Den förnekade historien

Under andra världskriget deporterades miljontals utländska arbetstagare från de delar av Europa som ockuperats av den tyska krigsmakten och sattes i tvångsarbete både inom och utanför det tyska riket. På den tiden fanns tvångsarbetet knappast i tyskarnas kollektiva minne, och det tog betydligt längre tid än för många andra nazistiska brott innan någon form av kompensation betalades ut. Efter klagomål som före detta tvångsarbetare i USA riktat mot tyska företag som de en gång arbetat för, gick skattebetalare och näringsliv något motsträvigt med på att betala hälften var av de omkring fem miljarder euro som till och med juni 2007 utbetalades till en och en halv miljon före detta tvångsarbetare eller deras arvingar.

Zwangsarbeiter in Nazi-Deutschland. Photo: Deutsches Bundesarchiv. Source: German Federal Archives.

Men varför har denna upprättelse dröjt så? Varför är det i allmänhet så svårt att påminna sig om den påtvingade eller frivilliga migrationen till Tyskland? Varför blev så många tyskar närmast chockade när de, i samband med en minnesceremoni för offren för dagens nazistiska terror mot invandrare i Berlin 2012, blev påminda om att landets migrationshistoria sträcker sig över hundra år bakåt i tiden? Visst kan man förklara det med bristen på källor och metodologiska problem inom historieforskningen, en disciplin som ju heller inte precis gjort migrationsfrågor till ett karriärämne för akademiker. Men bakom detta tycks det också finnas tre djupare liggande, symboliska dimensioner, som samtidigt både utgör den kollektiva europeiska identitetens hörnstenar och dess skuggsidor, nämligen den industriella arbetsdisciplinen, rädslan för “nomader”, det vill säga icke bofasta, och vit rasism.

Arbete som tvång

Särskilt talet om tvångsarbete har framkallat beröringsskräck och försvarsreaktioner från såväl förövare som offer i det postnazistiska Tyskland. Den främsta orsaken till detta är troligen att tvångsarbete var ett offentligt brott, organiserat av staten med benäget understöd från folkgemenskapen, eftersom förment arbetsskygga element – enligt en lång och olycklig tradition – därigenom skulle fås att bättra sig. För närvarande bearbetar stiftelsen Erinnerung, Verantwortung, Zukunft – EVZ (Minne, ansvar, framtid) – omständigheterna i denna historia för att göra dem kända för en bredare publik. Mindre känt är dock det omvända tabu som återfinns på den andra sidan. En stor del av dessa tvångsarbetare kom från områden inom före detta Sovjetunionen, där överlevande från deportationerna efter 1945 regelbundet hamnade i “filtreringsläger”. Där stigmatiserades de (i egenskap av sovjetiska krigsfångar) som förrädare och hamnade inte sällan i Gulag, som var en av grundpelarna i det sovjetkommunistiska förtryckssystemet. Det var ett system som redan före 1941 byggde på systematiskt tvångsarbete i Gulagarkipelagens läger, dit miljontals så kalllade klassfiender och medlemmar av impopulära etniska och religiösa minoriteter skickades. Tvångsarbete var ett centralt inslag i den forcerade industrialiseringen under Lenin och Stalin; under och efter andra världskriget deporterades dessutom hundratusentals tyska krigsfångar och civila från de områden som ockuperats av Sovjetunionen till Sibirien. En stor del av dem omkom till följd av undernäring, sjukdom, överansträngning, kyla och brist på hygien i lägren och under transporter.

Förekomsten av så kallade korrektionsarbetsläger, som hade sina föregångare i Tsarryssland, hemlighölls officiellt men svävade över Sovjetunionens befolkning som ett damoklessvärd som när som helst kunde genomborra den som begått den ringaste förseelse eller blivit utsatt för en simpel angivelse. En debatt i frågan inleddes först av oppositionella författare under det poststalinistiska tövädret och framför allt i och med publiceringen av Alexander Solsjenitsyns litterära verk. Såväl det rättsliga efterspelet till lägersystemet som bearbetningen och dokumentationen därav utmärks av ofullständighet, och offermyterna kring det stora fosterländska kriget gör till och med de som utsattes för det stalinistiska förtrycket till en del av tabut.

