Att föreställa sig den Europeiska unionen som "nationalstat"

1. Problemet : vems Europa?

1900-talets slut har ställt samhällsvetare inför en stor utmaning. Vid första pĺseendet verkar bĺde modernitetens klassiska institutioner och de termer, med vilka vi gör oss en föreställning av världen, ha ifrĺgasatts genom globaliseringen. Man talar om slutet pĺ nationalstaten, om imperiernas fall, om att institutionerna har ersatts av nätverk och sĺ vidare. Samtidigt har nationalstaterna och nationalismen genomgĺtt en anmärkningsvärd pĺnyttfödelse, och spekulationerna om hur nya imperier uppstĺr, när den nya världsordningen tycks ge den gamla uppdelningen mellan centrum och periferi ny form, har fĺtt nytt liv. Det verkar som om vi bevittnar en intensifiering av modernitetens ambivalens, snarare än en postmodern blandning eller ĺteranvändning; det är ĺtminstone tydligt att vissa platser har givit nytt liv ĺt gamla former, medan andra platser verkar generera nĺgot nytt med oklara konturer. Var exakt uppstĺr nationalismen, och varför uppstĺr den just pĺ dessa platser, medan nĺgot helt annat uppstĺr pĺ andra – dessa frĺgor kräver en analys frĺn fall till fall och kan inte besvaras genom generaliseringar av globala trender.

Här kommer jag att behandla följande frĺga: Vilken konstitutionell princip kommer att gälla för den nya sortens sociopolitiska strukturer i det nya Europa? Jag undviker avsiktligt termen “nationalstat”, eftersom det är mycket sannolikt att nationalstaten inte blir den huvudsakliga strukturen – och även om sĺ blir fallet kommer den förmodligen att fylla andra funktioner. Detta är naturligtvis en mycket hypotetisk frĺga, eftersom det fortfarande finns mĺnga slumrande tendenser inom det förenade och förenande Europa, och det är inte helt klart vilken som till slut kommer att bli den rĺdande. I likhet med Jacques Derrida är vi ocksĺ medvetna om att “[n]ĺgot unikt är pĺ väg att hända i Europa, i vad som fortfarande kallas Europa, även om vi inte längre riktigt vet vad eller vem som gĺr under det namnet”. Och “[v]i frĺgar oss hoppfullt, ängsligt och bävande vad detta ansikte kommer att likna. Kommer det fortfarande att likna nĺgot? Kommer det att likna ansiktet hos en persona som vi tror oss känna: Europa?”1

Detta Europas nya ansikte brukar betraktas som ett problem framför allt för eliterna – bĺde dĺ det gäller EU:s institutionella reform och dess framtida utvecklingsstrategi (en union av nationalstater eller en federation och sĺ vidare) och det konstrueras med hjälp av en klassisk politisk “teknik” – i egenskap av elitistiskt projekt är det byggt pĺ samma sätt som en nationalstat, det vill säga uppifrĺn och ned. Det problem som undersöks i denna text är mer eller mindre det sätt pĺ vilket “Europa” och EU betraktas nerifrĺn, det sätt pĺ vilket denna tydligt utmejslade men begreppsmässigt vaga struktur föreställs i människors vardagsmedvetande – därtill människor frĺn ett EU-kandidatland, Bulgarien. Varför är detta viktigt? Därför att verkligheten är en produkt av bĺde konstruktion och föreställning, därför att dessa bĺda processer har ett inbördes förhĺllande och strukturens stabilitet beror av tillämpningen av konstruktionstekniker som motsvarar människors värderingar och normer och som, i detta avseende, byggs över och förhĺller sig adekvat till denna imaginära verklighet.

