Den globala gentrifieringens pionjärer

Vi är omringade av död och lidande: blott några kilometer västerut pågår kriget i Syrien medan konsekvenserna av en imperialistisk hybris märks lika många kilometer söderut, den postkoloniala upplösningen av en fiktion vid namn Irak. Dessa konflikter spiller in i varandra, med tusentals militanta islamister under den Islamiska statens flagga som erövrar städer, och hotar båda ländernas existens. Om några månader kommer dessa islamister brutalt mörda tusentals människor, tömma staden Mosul helt på kristna, begrava medlemmar av minoritetsreligionen yezidi levande och förslava hundratals kvinnor för att sedan sälja dem till högstbjudande. Även om symptomen redan märks är det ännu under våren 2014 lätt att ignorera dem i Slemani, i irakiska Kurdistan, då landets kollaps för oss fortfarande är ofattbar. Vi shoppar, går på bio, diskuterar framtida projekt över drinkar på dyra hotellbarer. När vi väl skymtar lidandet på tv-skärmar vi inte hade haft råd med i de europeiska länder vi lämnat för att flytta hit verkar våldet vara lika långt borta som världens alla andra kriser.

Photo: Agri Ismail / Sara Naz

På en irländsk pub som drivs av en internationell hotellkedja serveras tysk öl av filippinska servitriser. En eritreansk bartender blandar en cocktail, hans teatrala jonglering med flaskorna tyder på en omfattande utbildning i branschen, en utbildning han fått någon annanstans än här. Genom högtalarna avslutar Rihanna sitt extatiska tillkännagivande om att hon hittat kärlek på en hopplös plats, och avlöses av en närmast militär elektronisk rytm, över vilken en western-inspirerad vissling svävar.

“En utomjordings kärlekstörst / En undran vem som svek vem först.” “Åh, den här!”, ropar någon på svenska från andra sidan puben när Jocke Bergs hesa röst gör sig hörd genom lokalens buller. Vid ett annat bord sitter en handfull unga kvinnor, varav en förklarar för de andra att “this is a Swedish rock band, they are called Kent”. Som så många kurder som flyttat hit efter att ha växt upp någon annanstans talar hon engelska med sina vänner, det mest uppenbara tecknet på att vi är den globala gentrifieringens pionjärer, samtidigt som det för oss inte är mer än det språk vi känner oss mest bekväma med. Irak, det land vars invånare högerextremismens retorik gärna liknar vid myllrande skadedjur, var bland de tio länder som flest utvandrade till från Sverige under 2013. Den svenska utvandringen ligger generellt på en nivå som inte setts “sedan den stora amerika­utvand­ringens toppår på 1880-talet”.1 Två av kvinnorna vid bordet är, får vi veta senare under kvällen, bland de 1 315 människor som Statistiska Centralbyrån hävdar utvandrade från Sverige till Irak förra året, endast 70 personer färre än de som flyttade till Tyskland. “So…” undrar någon, “why are they playing a Swedish song in Kurdistan?”

***

Innan det var möjligt att sitta på femstjärniga hotell och beställa drinkar av invandrad arbetskraft var vi istället hänvisade till att bevittna förintelsen av allt som funnits här förut. Det cyniska argumentet från väst mot störtandet av Saddam Hussein 2003 var att demokrati inte är något man “får” utan snarare något man “förtjänar”.2 Det är svårt att utifrån vad kurderna fick genomlida under 80-talet hävda att det fanns något mer de kunde gjort för att förtjäna någon form av självstyre.