Att Tysklands gottgörelse i stor stil inte inleddes förrän år 2000 (då de flesta drabbade var döda eller redan mycket gamla) och offren i Rysslandän så länge inte ens retoriskt tillerkänts rättvisa, torde bero på den olyckliga traditionen att använda “arbete som straff” och den principens övergripande dominans inom båda de totalitära systemen mellan 1930 och 1960. Men tvångsarbete berör även äldre djupskikt i det europeiska samhället, som kopplar samman arbete med disciplin och kontroll och som aldrig riktigt har rivits uppav arbetarrörelsens solidaritetsmål. Att påminnasig om detta är särskilt motiverat just idag, när diskursen om migration ofta hotar att på nytt reduceras till att enbart handla om nyttoaspekter (och särskilt deras “parasitära” baksida). Historieskrivningen om “gästarbetare”, som visserligen haft tvingande skäl men som till skillnad från “den utländska arbetskraften” ändå tyckts ha kommit hit av fri vilja, utmärks och förvrids av dessa tabun. I och med globaliseringen av arbetsmarknaden, där arbetskraften ibland utnyttjas på ett sätt som liknar slaveri och vars förutsättning är de allvarliga krislägena i de fattigaste regionerna och städerna, har gränsen mellan frivilligt arbete och tvångsarbete luckrats upp.

Även andra skikt av migrationshistorien påverkas av detta tabu, framför allt impopulära kringvandrande etniska minoriteter som romer och sinter, asylsökande och flyktingar, och även första till fjärde generationens så kallade arbetskraftsinvandrare. På några ställen i Europa har migrationsmuseer genomgripande dokumenterat och uppvärderat denna folkvandring, som har olika motiv och ursprung, och som ständigt oscillerar mellan tvång och frivillighet. Man skulle kunna hävda att det i dag egentligen inte längre behövs några migrationsmuseer. I många av Europas storstadsregioner är en migrationsbakgrund ofta det normala och minnet av den behöver därför inte hänvisas till specialmuseer. De redan nämnda “problemgrupperna” (inte därför att de själva är problematiska, utan därför att majoritetssamhället har problem med att erkänna dem) framkallar liknande försvarsreaktioner som tvångsarbetet – de berör nämligen Europas självuppfattning.

En första sammanfattning: Mellan tvångsarbetet under de auktoritära regimerna före 1918 och nittonhundratalets totalitära regimer å ena sidan och den frivilliga arbetskraftsmigrationenå den andra, finns fler länkar och kontinuiteter än vad man allmänt skulle vilja tillstå i våra liberala invandringssamhällen. Det är viktigt att se denna koppling – alltså hur ett orättvist globalt samhälle påverkar de avreglerade arbetsmarknaderna på norra halvklotet – också därför att de demografiska förändringarna kommer att leda till en ännu större efterfrågan på såväl utbildad som outbildad arbetskraft. Aspekterna nytta och disciplin kommer att spela en viktig roll mot bakgrund av utbredda främlingsfientliga och rasistiska attityder. Samtidigt kommer de nya nationsövergripande arbetsmarknaderna sannolikt att leda till ett ökande migrationstryck från splittrade samhällen med stora sociala klyftor, men också på grund av ekologiska problem och katastrofer i syd.

De resande som störande faktor

Inte heller efter 1945 har Europa varit fritt från etnisk segregering. På senare tid har medborgarinitiativ och förvaltningar i många östeuropeiska städer och byar rest stängsel och murar mot så kallade “zigenarkvarter”. Det påstås vara det enda sättet att skydda sig mot ofredande och stölder, vilket är förseelser som den romska gruppen notoriskt tillskrivs. I Slovakien, där romerna utgör åtminstone tio procent av befolkningen, växer “zigenargetton” fram; tjugo år efter järnridåns fall finns det nya murar mitt i Europa, och de är resta mot ett europeiskt folk. Liknande saker har hänt, och händer fortfarande, i Tjeckien, Rumänien, Bulgarien och Ungern, där romer utsätts för systematisk diskriminering och utarmning. För romerna var slutet för den socialistiska ekonomin en olycka eftersom de framför allt arbetade inom det statligt reglerade jordbruket, men blev arbetslösa i och med privatiseringen och därför flyttade från landsbygden in till “zigenarkvarteren” (mahala) i mindre och större städer.

