1900-talet: Utveckling och människoskymning

En av huvudtankegångarna i 1700-talets franska upplysningstänkande var att människan med sitt förnuft har de nödvändiga medlen för att bygga sig en Iycklig värld och den framstegsprocess som historien berättar om kan enbart tillfälligtvis hejdas. I den här processen är det vetenskapen som utgör motorn i utvecklingen och det är en positiv process

“En dag kommer det ögonblick då solen bara Iyser över fria människor som inte känns vid någon annan herre än sitt eget förnuft…”, skriver den franske filosofen, matematikern och politikern Jean Antoine Condorcet år 1793 i sin bok om människans framsteg.

Att människan under 1900-talet började tvivla på framstegsprocessen kanske inte ter sig så märkligt mot bakgrund av två världskrig och ett otal övriga konflikter runtom i världen. Dessutom hade båda världskrigen en direkt koppling till en ny teknik som utarbetats av vetenskapen och som nu kom att användas i djupt destruktiva syften. Under det första världskriget användes gasen och under det andra världskriget kärnkraften.

Apokalytiska visioner

I inledningen till Framstegets arvtagareciterar Nils Runeby, professor emeritus i idéhistoria vid Stockholms universitet, den tyske expressionistiske dramatikern Georg Kaiser i hans stora framtidsdrama Gas, som skrevs 1917-20: “Jag har tappat bort människans bild. Hur såg hon ut?” “Tala om för mig: var är människan? När ska hon bliva till och giva sig själv namn av – människa?

Frågorna formuleras med anledning av det första världskrigets fasor och dess gaskrigföring. I Kaisers drama är gasen den stora energikällan och förutsättningen för den tekniska och ekonomiska utvecklingen. Världsindustrin och vapenproduktionen behöver allt mer gas för att säkra framsteget. Samtidigt slits arbetarna ner i produktionen.

I Kaisers drama bryter arvtagaren till gasframställningen med faderns grundsatser. Han söker genom vinstdelning och medbestämmanderätt ett sätt att demokratisera produktionen. När en fruktansvärd gasexplosion äger rum försöker han hejda den tekniska utvecklingen, överge gasproduktionen och i stället upprätta ett småskaligt agrart samhälle.

Men hans motståndare, ingenjören, uppeggar arbetarna mot honom. Produktionen är enligt ingenjören “byggd på mänskligt förnuft, och mänskligt förnuft kan icke bygga den annorlunda.” Risken för nya gasexplosioner i framstegets namn är värda att ta och produktionen fortsätter.

Även under nästkommande generation kvarstår samma motsättning. Men rationaliseringen och dehumaniseringen har nu gått ännu längre och produktionen sjunker på grund av arbetarnas förslitning. Arbetarna manar till uppror. Den sentida arvtagaren försöker nå ett vapenstillestånd och vill genomföra en andlig revolution, predika en inre frihet, som icke är av denna världen. Gränserna mellan länderna ska också utplånas. Men ett fientligt land tar dock över tillverkningen. Teknikern vill använda giftgasen mot fienden, men arvtagaren ser ingen annan utväg än att låta gasen explodera och förintar därmed både sig själv och mänskligheten.

“Gas är ur många synpunkter ett tidstypiskt skådespel”, skriver Nils Runeby. Men det är mer än så. I dramat anknyts till de frågor som kommer att följa mänskligheten i stort sett under hela 1900-talet: människans förhållande till den nya tekniken och alternativen till den rådande samhällsordningen.

I stort sett samma diskussion som Kaisers drama belyser återuppväcks också på nytt med atombomben och introducerandet av den “fredliga” kärnkraften, den gröna vågen och sökandet efter ett alternativsamhälle, New Age och sökandet efter en inre andlig frid, löntagarfonder och andra försök att demokratisera produktionen. Och nu, som tidigare, förbinds diskussionen om den nya tekniken med undergångsstämningar.

Teknologiska parenteser?

Den diskussion som påbörjats under 1800-talet med anledning av industrialismens framväxt och städernas enorma befolkningsexpansion fortsätter med andra ord under 1900-talets början. Diskussionen om den nya teknikens ständiga faror och apokalyptiska föreställningar om undergång, har varit människans ständiga följeslagare under historien, men under 1900-talet läggs en ny dimension till – den nya tekniken kan leda till en utplåning av mänskligheten.