Det synsätt som presenteras här grundar sig pĺ en analys av en av de tendenser som är typiska för Bulgarien – ett postkommunistiskt land som vill gĺ med i det förenade Europa och som för närvarande fĺr vänta pĺ en andra antagningsrunda. Bulgarien befinner sig ofta utom synhĺll för de forskare som inriktar sig pĺ Östeuropa eller pĺ den europeiska utvidgningen, detta av tvĺ anledningar: För det första tillhör det inte de länder som har nĺtt längst dĺ det gäller övergĺngen frĺn kommunism eller det framtida EU-inträdet, och för det andra är det varken ett extremfall, sĺ som före detta Jugoslavien, eller en nybildad nationalstat med alla de utmaningar som en sĺdan nybildning stĺr inför. Bulgarien är ett vanligt land, som varken är misslyckat eller framgĺngsrikt – ett land med fungerande demokrati utan framträdande demokratisering, med en marknad som hävdar sig i ekonomin men ändĺ mĺste hävda sig som marknadsekonomi, med minoritetsproblem men utan problem med minoriteter och sĺ vidare. Skulle detta icke-extrema land, som i sig är ett typiskt exempel pĺ en del av den postkommunistiska världen, kunna ge oss möjligheter att förstĺ den nya sortens politiska konfiguration inom framtidens utvidgade europeiska union? […]

2. Metodologisk ram: centrum och periferi

[…] Vi kan se denna relation mellan centrum och periferi i alla politiska system – i gamla och nya imperier, i den moderna nationalstaten – skillnaden ligger i graden av de respektive centrumens konsolidering. Till skillnad frĺn ett imperium där det centrala värdesystemet, i de bĺda betydelserna “förenade […] juridiska kategorier och universella etiska värden”,2 hävdar sig genom tvingande politiskt herravälde (därför att imperiet förenar mĺnga kulturellt och ekonomiskt heterogena territorier med egna minicentrum), uppstĺr den moderna nationalstaten som ett enhetligt, auktoritärt centrum som strävar efter att homogenisera ett givet territorium i ekonomiska, kulturella, politiska och administrativa avseenden. Dessutom lyckades den moderna nationalstaten föreställa sig en gemenskap “som uppfattas som ett djupt, horisontellt kamratskap “.3 Broderskap och horisontellt kamratskap i denna mening är möjligt just därför att värdesystemets universalitet fördubblas av marknadsutbytets universalitet – ekonomiskt utbyte förutsätter och kräver ett gemensamt sprĺk och en gemensam värdekod; ekonomisk homogenisering som baseras pĺ marknadsutbyte gĺr sĺledes hand i hand med kulturell homogenisering. Som Immanuel Wallersteins och Jürgen Habermas analyser pĺ ett lysande sätt visar framkallar just inblandningen i den nya världsekonomin en politisk och kulturell homogenisering av de moderna staterna och gör dem till nationalstater – föreställda gemenskaper med starka nationella identiteter.

Men eftersom nationalstaten blir världsekonomins huvudaktör (Braudel, Wallerstein), tar utvecklingen av denna världsekonomi form av en strukturering av själva staterna – vissa blir centrum och andra förblir periferier, andra ĺter blir semiperiferier. Detta egentliga införlivande av nationalstaterna i världsekonomin, det vill säga deras placering i ett övernationellt rum som nu är globalt, gör det principiellt möjligt att ersätta det nationella centrumet med ett annat. Och detta är huvudtesen i denna text – nämligen att världsekonomins centrala zoner ocksĺ kan bli symboliska centrum, genom att de ersätter de nationella symboliska centrumen. Detta är möjligt särskilt för regioner som uppfattar sig själva som perifera visavi det nationella centrumet, och som lätt skulle kunna söka efter ett annat centrum, med större universellt giltig symbolisk auktoritet, för att därigenom mildra sina periferikomplex – ĺtminstone i den mĺn som de skulle bli ett värdefullare centrums periferi. Eller ocksĺ kan de pragmatiskt vända sig till ett ekonomiskt starkare centrum, i hopp om att bli dess metropol. Detta spel om centrum och periferi möjliggör ocksĺ en växling av symboliska gränser, och denna växling kan likaledes söka uppnĺ institutionell, om än inte rumsbestämd, form.

