna instämde 65 procent av befolkningen i EU-15 i påståendet att “vårt land kan inte ta emot fler invandrare; om minoritetsgrupperna blev större skulle vi få problem”.33 Nästan två tredjedelar ansåg att alla illegala invandrare borde sändas tillbaka, medan 80 procent ansåg att illegala invandrare som “dömts för allvarliga brott” borde utvisas. Omkring 20 procent var faktiskt mer radikala än (de flesta) populistiska radikalhögerpartier i det att de ställde sig bakom “fullständig repatriering”; de instämde med andra ord i påståendet att “alla invandrare, legala som illegala, härstammande från länder utanför EU, bör skickas hem till sina ursprungsländer tillsammans med sina barn, även om de är födda inom EU”.34

Vad auktoritarism beträffar visar undersökningarna på en ännu större överensstämmelse mellan den allmänna opinionen och populistiska radikalhögeråsikter. Enligt en undersökning från 2006 tror 78 procent av befolkningen i EU-15 att ungdomar skulle begå färre brott om de fick strängare uppfostran av sina föräldrar eller i skolan; siffran är lägst i Österrike med 65 procent och högst i Frankrike med 90 procent.35 Likaså tror 62 procent av befolkningen att ungdomar skulle begå färre brott om fängelsestraffen var längre, även om siffran här från 37 procent i Sverige till 75 procent i Irland.36 Trots att 55 procent av EU:s medborgare tycker att deras lokala polis “gör ett bra jobb” när det gäller brottsbekämpning, tror 74 procent att “större polisinsatser” skulle minska brottsligheten i deras område.37Slutligen instämmer hela 85 procent av befolkningen i EU-25 i påståendet att “[t]oleransen är för stor nuförtiden. Brottslingar borde få hårdare straff.” Siffran här varierar från 70 procent i Danmark till 97 procent i Cypern.

Populism kan mätas endast med avseende på dess antielitistiska eller etablissemangsfientliga inslag. Som den växande litteraturen om Politikverdrossenheit38 har gjort gällande, och delvis bevisat, är allt större grupper av EU-medborgare kritiska till centrala institutioner i det nationella demokratiska systemet, även om de inte är kritiska till det demokratiska systemet som sådant.39 Faktum är att 40 procent av befolkningen i EU-15 år 1999 inte var “särskilt tillfreds” eller “inte alls tillfreds” med den nationella demokratin; siffran varierade mellan 70 procent i Italien och 22 procent i Nederländerna.40 Fyra år senare uppgav 46 procent av respondenterna i EU-15 att de inte hade något större förtroende för sina nationella parlament; motsvarande siffra för den nationella regeringen var 53 procent och för de politiska partierna, de europeiska demokratiernas främsta institutioner, förbluffande 75 procent.41

Vad gäller korruptionsfrågan, ett framträdande tema i den populistiska radikalhögerns propaganda, visar en undersökning från mars 2006 att 72 procent av medborgarna i EU-25 anser att korruption är ett stort problem i deras länder.42 59 procent anser att bestickning och tagande av mutor inte beivras med tillräcklig framgång. Listan över de grupper som anses vara korrupta toppas av “politiker på nationell nivå”, som är korrupta enligt 60 procent av respondenterna i EU-25; siffran varierar från 29 procent i Danmark till 69 procent i Slovenien. Politiker på regional nivå och lokal nivå hamnar på fjärde respektive femte plats med 47 respektive 45 procent.

Från normal patologi till patologisk normalitet

Den föregående analysen har visat att normalpatologitesen inte håller för närmare empirisk granskning. Den populistiska radikalhögerns idéer är inte oförenliga med konventionella ideologier i de västerländska demokratierna och dess åsikter omfattas inte bara av en liten minoritet av den europeiska befolkningen. Faktum är att den populistiska radikalhögern snarast bör betraktas som en patologisk normalitet, om vi ska hålla oss kvar i Scheuchs och Klingemanns terminologi; den stämmer väl överens med konventionella idéer och står i samklang med utbredda politiska åsikter.