Samtidigt som jag skriver den här artikeln hör jag ett referat från Nobelfestligheterna i Stockholms stadshus. Reportern berättar varför endast varannan lampa Iyser i takkronorna. Det beror på att hälften av lamporna, som drivs av gas, är släckta. Arkitekten Ragnar Östberg trodde nämligen, liksom många i hans samtid, att gasen och inte elektriciteten skulle bli den nya stora energikällan.

Några dagar tidigare har jag läst en artikel i en tidning som berättar att många kärnkraftverk runtom i världen nu stängs för att produktionen helt enkelt blir för dyr. Kommer den profetian att stå sig, så behövs inga politiska beslut för kärnkraftens avveckling – de besluten kommer att fattas av marknaden själv, på grund av bristande lönsamhet.

Som en historiens ironiska blinkning visar sig plötsligt en möjlighet att de två tekniska lösningar som varit förknippade med teknikoptimism och framstegstilltro, men som också varit inblandade i två världskrig och framkallat domedagsstämningar hos mänskligheten, kan gå till historien som teknologiska parenteser.

Kan det möjligen bli så? Och vilka slutsatser kan vi eventuellt dra av detta inför framtiden, när vi konfronteras med en ny teknik som saliggörs av tekniker och marknadskrafter.

I början av 1900-talet växer samtidigt ett annat hot fram mot den europeiska civilisationen. Efter boxarupproret i Kina och det rysk-japanska kriget spred sig en fruktan i Europa för “den gula faran”. Men på 1920-talet förklarade den spanske filosofen José Ortega y Gasset att den fanns en annan väg att gå än rädslans. Världsbilden hade förändrats och vi hade nu, enligt Ortega, fått en polycentrisk världshistoria med ett antal likvärdiga och jämförbara kulturkretsar. Att denna uppfattning inte skulle vinna något större inflytande och knappast ännu har gjort det vid 1900-talets slut är en annan historia.

Motsättningen Öst – Väst

Av en avgörande betydelse för 1900-talets början var också den ryska revolutionen 1917 och Kominterns grundande 1919. “Sovjet blev för sympatisörer världen över alternativet, förebild och experimentfält och för motståndarna ett hot mot den bestående ordningen”, skriver Runeby.

Det hot som det nya Sovjetunionen innebar mot de etablerade värderingarna glöms också, enligt min mening, alltför ofta bort i dagens debatt och i den ytliga antisovjetismens namn. Att hela projektet, i likhet med den franska revolutionen, sedermera spårade ur och förlorade sin inneboende drivkraft till förändring, är en annan sak.

Men man kan förstå att en lätt darrning gick genom salongerna i de europeiska huvudstäderna då författaren, kritikern och folkkommissarien Anatolij Lunatjarskij år 1917 förkunnade: “Slutet har kommit inte bara för den enväldiga och byråkratiska regim som hämmat konsten, utan för varje form av klass- och kastfördomar.”

“Skakande huvena med tankeexplosioner, /dånande med hjärtanas artilleri/reser sig ur tiden/en annan revolution-/den tredje revolutionen,/andens”, förkunnade Vladimir Majakovskij.

I ett av bokens intressantare bidrag pekar också Crister Skoglund på hur Lenin bröt med läromästaren Marx filosofi på en rad centrala punkter och det kan vara värt att erinra om detta för den som inte vet. Skoglund skriver: “För det första tvivlade han (Lenin) på arbetarklassens möjlighet att av egen kraft kunna genomföra en socialistisk revolution.” Enligt Lenin fordrades en liten upplyst elit av yrkesrevolutionärer – ett rörelsens avantgarde.

“Den andra punkten… var i synen på historiematerialismens stadieteori.” Marx och Engels förutsatte att en socialistisk revolution skulle komma som en naturlig följd av att kapitalismen nått sitt högsta stadium och uttömt sina möjligheter. Det var alltså i de mest utvecklade kapitalistiska länderna som en revolution kunde förväntas och inte i ett halvfeodalt bondeland.

I sin lilla skrift Om vår revolution, förklarade Lenin, att om ett land måste ha uppnått en speciell nivå, så gällde det att i efterhand erövra dessa förutsättningar. Enligt Skoglund ska Stalins enorma framtvingade industrialiserings- och urbaniseringsprojekt förstås utifrån denna önskan att i efterhand skapa förutsättningar för den socialistiska revolution, som redan genomförts.