Den kurdiska diasporan inleddes i samband med den islamska revolutionen i Iran. Revolutionen ledde till ett efterföljande inbördeskrig som till stor del utspelade sig i kurdiska områden, vilka även blev de slagfält där kriget mot Irak utkämpades. Detta skedde samtidigt med militärkuppen i Turkiet som förankrade det militariserade sam­hället ur vilket den kurdiska gerilla-/terrorist­organisationen3 PKK formades. Dessa händelser, som alla ägde rum åren 1979-1980, ledde till att den massflykt som skulle prägla kurdernas följande två decennier påbörjades.4

Mellan åren 1986 och 1989 genomförde sedan Saddam Hussein de så kallade al-Anfal-attackerna,5 en serie militära gasattacker som skulle “rensa” kurdiska områden och som tillintetgjorde tusentals byar. Brunnar förgiftades, betesmark brändes, massgravar grävdes och fylldes. Under denna tid fick många politiskt aktiva kurder asyl i något av grannländerna, och hela regionen förvandlades till ett slags geopolitiskt Hela havet stormar. Den påtvingade migrationen – särskilt efter det första Gulfkriget när en ny våg av etnisk rensning tvingade nästan hälften av Iraks kurdiska befolkning att lämna landet6
– blev nu alltför omfattande för länder som Iran och Turkiet att hantera på egen hand, särskilt som båda dessa länder ansåg sig ha egna problem med den inhemska kurdiska befolkningen. Länderna vädjade till FN och västvärlden,7
vilket till slut ledde till en mer utbredd internationell migration.

Migrationsstudier, från och med den tidiga forskningen under 1800-talet, har i regel visat att den största delen av all migration sker av ekonomiska skäl.8 Modellerna som användes för att förklara internationell migration var tidigare främst baserade på neoklassisk ekonomisk teori, en teori som stipulerar att migration sker när människor från landsbygder söker sig till den internationella tillväxtekonomins olika centrum i hopp om bättre ekonomiska utsikter. Sveriges massutvandring till USA som började efter missväxtåren 1867-1869 passar exempelvis in i denna teori, en massutvandring där bönderna valde det område i USA som geografiskt mest liknade Sverige – Minnesota. De stora flyktingvågorna på 1980- och 90-talen var en mer direkt framtvingad migration, men förblev trots allt en bråkdel av de som migrerar internationellt: idag är blott 7 procent av de som utvandrat till ett annat land flyktingar, och 90 procent av dessa flyr inte till västvärlden utan får asyl i utvecklingsländer.9 När frågan om integration av invandrare tas upp ignoreras ofta skillnaden mellan invandrare som valt att flytta till ett annat land och de som varit tvungna till detta: när någon inte vill lämna sitt land men är tvungen att göra det för att överleva, är det då så konstigt att personen ifråga vill bevara sitt arv så länge det går?10

Dessa arv utmålas ofta som inkompatibla med en svensk identitet: Sverigedemokraterna skriver i sitt principprogram att de förespråkar en “långsiktigt ansvarstagande och begränsad invandring, i synnerhet ifrån de länder där kulturen och värde­grunden starkt avviker ifrån den svenska”.11 Det var dock inte länge sedan svenska utvandrare inte sågs som “vita” och deras kultur ansågs avvikande från den västerländska. I ett brev till sina föräldrar 1901 hävdar en skogshuggare vid namn Horace Glenn att det på hans arbetsplats endast finns “15 vita män men hela 60 svenskar”; svenskarna beskrivs i brevet som “djur”, de luktar sill till den grad att det är “omöjligt att gå bakom en grupp svenskar om man har ett känsligt luktsinne”.12 I Sverige har invandrare från Finland tidigare setts som starkt avvikande från svensk kultur och identitet, och folk från Italien och Irland sågs för några decennier sedan inte som “vita” i USA. Idag är det främst musli­mer som anses annorlunda, och med starkt avvikande värdegrunder. Ett samhälles definition av de som avviker från normen tycks ständigt motsvaras av dem som nyligen anlänt.

