Bakom panarabismens kulisser

De flesta arabiska tv-kanalerna har ända sedan starten varit både statsägda och regeringsstyrda. De arabiska staternas myndigheter har utan undantag hävdat att statlig kontroll över radio- och tv-systemen har varit nödvändig för att bevara det gemensamma arabiska kulturarvet och försäkra sig om nationell enhet och politisk stabilitet. Tv-sändningarna, i synnerhet de nationella, underkastas censur vad gäller skildringar av sex och våld, och i Saudiarabien dessutom varje anspelning på kristendom.1 De statligt styrda arabiska tv-stationerna har också till uppgift att framhäva den etnisk-nationella identiteten genom att främja nationell litteratur och sport. Från 1990-talet och framåt fick arabisk tv känna av drastiska förändringar i och med att en rad transnationella och privata kanaler startades. Detta nya inslag väckte förhoppningar om att arabisk television, nu ofta privat ägd och driven, skulle ägna sig åt en öppnare och djupare rapportering om de viktigaste politiska och sociala problemen i regionen.

Graffiti in Tahrir Square, Cairo, 12 November 2011. The
script reads: “Take to the streets!” Photo: Denis Bocquet. Source:Flickr

Så anser till exempel Marc Lynch, statsvetare verksam vid Foreign Policy’s Middle East Channel, att arabiska satellitkanaler, framför allt al-Jazira, har bidragit till att framställa svåra nationella problem i länder som Egypten och Libanon som regionala utmaningar, vilka fordrar engagemang från varje arabisk stat. Medan Lynch tycker sig se positiva effekter av detta, finns det andra forskare, exempelvis Muhammad I Ayish, som hävdar att de nya transnationella tv-kanalerna är regeringsvänliga eftersom de är mycket motvilliga, och i bästa fall försiktiga, vad gäller att diskutera ämnen som skulle kunna provocera de statliga företrädarna. Jag kommer att granska båda dessa resonemang, med fokus på i vilken utsträckning transnationalism och privatisering inom de arabiska medierna har påverkat demokratiseringen och den sociala utvecklingen i arabvärlden. Förutom den rikhaltiga forskningen om förskjutningen mot satellitsändningar i arabvärlden, bygger artikeln på min personliga kommunikation med medarbetare vid den marockanska satellitkanalen 2M.

2M grundades 1989 och var en av de första privatägda marockanska tv-kanalerna som startades som ett samarbete mellan privata investerare och staten. 2M – en förkortning för det franska ordet deuxième som betyder “andra”, “tvåa” – startades som en andra nationell tv-station och skulle ge de marockanska tittarna ett mer varierat programutbud. Ursprungligen var 2M en betalkanal, men på grund av en finansiell kris köpte den marockanska staten senare (1997) 70% av 2M:s aktier och gjorde om kanalen till en okrypterad tjänst. Trots att 2M står under regeringens kontroll har den fortfarande fler tittare än RTM (Radiodiffusion-Télévision Marocain), som är tätare förknippad med staten. Till skillnad från 2M sänder inte RTM ett överflöd av populära globala tv-program, och kanalens sändningar styrs av diplomatins protokoll, eftersom den huvudsakligen följer kungens och ministrarnas aktiviteter. Jag har gjort ett flertal intervjuer med Nezha Mousshine, programchefen på 2M, där mina frågor handlade om censurreglerna för kanalen. Framför allt ställde jag frågor om vilka ramarna är för importerade tv-program, till exempel arabiskdubbade latinamerikanska och sydeuropeiska telenovelas.

Jag vill hävda att denna nya ordning, trots att de arabiska satellitkanalerna i sin enande roll gör regionala nyheter och importerade tv-program tillgängliga inom arabvärlden, har haft ytterst begränsade effekter på demokratisering och social utveckling, och detta av tre skäl. Det första är att medieindustrins ägare är nära förbundna med arabiska ledare och politiska regeringspartier, vilket gör flera privata satellit-tv-kanaler till propagandaröster för dessa intressegrupper. Den andra avgörande faktorn är att arabiska statliga myndigheter inte släpper sitt fasta grepp om det visuella tv-innehåll de anser utmanar statens föreställningar om “moral”, “nationell säkerhet” och “politisk stabilitet”. Det är uppenbart att detta inskränker kanalernas kritiska bevakning av sociala och politiska förändringar i regionen. Allra tydligast syns denna kontroll över mediesändningarna i hur importerade tv-program slentrianmässigt censureras för att stämma med de statliga ramarna. Jag kommer att ge några konkreta exempel från min granskning av 2M-medarbetarnas olika metoder att kulturellt anpassa arabiskdubbade telenovelas och göra dem kompatibla med den marockanska kontexten. Den tredje anledningen har att göra med den uppenbart partiska agenda de arabiska satellit-tv-kanalerna följde under de prodemokratiska protester som nyligen spred sig över hela arabvärlden. Medan vissa privata tv-kanaler (Hannibal TV) av rädsla för att dra på sig regimföreträdarnas vrede lät bli att rapportera något alls om de pågående oroligheterna, valde andra (Dream TV) en ohederlig rapportering genom att sprida en av regeringen formad diskurs där de protesterande framställdes som huliganer och hot mot nationens inre stabilitet.

Det är viktigt att granska hur framväxten av en nationalitetsstärkande retorik i arabisk television sammanföll med lanseringen av statligt ägda tv-kanaler efter självständigheten, och hur specifika regionala politiska omständigheter har fått en återgång till det islamisk-arabiska arvet att te sig som en mer framkomlig väg till socialt och politiskt framåtskridande än sekulära ideologier.

Statsägd tv och ett “konservativare” medieinnehåll

Arabiska medier har sedan länge förespråkat stärkandet av den nationella identiteten som ett medel för social utveckling. Douglas Boyd har i sin bok Broadcasting in the Arab World (1993) spårat framväxten av nationell uppbyggnad i de arabiska medierna bakåt till Gamal Abdel Nassers regim, då radio och tryckta medier hade större spridning än television. Boyds fokus ligger främst på hur radiokanaler i Egypten skapades för att bidra till Nassers panarabiska projekt. I sin granskning av sändningarnas utveckling i arabvärlden förklarar Boyd vidare att Nasser drog nytta av arabernas känslomässiga band till det arabiska språket för att driva igenom sina politiska planer. Boyd hävdar att Nassers blygsamma bakgrund gjorde honom väl medveten om den muntliga traditionens betydelse i arabisk kultur och att detta fick honom att utvidga det nationella sändningssystemet, i synnerhet radion, i propagandasyfte. Boyd diskuterar också de tre kretsar – den arabiska, den afrikanska och den islamiska – som Nasser trodde skulle bilda en ekonomisk och politisk maktbas i och utanför de arabiska länderna, och på så vis skulle kunna göra motstånd mot den västerländska imperialismen.