Den tredje punkten “där Lenin skilde sig från marxismen var i synen på staten.” För Marx och Engels var den förtryckande staten något som på sikt skulle vittra bort, sedan arbetarklassen väl tagit makten. I stället ersattes det gamla tsarenväldet med ett nytt envälde, för många än mer oberäkneligt och genomgripande än det gamla.

Motsättningen mellan Sovjetunionen och väst kom sedermera att prägla nästan hela 1900-talets idédebatt i ett eller annat avseende – för eller emot, det ena lägret eller det andra lägret, svart eller vitt. Alla mellanlägen var misstänkliggjorda.

1922 griper fascisterna makten i Italien och i Tyskland sitter rättsteoretikern Carl Schmitt och funderar över en teori om mänskliga beteenden, som kännetecknas av en grundläggande skillnad mellan fiende och vän. Fiende är den, som är “en negation av ens egen existens och måste därför bekämpas och drivas tillbaka för att bevara det egna sättet att vara”. Kampens yttersta form är kriget. En “total” stat krävs som tvingar de olika gruppintressena samman under sin härskarvilja. Vid nazisternas maktövertagande 1933 ställer sig Schmitt till förfogande för “ledarstaten”.

“Finns det någon möjlighet att befria mänskligheten från den olycka som kriget innebär?” Denna fråga formuleras i ett öppet brev från Albert Einstein 1932. Frågan riktades till Sigmund Freud i Wien. Enligt Einstein samarbetar staten med vapenhandeln och förfogar för sin propaganda över skolan, pressen och ofta över de religiösa samfunden. Därigenom kan man “organisera och dirigera massans känsloliv”.

Destruktionsdriften – verksam i varje levande väsen

“Massan” är ett tidstypiskt begrepp och massbeteendet blev under hela 1800-talet föremål för åtskilliga litterära framställningar och sedermera för vetenskapliga arbeten och direkt politiskt bruk. Staffan Källström utvecklar ämnet i ett eget kapitel i boken och skriver: “Skildringar av massan och …teoretiserandet kring massans psykologi, är alltså produkten av en historisk situation som präglas av stora förändringar av det europeiska samhället – men också av starka sociala motsättningar. Massan kommer ofta att likställas med arbetarklassen…”

I Massans psykologis kriver fransmannen Gustave Le Bon att massan är “impulsiv, lättretad, oförmögen till rationell argumentation, överdrivet inriktad på känslolivet”. Teoretiserandet kring massan kan ses som ett försök från det etablerade samhället att försvara sig mot arbetarklassens framryckningar. Även nämnde Freud infogar sig i den här frågan i reaktionens tjänst och hävdar: “Ty massan är lat och ointelligent; den vill inte ha några restriktioner…”

I sitt svar på Einsteins fråga värjer sig Freud och förklarar sig inkompetent att avge ett svar utöver det Einstein redan formulerat. Däremot vill han byta ut begreppet “makt” mot “våld”. Konflikter mellan människor avgörs – liksom i djurriket enligt Freud, “principiellt” med våld. Vare sig man begagnar muskelstyrka eller andlig överlägsenhet är slutmålet att oskadliggöra motståndaren. “Vi ser att rätten är makten hos ett samfund. Den är fortfarande alltid våld…”.

Freud skriver om destruktionsdriften som “är verksam i varje levande väsen och att den arbetar på det levande väsendets sönderfall, på att återföra livet till den döda materiens tillstånd”. Freud motsäger också bolsjevikernas tro på att tillfredsställda materiella behov medför att aggressionen försvinner. Enligt Freud är detta en illusion. Det enda man kan göra för att motverka kriget är, enligt Freud, att mobilisera den andra driften, kärlek och identifikationer.

Ett år efter Einsteins brev kom både hans och Freuds skrifter, tillsammans med Kaisers, att hamna på bokbålen i de tyska universitetsstäderna. De utrensades skrifter var degenererade. “Intellektuell” användes som ett skymford. Samtidigt gavs spridning åt ryktet om en judisk världssammansvärjning, ansvarig både för det internationella kapitalet och den ryska revolutionen.

Barbari mot kultur

“Nu var fienden, den främmande (enligt Carl Schmitt), identifierad och då var alla medel tillåtna”, skriver Runeby. “Den nödvändiga handlingen” kallar Runeby motreaktionen. “Folkfront” blev under slutet av trettiotalet ett centralt begrepp för att försöka stävja den fascistiska frammarschen. Konkret innebar det att kommunister, socialdemokrater och borgerliga demokrater borde bilda en gemensam front. Teoretiskt utformades tesen av Georgi Dimitrov, Kominterns generalsekreterare.