Den viktigaste frĺga som utforskas i denna text är därmed huruvida “Europa “, med bland annat den kapacitet som det fĺr genom EU, kan visa sig bli ett sĺdant centrum – i bĺde symboliskt och ekonomiskt avseende – för de regioner som är perifera med hänsyn till nationalstaten, och huruvida det, om det kombineras med en “regionernas Europa “-ideologi, kan legitimera uppkomsten av en ny regionalism bortom nationalstaten, detta pĺ tvĺ olika sätt. För det första utvecklar den sig inte utmed nationalstatsgränserna, därför att dess centrum inte föreställs vara beläget inom ett visst territorium – centrumet befinner sig med andra ord inte “pĺ” utan “över”, bortom en konkret, förutsägbar territorialitet. För det andra befinner sig denna sorts region bortom nationalstaten, sĺtillvida att den täcker delar av nationalstater, delar som bildar en gemensam region – och i denna bemärkelse befinner den sig inte heller “i” utan “runtomkring”. Jag tror inte att detta angreppssätt har förlorat sin relevans ännu (även om mĺnga postmodernitetsteoretiker i princip inte vill vidkännas denna typ av strukturering, utan i stället förlägger allting till sprĺkspelens och nätverkens sfär, till exempel Lyotard, eller till simulacras eller den enkla ĺteranvändningens sfär, till exempel Baudrillard), och just frĺn detta teoretiska perspektiv skulle jag vilja undersöka föreställningarna om olika politiska konfigurationer i ett östeuropeiskt, postkommunistiskt land efter Sovjetimperiets fall.

3. Efter Sovjetimperiets fall – “sökandet efter ett centrum som hĺller ihop”

Inte enbart Sovjetunionen utan hela Sovjetblocket (“Sovjetlägret”) grundades pĺ imperiets princip – den kommunistiska ideologin, som ansĺgs universell – och det centrala värdesystemet infördes genom politiskt (och ibland militärt) tvĺng. Det politiska herraväldet utövades över kulturellt och ekonomiskt heterogena territorier, sammanbundna av en politiskt centraliserad, voluntaristisk makt snarare än av marknaden eller nĺgon annan form av utbyte. Det är anledningen till att denna sammanlänkning helt byggde pĺ de politiska tvĺngsmedlens kraft, och i samma ögonblick som detta tvĺng försvagades föll imperiet sönder i smulor. Inom själva Sovjetimperiet hade en nationalstaternas frigörelseprocess pĺbörjats redan pĺ 1960-talet, och när det politiska greppet lossnade, var de nationalstater, som genom denna frigörelseprocess hade nĺtt en relativt självförsörjande ekonomisk och politisk nivĺ, snabba att anpassa sig till den globala ekonomin, genom att omstrukturera sina ekonomier pĺ ett mer eller mindre effektivt sätt. Detta gällde till exempel Ungern, Tjeckien, Polen och Slovenien.4 I de fall länderna var starkt beroende av COMECON, enbart profilerade efter och anpassade till COMECON-marknader, och underlät att genomför radikala ekonomiska reformer, har de nationella ekonomiernas anpassning till den nya situationen, vilken har krävt en öppning gentemot de globala marknaderna och den globala ekonomin, varit svĺrare att genomföra och ofta ineffektiv. Bulgarien är ett karakteristiskt exempel pĺ detta.

Ĺ ena sidan industrialiserades Bulgarien verkligen under kommunismen, genom att en rad företag grundades – företag som emellertid var direkt beroende av COMECON-ekonomin och sakna saknade egna resurser. Studier av det nära kommunistiska förflutna har visat att grundandet av ett särskilt företag i sin tur inte berodde pĺ tillgänglig infrastruktur och nĺgon särskild sorts ekonomiska argument, utan pĺ viljan hos den respektive tungviktaren inom kommunistpartiet frĺn just denna del av landet. Den pĺ detta vis uppbyggda ekonomiska strukturen bildade de facto inte nĺgon infrastruktur, och efter den artificiellt underhĺllna toppelitens misslyckande – det vill säga misslyckandet för de sociala, inbördes maktförhĺllandena inom partistaten – sönderföll Bulgarien i en rad socialt fragmenterade lokaliteter där avindustrialiseringen snabbt inträdde.