Här är det värt att notera att Nassers panarabism vilade på liberala och socialistiska grundvalar, där religionen inte var en integrerad del. I sin monografi gav Nasser inte den islamiska kretsen någon prioritet; i stället inriktade han sig på temat arabism och den afrikanska kontinentens gemensamma sociala och politiska utmaningar. Michaelle L Browers påpekar att den religiösa dimensionen visserligen alltid har funnits med i arabisk nationalism, men för det mesta har den överskuggats av en stark sekulär tendens. Denna liberala orientering, som förstärktes under Anwar Sadats regim, återspeglades av innehållet i medieproduktionerna. Teman som nu anses vara tabu och sällan förekommer i film- eller tv-produktioner – till exempel homosexualitet, våldtäkt och ateism – har tidigare tagits upp i filmer som al-Karnak (Ali Badrakhan, 1975), al-Sood ila-al-Hawya [Climbing to the Cliff] (Kamal al-Sheikh, 1978) och Qalb al-Lail [Heart of the Night] (Atif al-Tayeb, 1989).

Efter Nassers strandade panarabiska projekt, den arabiska besvikelsen över det militära nederlaget 1967 och Sadats impopulära politiska insatser (1979 års fredsfördrag med Israel), intensifierades konservativa och många gånger extremistiska tendenser som en respons på de sekulära regimernas tidigare misslyckanden. Islamister i arabvärlden reagerade på de nederlag som följde på 1967-perioden med att kräva en återgång till det arabisk-islamiska kulturarvet.2 Moderata islamister menar inte bara att islamiska lagar är toleranta gentemot nationella etniska och religiösa skillnader utan inser också att politisk frihet och demokrati inte kan uppnås i arabvärlden om inte olika ideologiska grupper tillåts delta i de nationella valen.

Den nyligen störtade president Hosni Mubarak godkände dessutom att Muslimska brödraskapet3 bedrev sin religiösa mission (da’wa) så länge de avhöll sig från att utmana det dominerande regeringspartiet, Nationaldemokratiska partiet, på det politiska området. Faktum är att påtryckningar från Muslimska brödraskapet och wahhabismen4 i Saudiarabien, liksom en rad islamistiska grupper i andra arabiska länder, på senare år har skapat en form av kulturkonservatism som är märkbar i filmer och serier. Arabiska medieproduktioner har fått finna sig i de nya socio-religiösa röda gränslinjer dessa påtryckningsgrupper har fastlagt, och detta gäller för både lokalt producerade och importerade medier. Några arabiska satellitsända tv-kanaler har dock lyckats ta upp tabubelagda ämnen som de traditionella statliga kanalerna vanligtvis avstår från. Till exempel har al-Mehwar, en populär privat egyptisk tv-kanal som startades 2001, sänt pratshowen Kalam Kebir (Djärvt tal) där presentatören, en beslöjad medelålders egyptisk psykolog, öppet diskuterar sexproblem och ger publiken råd om deras sexualliv, rakt på sak och explicit.

Politik, kapital och religion förebådar satellitsänd tv

Parallellt med den “konservativa” backlash som visar sig i medieinnehållet har även strukturen i de arabiska medieindustrierna fått bevittna en radikal förändring. På 1990-talet uppstod ett stort antal privata satellit-tv-kanaler som skaffade sig en betydelsefull ställning i det arabiska medielandskapet. Denna förskjutning mot privatisering och transnationalism är ett sidoskott från tre huvudkrafter: de ständiga politiska förändringarna, kapitalflödet och de växande konservativa religiösa riktningarna. I ljuset av de olika krig som pågick i olika delar av arabvärlden under 1990-talet såg sig de nationella regeringarna nödgade att starta transnationella tv-kanaler, återigen av rent politiska skäl. Den egyptiska satellitkanalen ESC började sända i december 1990 med sikte på att nå ut till egyptiska soldater under kriget mellan Irak och Kuwait och stå emot den irakiska statliga propagandan.

Vidare beror framväxten av ett betydande antal privata tv-kanaler på inflödet av kapital till gulfstaterna i oljeboomens spår. Dubai-baserade MBC (Middle East Broadcasting Center), den första privata och kommersiella arabiska kanalen (började sända 1991), ägdes exempelvis inledningsvis av två saudiska mediemoguler, al-Walid bin Talal och Kamal Shaikh, innan den senare drog sig ur. På liknande sätt har LBC, trots att den startades som en milissändare under Libanons inbördeskrig, blivit en mycket populär arabisk satellitkanal tack vare en ökande andel underhållning i tablån, vilket återspeglar dess kommersiella inriktning och liberala agenda. Det bör också framhållas att LBC fortsatt till större delen ägs av bin Talal, som trots sin konservativa sociala bakgrund är mer intresserad av vinsterna som går att göra på medial underhållning. Förutom de senaste arabiska musikvideorna visar LBC därför även de mest framgångsrika men kontroversiella dokusåporna, till exempel al-Wadi som går ut på att lokala stjärnor bor tillsammans på en gård under den libanesiska popsångerskan Haifa Wahbis ledning.

När det gäller religionens roll i detta för den arabiska televisionens nya skede, bör det framhållas att en lång rad privata religiösa kanaler under de senaste åren har sett dagens ljus, till följd av att kapitalstarka saudiska mediemoguler utnyttjar en framväxande konservativ religiös kontext för ekonomisk vinning. Ett exempel på denna trend är satellitkanalen Iqraa TV, grundad 1998 av den saudiske affärsmannen Kamal Shaikh. Iqraa anses vara den arabiska religiösa tv-station som har bredast tittarunderlag. al-Walid bin Talal har också gett sig in i konkurrensen mellan dessa specialiserade tv-kanaler genom att 2006 introducera al-Rislah. Det faktum att båda dessa tv-kanaler ägs av saudiska mediemoguler och åtnjuter en bred popularitet har ytterligare befäst Saudiarabiens religiösa hegemoni i den arabiska islamiska världen.5 Inte desto mindre tillät egyptiska mediemyndigheter 2006 att al-Nas startades, en kanal som sänder olika slags religiösa predikanter och inte bara dem från al-Azhar.6