I det spanska inbördeskriget 1936-39 ägde den främsta mobiliseringen mellan blocken rum. “I debatten ställdes fascism mot kommunism, diktatur mot demokrati, våld mot frihet, barbari mot kultur, överklass mot underklass, katolicism mot ateism, ordning mot anarki”.

Den engelske författaren Robert Graves skrev med avseende på situationen i England: “Aldrig sedan franska revolutionens dagar hade en utrikespolitisk fråga uppdelat den tänkande brittiska opinionen på samma sätt som denna.” “Detsamma torde vara giltigt även för andra länder”, skriver Runeby.

Enligt min mening kan en intressant övningsuppgift i sammanhanget vara att ställa frågan till dagens politiska partier, som värnar demokratin, hur de förhöll sig till spanska inbördeskriget i slutet av trettiotalet. Man kan också fråga vilka protestaktioner de genomförde och riktade mot den framväxande fascismen och nazismen.

Rationalisering = desillusion

Spanienkriget och frontbildningen aktualiserade på nytt temat om människans utsatthet och konfrontationen med det apokalyptiska våldet. Exempel är Joris Ivens film The Spanish Earth med manus av Ernest Hemingway, Picassos målning Guernica, den franske författaren André Malraux, som själv tog aktiv del i det spanska kriget, och hans romaner.

Sedermera blev även det spanska krigets problematik motståndsrörelsernas, under Andra världskriget. Den enskildes beslut att sätta sig till motvärn. Ett beslut som inte framtvingats av någon yttre auktoritet eller var någon underkastelse under någon massrörelse. Begrepp som engagemang, gemenskap, solidaritet och en återuppväckt humanism gör återigen entré.

Efter kriget blir temat om mänskligheten som en stor familj ett försök att hela krigets sår. André Malraux vill belysa detta genom ett “Fantasins museum” där konstverk från alla tider och kontinenter ska ge ett intryck av mänsklighetens enhet.

“Naturligtvis”, skriver Runeby, “kan man se detta som en variant på föreställningen om solidaritet och gemenskap. Man kan också se det som ett svar på Kaisers fråga. Det är i denna gemenskap man hoppas finna människans bild.”

En annan föreställning under 1900-talets början är den som lanseras av den tyske sociologen och nationalekonomen Max Weber. Enligt Weber kännetecknas det moderna västerländska samhället av att ett värderationellt handlande ersätts av ett målrationellt sådant. Det är en process där allt fler handlingar motiveras med avsikten att nå ett bestämt mål och som kan inordnas i en allmän rationaliseringstendens, som präglar det moderna västerlandet. Kanske är detta tänkande den västerländska stressens moder.

Den moderna västerländska människan kan frigöra sig från tro på magi och oberäkneliga makter som påverkar våra liv. Samhället går mot Entzauberung, avmystifiering eller bruten förtrollning, som samtidigt berövar oss många illusioner om en mening i tillvaron. Upplevelsen av att vi blir alltmer desillusionerade är den andra sidan av rationaliseringsprocessen.

Uppgiften som låg framför mänskligheten var att försöka nå tillbaka till ursprunget, till den naturliga människan och att se världen som den är, utan myter och onödiga utsmyckningar. Idén om att skrapa bort all onödig kulturfernissa kom också att prägla den stilriktning som går under begreppet funktionalismen.

Men funktionalismen är inte enbart ett konstnärligt begrepp utan kom också att prägla samhällsvetenskaperna. Enligt Skoglund är det dock fel att tro att funktionalismen dominerade det intellektuella livet under mellankrigstiden.

Minst lika vanlig, om inte vanligare, var en negativ inställning till det moderna livet och det samhälle man levde i. Den nya tidens människa sågs som andefattig, ytlig och krasst materialistisk. Gamla tiders gemenskap och sammanhållning i lokalsamhället ansågs ha gått förlorad, och ersatts med opersonliga affärsmässiga förhållningssätt och falska leenden.

Både från höger- och vänsterkanten framfördes också kritik mot demokratin som sågs som “gammal”, “trött” och “utlevad” och oförmögen att möta den nya tidens krav.

Ett annat ofta återkommande tema var att viktiga samhällsfunktioner lagts i händerna på rena oduglingar. Tankegångar som tillsammans med andra föregår nazismens framväxt. Men där fanns även de grupper som hävdade att i stället för att koncentrera makten i en stark ledares händer, borde makten ges åt en speciell grupp av experter. Begreppet kallas för teknokrati och hade under mellankrigstiden starkt stöd i vissa kretsar.