Avindustrialiseringen berodde dels pĺ att det statsunderstöd, som den ovannämnda, artificiellt underhĺllna “infrastrukturen” var helt beroende av, var pĺ tillbakagĺng samt pĺ COMECON-marknadernas undergĺng. Denna process intensifierades genom den avkapitalisering av den nationella ekonomin som gick under namnet konkreta ekonomiska aktörers kapitalbildning – en process som inte enbart ägde rum i Bulgarien, och som Daniel Stark lämpligen har definierat som privatiseringen av tillgĺngar och förstatligandet av förluster. Detta ledde i sin tur till undergĺng för den artificiellt underhĺllna ekonomiska homogeniseringen av det bulgariska territoriet och till överdrivna förväntningar pĺ staten att den skulle klara av den ekonomiska tillbakagĺngen och antingen ĺterupprätta en tidigare, visserligen liten men icke desto mindre stabil ekonomisk säkerhet, eller ocksĺ genomföra reformer för att underlätta för de privata företagen. Eftersom ingetdera skedde pĺ flera ĺr – att ĺtergĺ till ett förutvarande sakernas tillstĺnd var omöjligt, samtidigt som reformerna var mycket försenade – sjönk förtroendet för nationalstatens politiska institutioner, och detta har varit en stabil tendens sedan 1994.5 Det institutionella centrumet började förlora prestige – bĺde som politiskt styre och som ekonomisk resursfördelare.

Dĺ det gäller det centrala värdesystemet uppfattades den kommunistiska ideologin, ocksĺ under den kommunistiska regimen, som tomma ord som uppbackades av stark makt. “Motsättningen mellan ord och handling” diskuterades ständigt, även pĺ officiell nivĺ. Det officiella värdesystemet förlorade sĺlunda sin helighet, det berövades sin mening och blev praktiskt ineffektivt även under kommunismen, i synnerhet pĺ 1980-talet. Till vardags började man hävda individualistiska värden som personlig – materiell och yrkesmässig – framgĺng. Dĺ myndigheterna insĺg att den kom kommunistiska ideologin befann sig i kris sökte de under tidigt 1980-tal förfäkta en nationalistisk ideologi – det överdĺdiga firandet av den bulgariska statens 1300-ĺrsjubileum, liksom de bulgariska turkarnas namnbyte, som ideologiserades och uppfattades som ett ĺtervändande till rötterna. Men eftersom främjandet av denna ideologi sammanföll med den kommunistiska regimens kris blev den aldrig särskilt populär.

Efter kommunistregimens fall och det pĺföljande icke-reformistiska limbo som varade i flera ĺr förlorade sĺledes nationalstaten sina betydelsefulla centrum – bĺde värdesystemet och de centrala institutionerna hamnade i kris. I denna mening splittrades Bulgarien pĺ tvĺ sätt – territoriellt, eftersom den ekonomiska sammanbindningen i hög grad upplöstes, och värdemässigt – det var oklart vad som band samman människorna i ett samhälle. Detta var inte det gemensamma förflutna, därför att uppfattningen om det förflutna delade befolkningen i tvĺ stora läger – anhängarna av det kommunistiska förflutna och antikommunister – och inte heller var det den gemensamma framtiden, eftersom endast ett fĺtal människor nĺdde stora framgĺngar i livet, medan den överväldigande majoriteten saknade framtidsutsikter pĺ individuell nivĺ.6 Den existentiella “kronotopen” rĺkar därmed i kris – det finns inget tydligt förflutet, och inte heller nĺgon tydlig framtid.

Denna anomiska krissituation har framkallat “ett sökande efter ett centrum som hĺller ihop”7 den samhällighet som är pĺ väg att upplösas. De tvĺ mest uppenbara alternativen är att ĺterupprätta de nationalistiska idealen och den nationalistiska ideologin i syfte att stabilisera nationalstaten, eller att förflytta centrumet bortom nationalstaten. Och eftersom Bulgarien inte kan mobilisera egna resurser för att klara krisen är den naturligaste lösningen att söka efter ett legitimt centrum bortom nationalstaten. Utifrĺn detta perspektiv har Europas utvidgningsideologi välkomnats med lättnad och glädje bĺde pĺ nationell och lokal nivĺ.