Den patologiska normalitetstesen gör inte gällande att den populistiska radikalhögern är en del av det politiska mittfältet i dagens demokratiska samhälle, utan snarare att den utgör en ideologisk och åsiktsmässig radikalisering av konventionella uppfattningar.43 Det empiriska argumentet är att vissa centrala delar av den populistiska radikalhögerns ideologi omfattas av såväl eliten som folket, om än i mer måttfull form. Det är inte förvånande att detta paradigmskifte har en djupgående inverkan på 1) förhållandet mellan den populistiska radikalhögern och den västerländska demokratin, och följaktligen på 2) studiet av den populistiska radikalhögern.

När det gäller förhållandet mellan den populistiska radikalhögern och den västerländska demokratin rör det sig inte om någon artskillnad, det vill säga ett grundläggande, antitetiskt motsatsförhållande, utan om en gradskillnad, det vill säga ett motsatsförhållande mellan moderata och radikala versioner av samma synsätt. Under normala förhållanden är populistiska radikalhögeråsikter ingalunda marginella, utan tvärtom ganska utbredda, om än i mer måttfulla former än hos de populistiska radikalhögerpartierna själva. Tillgängliga data kan (ännu) inte upplysa oss om hur stora grupper som ställer sig bakom den populistiska radikalhögerideologin. Detta skulle kräva komplicerade mätningsmetoder som kan hantera många slags indikatorer på alla de tre (mångfacetterade) ideologiska särdragen44(44), snarare än enkla indikatorer som självplacering på vänsterhögerskalan och sympatier för rasistiska rörelser.45

Patologisk normalitet och akademisk forskning

Paradigmskiftet från normal patologi till patologisk normalitet har djupgående konsekvenser för det akademiska studiet av den populistiska radikalhögern. För det första bör den populistiska radikalhögern studeras utifrån statsvetenskapens gängse begrepp och teorier.46 För det andra bör forskningen inte inrikta sig på att förklara efterfrågan, eftersom denna skapas “naturligt” i de komplexa multietniska västerländska demokratierna, utan på att förklara utbudet.

För den populistiska radikalhögern handlar den politiska kampen inte så mycket om åsikter som om sakfrågor. Om man ser till de frågor som det handlar om här, det vill säga den populistiska radikalhögerns treenighet korruption­invandring­säkerhet, så omfattas dess åsikter trots allt av en betydande del av befolkningen; det är bara det att dessa frågor traditionellt inte har dominerat de politiska striderna i de västerländska demokratierna. Populistiska radikalhögerpartier inriktar sig inte på socioekonomiska frågor, som de flesta traditionella partier gör, utan på sociokulturella frågor, vilket de har gemensamt med De gröna, den andra nytillkomna partifamiljen.

Inom det patologiska normalitetsparadigmet är förståelsen av den populistiska radikalhögerns framgångar och bakslag liktydig med förståelsen av kampen om dagordningen. Med Paul Lucardies termer är populistiska radikalhögerpartier rengörare, som söker rentvå “en ideologi som de etablerade partierna har förrått eller spätt ut”, snarare än profeter “som skapar en ny ideologi”.47 De behöver inte inarbeta en ny ståndpunkt i en viss fråga, utan måste vinna över väljare genom att omvända dem från socioekonomiska frågor, såsom arbetslöshet, till sociokulturella frågor, såsom invandring. Den populistiska radikalhögerfamiljens kamp handlar därför om att ge en mer framträdande plats åt de frågor som är “deras”, det vill säga korruption, invandring och säkerhet, på den politiska dagordningen.

En viktig orsak till de populistiska radikalhögerpartiernas ökade utsikter till valframgångar, åtminstone sedan mitten av 1980-talet, är denna övergripande övergång från klassisk materialistisk politik till ett slags postmaterialistisk politik, eller åtminstone en kombination av de båda.48 Under denna process har själva den populistiska radikalhögern spelat en marginell roll. Det var snarare en reaktion mot den nya vänsterns framgångar under slutet av 1960-talet och under 1970-talet som ledde till en nykonservativ backlash i slutet av 1970-talet och under 1980-talet.49 Denna utveckling gav inte bara den populistiska radikalhögern större väljarunderlag, utan medförde också en ny och “jämn” politisk spelplan, det vill säga konkurrens om sociokulturella frågor som korruption, invandring och säkerhet.