Även i Västeuropa, där de flesta romer och sinter varit bofasta i århundraden, är “zigenarna” alltjämt en stötesten. Gång på gång uppstår konflikter med grannar och polisen, både otillåtna och godkända läger kontrolleras och töms. Särskilt upptrappat är läget i Italien och Frankrike, där regeringarna under sommaren 2010 vidtog riktade åtgärder för att utrymma “zigenarläger” och därigenom riskerade en allvarlig konflikt med EU-kommissionen. Det finns få länder i EU där romer och sinter kan leva ostört, trots att de är EU-medborgare och därmed knappast kan utvisas, vilket också det franska fallet visar.

Deras perifera roll har mindre med deras ursprung att göra än deras status som marginaliserade mitt i det europeiska samhället – ett samhällevars speciella rörlighet de egentligen förkroppsligar på ett perfekt sätt. Detta går tillbaka på den uråldriga uppdelningen mellan bönder (gadzo på romani) och nomader. I jordbrukssamhällena var nomadiserande och halv-nomadiserande grupper ofta fruktade, “resande” passade inte in i kollektiva identitetsmönster förknippade med etnisk rotfasthet och bindning till jorden och trakten. Förmodligen har detta perceptionsmönster traderats till de postagrara samhällena, trots att (eller eftersom?) dessa fått nya nomadiserande och även transnationella, alltså genomresande, arbetstagare att söka sig till deras mycket lågavlönade respektive mycket högavlönade arbetsmarknadssegment. Att många romer och sinter dessutom är organiseradei patriarkala klaner, att de sköter ekonomin i “kompanier” och följer särskilda renlighetsritualer, betraktas ofta med oförståelse och intolerans. Inom folkloren om zigenarna beskrivs romer och sinter som anomiska, som svåranpassliga och potentiellt farliga. Till och med i den mer positiva bildenav den virtuosa “zigenarmusiken”, flamenconoch “zigenarvallfarterna” (exempelvis de årliga sammankomsterna i Sainte-Marie-de-la-Mer i Camargues) beskrivs de ofta som outsiders och med återkommande inslag av ringaktning. Ungefär som med Europas judiska minoriteter har myndigheter och majoritetsgrupper utsatt romer och sinter antingen för aggressiva begränsningar i rörligheten eller migrationstvång, trots att det sedan årtionden är välkänt att de flesta romer är bofasta och andelen faktiskt “resande romer” länge varit på tillbakagång.

En andra sammanfattning: Även om de flesta romer och sinter är medborgare eller har giltiga uppehållstillstånd i sina länder, bör statslöshetens sporadiska status uppfattas metaforiskt. Romer och sinter är det europeiska samhällets utstötta och rättslösa grupp framför andra, en grupp som nästan överallt har mycket lågt anseende. Det vore på sin plats om Europeiska unionen intensifierade de isolerade insatserna för att garantera en hållbar integration och en inkluderande politik med respekt för kulturella skillnader. En sådan politik skulle inte enbart tjäna till att skydda de berörda minoriteterna, utan också bevara den fria rörligheten inom Schengenområdet, när den nu i allt högre grad ifrågasätts mot bakgrund av det påstådda migrationstrycket och kampen mot terrorismen och av högerpopulistiska partier.

“Illegala” och vit rasism

Detta leder oss fram till en sista tabubelagdgrupp, de så kallade illegala invandrarna. Det ären samlingsbeteckning för sådana migranter som bryter mot värdlandets lagar genom att de saknar eller har förfalskningar av giltiga uppehållstillstånd eller genom att de stannar sedan tillstånden löpt ut. Förutom överträdelsen av uppehållslagstiftningen tillkommer ofta svartarbete, och därmed skattebrott. Oavsett detta kan man i de flesta rika industriländer konstatera att icke-registrerade personer utan uppehållstillstånd och arbetstillstånd från arbetsgivare värvas och sysselsätts, ofta under förhållanden som gränsar till slaveri. Naturligtvis är dessa personers exakta antal i EU okänt, men enligt realistiska uppskattningar uppehåller sig miljontals icke-dokumenterade eller icke-registrerade personer i Europa. Orsakerna till att de migrerat är fattigdom, arbetslöshet, inbördeskrig, politisk förföljelse och miljöfaktorer, vilka allt oftare tycks vara effekterna av klimatförändringar i kustregioner och torra områden. Eftersom EU (precis som USA) har upprättat höga murar för kontroll och skydd mot olagliga gränspassager är flyktingar hänvisade till professionell hjälp, med andra ord människosmugglare och människohandlare.