4. Europa som det nya centrumet – Varför Europa?

Flera orsaker ligger bakom att alla8 gladeligen har omfamnat den ideologi som talar om införlivandet med EU: För det första är EU, det vill säga Västeuropa, symbol för civilisationen, i betydelsen ekonomiskt välstĺnd och ekonomisk blomstring – med andra ord just det vi vill uppnĺ. För det andra är Europa symbol för kultur – för en gammal och expanderande kultur som det är lätt att bevisa vi ocksĺ är en del av. EU blir därmed bĺde standard och norm, vĺr eftertraktade framtid och vĺrt välförtjänta, värdiga förflutna. Europa tillhandahĺller den perfekta “kronotopen” – ĺ ena sidan den önskade framtiden och ĺ andra sidan en som-vore-den-upplevd värdekod. Europa tillhandahĺller sĺledes det önskvärda och legitima värdesystemet.

Ĺ andra sidan befinner sig vĺra institutioner i kris, medan de europeiska institutionerna ĺtnjuter anseende. Nästan alla europeiska länder omfattar acquis communautaire, och följaktligen är det synligaste beviset för “europeiskhet” hos oss att ocksĺ omfatta acquis. Dessutom lanseras en rad EU-program och EU uppfattas allt mer som en stor, finansiell donator. Följaktligen uppfattas ocksĺ EU, om än inte lika tydligt, allt mer som ett institutionellt centrum som fastställer de politiska reglerna och omfördelar de ekonomiska resurserna.

Denna bild av EU gĺr ocksĺ att känna igen vid en analys av sprĺkbruket i valmanifesten (i 2001 ĺrs val) hos alla betydande politiska partier i Bulgarien. EU diskuteras i termer av “vi följer deras direktiv, inför europeisk standard, omfattar och tillämpar deras sociala, utbildningsmässiga och sĺ vidare modeller, underkastar oss europeiska normer, tillämpar The European Charter of… och utnyttjar deras fonder och instrument inför anslutning”. Man närmar sig allting utifrĺn en passiv position och ju närmare ett parti kommer makten, desto mer innehĺllslöst blir dess tal om EU.

Bulgariens politiska elit uppfattar följaktligen EU som bĺde ett nytt symboliskt och ett nytt institutionellt centrum.

Med tanke pĺ de ovan anförda skälen till det bulgariska samhällets dubbla fragmentering är framträdandet av Europa som det nya centrumet pĺ lokal nivĺ lätt att förutsäga. Jag skall här presentera de visioner om Europa som människorna frĺn en liten stad i södra Bulgarien har, vilket framkom genom kvalitativ forskning som utfördes under ĺr 2000, och jag skall sedan rekonstruera den politiska innebörden av detta tänkta Europa.

Att föreställa sig Europa frĺn det lokala perspektivet: den nya symboliska auktoriteten: “Europa” som norm.

Alla intervjuade utan undantag bedömde Bulgariens situation i jämförelse med Europa pĺ samma sätt – “Europa” utgör mĺttstocken, bĺde i frĺga om livskvalitet och professionalitet. Denna mĺttstock uppfattas som Normen i frĺga om vad som är “ett normalt liv”, det liv som alla människor borde fĺ leva. “Vĺra normallöner bör vara fem gĺnger högre om vi skall kunna närma oss Europa nĺgot.” “Vi befinner oss lĺngt ifrĺn europeisk standard”, eller: “Vĺr utbildning hĺller europeisk standard” – dessa är vanliga fraser. Denna uppfattning är ambivalent – “vi, liksom alla européer, borde fĺ leva ett normalt liv men gör det oftast inte”. Människor kände sig lĺngt ifrĺn Europa i frĺga om levnadsstandard och logistik, och nära, eller till och med i Europa i frĺga om yrkeskunskaper. De kände sig som européer, men utanför Europa.