Den verkliga vinsten för de här kanalägarna är att de kan försäkra sig om en konstant medial exponering på nationell nivå, en exponering de kan utnyttja i politiska syften.7 I det sammanhanget har Sakr citerat Kamal Shaikhs uttalande om den allmänna inriktningen för hans tv-kanaler, i synnerhet Iqraa: “en person som jag, inte riktigt vare sig höger eller vänster – och det finns miljoner [muslimer och araber] som jag – ville sända ut ett tolerantare budskap, mer i mittfåran, till de arabiska folken och alla andra folk i världen”.8 Kamal Shaikhs utsaga visar tydligt att han snarare är ute efter att sprida sina ideologiska budskap än att göra ekonomiska vinster. Intressant nog hävdar även al-Walid bin Talal att al-Rislah främjar måttfulla islamiska åsikter. Sakr citerar hans tal vid en presskonferens 2003, där han säger att al-Rislah “ska belysa vårt arabiska arv genom ett modernt medium och framhäva islam som en måttfullhetens religion”.9

De arabiska satellitsända tv-kanalernas kris

Mot bakgrund av alla dessa arabiska satellitsända tv-kanalers snabba utbredning kan man undra om förskjutningen mot privatisering, transnationalism och liberalisering i arabiska medier endast har lett till att kommersiella underhållningsprogram och ideologiskt inriktade religiösa kanaler har tillkommit, utan att inverka på den sociala utvecklingen och demokratiseringen. Rinnawi ser faktiskt mycket positivt på de privata och transnationella tv-kanalernas möjligheter att höja den politiska medvetenheten. Han lovordar till exempel MBC:s struktur som har anammat CNN:s format för nyhetspresentation, med en exklusiv bevakning av politiskt känsliga ämnen som andra arabiska tv-stationer annars oftast utelämnar, och därtill en egen direktrapportering. Även al-Jazira, en ren nyhetskanal med säte i Qatar som startades 1996, sägs ge en annorlunda infallsvinkel på politiskt och socialt kontroversiella frågor i arabvärlden. Detta beror förmodligen på att stationen i sin laissez-faire-policy är autonom i förhållande till Informationsdepartementet, vilket gör den till ett undantag i den arabiska medievärlden. Kanalen sänder de populäraste politiska arabiska pratshowerna, exempelvis Shahid’ala al-A’sr (Witness to an Era), där Ahmed Mansour är värd och gästerna är arabiska politiska personligheter och talesmän (även om de flesta av dem redan har dragit sig tillbaka), inbjudna för att ge sina synpunkter på de viktigaste politiska händelserna under en viss regim. Akhtar min Ra’iy (More than One Opinion), med Sammy Hadad som värd, strävar också efter att presentera skiftande åsikter om de senaste nyheterna genom att bjuda in gäster med skilda politiska och sociala övertygelser.

Den andra betydande nyhetskanalen i arabvärlden är al-Arabiya, grundad 2003 av Walid al-Ibrahim, svärson till den några år senare avlidne kung Fahd av Saudiarabien. Till skillnad från al-Jazira har al-Arabiya valt en moderatare hållning i sin rapportering om de politiska konflikterna i arabiska länder. Vid bevakningen av Irak-kriget visade al-Arabiya till exempel mindre sympati för Saddams regim jämfört med al-Jazira, vilket stärkte kanalens popularitet i Irak. Till skillnad från al-Jazira undviker al-Arabiya dessutom ideologiskt laddade uttryck som “martyrskap” i sin rapportering från de pågående krigen och konflikterna i regionen. Trots denna skenbart mer balanserade hållning tar dock al-Arabiyas redaktionella linje stor hänsyn till Saudiarabiens politiska intressen.

I samma anda har det ansetts att förändringarna i de arabiska elektroniska medierna sedan 1990-talet har skapat en offentlig mobilitet i regionen. Marc Lynch hävdar att de relativt nya satellitsända tv-kanalerna, i synnerhet al-Jazira, har kunnat agera självständigt i förhållande till repressiva regimers lagar och menar att denna omvandling har lett till att en ny arabisk offentlighet, inriktad på gemensamma angelägenheter, har vuxit fram. Där “arabiskt offentligt liv i decennier hade dominerats av statens röst, införde al-Jazira”, enligt Lynch, “ett nytt slags öppen, debattvillig offentlig politik där en överväldigande mängd röster högljutt tävlar om uppmärksamheten”.10 Ett exempel skulle vara al-Jaziras al-Itijah al-Mu’aks (Motsatt riktning), som bjuder in gäster med motsatta politiska hållningar, ett program som blivit känt för att ta upp ytterst känsliga frågor relaterade till politiskt förtryck under dagens arabiska regimer. Programmet diskuterar också en rad olika politiska och sociala krämpor, däribland utbredningen av aids i arabvärlden och arabiska länders ekonomiskt och socialt försämrade ställning. Detta tv-programs djärva vinkling och innehåll påstås ha varit framgångsrikt i att engagera och mobilisera den arabiska allmänheten.

På liknande sätt lovordas al-Jaziras arbete för att stärka en arabisk-islamisk identitet och kanalens lika ihärdiga uppmärksammande av de problem som varje arabiskt land tvingas möta, varigenom al-Jazira sägs ha skapat en offentlig sfär där tittare över hela arabvärlden ständigt anknyter till frågor som tagits upp och diskuterar dem kritiskt. Lynch konstaterar entusiastiskt att “de nya tv-stationerna skapar varma relationer mellan araber på fysiskt stort avstånd ifrån varandra och bidrar kraftigt till att ge politiska frågor en framskjuten emotionell plats”.11 Han betonar också vilken viktig roll de transnationella kanalerna, särskilt al-Jazira, har spelat för att föra samman araber genom att framställa nationella problem som brännande regionala utmaningar vilka kräver att varje enskild arabisk aktör engagerar sig.

Det bör understrykas att arabernas allt större engagemang i det offentliga livet och deras kritiska och öppna diskussioner om regionala politiska och sociala problem inte går att skilja från al-Jaziras och andra privata satellitkanalers bidrag till en varierad åsiktsflora och en mer transparent bevakning av känsliga regionala frågor. Faktum är att denna nya arabiska offentlighet främst har drivits fram av just dessa tv-kanaler, medan andra faktorer som Lynch nämner, däribland det växande antalet oberoende tidningar och nyhetssajter på nätet, är av mindre betydelse på grund av den låga graden av läskunnighet och den begränsade tillgången till modern teknologi bland medborgarna i arabvärlden.