Vägen från Irak till Europa var för de flesta identisk: man sålde sina ägodelar och lånade ihop resten av de tusentals dollar som smugglarna krävde. Man tog sig sedan över bergen kvällstid i hopp om att inte bli upptäckt av en soldat eller trampa på en landmina. Kom man fram till Turkiet gav man allt man hade till de smugglare som, om man hade tur, lät en gå ombord en bräcklig flotte eller gummibåt, för att sedan resa mot Europa. Om man överlevde detta, vilket många inte gjorde, kom man så småningom till Italien eller Grekland där man tillbringade obestämd tid i ett flyktingläger i hopp om att en dag kanske få åka till ett av de få länder som kunde tänka sig att ta emot en, vilket under åren 1986-1992 främst var Tyskland och Sverige, senare även Nederländerna. Sedan kanske någon spottar en i ansiktet utanför dagis och skriker att man är en jävla invandrare, men man är på det hela taget trygg. Man är på det hela taget tacksam.

Sveriges flyktingpolitik var och är, till skillnad från det högerextremister vill påvisa med hjälp av det orwellianska nyspråk de behärskar så väl, inte särskilt annorlunda än andra europeiska länders: den baserar sig lika mycket på ideologi som på ett behov av billig arbetskraft.13
Invandrarpolitiska ståndpunkter fanns knappt innan 1960-talet när den svenska regeringen antog att invandrare som kom till Sverige antigen endast var här tillfälligt eller att de utan strukturell hjälp skulle assimileras i det svenska samhället.14 Det första försöket till en egentlig politik på området var den så kallade Utlänningsutredningen som påbörjades 1961. Den dåvarande invandrarpolitiska praktiken var under denna tid baserad på assimilering, att “invandrarna så snart det bara gick skulle lära sig svenska och an­passa sig i det svenska samhället.”15
När kurderna började anlända till Sverige i slutet av 80-talet hade dock Migrationsverket börjat ompröva den tidigare assimileringspolitiken som hade kritiserats av talespersoner för olika invandrar­grupper och istället formulerat en mer multikulturell integrations­politik.16 Nyanlända kurdiska grupper kunde således enkelt forma en kärna i den nya diasporan i Sverige, ett land där de bibliotek och kulturcentra som de berövats i sina hemländer kunde existera, där det i motsats till de länder de lämnat inte var förbjudet att undervisa barnen i det kurdiska språket utan där detta snarare erbjöds av skol­verket och uppmuntrades. Det är ingen slump att Sverige blev det land där flest kurdiska kultur­aktiviteter ägde rum.17

***

Den sjunde oktober 2012 stod riksdagens åtta partiledare i tv-studions lila och gula ljus bakom små podier som vid en frågesport, i ett försök till trendig opartiskhet. Frågan de medverkande förväntades besvara, på bästa sändningstid i svensk public service-tv, var “Hur mycket invandring tål Sverige?”. I ett praktexempel på petitio principii, ett retoriskt bevisfel där det som ska bevisas förutsätts, behövde politikerna bara visa sig för att frågeställningens implicita värderingar, att invandring är något som man tål eller inte tål och som har en gräns, skulle bli sanning.

***

Medan de emigrerade kurderna under 1990-talet rökte cigaretter, diskuterade Marx, reciterade kurdisk poesi utgiven av något av de många kurdiska förlagen i Sverige och sakta omvandlade det verkliga Kurdistan de lämnat till en ouppnåelig utopi, fortsatte det kurdiska Irak att existera, helt avskilt från omvärlden. Efter Gulfkriget hade FN infört så kallade no-fly zones för att försvara den kurdiska befolkningen från regimens flygplan utan att behöva ta någon egentlig moralisk ställning utöver detta. Istället för hjälp att återbygga de förstörda byarna fick kurderna av FN:s högst korrumperade18 Oil for Food-program ransoner av ris, mjöl och te. Istället för att röja de områden som Irak minerat med bland annat europeisktillverkade minor under Iran-Irak-kriget så nöjde sig FN:s Iraq Mine Action Program med att markera de områden där flest landminor begravts. Än idag finns över 25 procent av världens odetonerade minor i kurdiska områden i Irak.19 Kurderna kunde inte lagligt lämna området – deras pass var inte längre giltiga och fick inte förnyas av irakiska myndigheter. Till och med valutan var en ad hoc-lösning, man använde sig av obsoleta irakiska sedlar som ingen bank i världen skulle godta som betalningsmedel, en improviserad valuta som bestod av ett fast antal sedlar, likt dagens digitala bitcoins. Inga nya sedlar av detta slag trycktes efter 1989. Kurderna var ekonomiskt, juridiskt och socialt åtskilda från resten av världen. Medan diasporan drömde om ett zion att återvända till, stod tiden i irakiska Kurdistan still.