Med denna grupp sluts den europeiska kolonialhistoriens cirkel. Ty en stor del av de “illegala” respektive icke-registrerade eller “irreguljära” invandrarna kommer från Afrika söder om Sahara och andra före detta koloniala områden i söder. Ofta flyr de från katastrofala förhållanden med ekonomisk misär, kaos i spåren av inbördeskrig, politisk tyranni och inte sällan skenande miljö- och klimatkriser. Symbolerna för denna flykt, som innebär hundratals mil till fots, på överbelastade lastbilar, i oventilerade containrar och sjöodugliga båtar och ofta slutar i europeiska enklaver i Afrika och längs Europas kustlinjer, är varken “gästarbetarna” eller de kvinnor i slöja som den tyska socialdemokratiska politikern Thilo Sarrazin kallar “huckleflickor”. Nej, det är snarare de skeppsbrutna som omhändertas av kustbevakningen, förs till interneringsläger och om möjligt återförs till sina hemländer. Under de senaste årtiondena har Medelhavet blivit en massgrav för båtflyktingar. Därtill har de europeiska regeringarna i decennier haft en skammens överenskommelse med arabiska potentater och kleptokrater som dock sopades bort av demokratirörelsen 2011, men utan att EU:s politik för den skull mjukats upp.

Europa har försökt bygga fördämningar mot detta “migrationstryck” och omvandla sig självt till en fästning, men genom just sådana metaforer och bilder bekräftas det populistiska tal om en invandringsflod som tillgrips för att dölja den humanitära katastrofen. Och ändå når huvuddelen av de globala flykting- och migrationsströmmarna aldrig Europa, utan de flesta flyktingar blir kvar i de fattigaste områdena i syd. Enligt tillförlitliga beräkningar är drygt 1,5 procent av Europas befolkning “illegal”, men av dessa har de flesta inte “båtflyktingarnas” irrfärder bakom sig. I stället har de med hjälp av smugglare och förfalskade resehandlingar tagit sig till Europa som turister, där de sedan tas emot som ny arbetskraft att skamlöst utnyttja.

En tredje sammanfattning: stater och sammanslutningar av stater, som exempelvis Europeiska unionen, har visserligen rätt att registrera och kontrollera migration vid sina gränser. Men dessa ansträngningar rimmar illa med den socioekonomiska klyftan mellan den rika OECD- världen och “resten”. De stämmer heller inte överens med en internationalisering som hävdar fri rörlighet för varor och kapital till förmån för globala ekonomiska och finansiella transaktioner och turistströmmar, men som inrättar täta skott gentemot globaliseringens baksidor. Styr- och kontrollmöjligheterna för staterna – som fått ge upp en del av sin suveränitet i detta system – har krympt, vilket fått sociala och politiska rörelser i de rika samhällena att i allt högre grad vända sig mot en gränsbevakningsordning som enligt dem är en moralisk skandal, men som krävs av främlingsfientliga strömningar med en alltmer drastisk retorik. Sålunda har vi här att göra med en tredje tabubelagd grupp som perfekt symboliserar en internationalisering (och diaspora) som spränger nationens säkerhets- och välståndsbubbla och blottlägger den oskyddade existensens utsatthet.

Slutsats

I ljuset av dessa mycket grovt skissade aspekter av resandefenomenet blir migrationen – från att ha varit ett skenbart perifert område i det europeiska minnesrummet – central. De rika länderna eftertraktar på ekonomiska grunder (hög)kvalificerad arbetskraft från länderna på södra halvklotet, samtidigt som de bygger murar av säkerhetspolitiska skäl och av rädsla för kulturell alienation. Denna uppenbara motsägelse förhindrar varje bearbetning och erkännande av den europeiska migrationshistorien. Det är dags – inte bara av akademiska skäl – att riva dessa barriärer med hjälp av en både rationell och generös migrationspolitik.