Lynch diskuterar inte närmare vilken inverkan de nära relationerna mellan tv-sändarna och de styrande arabiska familjerna har på kanalernas neutralitet i nyhetsbevakningen. Men av just den anledningen har de privata och mer liberala tv-kanalerna överhuvudtaget inte lett till någon nämnvärd social utveckling eller politisk liberalisering i regionen. Det finns ett antal satellitsända tv-kanaler som har nära förbindelser med styrande ätter, till exempel Rafiq Hariris Future TV. Den libanesiske sunni-anhängaren Rafiq Hariri tog emot stöd av den saudiska kungafamiljen för att starta en kanal som skulle motverka Hizbollahs shiamuslimska religiösa propaganda. Andra privata tv-kanaler är direkt sponsrade av arabiska och islamistiska regimer, såsom Hizbollahs al-Manar, vars huvudsakliga finansieringskälla är de iranska och syriska ledarna. Mediemogulernas nära förbindelser med de härskande klassintressena innebär att de här kanalerna saknar trovärdighet.

Gouda Abdel-Khalek och Mustapha K al-Sayyid påpekar också att de arabiska entreprenörerna sällan företräder några medborgerliga strävanden, till skillnad från affärsmän och företagare i latinamerikanska länder, exempelvis Brasilien, som deltog i den allmänna mobilisering som förändrade militärt baserade politiska system till civila. I Egypten kan till exempel entreprenörerna ha varit den enda samhällsgrupp som visade något stöd för den avsatta regimen. Detta berodde på deras inblandning i det tidigare styrande Nationaldemokratiska partiet, vilket förklarar varför de medverkat till att skapa opinion för regimens intressen. Huvudägaren till Dream TV, den första privata tv-kanalen som startades i Egypten 2001, var till exempel den egyptiske affärsmannen Ahmad Baghat, vars nära förbindelser med regeringspartiet gjorde misstron mot hans kanal tämligen väntad. Likaså är det främst ägaren till den privata satellitkanalen al-Mehwar, affärsmannen Hassan Rateb, som avgör var gränserna går för vad kanalen får visa. De viktigaste gränsdragningarna har haft att göra med att undvika kritik mot den avsatta egyptiska regimen. Abdel-Khalek och al-Sayyid drar slutsatsen att “i stället för att agera för demokratisering har den gryende bourgeoisien [i synnerhet företagsägarna] i Egypten i själva verket blivit en av de viktigaste stöttepelarna för en auktoritär regim”.12

Tv-kanalägarnas religiösa tillhörighet bidrar också till att sändningarna blir religiöst och politiskt partiska. Så presenterar till exempel tv-kanalen Iqraa religiösa frågor huvudsakligen från ett sunnimuslimskt perspektiv som återspeglar den saudiske ägaren Kamal Shaikhs religiösa sympatier. Hizbollahs al-Manar inriktar sig däremot på frågor som främst är angelägna för shiamuslimer, vilket förklarar varför kanalen sänder dubbade iranska filmer och inte släpper fram åsikter som strider mot de egna religiösa och politiska sympatierna. Trots den intensiva konkurrensen mellan olika arabiska medieaktörer har detta alltså inte lett till några fria och kritiska debatter om de mest överhängande sociala och politiska problemen i regionen, eftersom varje aktör har en bestämd ideologisk agenda som den försöker föra fram genom en personlig tv-kanal.

Vad gäller påståendet att al-Jazira skulle vara ett undantagsfall i det arabiska medielandskapet, i sin hållning och struktur (oberoende av Informationsdepartementet), är det i själva verket inte så att kanalens linje är religiöst opartisk. Den palestinskfödde Wadah Khanfar, under flera år chef för al-Jazira, anställde hårdföra islamistiska journalister, varför kanalen kom att ge näring åt radikala former av islam och dessutom behandlade våldsamma händelser i arabvärlden partiskt. Det bör också noteras att al-Jaziras populära politiska pratshower främst avslöjar före detta arabiska regimers besvärande hemligheter. Witness to an Era har till exempel avslöjat hur den förre marockanske kungen, Hassan II, beordrade att hans motståndare skulle elimineras efter den misslyckade statskuppen på 70-talet. Samma program offentliggjorde konfidentiella upplysningar om den omänskliga behandlingen av islamister under Nassers regim.

Omvänt var al-Jaziras politiska pratshower mycket försiktiga när diskussionerna gällde brott mot de mänskliga rättigheterna förknippade med nuvarande regimer eller nutida politiska aktörer. Bakom al-Jaziras selektiva agenda ligger främst rädslan för att uppröra arabiska ledare och viktiga statsföreträdare i Gulfområdet, personer som i sin tur kan röja oönskade upplysningar om Qatars härskarfamilj. Man kan alltså dra slutsatsen att framväxten av privata satellitsända tv-kanaler i arabvärlden inte har haft någon som helst demokratiserande inverkan, utan i stället bara blivit ett forum där politisk opposition kan luftas, tryck kan släppas ut och regimer kan ifrågasättas inom kontrollerade ramar.

En annan viktig faktor som inskränker varje kritisk diskussion om känsliga frågor i regionen är statens oerhört fasta grepp om innehållet i olika medieformer. Arabiska statsmän har genomgående framfört tanken att “frihet är ett relativt begrepp som måste tillämpas försiktigt i en ansvarsfull kontext, och den västerländska pressfriheten kanske inte nödvändigtvis behöver kopieras i arabvärlden”.13 Vanligtvis förs denna debatt med hänvisningar till de vanskliga ekonomiska och politiska förhållandena i arabländerna, exempelvis de stora andelarna av befolkningen som inte kan läsa eller etniska och religiösa rivaliteter, och man hävdar att pressfrihet och statsoberoende medieinstitutioner skulle kunna leda till kaos och instabilitet. Det är samtidigt sant att arabiska länder som Marocko, Jordanien, Libanon och Kuwait på 1990-talet tillät privat oppositionell press, förutsatt att den var finansiellt fullständigt autonom. De enskilda personer som verkar inom sådana privata medieföretag måste dock med tanke på sin egen säkerhet hålla sig till regimens tolkning av yttrandefrihet. Ironiskt nog kopplar arabiska ledare ofta en bristande pressfrihet och avsaknaden av kritiska tv-diskussioner om politiska frågor till sitt ansvar för att bevara den nationella enheten och säkerheten. Följaktligen har medielagarna i arabiska länder inte bara underställts regeringarnas sätt att uppfatta yttrandefrihet, dessa lagar utsätts också ständigt för revideringar och förändringar. I Marocko finns det till exempel, trots att landet tillsammans med Jordanien var bland de första i arabvärlden som uppmuntrade den privata sektorn att ge sig in i såväl elektroniska som tryckta medier, fortfarande en statlig lag som tillåter bannlysning av vilket mediematerial som helst om det anses utgöra ett hot mot “den allmänna ordningen”.