***

På sociala medier sprids ett klipp där Jason “Timbuktu” Diakité tar emot 5i12-rörelsens pris för 2012. Han står i ett litet rum i Sveriges riksdag, vi ser inte de han talar till men vi ser blixtarna från deras kameror. Diakité håller upp sitt svenska pass medan han beskriver sin kärlek till detta land. “Detta är mitt bevis i varje fall”, säger han, “på att jag inte är någon främling”. De som sprider klippet på Facebook och Twitter verkar se talet som ett vunnet slag mot rasismen. Få verkar känna obehag över att en svensk man, för att han inte ser tillräckligt svensk ut, känner sig tvungen att vifta med sitt pass för att bevisa att han hör hemma här.

***

I Slemani finns en pizzeria vid namn Mårtens café och pizza. Vedugnen de använder har ägarna importerat från Sverige via Turkiet. En annan pizzeria, Pizza Darin, har den svenska flaggan som logga. I den trendiga butiken House of Brands säljs märken som Tiger, Oskar Jacobsson och Filippa K. Nära Olof Palmes park finns en möbelaffär vid namn EKIA, med bokstäverna i blått över en gul bakgrund. I den närliggande staden Erbil finns en “Swedish Village”, ett bostadsområde för den återvändande medelklassen. På trendiga caféer sitter unga män och kvinnor och talar alla möjliga språk: kurdiska givetvis, men även engelska, tyska, nederländska och svenska.

När vi, barnen till de som levt i exil de senaste 20-30 åren, till slut åter­vänder till platsen för föräldrarnas romantiska ideal behandlas vi inte som återinvandrare: vi har valt att lämna det land de flesta av oss är födda i, vi har gått från att vara i exil till att bli expats. På ytan må detta se ut som migrationens drömscenario: att utvandra för att sedan komma tillbaka med pengar och erfarenhet att investera i det hemland vi tvingats ifrån. Men det som utspelar sig här är något annat än den dröm tidigare generationer närt: vi har nämligen inte bott här tidigare. Vissa av oss pratar knappt kurdiska. När en kurdisk vän i Linköping fick höra “Dra hem till ditt land, jävla invandrare” blev hon konfunderad: kurderna har inget land, och även om de hade det är hon född i Sverige, känner inte till någon annan verklighet eller tillhörighet än denna. Våra föräldrars ord liknar de högerextremas, om att Sverige aldrig varit vårt “riktiga” hem, att det alltid funnits ett ursprungsland att återvända till en vacker dag. Den kurdiska diasporans ideali­serande hemlängtan suddar bort hemländernas verklighet i enlighet med Barthes mytskapande, där vetskap om faktiska förhållanden inte räcker för att förändra den existerande myten, en myt som är baserad på en selektiv tolkning av det förflutna.20 Att myten sedan inte motsvarar det som faktiskt återstår förbryllar de föräldrar som föredrar att fort­sätta tro på denna. Detta är ert hem, säger de och visar oss en plats vi aldrig sett tidigare, som om det räckte med att döpa något till ett hem för att det ska vara det. Men vi möts här, vi expats, av en be­folkning som, likt oss, alla instinktivt känner av san­ningen: vi hör inte hemma här. Vi har kommit hit för att ta del av en rikedom som inte är vår och om det någon dag inte längre skulle vara säkert att vara här, har vi valet att åka härifrån. Av kurderna i Slemani kallas vi swedi, svenskar, på samma sätt som vi för evigt kommer få frågan av mer eller mindre välmenande människor i Sverige om var vi kommer ifrån, med presumtionen att det finns en verklig eller ursprunglig identitet. Som forskaren Barzoo Eliassi hävdar genomförs och fastställs konstruktionen av den svenska identiteten dagligen genom en frågeteknik “som kräver svar på specifika frågor: ‘Var kommer du ifrån?’, ‘egentligen’ eller ‘från början’. Detta ‘från början’ betraktas som det viktigaste av allt.”21