Här är ett utdrag ur ett veckobrev frĺn en lokal NGO, under mottot: “Lĺt oss förbereda oss för en värdig dialog” (det vill säga med “Europa”). Texten börjar sĺ här: “Även om den bor i Bulgarien, i Europa, är befolkningen i Rhodopi-omrĺdet lĺngt mer omotiverad och missgynnad genom en kombination av geografiska och socioekonomiska omständigheter.” Och slutar: “Vi har ambitionen att ha en mĺngsidig utbildning av personal som […] slutligen kommer att nĺ den nivĺ där Europas och världens dialog förs.” Man kan se att texten börjar med ett tydligt periferikomplex, och frĺn detta perspektiv uppfattas “Bulgarien” ligga lika lĺngt bort frĺn Rhodopi-bergen som “Europa”. Och i slutet “hoppar” texten till den verkligt viktiga nivĺn – “Europa” och “världen”, och förbigĺr Bulgarien. Det nya symboliska centrumet har alltsĺ redan etablerats och det är “Europa” som är inkarnationen av “Den Högsta Normen”, den “Topp” som man kan nĺ om man är rätt utbildad – en ny kulturell homogenisering, skulle Gellner ha uttryckt saken, börjar med denna nya höga kulturella norm.9 Och detta sker bĺde pĺ officiell nivĺ (realiserandet av acquis communautaire innebär samma sak) och till vardags.

“Europa” som donator, som det nya ekonomiska centrumet

Samtidigt brukar människor förknippa “Europa”, som redan betyder “EU” eller “Västeuropa”, med en viktig ekonomisk donator, med en rik plats där människor vet hur man tjänar pengar. Detta är mest en NGO-uppfattning om Europa, men med de nuvarande fördelar som finansiella instrument inför ett inträde i form av SAPARD10 och ISPA11 ger, blir denna uppfattning alltmer populär. Frĺgan “hur kan vi komma ifatt dem?” ställs igen i detta sammanhang, men i mycket mer konkreta och instrumentella termer: Hur kan vi komma över de europeiska pengarna, framför allt, och allmännare, hur tjänar man pengar “i Europa”? Denna bild av Europa är alltsĺ instrumentell, utilistisk; bilden av ett framgĺngsrikt, välskött kommersiellt företag som förutsätter en särskild affärs- och organisationskultur, detta är inte nĺgon medborgerlig politisk bild. Denna “affärsmässiga ” bild har visat sig ha ĺtminstone tvĺ viktiga positiva effekter: För det första har föreställningen om hur förvaltning sker pĺ ett framgĺngsrikt sätt förändrats, och för det andra är en ny sorts företagskultur pĺ väg att utvecklas, särskilt inom affärsgemenskapen, en kultur som verkligen försöker att hitta nya nischer i “väst” och till exempel locka västerländska turister till Bulgarien.

Den gamla bilden av nationalstaten som den huvudsakliga omfördelaren av ekonomiska resurser har nu ersatts av bilden av EU, som kan ge oss pengar och som kan lära oss hur man tjänar pengar, allt för att vi skall bli “sanna européer”. Dĺ nationalstaten uppfattas som fattig, som nĺgot som inte kan ge oss nĺgonting, leder detta till en omdefiniering av det verkliga politiska maktcentrumet och till uppkomsten av en ny, lokalt baserad övernationell regionalism. Eftersom kommunpolitiker inte kan räkna med nĺgot extra stöd frĺn regeringen har de koncentrerat sig pĺ penninginsamling frĺn internationella program och europeiska strukturer:

Vĺr kommun är medlem av en europeisk struktur – det europeiska förbundet av gränsregioner. Pĺ vĺrt eget initiativ. Och detta hjälper, främst dĺ det gäller kontakter – kontakterna med grannlandet Grekland har byggts upp genom detta förbund. Vi är en gränsregion. Detta förbereder oss för det eventuella öppnandet av gränserna i denna region. Vi driver gemensamma projekt med grekerna och förbereder oss för att nyttja de europeiska strukturfonderna.

Detta leder till en klar uppfattning om regionalt styre:

Ett av de största hindren för en balans mellan centralisering och decentralisering är frĺnvaron av ett regionalt självstyre. Eller som de kallar det i Europa: den andra nivĺn av självstyre. Den andra nivĺn är viktig för uppbyggandet av en infrastruktur, eftersom detta inte berör endast en kommun.