Crister Skoglund gör också ett viktigt påpekande, som alltför ofta glöms bort i dagens debatt: “Tyskland och Italien var de ledande fascistiska staterna, men det är viktigt att komma ihåg att liknande antidemokratiska idéer också var starka i andra länder. Hela Östeuropa med länder som Rumänien, Ungern, Polen, Estland, Lettland och Litauen dominerades av olika typer av diktatorer.”

Det finns en värld utanför Europa

Men antologin Framstegets arvtagarehandlar inte enbart om 1900-talet fram till och med andra världskriget. Den handlar också om den diskussion och den idémässiga debatt som följer på världskrigets slut fram till vår tid. Om tankeströmningar som positivism och strukturalism och en återkommande stark tilltro till tekniken och vetenskapen och framväxten av en ny psykologi och syn på människan.

Den handlar också om en förnyad radikalism som växer fram under sextiotalet, ett nytt uppsving för marxismen och tankarna om att befria människan som växer fram på en rad områden.

I ett avsnitt sammanfattar Lena Eskilsson den moderna feminismen och kvinnorörelsens framväxt. I ett annat avsnitt skriver Nils Runeby om hur den europacentrerade världsbilden ånyo förändras, om hur en bild av tredje världen växer fram och ett multikulturellt synsätt ånyo får fäste. Och även postmodernismen har fått sin plats.

Framstegets arvtagare utger sig inte för att ge någon heltäckande bild av seklet, utan består av olika tematiska avsnitt av olika författare Tonvikten ligger på frågor om samhälls- och människosyn.

Jag tycker att den här boken är ett mycket lovvärt försök att greppa och ge en bild av 1900-talets idéutveckling. Låt vara att kvaliteten på bidragen varierar mellan mindre bra och mycket bra, att det blir många olika röster som talar, som alltid i en antologi, men den genomsnittliga standarden är god. Och det förvånar mig en aning att boken knappast anmälts i några av de större medierna. Det är den mycket väl värd. Inte minst våra politiker bör bildas bättre om den historiska debatten och påminnas om att deras tankegångar kanske inte alltid är så exklusivt nya.

Det tidiga 1900-talets idédebatt är också enligt min mening alltför bortglömd och värd att Iyfta fram och stifta bekantskap med. Redan då ställs många av de frågor som sedan återkommer i olika former under hela seklet.

1800-talets idédiskussioner är redan mångsidigt behandlade och tiden efter andra världskriget ligger oss fortfarande så nära att vi alltjämt är bekanta med den.

Men tiden däremellan har fallit bort ur vårt kollektiva medvetande och dess historia har ännu inte riktigt skrivits, vilket också är en av anledningarna till att denna artikel fokuserats kring den perioden, vilket på inget sätt betyder att den andra delen av Framstegets arvtagare skulle vara mindre läsvärd.

Och för att återknyta till den punkt där vi började, om upplysningstidens framstegstro. Postmodernisterna hävdade i grova drag att hela upplysningsprojektet kollapsat. Jag ställer frågan till Nils Runeby om hur han förhåller sig till upplysningsarvet:– Jag tror att det finns bitar i upplysningen som vi bär med oss i valda delar och som vi inte kan sparka ut.

Jag frågar också Nils Runeby vad han tror är avgörande delar från 1900-talet som vi bär med oss in framtiden och som kan vara möjliga insikter? Efter ett tags funderande förklarar han att det egentligen är banaliteter, men ändå viktigt:– Jag tror att det handlar om nya eländen. Att vår bild av omvärlden ser annorlunda ut. Vår insikt om den allt hårdare förslitningen av natur och människa som en följd av vår utveckling. Det är ingen glädjehistoria som upptäcks, men det är en insikt. Samtidigt finns det ändå förhoppningar om att vi kan leva här och att det mer är en fråga om organisation än om en brist.

På något sätt tycks människans eviga framstegstro, trots tillfälliga bakslag och kollapser ånyo ständigt dyka upp i nya dräkter under 1900-talet. Kanske ska framstegstro och civilisationskritik i ständig växelverkan ses som en av det mänskliga samhällets inneboende drivkrafter.

Begreppet “människoskymning” i rubriken är hämtat från titeln på en berömd antologi expressionistisk Iyrik, Menschheitsdämmerung, utgiven 1920.