Representanter för utländska företag flyger hit och talar om att investera här, om hur spännande det är här, i ett land där det – till skillnad från i deras egna länder – finns mycket pengar att tjäna.22 Dessa unga män och kvinnor upprepar gång på gång hur norra Irak är “booming”, och de bland oss som inte förstår engelska idiom rättar dem: nej, det är just det Kurdistan inte är. Inga bomber. En brittisk handelsdelegation, med representanter från HSBC och PricewaterhouseCoopers, beskrev irakiska Kurdistan som “full of potential for investment”.23 De frågar oss om Kurdistan, om varför vi flyttade tillbaka hit och vi ger de vanliga svaren som leder till nöjda nickar och leenden: vi känner att det är en spännande tid, vi vill ge något tillbaka till vårt hemland, vi vill känna att vi faktiskt gör skillnad. Sanningen är givetvis en annan, även om vissa av oss inte vill medge det ens för oss själva: vi är här av exakt samma anledning som de västerländska affärsmännen. Vår motivation ligger närmare deras än den infödda kurdiska befolkningens. Även för oss är Kurdistan “full of potential for investment”.

All självvald migration innehåller enligt Ernst Ravenstein, migrationsteoretikernas fader, drivkrafter som attraherar migrerande till en ny plats liksom sådana som förskjuter dem från deras ur­sprungliga hem.24 Med de ekonomiska möjligheter som numera finns i irakiska Kurdistan är det lätt att se vad som drar oss. Vi talar ofta om dessa drivkrafter, med varandra och inför den undrande omvärlden. Vi pratar dock sällan om det som skjuter oss bort från Europa, bort från Sverige.

***

När jag hade avslutat mina universitetsstudier skickade jag iväg 70 cv:n, ensidiga överdrifter om det lilla jag gjort i livet utöver studierna. Av de 70 anställningar jag sökte den hösten fick jag ett fåtal svar, automatiska sådana utan underskrifter. Vi tackar dig för ditt intresse. Inga erbjudanden, inga intervjuer. Till slut, många månader senare, ringde någon från ett bemanningsföretag. “Men vad bra, du har ingen brytning”, sa han med en sådan smittsam glädje att även jag för en stund blev lycklig av detta. Han hade inget att erbjuda mig inom de branscher som jag utbildat mig i, inget inom juridik eller ekonomi, tyvärr, men om jag ville fanns det ett telefonförsäljarjobb jag kunde få. Jag tackade ja. “Ditt namn förresten”, sa min chef när jag dök upp senare den veckan för intervjun, “När du ringer folk kanske det är lättast att heta något annat. Johan. David. Jag vet inte. Det är upp till dig.”

***

Invandringsfrågan kan ekonomiskt kokas ner till följande problem: när ett litet land som Sverige, med begränsad arbetskraft, genomgår en tillväxtperiod så är det lönsamt att importera arbetskraft, särskilt från länder med billig sådan. När det sedan blir lågkonjunktur och dessa jobb försvinner, vad gör man av invandrarna? Denna problematik kan visas med hjälp av följande statistik: invandringsfrågor har i riksdagsvalen mellan 1960 och 1998 endast en gång fått mer än 1-2 procent av utrymmet i partiledardebatter: inför valet 1994, efter den svenska finanskrisen, där frågan plötsligt tog upp hela 10 procent av debatterna.25

