Attac - murbräcka i svensk EU-debatt?

Frågan blir hängande. Ignacio Ramonet, mannen som sparkade igång Attac, glor tomt mot några journalister. Han fattar ingenting. Que?

Det är kväll i Stockholms medborgarhus och Ramonet – chefredaktör på franska tidningen Le Monde Diplomatique, den nya rörelsens nav – är på snabb pr-visit i Sverige. Några hundra nyfikna har samlats och plötsligt går frågan fram. Den gäller Attac, EU, svensk vänster – och framtiden. För i Sverige, förklarar en journalist, är det fortfarande så att en absolut majoritet av hela vänstern inte bara är kritiska till EU-projektet. Man vill lämna det. Gå ur. Miljöpartiet kräver utträde. Vänsterpartiet kräver utträde. Samma med stora delar av socialdemokratin, LO och andra organisationer på vänsterkanten; alltså en position som helt saknar motsvarighet bland Europas EU-visionära röda och gröna rörelser – Attacs sympatibas. Därför gäller saken detta – Attacs påverkan på den svenska vänstern EU-inställning. Vad ska hända? Kommer Attac, som i Sverige svept fram som en medieorkan och på några få månader frälst många tusen själar bland såväl politiker som medborgare, mjuka upp och till slut begrava det unika svenska EU-motståndet? En del tror det. Eller blir det precis tvärtom – kommer den svenska grenen av Attac att bli en kraftfull plattform för en radikaliserad EU-kritik? Andra tror det.

Ignacio Ramonet viftar med handen. Nej, förklarar han, att lämna EU är inga resonemang han känner igen från kontinenten. Åtminstone inte från vänster.

– Det måste vara en lokal diskussion.

Tisdag 13 mars. X 2000 skär genom Östgötaslätten. Ombord sitter en man med omvittnad politisk energi och en stark övertygelse i just denna fråga. Han är EU-entusiast och är övertygad om att Attac är just den brygga mellan svensk och europeisk vänster han länge väntat på. Snart, tror han, kommer den att ha luckrat upp det svenska EU-motståndet.

– Absolut, säger han.

Mannen i keps och långrock heter Bror Perjus och är ledamot i gemensamma arbetsgruppen för Attac Sverige. Som organisation har den svenska delen av rörelsen formellt inte tagit ställning och Perjus påpekar att nu talar han som övertygad privatperson och inget annat. Saken är kontroversiell.

– Mycket, säger han.

Just nu är han på väg att hålla sitt 10:e föredrag om Attac på bara två månader. Det växer så det knakar. I dag är det LO-distriktet i Linköping som bjudit in och Perjus ska få prata om sitt absoluta favoritämne: globaliserad demokrati. För honom handlar Attac och EU om detta. Framför allt om detta.

– Det är först på senare tid jag börjat se att Attac skulle kunna brygga över de här EU-motsättningarna. Och lite kan man ju säga att vi redan har gjort det – genom att gå förbi EU-frågan, eftersom den splittrar och är så oerhört plågsam för hela svenska vänstern. Men förr eller senare måste Attac ta itu också med den frågan. Man kan inte kliva över den. Vi i gemensamma arbetsgruppen har redan rätt rejäla diskussioner om detta.

Svårigheterna att hålla EU borta från dagordningen, menar han, visar sig varje gång man ska agera. EU-toppmötet i Göteborg 14 juni är bara ett exempel. I stället för en bred demonstration med tydliga och konkreta krav i riktning mot en globalisering av demokratin – till exempel att rätt till sympatistrejker införs i EU-stadgan – har förberedelsearbetet präglats av strider kring “ut ur EU”-attityden. Så nu blir det i stället flera olika demonstrationer. På fredagen demonstrerar det samlade svenska EU-motståndet och på lördagen resten, under namnet Göteborgsaktionen 2001, ett nätverk av olika alternativrörelser och fackföreningar. Här är parollerna EU-neutrala, men också detta arrangemang har präglats av stark EU-negativism vilket enligt Bror Perjus gjort att parollerna blivit oprecisa. I stället för handfasta krav på reformer har det blivit paroller som “För solidaritet, jämlikhet, miljö och demokrati!”. Efter långa diskussioner har Attac bestämt sig för att gå med i Göteborgsaktionen 2001, men på sikt tror Bror Perjus att det inte går att bedriva vettiga påtryckningar utan att också rikta in sig på konkreta institutioner för frågornas genomförande. Och, hävdar han, det är redan EU som är den institution Attac primärt vänder sig till.