Den marockanska regeringen lägger sig sällan i verksamheten för en satellitkanal som 2M, men ändå respekterar denna kanal statens och de styrandes vilja genom att visa tv-material som inte strider mot de nationella föreställningarna om moral och religion. Som tidigare nämnts startades 2M som en andra tv-station för att kunna erbjuda de marockanska tittarna ett bredare programutbud. 1998 tillkännagav regeringen att 2M skulle privatiseras på nytt; så blev det emellertid aldrig. Hur som helst lyckades försöken att liberalisera 2M bättre under den unge kung Muhammad VI, en liberalisering som under 2000-talet inleddes med att Haute Autorité de la Communication Audiovisuelle (HACA) infördes. Denna institution har haft som mål att förbättra 2M:s administrativa och tekniska tjänster, men har trots det gett kretsen kring kungen större makt över ledningen och förbudsgränserna i den nu till knappt hälften privatiserade kanalen. Så avskedades till exempel 2M:s redaktionschef år 2000 därför att stationen hade sänt en intervju med ledaren för Polisario (Front Populaire de Libération de Saguia El Hamra et Rio de Oro), en grupp som strävar efter politisk autonomi för Västsahara i förhållande till den marockanska regeringen.14

Trots regeringskontrollen över 2M är denna kanal fortfarande mer populär än den första tv-kanalen, RTM, nu även kallad al-Oula. Såväl för 2M som för RTM står monarkin som institution över all kritik. Enligt artikel 28 i 1996 års författning får kungens tal “inte bli föremål för diskussion”. Likaså fastlår Marockos lag för radio- och tv-sändningar, godkänd 2004, klart och tydligt att om något missnöje med kungens beslut återges ska detta betraktas som ett “vanhelgande”, eller som det uttrycks i artiklarna 3 och 9 i sändningslagen: till det som generellt är tabu på marockansk tv hör att ifrågasätta landets “heliga institutioner och värden, moraliska normer och folkets värde [en hänvisning till Marockos historiska anspråk på Västsahara]”.15

Till skillnad från den redaktionella policy som styr RTM är 2M en kommersiell station som via satellit sänder utländskt material av varierande slag, däribland franska och amerikanska filmer, förutom ett brett utbud av musik- och sportprogram. 2M producerar själv bara 20 timmar per vecka av sina sändningar och använder importerad underhållning, i synnerhet arabiskdubbade telenovelas, för att täcka resten av sändningstiden.16 Spanskspråkiga serier på 2M har skapat offentliga kontroverser, eftersom de har ansetts bryta mot kulturella normer, särskilt normbrott relaterade till kön och provokativa klädstilar som råkar i konflikt med marockanska sociala värderingar. Därför vidtar censuravdelningen på 2M rutinmässigt stränga censuråtgärder när det gäller importerade telenovelas för att de ska ligga i linje med statens moralföreställningar.

Nezha Mouhssine, programchef för 2M, berättade för mig att 2M-direktörerna har gjort en lista över kriterier som inför en eventuell import avgör hur kulturellt relevanta telenovelas är. Viktigast av dessa kriterier är hur kulturellt närliggande kontexten är för marockanska tittare, ett kriterium som betyder att värderingar och innebörder ska ligga nära arabiska sociala värderingar. Till exempel bör serien inte innehålla många kärleks- och sexscener. Men även då 2M köper in kulturellt kontroversiella telenovelas som Más Sabe el Diablo (Djävulen vet bäst), producerad av Martha Godoy för Telemundo 2009, där en transgenderperson är viktig för den dramatiska handlingen, tillgriper ledningen censur och dubbning till marockansk arabiska för att få bort alla scener och repliker som skulle kunna vara stötande. Ett exempel är en scen som i det spanskspråkiga originalet är en dramatisk höjdpunkt: den transsexuella kvinnliga rollfigurens hemlighet – ett könsbyte med operation – avslöjas av hennes tidigare arbetsgivare för att driva bort den man hon älskar passionerat. Personernas repliker i denna konfrontationsscen har i den dubbade marockanska versionen ändrats fullständigt. I stället för att avslöja att hjältinnan i tonåren var en man, anklagar skurken, vars röst dubbats till marockansk arabiska, henne för att ha genomgått ett flertal plastikoperationer och egentligen vara fyrtiofem år gammal. Bristen på överensstämmelse mellan bild och tal är i denna sekvens ytterst påtaglig. De föga övertygande anklagelserna motsvarar knappast kvinnans hysteriska rop och desperata vädjanden eller älskarens känsloreaktioner som löper från misstrogenhet till total förtvivlan.

2M-ledningen fick alltså bukt med transgenderreferenserna genom att göra om intrigen med hjälp av censur och dubbning. När jag frågade Mouhssine om denna problematiska punkt i censuren och dubbningen av Más Sabe el Diablo och censurrådets sätt att lösa den, valde hon att inte ge någon kommentar med förklaringen att hon inte kände till intrigen i telenovelaoriginalet. Vare sig hon försökte undvika min fråga eller inte, står det klart att hon och andra medieansvariga vid 2M är skyldiga att ta bort alla scener som kan vara anstötliga för att inte stå i motsättning till statens agenda. Följaktligen står även importerade underhållningsprogram som telenovelas under stram statlig kontroll, vilket visar hur stark den politiska auktoriteten är i Marocko.

Arabförbundets kommission för studiet av kommunikation och information rapporterar att medierna i arabiska länder oftast bara bevakar aktuella händelser dag för dag. Därmed ägnar de inte någon större uppmärksamhet åt regeringarnas utvecklingsstrategier och ägnar inget utrymme åt någon fri och kritisk diskussion om graden av social och politisk omvandling i dessa länder.17 Dessutom anses merparten av de arabiska tv-kanalerna lägga fokus på urbana centrum, sällan ta upp de svåra förhållandena på landsbygden och vidmakthålla allmänna stereotyper om kvinnors situation genom att begränsa bevakningen av vad kvinnor åstadkommer på de sociala och ekonomiska områdena. Detta får Ayish att gå så långt som att betrakta framväxten av satellitsändningar och privatiseringen inom arabiska medier som en form av plastikkirurgi, eftersom de är oförmögna att skapa utrymme för kritiska debatter om samhälle och politik.