Senkapitalismens högborg Dubai har löst detta problem, menar filosofen Ingo Niermann, genom att behandla emiraten som en privatägd firma.26 När Human Rights Watch år 2005 publi­cerade en kritisk rapport27 om tillståndet för arbetare i Förenade Arabemiraten, svarade landets arbetsmarknadsminister:

Arbetare i Förenade Arabemiraten kan inte anses vara migrerande arbetstagare (vilket skulle berättiga dessa till alla de rättigheter som anges i FN-konventionen från 1990 för skydd av migrant­arbetares och deras familjers rättigheter) utan snarare är de deltidsarbetande med tids­begränsade arbetskontrakt. [ … ] Därför kan de invandringslagar som gäller i västvärlden inte gälla för dessa arbetstagare.28

De immigrerande invånarna i Dubai (över 90 procent av befolkningen) är därmed att ses som blott anställda av den privatägda firman Förenade Arab­emiraten. När dessa anställda blir avskedade måste de genast lämna företaget. Det är ingen slump att man, när man fyller i ansökan om uppehållstillstånd i emiraten, måste uppge en hemadress i något annat land. Dubai är aldrig ditt hem.

Denna råaste form av kapitalism löser all invandring på detta vis: bjud in människor när man behöver dem, kasta ut dem när man inte längre gör det. I Dubai är det helt normaliserat att på en jobbintervju fråga någon varifrån de kommer och att betala dem i enlighet med deras ursprung (även här visar sig postkolonialismens ansikte: den “vita” västvärlden, västra Europa och USA får högst lön för samma arbete, indiska subkontinenten och Filippinerna lägst). Ingen betvivlar att det arab­emiratiska systemet bygger på att människor är olika mycket värda och att det värdet går att avläsa i hud, ras och kön.

Det som arkitekten Rem Koolhaas kallar för “generiska städer” (unga städer som är identiskt neutrala likt internationella flygplatser, där handeln är den enda anledningen till städernas existens och enbart redan kända butiker och restauranger återskapas) har kapitalismen som enda värdegrund och behöver således ingen invandringspolitik.29 Ny­industrialiserade städer som Kuwait City, Singapore och Dubai nöjer sig därför med att importera arbetskraft utan att ge dem några rättigheter.

Sådant beteende är en lyx som inte äldre länder kan unna sig: inte ens USA vars nyliberalistiska filosofi utgjort inspirationen för Förenade Arab­emiratens version av kapitalism kan till sådan grad förbigå mänskliga rättigheter för de som lagligt vistas i deras land. Istället för en byråkratisk struktur som genast efter uppsägning ser till att invandrare lämnar landet har vi i våra mer “humana” samhällen andra, mer subtila, metoder att få bort folk, att få dem att känna sig ovälkomna.

Det kan vara grannarna som på 90-talet klistrade den nya demokratins leende gula ansikte på vår ytterdörr, eller de ansiktslösa byråkraterna som bestämde att våra släktingar inte fick hälsa på oss i Sverige. Det kan vara flickvännernas föräldrar som efter att ha sett Inte utan min dotter hävdade att vi må verka snälla, men man vet aldrig, det kanske bara är en fasad. Jobben som aldrig fanns, trots att betygen gjorde det, lägenheterna som mirakulöst blev tillgängliga när våra partners med västerländska namn mejlade om dem efter att de redan varit uthyrda när vi gjorde det. Våra namn och ansikten som aldrig kommer att ses som svenska. Bönerna vi ber varje gång något sprängs i Europa: snälla, låt inte gärningsmannen vara någon som ser ut som vi. Så småningom packar vi våra väskor och gör våra föräldrar lyckliga genom att flytta tillbaka till länder vi aldrig flyttat ifrån. Sverige, visar det sig, kan inte heller vara vårt hem.