Det faktum att vissa populistiska radikalhögerpartier har dragit nytta av tillfället, medan andra inte har gjort det, måste förklaras med begreppet “sakfrågeägande” eller nogare taget “ståndpunktsägande”.50 Den nya spelplanen var jämn i alla länder, men striden om ståndpunktsägandet gestaltade sig olika. I vissa länder kom nya eller reformerade (höger-)partier att “äga” ståndpunkter i frågor om korruption, invandring och säkerhet innan ett populistiskt radikalt högerparti ens hade hunnit bildas. I de flesta olyckliga fall lade dock de populistiska radikalhögerpartierna krokben för sig själva. Organisationsbrister och personalbrist ledde i många fall till interna stridigheter och offentliga skandaler, vilket gjorde dem oattraktiva som politiska aktörer trots deras gynnsamma ståndpunkter i vissa frågor.

I de fall den populistiska radikalhögern kom att “äga” ståndpunkter i en eller flera hjärtefrågor – korruption, invandring och säkerhet – var huvudförklaringen till framgången intern. Även om det framför allt var de etablerade partierna som (under trycket av allmänheten och medierna) skapade betingelserna för den populistiska radikalhögerns valgenombrott, så var det de populistiska radikalhögerpartierna själva som lyckades förvalta sina framsteg och säkerställa sin fortlevnad. Allmänt talat lyckades de med detta genom en kombination av ledarskap, organisation och propaganda; det krävs dock mycket mer empirisk forskning innan vi kan få klarhet i skillnaden mellan framgång och misslyckande just när det gäller ledarskap, organisation och propaganda.

Slutsats

Under senare år har allt fler studier av den populistiska radikalhögern pekat på de efterfrågeorienterade förklaringsmodellernas brister och framhållit behovet av utbudsfaktorer i analysen.51 Andra forskare har gjort detta utifrån rent empiriska argument; denna artikel är den första (meta-)teoretiska argumentationen för vikten av utbudsorienterade förklaringsmodeller.

Studiet av den populistiska radikalhögern har dominerats av normalpatologitesen, det vill säga föreställningen att den populistiska radikalhögern är en patologi i dagens västerländska demokrati vilken under “normala” förhållanden bara har begränsat stöd. Inom detta paradigm är efterfrågan på populistiska radikalhögerpartier den fråga på vilken någon typ av modernitetskris är svaret.

Som jag har visat i denna artikel är emellertid normalpatologitesen empiriskt ohållbar. Huvuddragen i den populistiska radikalhögerns ideologi – nativism, auktoritarism och populism – är inte obesläktade med konventionella ideologier och åsikter. Faktum är att de bör betraktas som en radikal variant av konventionella värderingar. Därför bör den populistiska radikalhögern betraktas inte som en normal patologi, utan som en patologisk normalitet.

Detta paradigmskifte får djupgående följder för studiet av den populistiska radikalhögern. Den allmänna efterfrågan i dagens västerländska demokratier blir en konstant snarare än själva problemet. Om jag ska uttrycka mig en smula provokativt borde den egentliga frågan inte vara hur det kommer sig att populistiska radikalhögerpartier har rönt så stora framgångar sedan 1980-talet, utan hur det kommer sig att så få partier har lyckats med tanke på den oftast utmärkta grogrunden. Svaret står att finna i sakfrågepolitikens utbudssida, framför allt kampen om dagordningen (särskilt under genomslagsfasen) och kampen om ståndpunktsägandet (särskilt under fortbeståndsfasen). För att man ska kunna förstå detta helt och fullt måste analysen och förklaringen (återigen) ge sig i kast med själva de populistiska radikalhögerpartierna.