På liknande vis argumenterar Naomi Sakr för att tillgången till enkel och tillförlitlig information, trots det flexibla flödet av kapital och bilder mellan arabiska nationer samt det allt större antalet satellit-tv-kanaler, fortfarande är ett problem i arabvärlden. Sakr pekar på att de starka statliga censurlagarna, framför allt kopplade till den saudiska kungafamiljen och den tidigare egyptiska regeringen, hindrar utveckling och demokratisering i arabvärlden och har inskränkt ett effektivt bruk av arabiska satellitsändningar. Till skillnad från Ayish menar dock Sakr att nationell arabisk satellit-tv spelar en viktig roll. Hon förklarar att det arabiska medielandskapet har fått uppleva en verklig deterritorialisering i fråga om bilder, genom att satellitkanalerna har gjort det möjligt för den arabiska diasporan i Europa och USA att hålla kontakten med vad deras nationella medier visar. Samtidigt konstaterar Sakr att den statliga kontrollen över olika typer av medier i arabvärlden aldrig har deterritorialiserats.

Saudiarabien anses i det här sammanhanget ha det hårdast kontrollerade mediesystemet, trots att satellitsändningarna utvecklades under det tidiga 1990-talet. Regeringen utser här en kommitté bestående av saudiska representanter för olika departement som granskar den kulturella och religiösa relevansen i både nationellt och importerat mediematerial innan det sänds. Grunden för den politiska ekologin i Saudiarabien är en maktdelning mellan den kungliga familjen al-Sa’ud, som utgör den formella styrande politiska enheten, och den som statsreligion erkända wahhabismen, förknippad med familjen al-Sheik som styr över religion och kultur.18 År 1973 krävde till exempel wahhabistiska präster att departementet för kultur och information skulle förbjuda kvinnor att bli nyhetsuppläsare. Saudiarabien anses ha förespråkat en mediepacificerande policy (i’lam Tanwimi) vars mål är att medborgarna inte ska störa landets sociala och politiska strategier.19

Mer konkret har den saudiska statstelevisionen sedan länge reglerats av fasta parametrar som bland annat förbjuder sexuellt provocerande scener, till exempel med kvinnor i avslöjande kläder eller kvinnor som dansar. Dessutom specificeras att alkoholkonsumtion, spel, omnämnanden av sionism och realistiskt skildrat våld ska censureras i saudisk television. De wahhabistiska shejkernas inflytande har påverkat sändningarna av den syriskdubbade turkiska serien Gumus20 (i syrisk översättning: Noor, 2007) på den saudisponsrade satellitkanalen MBC. De turkiska såpornas popularitet på MBC har väckt de religiösa auktoriteternas vrede i Saudiarabien; de hävdar att dessa såpor främjar “anti-islamiska” värden genom att skildra alkoholkonsumtion, föräktenskapligt sex och abort som något självklart acceptabelt. Det saudiska prästerskapet menar att detta skulle kunna påverka de arabiska tittarnas konservativa kulturella värden negativt. Efter att Gumus sändes på MBC sommaren 2008 utfärdade därför schejk Saleh al-Luhaydan, ledaren för Saudiarabiens högsta religiösa myndighet, en fatwa som uppmanade till att döda ägarna till de tv-kanaler som sänder omoraliskt material.21

Flertalet av de arabiska tv-kanalerna låter kvantitet gå före kvalitet, vilket syns i deras stora utbud av underhållningsprogram, de flesta importerade, vid sidan av kraftigt censurerade tv-shower.22 Said Sadek menar att Egypten har fått uppleva hur landets kulturella dominans i arabvärlden har tynat bort, särskilt vad gäller medieområdet. Anledningen till de egyptiska tv-kanalernas krympande tittarsiffror, lokalt och regionalt, ser han i tv-stationernas ofrihet och deras begränsade bevakning av nationella skeenden, vilket i grunden gör dessa kanaler till en “officiell papegojpropaganda”. Han beskriver följaktligen hela kommunikationssystemet i Egypten som “extremt byråkratiskt, hårt censurerat, överdrivet försiktigt och långsamt i rapporteringen om nödsituationer eftersom man väntar på ‘grönt ljus’ uppifrån”.23

Mer specifikt är det uppenbart att de offentliga protester som dragit fram över arabvärlden på senare tid har rapporterats mycket partiskt, i synnerhet på egyptisk och tunisisk tv. De egyptiska satellitkanalerna, med den statligt drivna Kanal 1 i spetsen, förmedlade en diskurs som utformats av regeringen, där Tahrir-demonstranterna rapporterades ställa krav som kolliderade med Egyptens ekonomiska och politiska intressen. Dessutom påstod dessa kanaler att Tahrir-demonstranterna hade infiltrerats av slagskämpar eller vad som på vardagsegyptiska kallas baltagaa, vilka skulle göra landet instabilt. Direktsända telefonsamtal från vanliga egyptier som delgav tittarna sina oroande erfarenheter av “den bristande säkerheten” bidrog också till att förstärka statens snedvridna rapportering från händelseförloppet.24

Dessutom sände egyptisk tv gamla videoupptagningar av normal trafik i stadens centrala delar medan protesterna och ockupationsrörelserna fortfarande pågick. Under revolutionsmånaden (januari 2011) stängde också den egyptiska regeringen av nyhetskanalen al-Jazira Mubasher från satellitsändningssystemet, Nilesat, och beordrade att al-Jaziras kontor i Kairo skulle stängas. Denna ohederliga mediebevakning fick flera framstående egyptiska journalister och tv-reportrar att säga upp sig. En av dem var Mahmoud Saad, som senare anslöt sig till skarorna på Tahrir-torget. I protest mot den tydligt partiska hållningen hos både statligt och privat ägda tv-kanaler under oroligheterna i januari och februari 2011 använde de egyptiska demonstranterna kraftfulla slagord som “Lögner, exklusivt på egyptisk tv”.25