– Man kan inte stapla en massa krav på en demokratisk institution och sedan komma och säga att institutionen egentligen inte borde finnas. Det är fullständigt ologiskt. Varje nytt krav man riktar mot EU innebär att man tar ett steg mot ett erkännande av EU:s värde. Och tittar man på ett av Attacs huvudkrav, avveckling av skatteparadisen, så ser man att EU just är i färd med att förverkliga detta. Förhandlingar förs med Monaco, Liechtenstein och Schweiz och sedan går man vidare med de västindiska Cayman Islands. Det är uppenbart att EU är den institution som effektivast och hårdast främjar Attacs krav. Därför blir det ganska konstigt att som Attacmedlem vara EU-motståndare.

I Linköping är åhörarna inte fler än tjugo. Långt in i en övergiven industrilokal, numera åtgärdsplats för arbetslösa, sitter de när klockan slår sju. Några ungdomar. Någon pensionär. Några fackligt aktiva. Kaffet är gratis. Bullarna också. Bror Perjus tar en och sätter sig mitt i rummet och pratar vidare om globaliserad demokrati. Han menar att det är betydligt fler frågor än skatteparadisen som naturligt knyter ihop Attac med EU. Inte minst Attacs paradkrav – Tobinskatten.

– Ett krav vi framför är att EU ska utreda hur en global Tobinskatt skulle kunna genomföras, alltså en sorts handlingsplan. Och gör man det blir ju EU verkligen ett viktigt verktyg för Attacs målsättning. Är det någon kraft som på allvar skulle kunna driva igenom något sånt som Tobinskatten så är det ju EU, via en stark europeisk socialdemokrati.

Det handlar alltså om växelverkan. Bror Perjus ser en process framför sig där Attac, EU och den svenska EU-kritiska vänstern interagerar: Attac mobiliserar radikala svenska gräsrötter, organisationen formulerar krav vars enda rimliga mottagare är EU, politiker tar intryck och agerar på EU-nivå – och medborgarna ser att det fungerar. Sedan, tror han, kommer hela inställningen till EU-projektet att sakta förändras. Grovt, men ungefär så.

– Just det, säger Bror Perjus.

Två veckor senare är Sergels Torg fullt av folk som tycker Bror Perjus är ute och cyklar. Solen ligger på men en kall vind drar i arga fanor som färgar torget. I Älvsjö, en mil härifrån, sitter EU-elit bakom kravallstaket och fattar beslut vid ett av vårens alla toppmöten. Så här är det EU-protest.

Talarstolen bjuder kända röster. Först socialdemokraternas Sören Wibe som talar om hur arbetslösheten i Europa exploderat sedan 1990 tack vare unionens “nyliberala politik”, sedan miljöpartiets Birger Schlaug som säger att alla EU-entusiaster konsekvent blundar för den demokratiförstörelse som pågår, han talar om “den stora förnekelseprocessen”. Och sedan är det dags för centerns Hans Lindqvist:

– Efter ett nej till EMU ska vi säga nej till hela EU!

Det blir jubel. Och självförtroende. Applåder stiger mot skyn innan vänsterpartiets Kalle Larsson kliver upp och konsoliderar känslan. Han knyter höger näve, rullar göteborgska r och den tusenhövdade folkmassan ger honom så starkt stöd att han nu vågar utfärda ett rakt löfte:

– Sverrrige blirrr aldrrrig medlem i EMU.

Det här är fyra personer med starka sympatier för Attac. Precis som den man som när klockan slår 11.44 står alldeles stilla och deltar i en tyst minut för alla människor som “dött till följd av fästning Europa”. Han heter Gustav Fridolin, är språkrör i Grön Ungdom och sedan starten aktiv medlem i svenska Attac. Han vill som sitt parti att Sverige så fort som möjligt lämnar unionen och själva skälet till att han var med om att starta svenska Attac är direkt kopplat till EU-motståndet.

– Självklart. Båda engagemangen är en del av min globala övertygelse om en värld som bygger på samarbete och där makten ligger så nära människor som möjligt. Personligen tycker jag det är trist att inte alla i Attac har fattat att EU flyttar makten långt från människor och att unionen är en produkt av det globala kapitalet – inte en motvikt. Men det gör ju inte att jag inte kan samarbeta med sådana människor.

Gustav Fridolin ser bara en logisk utveckling av Attacs oerhörda framgångar i Sverige; rörelsen kommer successivt att skärpa sin kritik av EU och, som han säger, inse att EU är ett stort hinder för det globala rättvisesamhälle man kämpar för.

– Det borde vara naturligt för Attac att se att EU går stick i stäv med rörelsens målsättningar, att till exempel en Tobinskatt krockar med nästan varje punkt som finns i EU-fördragen. Därför bör man rimligen som organisation successivt utvecklas mot mer EU-motstånd. Man kan säga att alla i Attac är överens om att EU är på fel spår, och vissa av oss anser också att EU är fel spår. Det är där skiljelinjen går.