“Det är som att vara kär i någon som inte vill ha dig”, säger en vän om sin relation till Sverige. Hon väntar med att lämna Uppsala för Kurdistan även om hon vet att hon där lär få en bättre lön, och ett bättre jobb. Som kvinna finns det fler saker att tänka på, och Irak är för henne motpolen till Sverige vad gäller jämställdhet. Jag försöker övertala henne, säger att kurdiska kvinnor sedan 1700-talet är de som haft störst frihet i mellanöstern,30 att fler kvinnor än män utbildar sig i Slemani, att 30 procent av det kurdiska parlamentet enligt lag ska bestå av kvinnor. Att väldigt få har på sig slöja. Hon rycker på axlarna: “Ja, men kan jag gå ut själv på kvällen och ta en drink utan att män tror att jag är till salu? Kan jag ha en vän av motsatt kön utan att folk tror att vi har en relation?”

Hon har rätt, det finns mycket att göra. Detta är en del av attraktionen, den så kallade nybyggar­myten (frontier myth) som geografen Neil Smith beskriver som en pådrivande kraft inom innerstadens gentrifieringsprocesser.31 För det som sker i Kurdi­stan är ett nytt slags gentrifiering, där män­niskor flyttar till andra länder istället för att invånare med högre inkomster flyttar till traditionellt fattigare områden inom samma stad; gentrifieringen blir till ett globalt fenomen där det inte längre är Söder­malm, Haga, Bushwick eller Spitalfields som omvandlas utan Kurdistan, Qatar, Angola.32

***

Min fästmö berättar för folk i Sverige att hon gärna söker svenskt medborgarskap när vi gifter oss. Hon är blond, amerikan. Hennes uttalande bemöts alltid med ett exalterat “så roligt!”. Hennes vacklande ord­förråd fascinerar folk, som vore hon en papegoja som reciterar Wittgenstein. De förundras över att någon med engelska som modersmål ens vill lära sig detta lilla språk. Jag sitter tyst, ler, tänker på hur reaktionerna hade varit om hon såg ut som jag, om hon hette Aisha istället för Amanda.

***

I Slemani klagar min frisör över hur dyrt allt har blivit: hans son ber om en chokladbit som kostar fyra dollar (att klippa sig hos frisören kostar mig mindre än tre dollar). Vem har råd med sådana saker? undrar han. Jag frågar honom om han har varit på de nyöppnade hotellen och restaurangerna. Han skrattar, frågan är för befängd att ens bemöta. “Nä, det där är för de andra.”

“De andra” är sådana som jag. Vi vars blotta närvaro i Kurdistan automatiskt genererar dyra kaféer och restauranger, som gör att gamla skolor rivs för att en modern skyskrapa ska få en större ingång. Vi har fört med oss hipsterns entreprenörskap: finns inte de saker vi är vana vid här så skapar vi dem själva. Vi lämnade Europa för att vi kände oss meningslösa, ovälkomna, nu är det istället vi som påtvingar andra människor idéer om vad de ska ha på sig, hur de ska bete sig och se ut, vi som får dem att känna sig ovälkomna i sina egna hem. Vi kallar detta för tillväxt, för framsteg.

Vi dricker drinkar på 34:e våningen i ett nytt hotell. Det verkar öppna ett nytt sådant i månaden nu. Jag berättar för några vänner att jag ska tillbaka till Sverige över sommaren och de suckar nostalgiskt. När jag väl återvänder till Irak, bara några månader, senare kommer några av vännerna ha flytt landet, andra gått med i den militära kurdiska peshmerga-styrkan där några av dem dött i strider mot Islamiska Staten. Den indiske servitören som blandar våra drinkar kommer inte längre få vistas i Irak på grund av den indiska regeringens rese­förbud, den billiga arbetskraften är för billig att riskera livet för här. Detta hotell kommer att vara tomt, ödsligt. De handelsdelegationer som gett oss visitkort och en mängd löften kommer inte längre svara på mejl, utlovade investeringar i tjänster och infrastruktur kommer visa sig bara vara hägringar. Denna värld kommer att försvinna. Men det vet vi inte ännu, när vi en varm aprilkväll dricker våra drinkar och pratar om Sverige, när vi tänker på det som en gång var vårt hem, ett hem där vi inte längre känner oss hemma.