Kanske är det inte så överraskande att de egyptiska satellitkanalerna efter att Mubarak störtats inte bara ställde sig på demonstranternas sida utan också öppnade sig för de tidigare tystade rösterna från Muslimska brödraskapet och de ungdomsinriktade aktivistgrupperna. Al-Mehwar, till exempel, som hade gett den avsatta regimen sitt stöd och svartmålat Tahrir-revolutionärerna, förklarade senare att kanalen konsekvent hade stött demonstranterna. Denna omsvängning kan ses som ett försök från de privata tv-kanalerna att återfå sin trovärdighet, men att de så hastigt vänder på klacken och blir en propagandaröst för den dominerande regimen visar hur partiska dessa tv-kanaler hela tiden varit. Faktum är att den ständiga närvaron av politiskt bigotta privata tv-kanaler som al-Fareen, där revolutionärerna skoningslöst beskrevs som “främmande agenter”, väcker frågor kring en rad av dagens egyptiska privata tv-kanaler, även om det har vuxit fram nya statsoberoende tv-kanaler som al-Tahrir, vars syfte är att vara ett forum som “företräder de unga som anförde revolutionen”.26 Kanalen al-Tahrir har fortsatt sända, men har blivit tvungen att variera sin programtablå för att undgå anklagelserna om att den eggar till kaos genom att ge röst åt en speciell politisk grupp.27 För närvarande ingår även konst, religiösa program och sportsändningar i programtablån.

Den partiska bevakningen av aktuella politiska händelser är fortfarande gångbar i egyptisk tv. Efter militärens snabba avsättning av Mursi i juni 2013 underlät både statsägda och privata tv-kanaler avsiktligt att sända bilder från pro-Mursi-demonstrationerna som ägde rum på Kairos torg Rabaa al-Adawiya. Egyptiska privata tv-kanaler som ONTV (2009) och CBC (2011) valde en tydligt partisk linje genom att underskatta antalet Mursi-supportrar som gick ut på gatorna. Egyptiska myndigheter förbjöd också Jemens mottagare av Nobels fredspris, Tawakul Kerman, att resa in i Egypten, eftersom hon tänkte delta i demonstrationerna på Rabaa al-Adawiya. Detta fick Kerman att göra följande uttalande: “Det är bara de som stöder Egyptens militärkupp som får en röst i medierna.” För närvarande delas den politiska scenen i Egypten av en skarp och ganska fientlig skiljelinje mellan Mursis motståndare, som anser att junirevolutionen var “en andra revolution” och tror att den ska föra med sig större individuella rättigheter, och Mursis supportrar, som ser den som en “militärkupp” på grund av militärens kraftiga och direkta ingripande.

I fallet Tunisien stod de statliga tv-stationerna, Canal 21 och Tunis 7, länge direkt under regeringens kontroll. Det gällde också den första privata tv-kanalen, Hannibal TV, som startades 2005 med det huvudsakliga syftet att erbjuda ett varierat underhållningsutbud. Såväl statskontrollerade som privata tv-kanaler var känsliga för vad Ben Alis regering menade låg i nationens och säkerhetens intressen. Under de allmänna protester som bröt ut i Tunisien i december 2010 vände de satellitsända tv-kanalerna bort blicken från den tumultartade situationen i landet. Tunis 7 och Canal 21 höll fullständigt tyst om att universitetsstudenter dödades och att andra civila demonstranter förföljdes under de första två veckornas uppror. I stället skildrade dessa kanaler demonstranterna som våldsverkare och som ett allvarligt hot mot landets säkerhet. Precis som i Egypten stängdes också al-Jaziras kontor i Tunisien, av fruktan för att kanalen skulle förmedla information som bedömdes vara riskabel för Ben Alis regim. Och även efter att Ben Ali avgått var de nationella tv-stationerna försiktiga med att avslöja den förfärliga korruption som kännetecknat hans regim. Senare har de dock gett utrymme för oppositionella som tidigare levt i exil, medan de privata stationerna, som Hannibal TV, har tagit sig friheten att kritisera ledare från olika politiska riktningar.28

Medan tunisiska och egyptiska satellitsända tv-kanaler valde att ignorera de ihållande offentliga protesterna och ockupationsrörelserna, var al-Jaziras sändningar från de revolutionära protesterna generöst tilltagna och de presenterade också material från arabiska medborgare som lade ut egna filmklipp på kanalens hemsida. I själva verket berodde al-Jaziras framgångar delvis på att de “refererade till Facebooksidor och Youtube i rapporteringen om de faktiska händelserna” och tack vare denna stöttande roll kom al-Jazira att kallas “revolutionernas kanal”.29 Ändå var både al-Jaziras och al-Arabiyas bevakning av de prodemokratiska protesterna i Bahrain begränsad, vilket beror på att den qatariska och saudiska utrikespolitiken föreskriver lojalitet mot medlemmar i gulfstaternas samarbetsråd.

Eftersom majoriteten av satellit-tv-kanalerna har visat sig vara partiska har sociala medier, framför allt Facebook och Twitter, uppfattats som den drivande kraften bakom ungdomsrevolterna i regionen. Sociala medienätverk blev “ett mobiliseringsverktyg” för arabiska ungdomar tack vare det växande antalet internetanvändare i arabländerna (i Tunisien har fyra av tio tillgång till internet och närmare 20% av den tunisiska befolkningen finns på Facebook). Dessa sociala medieplattformar lät användare från andra arabländer visa sitt stöd för de tunisiska demonstranterna offentligt och dela den senaste informationen, vilket gjorde att de sociala nätverken opererade på en transnationell nivå. Albrecht Hofheinz har konstaterat att dessa nya mediala plattformar bidrog till att bryta igenom rädslans psykologiska barriär då alltfler användare kände att de vågade uttrycka sina åsikter fritt eftersom de insåg att det fanns många som delade deras uppfattning.

Jag menar alltså att det finns tre viktiga skäl till att privata satellitsända tv-kanalers opartiskhet förvrängs när de ställs inför rapportering om politiska och sociala förändringar i arabvärlden. Den första anledningen är tv-kanalägarnas långvariga förbindelser med politiska partier och styrande regimer, som i fallet med al-Manar och Dream TV. Dessa nära förbindelser innebär att kritisk bevakning av nyheter som kolliderar med härskande regimers politiska intressen saknas. Dessutom har satellit-tv-kanalerna aldrig varit helt oberoende av centralregeringarna. Slutligen framgår det av de satellitsända tv-kanalernas rapportering om de senaste årens prodemokratiska protester i olika arabiska länder hur snedvriden satellitkanalernas politiska agenda är. Medan tunisiska satellitkanaler som Hannibal TV bemödade sig om att tysta ned de allmänna oroligheterna, skildrade deras egyptiska motsvarigheter, Dream TV och al-Mehwar, demonstranterna som slagskämpar som hotade nationens inre säkerhet. De välsedda al-Jazira och al-Arabiya ignorerade de offentliga protesterna i Bahrain och andra gulfstater på grund av de qatariska och saudiska regeringarnas lojalitet med andra GCC-medlemmar. Övergången till satellitsändningar och privatisering inom arabisk television har onekligen bidragit till att mobilisera en allmän opinion och ge de arabiska tittarna ett varierat utbud av regionala nyheter och importerade tv-program. Men detta har bara tjänat till att för en stund avleda de arabiska tittarnas missnöje, då det råder brist på kritiska nyhetssändningar och på en oberoende medial hållning till de ständigt pågående politiska och sociala förändringarna i arabvärlden.