Klockan tolv rör sig folk mot Stockholms central. Det är dags att resa ut till Älvsjö för att direkt vid kravallstaketen framföra protesterna i form av ytterligare en demonstration på temat “EU ska krossas”. Gustav Fridolin är med. Som vanligt. Han var med i Prag och han kommer att vara med i Göteborg. Där hoppas han på stor internationell uppslutning. Att nästan alla gröna och röda rörelser i de andra europeiska länderna, liksom de fransmän som startade Attac, ser EU som ett viktigt redskap i den globala politiken ger honom inga skäl att ändra uppfattning. Men, säger han, några konkreta tecken på att det är han och inte Bror Perjus som kommer få rätt om svenska Attac och framtiden ser han inte. Än.

– Inget direkt. Men det finns ju inget som pekar på motsatsen heller. Attac är nytt, man har inte sett åt vilket den interna debatten drar. Det sammanhållande kittet finns inte i EU-motståndet, och det tror jag kanske inte att det kommer göra framöver heller. Men om saken dras till sin spets, om vi får en folkomröstning om EMU och sedan också en om ett utträde ur EU – då hoppas jag självklart att Attac inser att det bara finns en vettig position att inta, nämligen för ett utträde.

En annan plats, ett annat toppmöte: Nice, franska rivieran, strax före årsskiftet. 50 000 personer finns samlade. Det är demonstration igen; för “en rättvis världsordning”. 15 000 poliser är på plats. Attac är på plats. Och Inger Schörling, EU-parlamentariker och partikamrat med Gustav Fridolin, är på plats.

Hennes perspektiv är ett annat än Fridolins. Från Bryssel har hon sett Attac växa fram; utvecklas från Frankrike och vidare till Sverige och flera andra länder, och när Ignacio Ramonet och de andra grundarna av Attac i Frankrike 1997 tog initiativ till att föra upp Tobinskatten och skuldavskrivningen på dagordningen var hon en av de EU-parlamentariker som omedelbart skrev på den resolution som presenterades i EU-parlamentet. Hon menar att det faktum att svenska Attac än så länge är präglat av svenskt EU-motstånd främst märks i viljan att, i högre grad än fransmännen, fokusera andra frågor än de rent globala.

– Attac i Sverige är mycket mer kopplat till sociala välfärdsfrågor än de är i Frankrike. Visst säger man att man jobbar primärt för Tobinskatten och skuldavskrivning, men jag får känslan av att drivkraften för många svenskar att gå med i Attac mer är de sociala välfärdsfrågorna. Jag tror det handlar mycket om en oro för att välfärdssystemen ska nedmonteras och vad som kommer att hända då.

Lite påminner Schörling om vänsterpartisten Eva Zetterberg; de är båda två politiska profiler som tröttnat på sina partiers EU-hållning och önskar mer av överstatlighet och ett aktivare EU. Zetterberg röt nyligen till i en debattartikel i Arbetaren. Under rubriken “EU kan bli vänsterns verktyg” jämförde hon det som nu sker i Europa med den svenska arbetarrörelsens tidiga relation till staten:

När arbetarrörelsen i Sverige växte fram för 100-150 år sedan skedde det i en överhetsstat som man såg lierad med förtrycket och därför ville krossa. Men efter en framgångsrik facklig och politisk kamp blev denna stat i stället till symbolen för möjligheterna att med en stark offentlig sektor skapa social trygghet, kämpa sig till lika rösträtt och demokratiska rättigheter och utbildning för alla. Detta framgångsrika arbete får inte låsa fast en i grunden internationalistisk rörelse vid nationalstaten, som den enda formen för demokrati och solidaritet. Tvärtom – i dag är det vänsterns uppgift att på samma sätt vända en till synes obeveklig utveckling av EU…

Det är inga vanliga ord från en vänsterpartist. Men det är ord som gör Bror Perjus glad och pekar i en riktning både han och Zetterberg nu hoppas att Attac ska påskynda. Och när Inger Schörling tillsammans med Attac och 50 000 andra européer och utomeuropéer drar fram på gatorna i Nice är “krossa EU” ingen gångbar paroll; de gröna partikollegerna från andra länder är nästa alla EU-visionära, några hör till Europas mest radikala federalister. Och det är därför frågan kommer upp. Den kan verka spekulativ men får allt mer aktualitet; den om genuina europeiska partier, inga strukturella konstruktioner som skyfflats ihop i samma hörn av EU-parlamentet – utan genuina partier som vuxit fram ur marken på traditionellt sätt men med något helt annat än nationalstaten som självklar grund och ram. Skulle man kunna se Attac som ett embryo till det första riktigt genuina europeiska partiet?