Och detta leder direkt till en “regionernas Europa”-ideologi i rent pragmatiska syften. “Vi föredrar att bli en region i Europa och att ha förbindelser med Grekland. Detta kommer ocksĺ att hjälpa oss att bli av med vĺrt underlägsenhetskomplex gentemot Sofia, och vi blir européer direkt” (NGO-aktivist). Faktum är att de redan hade etablerat en bulgarisk-grekisk euroregion – “Rhodopi”. […]

5. EU som nationalstat eller kontra nationalstaten?

Uppkomsten av denna Europabild pĺminner starkt om dess – omedvetna – föreställning om de nationalstater där nationen uppstod före staten. Det finns en gemensam kulturell kod som – nu – grundar sig pĺ att man uppfattar “Europa ” som en central symbolisk auktoritet. Den symboliska karisman, som Edward Shils skulle uttrycka saken, är sĺ stark att till och med historien skrivs om som historien om alla de europeiska kulturer som har utvecklats pĺ en specifik plats. Detta ger upphov till en identitetskänsla som kan definieras som en lokaleuropeisk identitet – vi befinner oss här och tillhör Europa. Utifrĺn detta perspektiv verkar det finnas ett enhetligt symboliskt rum, som nĺgot pĺminner om den process under vilken nationen utvecklas som föreställd gemenskap i Benedict Andersons bemärkelse. Denna likhet är dock endast formell. Medan den nationella identiteten är specifik – den identifierar alltid nĺgon sorts “oss” som ställs mot främlingar i form av de Andra, och formar i denna mening en kollektiv enhet som utmärks av “ett djupt horisontellt kamratskap […] broderskap “; i vĺrt fall dominerar en universell norm rörande alla människors principiella, universella jämlikhet, med Europa som denna jämlikhets symbol. “Vi är alla européer och som sĺdana bör vi vara jämlika”; “i egenskap av européer mĺste vi alla leva ett normalt mänskligt liv”. Denna identitet är i denna mening principiellt öppen och tolerant, och den är oförenlig med uteslutningar (sĺvida man inte är icke-europé). Pĺ samma gĺng är den dock, just pĺ grund av att jämlikhet är dess grundläggande princip, känslig för ojämlikheter. Den universella normen mĺste med andra ord inte bara vara universellt giltig utan ocksĺ universellt tillämplig – vilket den inte är. Detta skapar en intern distinktion mellan dem för vilka normen har tillämpats i praktiken, och dem för vilka den fortfarande är utopisk (“alla är vi européer, men somliga (“de”) är mera européer än vi är”). Följaktligen är denna identitet ömtĺlig, osäker och ytterst beroende av realiserandet av den universella jämlikhetsnormen, dĺ den är alltför känslig för interna ojämlikheter. Vilken essentialisering som helst av dessa ojämlikheter skulle dock bryta ner den, och vilken principiell uteslutning som helst av särskilda grupper ersätter normens universalitet och kväver denna identitet i sin linda. Ur denna synvinkel är denna lokaleuropeiska identitet inte stabil och skulle lätt kunna omvandlas till euroskeptiska attityder.

Parallellt med denna nya identitet, kan vi ocksĺ se att det socioekonomiska rummet fĺr en ny struktur, som verkar ersätta nationalstatens gamla administrativa och ekonomiska centrum med ett nytt, symboliskt viktigare och ekonomiskt starkare centrum – “Europa”, “EU”. Ändĺ är den nya föreställda strukturen alltför flytande och den styrs inte av nĺgon enskild, sammanhängande logik. Ĺ ena sidan finns det ett ekonomiskt centrum – det nuvarande EU i sin helhet, vars uppgift är att uppnĺ en ekonomisk homogenisering av det europeiska territoriet (detta är just EU:s ideologi); men det uppfattas inte som ett politiskt centrum, eller detta spelar ĺtminstone ingen roll för närvarande, därför att tanken är att styret skall vara relativt autonomt pĺ lokal-regional nivĺ.