References:

Abdel Rahman, Mohammad, and Mohammad Khawly (2012) “Echoes of Mubarak still dominate Egypt’s airwaves.” Al-Akhbar English, 25 February 2012, english.al-akhbar.com/content/echoes-mubarak-still-dominate-egypt%E2%80%99s-airwaves.
Abdel Rahman, Mohammad (2011) “Egyptian state television bias survives the revolution.” Al-Akhbar English, 14 February 2012, english.al-akhbar.com/content/egyptian-state-television-bias-survives-revolution.
Abdel Rahman, Mohammad (2011) “Will Tahrir Channel leave the square?” Al-Akhbar English, 22 November 2013, english.al-akhbar.com/content/will-tahrir-channel-leave-square.
Abdel-Khalek, Gouda, and Mustapha K. Al Sayyid (2011)”Egypt: Development, Liberalization and the Persistence of Autocracy”, in: Samir A. Makdisi and Ibrahim Elbadawi (eds) Democracy in the Arab World: Explaining the Deficit, pp. 256-81. London: Routledge.
Abu-Lughod, Lila (2005) Dramas of Nationhood: The Politics of Television in Egypt. University of Chicago Press.
Amin, Hussein (2001) “Mass Media in the Arab States between Diversification and Stagnation: An Overview”, in: Kai Hafez (ed.), Mass Media, Politics, and Society in the Middle East, 23-41. Hampton.
Anderson, Benedict (1983) Imagined Communities: Reflections on the Origin and Spread of Nationalism. Verso.
Ayish, M. I. ( 2001) “The changing face of Arab communications: Media survival in the information age”, in: Kai Hafez (ed.), Mass Media, Politics, and Society in the Middle East, 111-36. Hampton.
Baylouny, Anne Marie (2007) “Countering Arab Television? Assessing the Effect of Alhurra”, in: Anne Aldis and Graeme P. Herd (eds.), The Ideological War on Terror: Worldwide Strategies for Counter-terrorism, 68-80. Routledge.
Boyd, Douglas A. (1993) Broadcasting in the Arab World: A Survey of the Electronic Media in the Middle East. Iowa State University Press.
Browers, Michaelle (2009) Political Ideology in the Arab World Accommodation and Transformation. Cambridge University Press.
Buccianti, Alexandra 2010. “Dubbed Turkish Soap Operas Conquering the Arab World: Social Liberation or Cultural Alienation.” Arab Media and Society 3: 1-10.
Dajani, Nabil H. (2005) “Television in the Arab East”, in: Janet Wasko (ed.), A Companion to Television, 580-601. Blackwell, 2005.
Ferjani, Riadh (2010) “Religion and Television in the Arab World: Towards a Communication Studies Approach.” Middle East Journal of Culture and Communication 3, no.1, 82-100.
Hammond, Andrew (2005) Pop Culture Arab World: Media, Arts, and Lifestyle. ABC-CLIO.
Harb, Zahera (2011) “Arab Revolutions and the Social Media Effect.” Media and Culture 14, no.2 (2011), journal.media-culture.org.au/index.php/mcjournal/article/viewArticle/364.
Kraidy Marwan and Joe Khalil (2009) Arab Television Industries. Palgrave Macmilan.
Lerner, Daniel (1963) The Passing of Traditional Society: Modernizing the Middle East. With the collaboration of Lucille W. Pevsner and an introduction by David Riesman. Free Press.
Lynch, Marc (2006) Voices of the New Arab Public: Iraq, Al-Jazeera, and Middle East Politics Today. Columbia University Press.
Mekay, Emad (2011) “TV stations multiply as Egyptian censorship falls.” New York Times, 10 February 2012, www.nytimes.com/2011/07/14/world/middleeast/14iht-M14B-EGYPT-MEDIA.html.
Miladi, Noureddine (2011) “Tunisia: A media led revolution?” Aljazeera, 14 January 2012, www.aljazeera.com/indepth/opinion/2011/01/2011116142317498666.html.
Miles, Hugh (2011) “The Al Jazeera Effect: The inside story of Egypt’s TV wars and how Saudi Arabia could be next.” Foreign Policy, 25 February 2012, www.foreignpolicy.com/articles/2011/02/08/the_al_jazeera_effect.
Morrow, Adam, and Khaled Moussa Al-Omrani (2013) “Egyptian Media Silences Protests.” Http://Ipsnews.net. Web. 22 Nov. 2013. <http://www.ipsnews.net/2013/08/egyptian-media-silences-protests/>.
Owais, Rasha (2011) “Arab media during the Arab Spring in Egypt and Tunisia: Time for change.” Middle East Media Educator 1, no.1, 9-13.
Rinnawi, Khalil (2006) Instant Nationalism: McArabism, Al-Jazeera, and Transnational Media in the Arab World. University of America.
Rugh, William A. (2004) Arab Mass Media: Newspapers, Radio, and Television in Arab Politics. Praeger.
Said Sadek (2006) “Cairo as a global/regional cultural capital”, in: Diane Singerman and Paul Amar (eds.), Cairo Cosmopolitan: Politics, Culture, and Urban Space in the New Globalized Middle East, 153-90. American University in Cairo Press, 2006.
Sakr, Naomi (2007) Arab Television Today. London: I.B. Tauris.
Sakr, Naomi (2001) Satellite Realms: Transnational Television, Globalization and the Middle East. I. B. Tauris.
Salamandra, Christa (2005) “Television and the ethnographic endeavour: The case of Syrian drama”, Transnational Broadcasting Journal 14, 1-22.

Interviews conducted by the author

Dubbing cast of The Devil Knows Best at Plug-in, a dubbing company, interview conducted by the author, Casablanca, Morocco, 26 August 2010.
Nezha Mouhssine, “The importation process of Spanish-language TV series by 2M”, interview conducted by the author, Casablanca, Morocco, 14 August 2010.