– Oj, säger Inger Schörling. Det var en radikal tanke. Men som jag fattat det är medlemmarna inte intresserade av att bilda något parti. Själva poängen och det nya med Attac är väl just att behålla flexibiliteten och slippa hantera allt där som politiska partier måste göra, heltäckande program och sådant. Så nej, det tror jag inte.

Det har blivit riktig vår, nästan sommar. Göteborg 14 juni närmar sig och polis, media och demonstranter har börjat skola varandra på ett märkligt sätt. Alla tycks ha förlorat greppet; en våldsspiral har uppstått och i Malmö har polisen tappat fattningen och gjort politiker och en lång rad fredligt sinnade aktivister oroliga för verkligt obehagliga kravaller i Göteborg.

Men på vägen har någonting större hänt. I mars och april publicerades ett upprop av den radikale franske sociologen Pierre Bourdieu i tio tidningar i tio olika europeiska länder. Texten, som nu diskuteras för fullt runt om i Europa, är en uppmaning till europeiska fackföreningar och nya sociala rörelser att sluta sig samman i ett konstruktivt samarbete i gemensamma angelägenheter, inte minst fackliga rättigheter.

Bourdieus initiativ har på nytt fört upp frågan om europeisk identitet på dagordningen. Fast på ett oväntat sätt. De senaste åren har nya sociala rörelser, Attac är ju bara en, tagit initiativet i fråga efter fråga; och medan de viljelösa traditionella partierna sjunker allt djupare ner i sin kris verkar utomparlamentariska nätverk vara på väg att bygga just det som varken partier eller EU-byråkrati lyckats skapa trots miljardsatsningar: en europeisk offentlighet, en gemensam arena för debatt och idéskapande. Och det är just det – frånvaron av ett “torg” – som länge varit kärnan i demokratikritiken av EU-bygget. Kommissionens försök att kommendera fram gemenskap har haft motsatt effekt, men om en europeisk offentlighet nu börjar växa fram underifrån via genuina folkrörelser finns, tror en del, många kritiker som är beredda att ompröva sin inställning.

Bror Perjus känner förstås till texten. Och när han en sen vårkväll kommer hem efter att ha avverkat hela tre Attac-möten på en och samma dag säger han att det är den här typen av processer, politiska grupper och tidningar som allt mer intimt samarbetar över gränserna, som gör honom så övertygad om Attacs vikt för ett – ur hans perspektiv – genombrott för svensk vänster i EU-frågan; ju mer och ju oftare information byts över gränserna desto mer apart kommer det svenska kravet på utträde att framstå.

– Det är uppenbart att Attac redan har skapat en kommunikationskanal mellan till exempel den svenska vänstern och den franska, säger han. Isoleringen är på väg att brytas. Motståndet kommer på detta vis att luckras upp. Jag kan inte tänka mig något annat.

Man får se. Vem – Bror Perjus eller Gustav Fridolin – som gör vederhäftigast prognoser om framtiden kommer att visa sig. Rätt snart. För en folkomröstning om EMU närmar sig; och blir det ett nej menar många att det inte går att vara kvar i unionen – åtminstone inte på sikt. Perjus har en stark vilja, ett huvud laddat med politisk energi och några teorier på sin sida. Men Fridolin har folket.

Och i slutändan beror det förstås på. Helt avgörande är om Attac över huvud taget överlever, och vad man i så fall väljer att vara. Det finns flera men framför allt två idéer. Båda med direkt relevans för framtida EU-attityd; några menar att Attac ska vara en levande del av en ständigt systemkritisk rörelse, ett effektivt utomparlamenatariskt och världsomspännande lobbynärverk i några få men tydliga frågor. Ungefär som nu. Fast större. Andra, som Bror Perjus, hoppas att Attac ska avpolitiseras och mer än något annat fungera som förlösare i en process som på allvar flyttar upp det representativa folkstyret på en annan nivå än nationalstatens. Alltså bli en bred medborgarrörelse för en globalisering av nuvarande form av demokrati – och här har EU en avgörande roll som självklart steg och redskap. Sedan, menar åtminstone Bror Perjus, har rörelsen gjort sitt och kan avvecklas. Och hans ord låter som Eva Zetterbergs.

– I min syn på Attac som en bred medborgarrörelse för en globalisering av demokratin ser jag en parallell till de rörelser som drev igenom den nationella demokratin i Sverige för hundra år sedan. Det var en mycket bredare koalition än bara de politiska partierna. Det var framför allt arbetarrörelse och liberaler, men också hela nykterhetsrörelsen och andra folkrörelser. Det är därför jag tycker det är viktigt att bredda Attac så att även borgerliga partier ska kunna engagera sig.