I människors vardagsmedvetande byggs alltsĺ en mycket märklig bild av Europa och EU upp, en bild som tycks medföra en omedveten nostalgi över den starka nationalstaten, men som faktiskt visar sig vara en mĺngsidig formation som inte styrs av nationalstatens sammanhängande logik: en konstruktion som är lokaliserad till en konkret plats, men som orienteras mot en alleuropeisk kulturell kod (en i denna mening glokal kod), mot ett abstrakt ekonomiskt centrum och mot ett politiskt mer konkret (lokalt-regionalt) styre, dĺ det abstrakta centrumet förväntas stödja den konkreta men diffust tolkade beslutsprocessen.

Faktum är att det enda som saknas i denna paradoxala och för samhällsvetenskaperna mĺnghövdade och mĺngfacetterade konstruktion är den klassiska nationalstaten, nationen som föreställd gemenskap.

Samtidigt konstrueras EU ocksĺ pĺ nĺgot sätt i linje med nationalstaten – genom att ha ett gemensamt politiskt centrum, genom att försöka homogenisera alla territorier som ingĺr i det, genom att införa en gemensam marknad, genom att föreställa sig själv som en abstrakt gemenskap med en delad europeisk identitet. Det enda problemet är att denna stora “nationalstat” är byggd ovanpĺ de reellt existerande nationalstaterna, som skulle kunna uppfatta den större “staten” som deras egen rival. Om detta inträffar skulle de kunna uppfatta EU som ett imperium, som pĺlägger sina provinser politiska beslut. Men detta kommer troligen inte att ske förrän “Europa” uppfattas som det legitima symboliska och institutionella centrumet.

Vad medför allt detta?

Jag tror det finns ett behov av en seriös debatt om nationalstatens öde, pĺ grund av det faktum att “nationalstatens ” själva “arketyp” ĺ ena sidan är mycket stark, men ĺ andra sidan tappar den “gamla” nationalstatens funktioner mark i den nya situationen. Därmed mĺste människor sĺ att säga vara beredda pĺ en naturlig död för dess klassiska form. Eftersom den plötsliga chocken över dess hotande fall skulle kunna ge upphov till en rakt motsatt reaktion – ett ĺteruppväckande av nationalismen frĺn de politiska eliterna sida, eliter som kommer att berövas sin reella och potentiella makt och som kanske börjar spekulera i temat nationalidentitetens förlust. Och här skulle styrkan i arketypen “sökandet efter ett centrum som hĺller ihop” kunna vara högern till hjälp i deras spridning av en retorik, som tydligt föreställer sig ett nationalistiskt centrum, som orienteras mot integrering av mindre grupper och uteslutning av olika typer av Andra.

Ĺ andra sidan är principerna för reglering av den pĺ detta sätt “upp-ochnedvända ochnedvända “, föreställda kulturella-ekonomiska-politiska hybriden ganska oklara, och därmed potentiellt motsägande. Ändĺ är dessa principer i slutändan inte särskilt märkliga, och även om de är motsägande kanske de visar pĺ en möjlig utveckling av de nya europeiska strukturerna, i riktning mot mer flexibla, pragmatiskt orienterade konfigurationer av det slag som regioner är. Sĺdana regioner kan inte uppfattas som konkreta, rumsbestämda gränser – de är konfigurationer inom vilka olika inneslutande trösklar formar olika stora rumsliga zoner som kanske överlappar eller läggs till varandra, vilket ger upphov till olika alternativ – pulseringar frĺn respektive region. En viss regions struktur skulle kunna vara av det slaget att regionen täcker olika zoner med olika abstraktionsgrader och är svĺrbestämd pĺ grund av denna flytande form och pluralism. Men det är därför denna struktur är en utmaning för den klassiska institutionella ordningen och det är därför den kommer att kräva att nya sorters beslut fattas.

Sĺledes kommer Europa, även om det förlorar ett av sina viktigaste moderna utmärkande drag – nationalstaten – ĺterigen behĺlla sin identitet – sin inneboende föränderlighet, sin ständiga öppenhet, sin pluralistiskt skiftande integritet. Europa kommer att behĺlla sitt unika ansikte – mĺngsidigt, olikt allt annat.